Slöseri med liv.

”Slöseri med liv” är ett uttryck jag använder ganska ofta som jag tycker är bra. Jag ogillar uttrycket ”slöseri med tid” eftersom det ger mig konnotationer till att man ska vara tidseffektiv vilket är ett koncept jag ogillar (håller på att formulera en kritik mot något som jag kallar effektivitetsmyten men är inte riktigt klar än). Slöseri med liv är bättre tycker jag för det förmedlar mer var jag vill säga. Ett typiskt exempel på slöseri med liv är i min mening att läsa en massa hälsotips som är motstridiga, ger en ångest och inte förbättrar ens hälsa. Det handlar inte om att man inte är tillräckligt effektiv i vad man faktiskt ägnar sig åt (för tillfället läsa och lära sig utantill) utan om att man ägnar sig åt fel saker i förhållande till vad man är intresserad av att uppnå (i fallet en bättre hälsa) samt att man i viss mån har konstiga uppfattningar om vad för saker som är värdefulla i livet. I hälsoexemplet kan det handla om att man har en ide om att optimal hälsa skulle få en att vara lyckligare och därför hänger upp hela sitt liv på just hälsan istället för att se till andra faktorer.

Jag använder ofta det här uttrycket när jag motiverar varför jag valt att inte raka mig, sminka mig (till vardags), syssla med hudvård, bära klackar eller någon annan skit man anses vara obligerad att göra. Det är för att jag tycker att det är slöseri med liv, kort och gott. Att säga slöseri med tid i den kontexten skulle vara missvisande för det handlar inte bara om de extra minuter man lägger på hårborttagning, sminkning eller hudvård den veckan, det handlar också om de pengar och den psykiska möda man lägger ner på det. I exemplet med klackskor eller obekväma men snygga kläder blir det än mer tydligt att det inte handlar om tid utan om annat, psykiskt välbefinnande framförallt. Jag tänker mig också att jag på en lite längre sikt vinner mycket mer tid än vad dessa aktiviteter på pappret tar eftersom jag helt slutar lägga ner tankekraft på att bestämma under vilka omständigheter de ska uträttas.

Lärarkrisen.

Detta med lärarkrisen sägs bero framförallt på att läraryrket har för låg status och statusen ska höjas med hjälp av en lönehöjning. Jag ser det inte som en omöjlighet att jag själv slutar som lärare, lite beroende på hur möjligheterna att läsa till pedagogik till de ämnen jag ska läsa in ser ut. Jag har även jobbat som lärarvikarie och jag kan säga att det som gjorde mig absolut mest avtänd på yrket var den otroligt stressiga situation lärare har idag. Lönen är låg och den behöver höjas, men jag tror inte att den behöver höjas med så mycket som 10 000 om man bara såg till att arbetsmiljön för lärare var bättre.

De flesta som utbildar sig till något vill jobba med det yrkets kärnsyssla. En lärare vill undervisa, en sjuksköterska vill ge vård och så vidare. Men om en massa tid och energi går till att göra helt andra saker, som till exempel att få eleverna att vara tysta, sitta i krismöten eller fylla i en massa papper för att hålla ”ryggen fri” så får man inte så mycket tid över till undervisning. Det tycker man såklart är himla tråkigt när man utbildat sig i förhoppningen om att få göra något helt annat.

Jag skulle älska att jobba som lärare och skulle kunna göra det för en relativt låg lön så länge jag faktiskt fick hålla på med lärande de mesta delen av tiden och inte en massa annat strunt men så ser det tyvärr inte ut idag. Detta kräver såklart att det finns bättre elevvård på skolan, bättre ledning, bättre rutiner och mer folk i klassrummen vilket också kostar pengar. Jag kan känna att det ensidiga fokuset på att höja lärarnas löner gör att skolmiljön hamnar mycket i skymundan. Jag tror inte att höjda lärarlöner spelar så stor roll så länge man inte också gör något åt skolan som arbetsmiljö.

