Man måste väl för fan få lägga ut en bild på sig själv i bikini utan att det ska ses som ett inlägg i hälsodebatten.

Blondinbella har lagt upp en bild på sig själv i bikini som skapat stor rabalder. Inlägget har i skrivandets stund fått 572 kommentarer, detta kan jämföras med att Blondinbellas inlägg generellt brukar få mellan 30 och 150 kommentarer. En ganska stor intresseökning med andra ord. Många kommentarer hon har fått ser ut ungefär såhär:

Helt sjukt vilken snygg kropp du har Isabella! DU är en sådan jävla grym förebild så det inte är sant! Fortsätta lägga upp sådana här bilder, lovar att det hjälper många människor där ute!

Och såhär:

Hon visar att man ska vara stolt över den kropp man har och känna sig trygg i sig själv. Beundransvärt!

Och en del ser ut såhär:

hjälper det för er som har några extrakilon menar du? så kan ni fortsätta äta utan ångest??? Det är ju ett skämt ni som inte ser att bella har en sådär 3-4 kilo för mycket……visst det har varit en hets tidigare om size zero men nu att hetsa folk till att vara tjocka har blivit fel på andra hållet.

Jag tycker att det är trevligt att Blondinbella inte drar sig för att visa upp sin kropp bara för att hon inte uppfyller idealet, men samtidigt undrar jag verkligen hur det kan komma sig att det har blivit ett sådant statement att som livsstilsbloggare lägga upp en bikinibild. Det är väl fullt normalt att göra det om man bloggar om sitt liv och det inkluderar solsemester på Bahamas? Jag ser det som ett tragiskt tecken i tiden att det anses modigt att visa upp sig om man inte ser ut på ett visst sätt.

Sedan dras ju naturligtvis debatten igång om huruvida Blondinbellas kropp är hälsosam eller inte. Alltså ursäkta mig, men vem fan bryr sig? Blondinbella har aldrig sagt att alla ska se ut eller ha samma livsstil som hon, hon har aldrig gjort anspråk på att vara någon hälsoguru. Man måste väl få lägga upp en bild på sin kropp utan att det tolkas som ett inlägg i livsstilsdebatten? Det är ju för fan en enkel bild på Blondinbella i bikini, det står inte ett ord om kost, träning eller att hon älskar sin kropp sedan hon gått upp i vikt. Det är bara en bild, rätt och slätt, det är absolut ingen propaganda för att man ska se ut så. Att hävda det är som att säga att jag tycker att alla ska ha rött hår och rött läppstift bara för att jag lägger upp bilder på mig själv när jag har det.

Det rör sig absolut inte om någon hets, det rör sig på sin höjd om en motbild till det ideal som råder men jag skulle nog helst vilja betrakta de som en bild på en glad Blondinbella på semester, rätt och slätt. Inget jävla statement.

Utan att mena att Blondinbella har en ohälsosam kropp eller väger ”för mycket” så undrar jag: måste man gömma undan kroppen om den är ohälsosam?

Genus och feminism är inte samma sak.

Jag har funderat lite på det här med att människor som talar om genus antas vara feminister automatiskt. Det är väl visserligen inte så konstigt med tanke på att de flesta som talar om genus faktiskt är det, men genus och feminism är ju faktiskt inte samma sak, i alla fall inte som jag uppfattat det.

Det väckte ju visst motstånd när jag definierade feminism såhär:

Hannah kom med en annan definition av feminism, som löd såhär:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Detta kan ju absolut ingå i en feministisk världsbild men jag tycker inte att det kan sägas utgöra grundstenen i den. Snarare är det där en definition av vad genus är. Även om genus och feminism ofta är nära sammanlänkat så är det inte av nödvändighet samma sak, för genus har inget automatiskt perspektiv på könsmaktsordningen utan egentligen bara på normer och normbrytande. Bara för att man har ett genusperspektiv betyder inte det att man anser att kvinnor är strukturellt förtryckta, vilket jag anser är en absolut nödvändighet för att kalla sig feminist.

