Etikett: arbetare

Pengar.

Ibland snackar en med människor som ba ”det var pengar/kapitalismen/penningsystemet som möjliggjorde detta” och menar kanske välfärden eller infrastrukturen eller något annat. Jag undrar om de tror att människor inte producerade saker innan kapitalismen, om de tror att människor bara satt på sin röv och inte strävade efter att förbättra sin tillvaro på något vis.

Det kanske kommer som en överraskning för vissa, men pengar i sig gör absolut ingenting. Pengar i sig är antingen värdelöst papper eller siffror någonstans. Pengars värde ligger i den arbetskraft en kan göra anspråk på med dem.

Pengar har inte byggt någonting, det är det arbetare som har gjort. Och det skulle människor såklart kunna göra även utan pengar. Saker produceras dagligen utan att pengar är inblandade. Pengar är däremot en förutsättning för den form av exploatering som arbetare utsätts för i dagens samhälle.

Det är verkligen tragiskt med människor som tror att det är pengarna i sig som liksom fixar allting i samhället. Som inte kan se att det är människors arbete som skapar värde, inte papperslappar.

Individualiseringen av hälsoproblemen.

Lady Dahmer har skrivit om det här med hälsa och klasstillhörighet. Många människor lägger fokus på att ”folk” måste ta mer ansvar för sig hälsa och till exempel sluta röka, börja träna och äta mer grönsaker. Detta kan väl absolut vara vettiga tips till enskilda individer, men som bred lösning på hälsoproblem i samhället är det uselt. Är det någon som på allvar tror att folk kommer få bättre hälsa för att en hetsar människor till att träna och äta nyttigt? Det är säkert många som vill göra detta men som av olika skäl saknar möjligheter.

Hälsa handlar mycket mer om vilka levnadsvillkor en har. Spela roll om en går en powerwalk om en sliter ut kroppen genom monotona rörelser på jobbet, stressar för att få vardagen att gå ihop, har för dålig ekonomi för att gå till läkaren om det inte är riktigt illa och så vidare.

Något som spelar stor roll för hälsan är vilket yrke en har. Jämför ett fysiskt slitsamt yrke med massa monotona rörelser, mycket stress och små möjligheter att själv få bestämma över sitt arbete med ett mindre fysiskt tungt, varierande yrke där en har relativt stor autonomi.Vad tror ni får en att må bra och dåligt? Faktorer som stress, upplevt självbestämmande etcetera påverkar också den fysiska hälsan mycket, det handlar inte bara om vad en stoppar i munnen och hur mycket en rör på sig. Att en powerwalk tre gånger i veckan väger lätt i förhållande till att spendera åtta timmar om dagen i en miljö som får en att bli stressad och må kasst. Arbetet utgör ungefär hälften av människors vakna tid och utformningen av det är extremt viktigt för ens hälsa.

Tänk sedan på om en till exempel har möjlighet att låta någon annan ta hand om ens eventuella barn när en tränar, om en orkar ställa sig och laga någon nyttiga jävla mat eller om en är för slutkörd efter jobbet och om en i så fall har råd att köpa mat som funkar. Ibland säger folk att ”alla har råd” att köpa träningskort/träningskläder, vilket ju såklart inte är sant från första början, men även om det vore sant handlar det ju inte bara om att ”ha råd” utan om vad en måste prioritera bort. Med ansträngd ekonomi märks sådana utgifter mycket. Sedan är det också en fråga om att ha tid och energi att utnyttja det. Jag kan verkligen förstå att den som jobbar heltid inte har någon lust att lägga ytterligare tid på träning efter jobbet, om en nu ens har möjlighet.

Och nu kan en ha en massa invändningar. Kanske att den som inte har råd med träningskläder kan ta en rask promenad eller det där ständiga käcka ”ta inte bilen/bussen” till jobbet, ungefär som om alla hade råd att ta bil/buss. Kanske att folk ”borde” prioritera sin hälsa högre. Kanske att en kan ”downshifta”. Gud, jag har hört så många.