Att det behöver plöjas ner mer resurser i skolan och skapas tätare samarbeten mellan skolan och socialen, ungdomspsykiatrin så att skolan slipper axla de social problem som många elever har ensam är ett faktum. Jag tycker också att det är viktigt att man på allvar diskuterar större omorganiseringar av skolans struktur, till exempel det förstatligande man har diskuterat lågintensivt under en längre tid. Oavsett så hoppas jag att debatten kan mogna till sig lite och börja handla om skolan och den övriga personalen lite och inte bara om lärarna.

Faser.

När folk tycker att ungdomar går igenom ”faser” blir jag ledsen. Jag kommer ihåg när jag var en debattglad nyliberal och vuxna i min omgivning tyckte att det var en fas, både mina åsikter och mitt engagemang. I det första fallet hade de förvisso alldeles rätt men helt fel i det andra; mitt politiska engagemang har bara växt sig större med tiden (något som förvisso kan komma att avta, men jag tror inte det). Oavsett så tycker jag att det är så respektlöst att svara på ungdomars olika känslo- och åsiktsyttringar med att det ”bara” är en fas. Vuxna går väl för helvete också igenom faser?

Lika lite som jag skulle säga till en vuxen person att ”det går över” eller att det är en ”fas” när hen yttrar ett intresse eller en känsla så skulle jag säga det till en ungdom.

Det är tröttsamt att ungdomars intressen och val ständigt nedvärderas i samhällsdebatten. Extra illa är det när ungdomsfrågor blir nedvärderade politiskt eftersom ungdomars protester viftas bort som ”faser”.

Det händer ofta att jag tänker att en person tycker på ett visst sätt för att hen helt enkelt är för ung för att ha insett vissa saker, men jag skulle aldrig säga det till en person. Som äldre och klokare anstår det sig inte att ägna sig åt den typen av omogna härskartekniker.

Kontroversiella kostråd.

Nu är jag sen på detta men eftersom kost är ett ständigt aktuellt ämne så skriver jag om det ändå. Mai-Lis Hellénius är professor i kardiovaskulär prevention och vet mycket om och forskar på hur man ska äta för att inte bli bukfet och därmed undvika de sjukdomar som kommer med bukfetma. Hon berättar i artikeln om hur debattklimatet kring kost förändrats på sista tiden, att tonen har blivit hätskare och att det fått henne att överväga att sluta föreläsa om kostfrågor.

Det handlar om allt från högljudda diskussioner till ilskna personangrepp och regelrätta hot. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Eller:

Visst kunde man ogilla sina motståndare även förr, men man gick inte till personangrepp på det sätt som sker i dag.

Hon berättar även att hon har haft kollegor som slutat debattera mat på grund av tonläget:

Jag har kolleger som tystnat och dragit sig ur debatten om mat för att de tycker att den blivit så obehaglig. Det är ju inte klokt, att man ska bli hotad och utskälld för att man gör sitt jobb.

Det är fascinerande att kost har lyckats bli så otroligt kontroversiellt och känsloladdat att folk liksom blir förbannade när man tycker att andra har fel uppfattningar om vilken mat som är nyttig och inte.

Jag undrar hur det kommer sig att det är så otroligt kontroversiellt. Jag upplever att en stor del av splittringen uppstår i olika syner på kolhydratsrik kost där både sidor kan vara extremt aggressiva. Men det är så konstigt, för jag menar om man äter på ett sätt man själv är bekväm med och mår bra av så borde det ju inte vara någon big deal och om man forskar på området borde man ju kunna vara öppen nog för att ta in att det kan finnas motstridiga uppfattningar även inom forskningsvärlden eller i alla fall kritisera slutsatserna och metoderna på ett hederligt sätt.

För helvete liksom. Jag förstår att saker som jordens skapelse, människans ursprung, genus och så vidare är kontroversiella men detta rör sig om mat, det borde liksom inte vara en så fruktansvärt stor grej. Men av någon anledning har det lyckats bli det och jag undrar verkligen varför.

