Borgerlighetens fula tryne.

Johan Hakelius tycker att Breivik och de så kallade ”kulturmaxisterna”, alltså en grupp som även jag tillhör, har mycket gemensamt. Det är intressant, för när Breivik och många andra som ogillar den politiskt korrekta vänstern (som ju är synonymt med ”kulturmarxister”) talar så är det just vi som utgör etablissemanget, men enligt Hakelius så är det vi som har till syfte att chocka och provocera etablissemanget.

Johan Hakelius antar i sin text ståndpunkten att det är normbrytandet som var Breiviks grej. Detta med att han anser sig vara frisk, men att samhället är sjukt, och att han begått denna fruktansvärda handling för att så att säga föra det i bevis. Detta, menar Hakelius, är lite samma sak som kulturmarxister gör när de kritiserar den så kallade kälkborgerlighetens normer och begår handlingar i syfte att provocera och påskina hur sjukt samhällets normer är. Han menar också att det inom kulturmarxismen finns ett heroiserande av rebeller.

Ur den heroiseringen av den normbrytande rebellen kommer både ­ avskyvärdheter som Baader- ­ Meinhof-ligan och trivialiteter som Anna Odells fejkade psykos. Breivik har vänt på ideologin, men är till formen en extrem lärjunge till just de ­ ”kulturmarxister” han säger sig bekämpa.

Baadermeinhof begick våldshandlingar och dödade personer. Jag har aldrig hört någon från den politiskt korrekta vänstern ställa sig bakom detta. Möjligtvis någon medlem ur extremvänstern, men det är ju inte de som är ”kulturmarxisterna” som Breivik och alla borgerliga skribenter tycker så illa om. Kulturmarxisterna är ju de personer som tycker att det är viktigt att säga ”hen” eller anordnar bussresor till solsidan, hur ofta hör man dessa propagera för våldsanvändning egentligen? Otroligt sällan. Men det kan ju vara så att ”kulturmarxist” är ett sådant begrepp som lite skiftar innehåll efter vilken grupp användaren har lust att hacka på, ett ord designat för att dra alla vänsterpersoner över en kam. Jag tror det. Men utan att fastna om resonemang i vad en kulturmarxist är och inte är så kör jag vidare och använder den definition av kulturmarxist som innebär ”den politiskt korrekta vänstern”.

När det gäller Anna Odells konstverk så har jag extremt svårt att begripa hur man ens kan nämna det i samma andetag som Breivik. Anna Odell skadade ingen, hon dödade inte 77 ungdomar på ett sommarläger. Hon var ute efter att problematisera psykisk sjukdom och omvärldens syn på den och gjorde detta framgångsrikt.

Vad jag läser ut av Hakelius text är att han anser att all form av riktad provokation för att belysa ett samhällsproblem  är fel. Och precis här visar borgerligheten sitt fula tryne. Allt som stör ordningen, hotar att förändra status quo, är av ondo. Det spelar ingen roll om det handlar om att skjuta 77 ungdomar för att utrota nästa generations socialister och bana väg för främlingsfientlighet eller om att spela självmordsbenägen för att ifrågasätta psykvården och problematisera psykisk sjukdom eller anordna en bussresa för att belysa klassklyftorna. Visserligen anser Hakelius att det är lite olika grad på hur extrema dessa uttryck är, men i grund och botten tycker han att det är precis samma sak; provokation för att uppnå samhällsförändring. Och provokation för att uppnå samhällsförändring är fel, man ska inte starta debatt genom att göra folk obekväma, man ska inte belysa samhällsproblem på provocerande sätt. Man ska vackert gå till valstugan var fjärde år och hoppas på att politikerna sköter det åt en, kanske skriva en debattartikel men inte syssla med någon slags aktion.

Jag tycker inte man ska döda folk eller spränga saker för att belysa samhällsproblem, det är våld och är och ska vara olagligt. Jag hade blivit lika illa berörd om en vänsterextremist hade skjutit ner 77 moderata ungdomar på ett sommarläger. Men att provocera för att få fram en poäng, det tycker jag är bra. Sedan ställer jag mig inte bakom till exempel högerextrema provokationer som helhet eftersom jag inte delar deras poäng, men själva metoden för att skapa uppmärksamhet kring en fråga har jag inget emot. Till exempel HBTQ-rörelsen, rörelsen för fri abort och så vidare sågs som extremt provocerande och var olagliga till en början, men på grund av dedikerade aktivister som vågat provocera så har vi idag kommit framåt i dessa frågor. Du kan ge dig fan på att borgerligheten ansåg dessa rörelser smaklösa och provocerande när det begav sig, precis som den alltid stått i vägen för all form av strukturkritik.

