Jobbigt när folk ändrar sig.

Vissa personer verkar tycka att det är höjden av pinsamhet om ens före detta partner ”blir homosexuell” som det ju populärt brukar kallas när en person går från ett förhållande med det motsatta könet till ett förhållande med samma kön. Jag fattar för det första absolut inte varför människor envisas med att säga att andra ”blir homosexuella”. Man ”blir” väl för fan inte homosexuell bara för att man för tillfället har en partner av samma kön, då har man väl snarare alltid varit bi.

Aja. Vissa verkar i alla fall tro att om någons tidigare partner inleder ett förhållande med någon av samma kön efter uppbrott så innebär det att den tidigare partnern på olika sätt påminde om det motsatta könet. Det anses liksom vara något som underminerar den personens status som en ”riktig” man eller kvinna. Jag tycker verkligen att detta är en sanslöst störig föreställning hos folk, detta att man måste bestämma sig för om man är homosexuell eller heterosexuell och sedan hålla sig kvar vid det, för om någon ändrar sig, då är det fan flippat!

Och sedan att det skulle vara skämmigt om ens före detta hade ett förhållande med någon av samma kön sedan. Varför? Det är väl inte som att människor i regel tänder på en uppsättnings könsspecifika drag, man blir ju kär i personer som kan vara väldigt olika. Det är ju inte som att man bryter upp med en person för att sedan gå på jakt efter en ny som är nästan precis likadan.

White trash-frågor.

Jag har ju tjatat och tjatat om den där white trash-tjejergruppen på facebook nu. Sån är jag, när jag upptäcker något som verkligen får det att knyta sig i magen på mig så är jag outröttlig i mitt malande. Jag har i alla fall fått en massa invändningar emot min inställning till begreppet white trash och tänkte sätta mig ner och sammanställa något slags svar på den kritiken. Om det är någon som har invändningar eller frågor kring det, ta dem här! Jag har förstått att min inställning uppfattas som radikal av många och därför vill jag bara försöka reda ut var jag står och varför för dem som undrar.

Påtryckande av värderingar.

Ah. Detta underbara uttalande av Göran Hägglund:

Kristdemokratin är så jävla ambivalent! Den står mellan å ena sidan idéer om ”verklighetens folk” som ska få bestämma själva och ”politikens gränser”, på andra sidan finns det där förbannade värnandet om kärnfamiljen. Hur sammanföra dessa tu? Jo, givetvis genom att säga att ”politiker inte ska bestämma” men fastslå att kommuner ändå ska erbjuda äktenskapsrådgivning. Det är såklart inget som påtvingas någon, lika lite som någon blir påtvingad att läsa böcker om lyckliga skilsmässor. Icke desto mindre är det en värdering som Kd ger uttryck för och vill införa ett visst system för att värna om.

Det är inte politikens sak att avgöra hur människor ska hantera sina familjerelationer. Men att kommunerna ska erbjuda stöd och hjälp till krisande makar är för mig lika självklart som att de ska erbjuda exempelvis friskvård och annan rådgivning till enskilda personer. Och den hjälpen måste, precis som vård, kunna erbjudas snabbt.

Alltså, jag håller ju med om att det kan vara vettigt att erbjuda äktenskapsrådgivning som någon form av friskvård. På samma sätt anser jag att andra typer av relationsrådgivning ska erbjudas på samma premisser. Jag utgår från att ingen kommer tvingas till relationsrådgivningen för att förhållandet krisar men man kan väl inte komma ifrån att Kd här försöker få ”verklighetens folk” att anta och leva efter värderingen att äktenskapet är mycket skyddsvärt. Jag menar, det kommer ju att gå skattepengar till denna samhällstjänst. Om kommuner erbjöd skilsmässovägledning (utöver juridisk som jag antar redan finns) skulle väl det ses som ett påtryckande även om ingen tvingas dit. Eller?

Så jävla jobbigt att avgränsa vad som rör sig om att en elit trycker på ”verklighetens folk” vissa värderingar och vad som rör sig om fria val. Hittills verkar trenden vara ett en åtgärd som underlättar något Kd värderar är ett fritt val och en åtgärd som underlättar något de inte gillar är påtryckande.

Sömnparalys.