Men snälla, lyft blicken från individen för fem sekunder? Visst, en kan tala om ”individuella val” och så vidare tills en spricker men om en faktiskt är intresserad av att lösa ett problem och inte bara skjuta skulden för det på individen så föreslår jag att en istället ser det på en samhällelig nivå. Visst, om alla ansträngde sig till max skulle kanske folkhälsan bli lite bättre, men de stora förbättringarna ligger i att förändra människor situation. Att minimera arbetsskador, att förkorta arbetsdagen, att minimera stressen på arbetsplatsen, att göra det billigare att gå till läkaren och så vidare.

Jag är så trött på människor som alltid alltid måste hitta skulden till samhällsproblem i individens val, ungefär som om människors dåliga hälsa handlade om att alla plötsligt hade slutat äta morötter. Det kommer inte att lösa ett skit att tänka så, det kommer bara göra att människor får mer skuldkänslor. Okej att det kanske är enkelt för dig att slippa ifrågasätta samhället och istället bara kunna skylla på ”lata individer” men att se det som någon slags enhetlig lösning är helt enkelt inte hållbart.

Det handlar inte om lika möjligheter, det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Givetvis är det trevligare när borgerligheten inser att det finns ett klassamhälle än om de inte gör det, och därför uppskattar jag att Neuding skriver om detta i SvD idag. Vad jag däremot tycker är konstigt är att texten blir så hyllad från vänsterhåll. Jag antar att det har att göra med att vänstern är så svältfödd på att få sin världsbild respresenterad att vi hugger efter minsta grej, speciellt om någon” seriös” borgare säger det.

Neuding har nämligen ingenting emot klassamhället som sådant, hen vill bara inte att det ska vara så baserat på vad en föds till. Det Neuding vill ha är så kallad ”meritokratisk kapitalism”, vilket verkar betyda att den som är bäst på att äga produktionsmedel, pengar och makt ska göra detta:

Det är en god sak att människor kan bli rika på att starta framgångsrika företag. När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism.

Neuding fokuserar tydligt på det felaktiga att en föds in i en given klass, inte att klassamhället som sådant existerar:

Man behöver inte räkna förmögenheter för att se att vi har för lite social rörlighet i Sverige. En analys från SCB och Högskoleverket visar att 27 procent av unga från arbetarklasshem går vidare till högre utbildning, jämfört med 70 procent av barn till högre tjänstemän. Det är ett tecken på systemfel att människors liv i så hög grad bestäms av föräldrarnas klasstillhörighet.

För en liberal spelar det ingen roll om vi har stor ojämlikhet, så länge de som kommit till de högsta posterna kommit dit på ”egna meriter” eller är de ”mest dugliga” för att utföra ett givet arbete. Det som svider i det liberala hjärtat är inte att människor har det olika bra, att vissa sliter ut sina kroppar i förtid för pisslön samtidigt som de skapar mervärdet som företaget tjänar sina pengar på medan deras chefer lyfter 50 gånger vad de tjänar.

Jag tycker att det är deppigt att klassdebatten har kommit att fokusera så mycket på just biten om arv, men jag antar att det är det argument som funkar bäst i den liberala era vi lever i. Det som får människor att reagera är inte att folk har det dåligt, utan att folk inte ses som individer. Givetvis är det viktigt att se till arv, eftersom det handlar om vilken erfarenhet som finns av olika sociala villkor i olika maktgrupper i samhället, vilket är relevant i såväl politik som myndighetsutövning. Drömmen om ett klasslöst samhälle är dock inte drömmen om ett samhälle där alla får samma möjligheter att placera sig i den sociala hierarkin, utan drömmen om ett samhälle utan sådana hierarkier.

Det är ett stort problem att stora delar av vänstern har anammat den liberala synen på klass såpass mycket att Neuding ses som någon jävla hjälte när hen skriver att vi borde bevara de strukturer vi har idag men kanske se till att de inte bygger så mycket på föräldrarnas klasstillhörighet. Allting handlar om social rörlighet, om att inte behöva födas in i en klass en inte passa.