Personer som Hakelius tycker att alla ska sitta tysta och snälla och låta politikerna styra men detta beror på att de på det stora hela är ganska nöjda med samhällsordningen, även om ett extra jobbskatteavdrag skulle kunna vara trevligt. Företrädare för mer samhällskritiska ideologier måste av naturen ha mer extrema tillvägagångssätt för att göra sin röst hörd och visa sina poänger. Detta för att dessa åsikter inte alltid finns representerade inom det parlamentariska systemet. Vad ska man göra då? Vackert vänta på att något parti känner för att byta ståndpunkt? Att driva debatt på egen hand, utanför partipolitikens ramar, är ett sätt att påverka. All politik måste inte handla om att ställa existerande partier emot varandra, det handlar också om att för en debatt om de problem som för närvarande inte är representerade på den parlamentariska dagordningen. För mig handlar politik inte främst om rutavdrag eller vårdval, det handlar om att jag vill ha ett i grunden annorlunda samhälle. Då räcker det inte med att rösta varje år, då måste man driva sina frågor på annat vis. Ett sätt kan vara att anordna en bussresa.

Egoistisk omtanke.

Det finns en viss typ av människor som utnyttjar andra människors lidande för sin egen skull. Typ om någon har haft en hemsk uppväxt så går dessa personer omkring och gör en grej av det alternativt liksom förstorar upp det extremt mycket och visar en enorm omsorg för personen för att framstå som en snäll människa i sina egna eller andras ögon. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, jag pratar liksom inte om allmänt missriktad och överdriven omtanke utan om när de levereras med en agenda och när det finns ett stråk av självnöjdhet i det. När personen liksom njuter lite av att berätta för andra att någon annan har haft det svårt och jobbigt, helt utan att personen som haft det jobbigt gör ett stort nummer av det själv.

Detta är nog ett av de mest osympatiska personlighetsdrag jag vet. Jag tycker att det är riktigt vidrigt att stärka sitt eget ego på andra människors bekostnad och har speciellt svårt för det när det handlar om att gå omkring och vara ”godhjärtad” utan att det är efterfrågat. En person som bryr sig om andra behöver inte göra en stor grej av det och behöver framförallt inte prata om det med andra personer, då kan man bry sig utan att utropa sig själv till något jävla helgon.

Typiskt denna typ av människa är även att hen tycker att andra ska visa tacksamhet för att hen har brytt sig om dem. Det har jag verkligen sanslöst svårt för. Sen när är man snäll mot människor för att de ska tacka?

Omtanke om och känslomässigt engagemang i andra ska vara genuint, inte komma ifrån att man vill stärka sitt ego genom att känna sig god. När man även låter sin omtanke för andra smutsas ner av någon egoistisk agenda har jag svårt att respektera en som människa.

Även om vartenda ord Breivik sagt var sant så hade det inte gjort hans handlingar rätt.

Puckat av aftonbladet att sammanställa denna lista över ”Breiviks lögner i rätten”. För det första är det väl knappast någon som tror att han har sanningen på sin sidan, och de som tror det är nog bortom all räddning. För det andra så är det lite som att säga att om Breivik hade haft rätt så skulle hans handlingar vara försvarbara. Att fokusera på att Breivik gör sig skyldig till ”faktafel” är bra ett otroligt märkligt fokus, det passar sig när det rör sig om politiker, opinionsbildare och så vidare som av andra tas för vettiga och sansade, då kan det vara relevant. Men att försöka slå ner Breivik med det blir liksom bara missriktat.

Detta till exempel:

”Etniska norrmänn kommer att vara en minoritet i Oslo inom tio år.”

En färsk undersökning från norska statistiska centralbyrån, SSB visar att detta sker år 2040, om 28 år, skriver Aftenposten.

Men va? Vad tänker de att Breivikanhängarna ska tänka när de ställs inför denna information? Typ såhär: ”åh nej, han räknade fel på 18 år, allt vi trott på är fel!”.

Eller detta:

”Marte Michelet har ett så stort hat gentemot vårt kulturarv att hon konverterat till islam och skaffat barn med en berber.”