Usch och fy. Hade en så sjukt obehaglig upplevelse innan. Tog en liten powernap och sen så vaknade jag och trodde att någon gick omkring i huset. Blev rädd och försökte ropa men det gick absolut inte. Jag kunde inte röra på kroppen över huvud taget utom ögonen. Hallucinerade samtidigt att dörren till mitt rum öppnades. Extremt obehagligt. Tror det var en så kallad sömnparalys.

Om skuld och ansvar.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit bra om mansrollen här. Det har kommit en ny antologi om mansrollen där åtta svenska författare skriver om hur det är att vara man. Gott så. Ekis Ekman tycker att många av texterna är välskrivna och intressanta. Däremot så ifrågasätter hon detta med att den mansrollskritik som finns i boken nästan uteslutande handlar om männens frigörande från mansrollen och inte om att bli medveten om mansrollens skadeverkningar och ta ansvar för den.

Den manliga frigörelsen, om man nu kan tala om en sådan, är fortfarande i hög grad modellerad på den kvinnliga frigörelsen, där det främst är den egna könsrollens begränsningar som diskuteras. Det jag saknar är en diskussion om ansvar för manssamhällets konsekvenser. När Joakim Forsberg skriver: ”Jag vill utverka en position vid sidan av manligheten, jag vägrar bära den inom mig” säger jag: Nej! Frigör er inte från mannen, ta ansvar för honom!

Jag tycker hon har väldigt rätt i detta och det är en kritik mot den med sansade delen av den nya mansrörelsen som skavt även i mig, även om jag varit oförmögen att klä den i ord innan.

Hennes avslutning ringar in väldigt mycket:

Jag vill påpeka att jag inte efterlyser skuldkänslor utan tvärtom ett engagemang för förändring. När män blir medvetna om patriarkatet, då verkar vissa av dem gå under av skuld och skam. Till slut orkar de inte med att bära männens samlade illdåd på sina axlar. Kanske har något de sagt i all välmening blivit kritiserat av feminister och det hela slutar i en uppgiven reträtt: Vad man än gör blir det fel!

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart. Ansvar är något annat.

Jag kan förstå att man kan känna såhär som man inför feminismen. Jag kan känna det själv som medelklassbarn inför socialismen, som heterosexuell cisperson inför hbt-rörelsen eller som vit inför antirasismen. Ibland kan det kännas som att hur man än gör blir det fel, hur man än uttrycker sig och analyserar så råkar man alltid använda något uttryck fel även om det såklart inte alls är meningen. När jag använder fel uttryck eller generaliserar för mycket så brukar folk kommentera det, och då brukar jag ta till mig av kritiken. Men detta förutsätter ju att kritiken framförs på ett trevligt sätt, inte som i ”du, ditt jävla medelklassvin” utan som i ”generellt så brukar man inte använda det här ordet”. Om folk uttryckte det som i det förra fallet så skulle jag nog också rygga tillbaka.

Det är viktigt att man som kvinnlig feminist kan bemöta dessa försök att sätta sig in i frågan på ett passande sätt. Balansera på gränsen mellan att fördöma och ogiltigförklara och att se minsta lilla försök till feministiskt uttalande eller könsrollsanalys som en revolution. Män inom feministrörelsen kan givetvis göra nytta men vi får inte låta dem ta över och omdefiniera den, inte heller göra feminismen ”snällare” för att de ska passa in. Nu menar jag inte att det bara finns en enda feminism såklart, däremot tycker jag att det finns en tendens att tona ner sina åsikter när man försöker värva män till feministrörelsen.

Men jag förstår inte vad vi skulle ha för nytta av en massa feministiska män som mest bara är intresserade av att få tillgång till med feminina attribut eller att sätta stämpeln feminist på sig som en del av sina moderna och upplysta image. På samma sätt som man som vit antirasist erkänner och tar ansvar för sitt samhällsprivilegium så ska man som manlig feminist göra det. Lika lita som jag kan ”frigöra” mig från vitheten så kan en man frigöra sin från manligheten och låtsas som om den liksom inte har något med honom själv att göra.

Skillnaden på att hata överklassen och att hata underklassen.