Du kan ha ett genusperspektiv på kön och tycka att det är män som är strukturellt förtryckta och kvinnorna som är vinnarna i samhället. Du kan även vara feminist utan att tro på genus, inte för att jag tycker att det är särskilt vettigt men ändå.

Jag tycker att det är tråkigt att genus och feminism ses som en enhet istället för att feminism ses som en ideologi och genus som en analysmetod och verklighetsbeskrivning som kan användas för att uppnå ett jämställd samhälle. Det är så jag skulle välja att beskriva de båda fenomenen.

Det finns en stor risk för att använda feminism och genus som synonymer eftersom man kan komma att urlaka feministbegreppet och ta ifrån det den grundläggande betydelsen: en politisk ideologi som säger att kvinnor är förtryckta. Om man börjar prata enbart om könsroller i feminismens namn och slutar prata om att kvinnor faktiskt generellt har det sämre i samhället så suddar man ut en otroligt viktig del från den feministiska agendan.

Jag tänker inte sitta och säga att jag tror att män och kvinnor har lika mycket att tjäna på feminismen för det tror jag verkligen inte. Visst har män och något att tjäna på ett ifrågasättande av könsroller men framförallt så är det kvinnorna som har att vinna på att bli jämställda med männen. Jag har extremt svårt att se en person som förnekar att kvinnor generellt är underordnade män och bara ser till könsroller som något som skadar alla lika mycket som feminist, då är man snarare jämställdist eller humanist. Och det behöver inte vara något dåligt med det, men man ska inte urlaka en ideologi genom att i dess namn förneka dess grundpelare.

Mer om starka kvinnor.

Kul att min text om starka kvinnor var uppskattad! Jag tänkte att jag skulle skriva saker i den stilen oftare, för jag tycker att det är intressant att försöka förmänskliga de politiska resonemang jag för.

Jag tycker att ni ska läsa Hannas inlägg som hon skrev om det här med att folk kallar en stark. Det är en bra och personlig berättelse om problematiken kring begreppet och hur det används. Hon fick nämligen höra det ofta när hon blev mobbad i skolan.

Det de flesta människor som kallade mig stark hade gemensamt var att de i genomsnitt inte kom upp i ett enda finger lyft förr att mobbingen mot mig skulle ta slut. De var fullständigt nöjda med att jag hanterade situationen tillfredställande.  De behövde inte oroa sig,

Starka kvinnor är egentligen inte något annat än en förtryckande kulturs alibin. Vi hyllar och ser upp till dem för att de står ut med ett ruttet system, istälet för att ändra systemet så att alla eller åtminstone de flesta klarar av det.

Det är så enkelt att istället för att göra något åt ett problem hylla personerna som lider av det för att de står ut. Ett fruktansvärt bekvämt sätt att frånsäga sig ansvar.

Vet ni att det sades om svarta slavar att de klarade av piskrappen bättre för att de hade tjockare skinn, det hårda arbetet bättre för att de hade en bättre muskulatur genetiskt? Man kan tycka att det är osmakligt att jämföra slavhandelns förklaringar med mytbildningen kring starka kvinnor, men det är samma förklaringsmodell som ligger bakom. Istället för att erkänna det som ett problem att människor befinner sig i sådana situationer så beskriver man det som en karaktärsegenskap hos individen att hen faktiskt klarar sin vardag, vilket alltså i förlängningen betyder att vissa personer är bättre lämpade för lidande.

Ni kommer säkert tycka jag är fånig nu, men jag tänker på en grej i Gossip girl när Blair frågar hur Chuck kunde klara sig och må så bra när de gjorde slut om hon nu betydde så mycket för honom, varpå han svarar: ”det värsta hände och jag dog inte”.

De flesta eldar man hamnar i klarar man sig igenom och detta gäller en merpart av människorna. Hur hopplös man än känner sig kommer man i merparten av alla fall ut på andra sidan, även om vissa såklart inte klarar det. Vissa får gå igenom mer lidande än andra och då kan det vara lätt att kalla dessa personer starka, men om man hade gått igenom detsamma själv hade man nog också kommit ut ur det helskinnad. Men det betyder ju liksom inte att det hade varit en bra grej.