(Marte Michelet är en norsk journalist på tidningen Dagbladet som är tillsammans med svenske Ali Esbati, en av överlevarna på Utøya, Aftonbladets anmärkning)

– Jag har inte konverterat till Islam och Ali är varken berber eller muslim, säger hon till Dagbladet.

Och alla nationalister ba: ”men jaha,  hon har inte konverterat som vi trodde, då kan vi ju lägga ner detta”.

Att på detta sätt försöka ”motbevisa” Breivik är att gå över till och spela på hans planhalva. Det är att erkänna att det ens finns en möjlighet att han skulle kunna ha goda skäl till att göra det han gjorde. Även om precis vartenda ord Breivik sagt var sant så hade det inte motiverat det han gjorde.

Bristen på meningsfull fritid.

Denna artikel om hur bråkiga ungdomarna är på McDonalds vid Slussen är så jävla tragisk. Tydligen så hänger de på ”restaurangen” som om det vore en fritidsgård, kastar mat omkring sig och så vidare. Jag ser det som ett tecken på samhällsförfall att ungdomar har så lite meningsfulla saker att syssla med på fritiden att de nödgas använda McDonalds som fritidsgård.

Det är väldigt viktigt att ungdomar har meningsfulla saker att ägna sig åt på fritiden. Om man inte har ett passande hem att hänga i så måste det finnas andra platser man kan vara på, saker man kan göra, som inte kostar. Idag är utbudet av sådant näst intill minimalt; fritidsgårdar stänger ner en efter en. Finns det ens några i innerstaden?

Jag hade alltid ett hem att komma till dit jag kunde ta med mina vänner, ändå minns jag mina tonårsår som präglade av tristess, sysslolöshet och känslan av att inte ha någonstans att gå. Många av personerna jag hängde med hade inte heller ett hem att vara i vilket ofta ledde till att de knöt kontakter med äldre personer som visserligen hade egen lägenhet och så vidare men som kanske inte var det bästa inflytandet. Människor som langade både alkohol och droger till människor som kanske inte var äldre än 14-15 och som mådde otroligt dåligt.

Att risken för att tidigt börja med droger och alkohol är större när man inte har någonstans att vara ser jag som ganska given. Jag tror inte att de flesta 14-åringar vill dricka hellre än att göra annat, i alla fall inte så ofta, jag tror att man gör det för att man inte har några andra alternativ på meningsfull sysselsättning och då är det bättre att åtminstone vara full.

Befogenhetsöverskridande.

Intressant text på planka.nu om hur Securitas missbrukar sina befogenheter som biljettkontrollanter. Som biljettkontrollant får man som känt inte hindra någon att gå för att hen saknar färdbevis. Läs texten om hur väktarna har agerat mot Ameth, troligtvis i tron om att han inte vetat något om sina rättigheter.

Vad som gäller är enligt Sl följande:

Biljettkontrollanterna får inte omhänderta, gripa eller hålla kvar resenärer som saknar giltig biljett.

Extra intressant är att väktarna har trott sig kunna använda sig av Pl13 för att driva sin sak i domstol. Pl13 står för polislag 13 och polislagen gäller givetvis bara poliser och absolut inte biljettkontrollant, det hör man ju på namnet. Att biljettkontrollanterna försöker lura en ungdom med detta är en sak, men att man försöker dra till med det i rätten är ju genant! Eller ja, det är ju såklart pinsamt att vi har en så ohederlig väktarkår över huvud taget, men det är verkligen märkligt att de tro att de kan komma någonvart med detta i en rättssak, att de tror att domstolen inte har koll på lagen. Eller så har de själva så dålig koll på algen att de faktiskt tror att polislagen innefattar dem vilket också är genant.

En annan sak jag tänkte på att väktarna enligt historien ska ha försökt dölja sina nummer vilket jag ser som ytterst problematiskt. Det är väldigt viktigt att man som medborgare kan identifiera vilka väktare, biljettkontrollanter, poliser och andra myndighetspersoner som man möter i sin vardag är. Det behöver inte innebära att man känner till den privata identiteten, men man ska kunna ha information så att man kan anmäla vad som skett internt och få reda på vem det är om man skulle vilja och kunna dra det till rätten. Att i tjänst försöka dölja sin identitet eller som i detta fall nummer som biljettkontrollant eller polis utan att det finns särskilda skäl till det borde vara ett brott i sig anser jag.