Det är väl bra att folk kan tacka nej till oattraktiva jobb.

När ungdomsarbetslöshet diskuteras är det alltid någon som tycker att ungdomarna i själva verket är för lata för att jobba. Förutom att jag absolut inte tror att det stämmer att det är så så tycker jag att det är ett ganska lustigt argument. Att människor tackar nej till arbeten som de inte anser attraktiva tycker jag nämligen är helt i sin ordning. En person som måste ha arbete för att klara sitt uppehälle kommer rimligen ta i princip vilket jobb som helst för att hen inte har ett annat val. Ju oattraktivare de jobb som finns tillgängliga är desto mer kommer personen dra sig för att jobba och försöka hitta andra lösningar istället. Det är bland annat av det här skälet jag vill ah medborgarlön, för att det skulle leda till en effektiv utrensning av underbetalda jobb eftersom arbetslösa skulle vara mindre nödställda.

Jag har svårt att se något skäl till att ta jobb man inte vill ha bara för sakens skull, bara för att man inte ska vara lat. Jag tycker att det är väldigt positivt att folk som kan tackar nej till jobb som är oattraktiva för att de värderar fritid mer än de extra hundralappar och den ”arbetslivserfarenhet” jobbet skulle kunna inbringa. Om arbetsköpare har ett problem med att ingen vill ha deras jobb så kan de göra sig mer attraktiva på arbetsmarknaden.

Varför skulle arbetsköpare få välja och vraka men inte arbetare? Det är ju bara jättekonstigt!

Anställningsbar är det nya knullbar.

Vet ni vad jag är trött på att höra och läsa? Jo den där jävla svadan om att skandalbloggerskor och BigBrother-deltagare aldrig kommer kunna få jobb efteråt. Kan folk snälla sluta ange arbetsmarknaden som det primära skälet till att inte ställa upp på sådan skit? Jag kan tänka ut 100 mycket bättre anledningar till att inte ställa upp på att under konstant övervakning och direktsändning ägna 100 dagar i ett hus utan något att göra med ett upplägg som är noga uttänkt för att jag ska hamna i konflikt med mina medboende samt olika ”tävlingar” och ”uppdrag” som går ut på att förnedra sig själv. På samma sätt kan jag komma på många bättre skäl till att inte driva en skandalblogg än att chefen på något bemanningsföretag tycker att det visar på dålig karaktär.

Men att det eventuellt skulle kunna vara jävligt skadligt för ens psyke att ägna sig åt sådant är det ingen som talar om, det viktiga är att man eventuellt inte kommer anses vara anställningsbar efteråt. Anställningsbar är fan det nya knullbar. Vad man än gör så ska ens framtida chefs åsikter om det tas med i beräkningen.

Snälla samhället, kan jag bara få vara människa först och främst och inte något jävla arbetsboskap som ska planera varje steg i mitt liv utefter vad någon som eventuellt kan tänkas köpa mitt arbete i framtiden kan tänkas tycka om det hela. Jag tycker inte att någon ska tänka i sådana termer när de bestämmer vilka dokusåpor de ska delta i.

”Självständiga studier”.

Universitet som försöker locka in mig på deras utbildningar med att studierna är ”självständiga” gör mig skeptisk. Att man har självständiga studier betyder i regel att man har lite lärarledd tid och det är bara negativt i mina ögon. Om jag hade velat ha ”självständiga” studier så hade jag sökt ett distansprogram, jag är dock inte intresserad av att gå ett heltidsprogram på högskolan som har en föreläsning i veckan.

Kan inte all program lägga upp information om hur mycket lärarledd tid de har? Det skulle jag verkligen behöva. Jag vill gå kurser med mycket seminarium och föreläsningar, jag tror att jag kommer lära mig mycket bättre då. Ingen självständighet här inte, bara korvstoppning.