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt.

Jag läser denna krönika i ETC om den oäkta vänstern. Den handlar om det här med att vänstermänniskor gärna lyfter fram sig arbetarklassbakgrund för att de ska få ha något att säga till om. Och så är det den där vanliga, uttjatade svadan om att man minsann ska få lov att vara vänster fast man kommer från medelklassen eller överklassen och att man varken ska vara stolt över eller skämmas för sin bakgrund, ty den bara ”är” och säger egentligen inget om människan.

Att även människor som tjänar på alliansens politik röstar rött är givetvis utmärkt, men jag kan bli så förbannat trött på detta snyftande från privilegierade människor när de inte få komma till tals lika mycket när diskrimineringen av andra grupper diskuteras. Ungefär som feministiska män som tycker att det är usch och fy att kvinnor har ett visst tolkningsföreträde när det kommer till kvinnofrågor. Det är skitbra att ni finns, alla feministiska killar, men det är faktiskt så att feminismen handlar om kvinnor som blivit förtryckta och som ska slta vara det, inte om att män ska få ytterligare ett område där de kan vara experter och ha ”rätt”.

Samma sak gäller medel- och överklassmänniskor i arbetarrörelsen. Givetvis behövs de här personerna, men vi (ja, jag räknar faktiskt mig själv som en medelklassperson som i alla fall i viss mån engagerar mig i arbetarrörelsen) kan av naturliga skäl inte ta samma plats som de personer som denna rörelse faktiskt gäller, de personer som faktiskt har en grund till att engagera sig som utgår från deras levnadsvillkor.

Människor från medel- och överklassen är vana vid att ha tolkningsföreträde i olika frågor, därför blir de lätt lite gnälliga när de plötsligt inte har de längre. Då skriver de gärna debattartiklar och krönikor om att man minsann visst kan vara vänster utan att behöva vara arbetarklass. Och ja, det är sant, men lika lite som man ska komma och tro att man kan berätta för kvinnor hur det är att vara kvinnor så ska man som medelklass komma och tro att man kan berätta för arbetarklassen hur det är att vara arbetarklass.

När människor från arbetarklassen skriver blogginlägg om sin klassbakgrund, om de kulturmarkörer som hör till arbetarklassen, om hur de upplevt sina villkor, om vad de har varit med om som människor från medel- och överklassen faktiskt inte kan förstå så börjar dessa människor direkt tala om arbetarklassromantisering. De vill inte acceptera att det finns saker som de faktiskt inte vet lika mycket om som de som har varit med om det själva, att det finns situationer och känslor man inte kan läsa sig till utan som man måste uppleva för att förstå fullt ut.

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt. Det riskerar att utveckla sig till en förlängning av det gamla vanliga förtrycket, där den utsatta gruppen förlorar rätten att själva sätta ord på och tolka sin livssituation. Där en reell kamp för bättre levnadsvillkor förvandlas till någon slags filosofisk ordlek och människorna som det faktiskt handlar om förlorar rätten att själva delta i samtalet. Det kräver ödmjukhet att som medel- eller överklass engagera sig i arbetarrörelsen. Det kräver att man är medveten om att man själv för en gångs skull inte har tolkningsföreträde, utan måste lyssna och försöka förstå berättelser från de som faktiskt är berörda.

Nu menar jag inte att med som medel- eller överklass inte personligen skulle kunna vinna på klasskamp, jag är övertygad om att även mina egna livsvillkor skulle förbättras om vänstern fick sig ett uppsving. Eftersom arbetsmarknaden för unga ser ut som den gör så har jag mycket att vinna på att villkoren förbättras, oavsett min klassbakgrund. I en sådan kontext kan mina personliga berättelser och upplevelser ha ett stort värde. Men det är skillnad på att belysa att alltfler människor än de från arbetarklassen såsom den av tradition definieras kan dra nytta av att samhället går åt vänster och på att hävda lika stor rätt att hävda sig om villkor som faktiskt är specifika för en viss grupp människor.