Fick såklart en kommentar på mitt inlägg om White-trash-tjejegruppen som försvarade det hela. Det handlar tydligen inte alls om ekonomi, jag har endast missförstått:

Tror du missuppfattat detta ganska grovt. Gruppens hat bygger inte på folk med dålig ekonomi, långt ifrån. Det handlar om en viss kultur. En stereotyp, som du själv säger. WT är väl som en amerikansk version av Sveriges raggarkultur, och jag tycker det är intressant att du väljer att hoppa på en grupp som klankar ner på ”fattiga” (det är du själv som valt att kalla dem det) men inte på grupper där folk spelar på motsatsen. Då syftar jag t ex på grupper som ”Odla ditt klasshat” ”Råna överklassen”
På vilket sätt skiljer sig denna gruppen från dem?

Visst kan man säga att Wt är en kultur och inte en fråga om inkomster. Det stämmer väl till viss del, men det är fortfarande så att de kulturyttringar som tas upp i begreppet Wt ofta är sådant som är vanligt förekommande i underklassen. Det handlar om att ständigt bekräfta sin egen förfinade smak genom att nedvärdera deras smak som man uppfattar som lägre stående och banal.

Sedan finns det också saker som ingår i wt-begreppet som är mer definitivt kopplade till klass, till exempel handlar det om bildning där underklassen sällan har tagit högre utbildningar, fått bra betyg eller ens genomfört gymnasiet. Om man tagit högskoleutbildning räknas man normalt sett inte som Wt. Andra saker som är mer direkt kopplade till klass är väl okvalificerade låglöneyrken, dålig stavning (som en effekt av låg utbildning) och så vidare. Alla dessa är sociala problem som i högre grad drabbar underklassen och denna samhällsproblematik använder man för att göra narr av folk!

Ja, denna eviga fråga. På vilket sätt skiljer det sig från varandra att hata överklassen och att hata underklassen? För det första är det sällan samma sorts ”hat” som åsyftas. Hat riktat mot överklassen rör sig sällan om att man föraktar dem som personer utan desto mer om att man hatar den samhällsordning som gör att en grupp människor kan tillåtas ha det så mycket bättre än andra bara på att de blev födda i rätt familj.

Sedan finns det givetvis också specifika personer och ”kulturyttringar” som man hatar, men detta har grundar sig i regel inte på att man anser att deras fina vin är äckligt eller att opera låter kasst. Det grundar sig snarare på en ide om att de val som de gör i positionen de befinner sig i och den åsiktskultur som råder där skadar människor i lägre samhällsklasser. Människor som engagerar sig i klasskamp skiter väl i huruvida överklassen är smakfull eller ej, det rör sig nämligen inte om kulturella markörer utan om en kamp för ett bättre samhälle och inte bara om att försöka framstå som en bättre människa genom att se ner på andra.

Man kan kritisera de metoder och den retorik som använts av till exempel Allt åt alla som anordnade den så beryktade överklassafarin. Däremot att jämställa föraktet mot och förlöjligandet av underklassen med att hata den struktur som leder till den snedfördelning av resurser som finns i samhället är bara skevt. Det ena är ett hat som inte grundar sig i något annat än viljan att ställa sig över och vara förmer, se ner på och håna, det andra rör sig om en rörelse som syftar till att förändra samhället. Den ena har inget annat syfte än att verka som någon slags ”underhållning”, den andra har uttalade krav på samhällsförändring.

Det finns säkert många bra poänger att göra om hur vissa väljer att använda begreppet klasshat som en del i sin politiska kamp, men detta likställande är bara löjligt.

Minnen.

Idag när vi satt i parken på kvällen så var en pappa där med sina två barn. Han hade med sig en stjärnkikare som de kollade i. Jag gick fram och frågade om det var något särskilt och han förklarad att tre planeter står på rad idag: Jorden, Venus och Jupiter. Sedan fick jag titta i hans kikare. Det påminde mig så mycket om min egen pappa för han brukade alltid ta fram stjärnkikaren när man kunde se planeter, en gång kunde jag till och med se ringarna på en (jupiter antar jag). Jag hade säkert en massa annat att tänka på då men det är en sån grej som jag minns från min barndom. Och jag tänker att det är viktigt, att det finns saker som man kan minnas.

Har ni nåt sånt där minne från er barndom som ni älskar? Något som betydde lite sådär extra mycket för er?