Även om ägandestrukturerna kastades om varje generation, så att arbetarnas barn blev kapitalister och tvärtom, så skulle jag vara emot ett samhälle där vissa människor berikar sig på andra människors arbete bara för att de har produktionsmedlen i sin ägo. På samma sätt skulle jag vara emot maktstrukturer baserade på kön även om de olika könen turades om att stå högst upp i pyramiden. Det handlar inte om att ha lika möjligheter, det handlar om att alla borde ha rätten till ett värdigt liv, oavsett om en råkar ha fallenhet för att driva företag, för att ta hand om sjuka eller vara oförmögen till arbete.

Nationalekonomin och de militanta fackföreningarna.

IMG_20130105_171544

Just nu läser vi om olika sätt att motverka konjunkturvägningar i nationalekonomin. Läser i boken om vad som kan skapa problematiska situationer för företagen, där en av grejerna är ”militanta fackföreningar”, vilket alltså åsyftar när fackföreningar ställer krav på löneökningar som inte motsvaras av ökningar i produktiviteten. Detta är så otroligt fånigt. Detta är alltså en lärobok riktad till högskolestudenter, det ska föreställa vara seriöst. Ändå använder en formuleringen ”militanta”. De hade istället kunnat använda formuleringen ”fackföreningar som ställer för höga lönekrav” eller liknande, men militanta? Det är väl fan att överdriva.

Hur som helst så snackade jag lite med läraren efter lektionen och frågade om det inte även kunde uppstå problem med att företag inte höjde lönerna tillräckligt mycket. Jo, det stämde, sa hen, men det täcks inte upp i just den modellen vi lärde oss. Sen sa hen att en alltid ska tänka att fackföreningarna är satan när det kommer till att lösa ut dessa modeller. Ja, hen uttryckte sig faktiskt precis så, och det var menat som en ironisk kritik mot det hela.

Det är klart att en modell en lär sig på A-nivå inte kan täcka allt, däremot tycker jag att det är ett jävligt stort problem att det ständiga skyllandet på fackföreningarna som orsak till diverse kriser inte problematiseras alls i undervisningen. De flesta har inte ett kritiskt perspektiv på den här typen av retorik utan går troligen ut kursen med bilden av att företag är snälla och att fackföreningar bara ställer till besvär, och sedan ska de jobba som ekonomer eller statsvetare eller vad de nu blir.

Det positiva tänkandet är inte menat att få arbetare att må bra.

Jag läser en artikel med rubriken Dags för uppror mot positivt tänkande som handlar om den kultur av självhjälp, pepp och positivt tänkande som finns i samhället och dessutom praktiseras för att höja produktiviteten i många företag:

Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.

Detta fungerar enligt artikeln inte så bra som det ofta påskins:

Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.

Det positiva tänkandet fyller en viktigt funktion i arbetslivet. Det är mer eller mindre kutym i okvalificerade branscher att ett grundläggande kriterium för anställning är att en ska vara ”positiv”, och var och en som varit i kontakt med försäljarbranschen borde ha noterat detta krav på en positiv inställning och hur det positiva tänkandet genomsyrar många av dessa företags kultur samt att det anses vara grundläggande för arbetsprestationen just att en ”tänker positivt”, och verkligen vill och kämpar.

Jag tvivlar dock på att detta handlar om något verkligt månande om de anställdas hälsa, snarare rör det sig om att skapa en kultur där arbetarna är underkastade en kultur där en alla uttryck för missnöje ses som ett problem med personens inställning och inte omgivningen, som alltså i detta fall utgörs av företaget. Det viktiga för företagen är inte att människor faktiskt är lyckliga, bara att deras olycka inte syns. Och då är det en lika god, om inte bättre, lösning att bara tvinga folk att undertrycka sin olycka.

I en annan artikel om problemet med positivt tänkande som en väg till lycka läser jag följande:

Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande.

Positivt tänkande handlar i mångt och mycket om att undertrycka impulser till negativa tankar. Det kan såklart vara bra för den som ständigt hamnar i negativa tankespår som blir förlamande, men att lyfta upp det till någon slags generell lag om hur folk bör hantera sitt psyke är något helt annat. Vissa personer har problem med överdriven oro och ångest, men en massa personer har det inte utan känner tvärtom oro och ångest inför högst rimliga saker. Ändå uppmanas samtliga i vår kultur att undertrycka sin känslor av ångest och tvivel till förmån för att istället ”tänka positivt”. Det antas vara ett universalrecept på att lösa alla slags problem.

Jag skulle säga att det positiva tänkandet i arbetslivet utgör ett effektivt sätt att få människor att utöva inre kontroll över sig själva. Människor uppmuntras till att undertrycka negativa tankar vilket såklart leder till att de klandrar sig själva när de tänker negativt istället för att tänka att det faktiskt kan vara en fullt rimlig reaktion på verkligheten. Vidare så utövar människor social kontroll på varandra genom att uppmuntra andra till att vara ”positiv”, ”peppa varandra” och så vidare. I mina ögon utgör detta inte så mycket en metod för att göra folk lyckliga, utan är snarare ett system för att få arbetare att utöva kontroll över varandras arbetsmoral, genom att göra vissa klagomål och missnöje tabubelagt.

I det positiva tänkandet ingår också ofta att skaka av sig tankar om att saker och ting inte kommer fungera och istället ”ta nya tag” och ”kämpa hårdare” vilket ofta leder till att en tömmer ut sina resurser och får mindre energi över till att göra saker på fritiden. Den som inte pallar trycket borde helt enkelt vilja mer, alltså låta mer av sin energi gå till arbete.

Möjligen kommer några arbetsköpare frångå detta nu när det positiva tänkandet alltmer har börjat kritiseras, men det stora flertalet kommer nog att fortsätta se det som ett bra sätt att skapa fogliga anställda på. De bryr sig inte om hur arbetarna mår, bara om att de inte sätter sig upp emot auktoriteter och upprätthåller god arbetsmoral. De bryr sig inte om att människor inte magiskt får mer energi, utan att de snarare tar energi från fritiden. Många arbetsköpare behöver inte heller bry sig om att arbetarna på lång sikt blir utbrända eftersom osäkra anställningsformer och lönemodeller som bygger på provision gör att de lätt slipper ifrån arbetare som blir mindre produktiva.

Denna idé om att företag generellt skulle ha något att tjäna på att arbetare mår bättre tycker jag är beklaglig. Visst kan det säkert vara positivt i många sammanhang, men i åtskilligt fler är det säkert mer lukrativt att bara undanhålla människors möjligheter att agera efter sitt missnöje genom att skapa rigorösa system för kontroll och undanröja möjligheter för att ventilera sitt missnöje med arbetskamrater. God personalpolitik och arbetsmiljö kostar en jävla massa, och det är ju i slutänden sådant som får människor att trivas på jobbet, inte självhjälpslitteratur eller inspirationsföreläsningar.

H&m bidrar till att upprätthålla förtrycket.

När en diskuterar företags produktion, såsom h&m, så är det alltid någon viktigpetter som ska komma och ba ”men h&m äger faktiskt inga fabriker så de har inget inflytande”. Alltså, jo. Det har dem visst. För det första är det deras eget beslut att lägga produktionen på leverantörer, de skulle lika gärna kunna ha den själva. För det andra så har de givetvis ett grymt förhandlingsläge eftersom de är ett av världens största klädföretag. Det är inte som att fabriksägarna är de som sitter på makten här. H&m skulle kunna kräva den femdubbla lönen, bra arbetsmiljö, sex timmars arbetsdag, rätt till att bilda fackföreningar och så vidare om de bara valde att prioritera det framför att pressa priserna in absurdum. Om just den fabriksägaren inte ville ge dem det så skulle h&m kunna välja vilken annan fabrik som helst, det finns nog många som gladeligen skulle ta uppdrag från h&m. Det är löjligt att stirra sig blind på vem som formellt äger fabriken, faktum är att h&m i sammanhanget har makt, en makt som de kan bruka.

En annan grej som h&m:s utsände sa i debatten efter Kalla Fakta var att det inte är h&m som styr, eftersom de problem som finns i länderna där de har fabriker främst är politiska. Hen menade alltså att det viktiga var att det blev demokrati så att folk kunde få rätt att bilda fackföreningar och så vidare. Men h&m väljer såklart själva i vilket land de förlägger sin produktion, och det finns säkert en massa demokratier där de hade kunnat välja att sy upp sina kläder istället. Nu gjorde de dock inte så, utan valde istället att förlägga sin produktion i länder där de vet att arbetarnas rättigheter inte är de bästa.

En kan såklart låtsas att en inte har med det där att göra som en av världens största beställare, men faktum är att h&m väljer att handla med diktaturer. Troligen så profiterar de faktiskt på att det är just diktaturer de handlar med, eftersom de har den politiska styrkan att slå ner olika former av arbetarkamp. Det är ju inte helt ovanligt att mindre demokratiska stater väljer att skapa ekonomiska frizoner och bistå fabriksägarna med att hålla ”ordning” för att gynna ett bra företagsklimat. Detta är i sin tur såklart något som den styrande makten i dessa länder tjänar på. Troligen får beslutsfattare mutor i något led för att skapa undantag eller se mellan fingrarna på formella lagöverträdelser, och fabriksägarna tjänar såklart på att kunna hålla lönerna skitlåga. Kontentan är att h&m inte bara struntar i att agera och använda sin makt för att göra gott, utan faktiskt rentav kan tänkas uppehålla det ickedemokratiska och orättvisa systemet i dessa länder eftersom de bidrar till de vinster som görs på det, genom att betala för produktionen.

Sedan kan en såklart diskutera vems ansvaret ”egentligen” är, och det är klart att jag skulle vilja att alla länder var demokratiska så att h&m inte kunde förlägga sin produktion i länder där lönerna är under levnadslönen, det saknas rättigheter till att bilda fackföreningar och så vidare. Nu är det emellertid inte fallet, och därför är det väldigt viktigt att vi förstår vad h&m ägnar sig åt här. De inte bara profiterar på den globala orättvisan och det förtryck som finns i dessa länder, de inte bara struntar i att använda den makt de faktiskt har utan de bidrar aktivt till att upprätthålla detta orättvisa och förtryckande system. De har alla jävla möjligheter att skapa bättre förutsättningar för arbetarna i fabrikerna, men de väljer att inte göra det eftersom de prioriterar vinst högre. Sen är det klart att de inte kommer göra gott bara för att vara snälla, men en ska fan inte tro att de är maktlösa.

Lojalitetsplikt.

”Men lojalitetsplikten då?” undrar folk angående mitt inlägg om StudentConsulting. Man kan såklart inte förvänta sig att ett företag vill ha kvar en anställd som smutskastat företaget genom att till exempel sprida ut falska rykten. Man kan också förvänta sig att en anställd som har klagomål först och främst vänder sig till företaget och inte ut till offentligheten. Ett företag som missköter sin arbetskraft och inte lyssnar på kritik från densamma kan däremot inte förvänta sig att någon ska vara ”lojal” mot dem av ganska uppenbara skäl. Lojalitet måste gå åt båda hållen och ett företag som behandlar sina anställda som skit kan räkna med att få skit. Hur detta skulle avgöras i en domstol vet jag inte, men jag personligen tycker att det är väldigt konstigt att tycka att företag som beter sig illa mot sina anställda ska kunna utkräva någon slags lojalitet från desamma.

Tydligen så kan negativ skriverier i sociala medier räknas som någon slags illojalitet. Det kan jag såklart begripa. Men jag tycker inte att slutna grupper på internet ska vara inräknade i detta. Man kan tänka sig att arbetare organiserar sig över till exempel facebook eller något fora som är stängt för allmänheten och då anser jag att det ska betraktas på samma sätt som att ha ett privat möte. Bara för att det sker på internet betyder inte det att vem som helst kan se det.

Inget av detta spelar emellertid någon roll i det fallet jag har tagit upp eftersom personen ifråga inte var anställd hos StudentConsulting när allt detta utspelades. Att en anställda eller före detta anställd är illojal kan inte motivera att man inte betalar ut lön för arbetad tid. Man kan inte heller åtala någon för förtal för att hen har brutit mot lojalitetsplikten när hen inte ens är anställd! Det är ju bara orimligt.

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt.

Jag läser denna krönika i ETC om den oäkta vänstern. Den handlar om det här med att vänstermänniskor gärna lyfter fram sig arbetarklassbakgrund för att de ska få ha något att säga till om. Och så är det den där vanliga, uttjatade svadan om att man minsann ska få lov att vara vänster fast man kommer från medelklassen eller överklassen och att man varken ska vara stolt över eller skämmas för sin bakgrund, ty den bara ”är” och säger egentligen inget om människan.

Att även människor som tjänar på alliansens politik röstar rött är givetvis utmärkt, men jag kan bli så förbannat trött på detta snyftande från privilegierade människor när de inte få komma till tals lika mycket när diskrimineringen av andra grupper diskuteras. Ungefär som feministiska män som tycker att det är usch och fy att kvinnor har ett visst tolkningsföreträde när det kommer till kvinnofrågor. Det är skitbra att ni finns, alla feministiska killar, men det är faktiskt så att feminismen handlar om kvinnor som blivit förtryckta och som ska slta vara det, inte om att män ska få ytterligare ett område där de kan vara experter och ha ”rätt”.

Samma sak gäller medel- och överklassmänniskor i arbetarrörelsen. Givetvis behövs de här personerna, men vi (ja, jag räknar faktiskt mig själv som en medelklassperson som i alla fall i viss mån engagerar mig i arbetarrörelsen) kan av naturliga skäl inte ta samma plats som de personer som denna rörelse faktiskt gäller, de personer som faktiskt har en grund till att engagera sig som utgår från deras levnadsvillkor.

Människor från medel- och överklassen är vana vid att ha tolkningsföreträde i olika frågor, därför blir de lätt lite gnälliga när de plötsligt inte har de längre. Då skriver de gärna debattartiklar och krönikor om att man minsann visst kan vara vänster utan att behöva vara arbetarklass. Och ja, det är sant, men lika lite som man ska komma och tro att man kan berätta för kvinnor hur det är att vara kvinnor så ska man som medelklass komma och tro att man kan berätta för arbetarklassen hur det är att vara arbetarklass.

När människor från arbetarklassen skriver blogginlägg om sin klassbakgrund, om de kulturmarkörer som hör till arbetarklassen, om hur de upplevt sina villkor, om vad de har varit med om som människor från medel- och överklassen faktiskt inte kan förstå så börjar dessa människor direkt tala om arbetarklassromantisering. De vill inte acceptera att det finns saker som de faktiskt inte vet lika mycket om som de som har varit med om det själva, att det finns situationer och känslor man inte kan läsa sig till utan som man måste uppleva för att förstå fullt ut.

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt. Det riskerar att utveckla sig till en förlängning av det gamla vanliga förtrycket, där den utsatta gruppen förlorar rätten att själva sätta ord på och tolka sin livssituation. Där en reell kamp för bättre levnadsvillkor förvandlas till någon slags filosofisk ordlek och människorna som det faktiskt handlar om förlorar rätten att själva delta i samtalet. Det kräver ödmjukhet att som medel- eller överklass engagera sig i arbetarrörelsen. Det kräver att man är medveten om att man själv för en gångs skull inte har tolkningsföreträde, utan måste lyssna och försöka förstå berättelser från de som faktiskt är berörda.

Nu menar jag inte att med som medel- eller överklass inte personligen skulle kunna vinna på klasskamp, jag är övertygad om att även mina egna livsvillkor skulle förbättras om vänstern fick sig ett uppsving. Eftersom arbetsmarknaden för unga ser ut som den gör så har jag mycket att vinna på att villkoren förbättras, oavsett min klassbakgrund. I en sådan kontext kan mina personliga berättelser och upplevelser ha ett stort värde. Men det är skillnad på att belysa att alltfler människor än de från arbetarklassen såsom den av tradition definieras kan dra nytta av att samhället går åt vänster och på att hävda lika stor rätt att hävda sig om villkor som faktiskt är specifika för en viss grupp människor.

Språkpolitik.

Att hitta på nya ord för att göra en politisk poäng kan vara effektivt. Folk tenderar att bli provocerade när man leker med språket, och då får man chans att förklara sig.

Ett sådant ord som jag använder är ”arbetsköpare” istället för ”arbetsgivare”. Det gör jag av några olika skäl. Dels för att det ger en mer korrekt bild av ”arbete”. Arbete är enligt mig inte en uppgift fri för någon att utföra, utan snarare något som utförs. Om det är någon som ger bort arbete så är det ju arbetaren.

Men framförallt så ger orden arbetsgivare och löntagare i kombination intrycket av att arbetsgivaren ger bort arbetet (eller arbetstillfället) som en present, och sedan tar löntagaren även ut lite lön. Ingenstans skvallras det om att arbetsgivaren faktiskt tjänar på att arbetet blir utfört, vilket ju är en orättvis bild.

Om man nu talar om en ”arbetsmarknad” så ska ju orden för de olika personer som medverkar spegla deras faktiska roll på marknaden.

Ordet ”arbetsköpare” väcker reaktioner, men när man förklarar så håller folk generellt med. Ordet ”arbetsgivare” speglar också en tidanda där arbete ses som något gott och fint som man ska vara glad och tacksam om man har. Att ifrågasätta detta i själva språket är effektivt.

Så jag tycker alla ska säga arbetsköpare och arbetare istället för arbetsgivare och löntagare, på samma sätt som många säger hen istället för han eller hon.

Ett boktips i tiden.

Tänkt bara leverera ett litet boktips som ligger i tiden, men alla pissiga arbetsmarknadsåtgärder.

För några veckor sedan läste jag Barskrapad av Barabara Ehrenreich, en journalist som även skrivit boken Gilla läget som handlar om hur allt positivt tänkande sabbar vårt samhälle. Boken handlar om hur hon ska hanka sig fram med hjälp av lönen från ett låglönejobb i USA.

Det som kommer fram är skrämmande. Trots att hon jobbar mer än heltid och totalt sliter ut sig fysiskt och psykiskt klarar hon sig knappt på lönen. Hennes arbetskamrater är själva sinnebilden av alienerade arbetare och så vidare. Hon skriver också mycket om hur själva anställningen går till och hur förnedrande den ofta är och lägger i slutet fram en teori om varför det ser ut som det gör. Den går i kort ut på att förnedringen vid anställningsintervjun, arbetsköparens tendens att hålla inne på första lönen till avsked och de olika straffsystem som finns på arbetsplatserna har syftet att få arbetare att stanna, så att man ska slippa höja löner och ge dem drägliga villkor för att uppnå samma resultat.

Vad hon också noterar är att trots att hennes experiment äger rum under en tid där det faktiskt, ovanligt nog, rådde arbetsbrist i USA så blir villkoren för okvalificerat arbete inte bättre. Arbetsköpare beklagar sig i hennes bok för att de inte hittar personal som stannar, vilket skulle kunna lösas enkelt genom att höja deras lön en aning. Detta är såklart ett exempel i mängden men borde kanske ge en hänvisning om att arbetsmarknaden inte är en perfekt marknad, utan faktiskt att arbetsköparen kan hålla kontroll även då det råder brist på arbete.

Oavsett tycker jag att det är en mycket läsvärd bok som dels ger insikter i hur arbetare inte ska tåla att bli behandlade och om kontrollmekanismer som arbetsköpare använder.