Snälla killar.

Mary har skrivit om detta med ”snälla killar” (som vi tjejer inte vill ha, som det sägs) och tagit ett exempel som jag tycker är himla talande på vad personer som snackar om ”snälla killar” brukar göra för missuppfattning:

Jag: Ska vi kolla på True Blood ikväll?

Elak kille: Nä fy fan, fattar inte hur du kan kolla på sån skit. Nu drar jag och super med mina kompisar istället. [bråk uppstår]
Mesig kille: Okej. [sitter sedan och typ sms:ar eller går iväg under avsnittet pga ointresse, varpå jag blir irriterad och störd]
Snäll kille: Nja, du vet, jag är inte så förtjust i den serien. Har du nåt annat vi kan kolla på så kan du kolla på True Blood imorgon när jag inte är hemma? [okej, vi kollar på något annat]

Många killar som uppfattar sig som snälla är i själva verket bara initiativlösa vilket absolut inte är samma sak som att vara snäll, det är snarare att vara mesig. Att vara initiativlös är dessutom något som kan fungera som en maktgrej inom relationer eftersom den initiativlös på sätt och vis frånsäger sig ansvar för beslut som fattas inom relationen. Jag har själv varit med om relationssamtal där jag varit den enda som engagerat mig vilket kan vara otroligt frustrerande. Om man inte känner av något engagemang i samvaron från sin partner får man lätt känslan av att man är oälskad.

Att vara snäll är inte att alltid tassa som katten kring het gröt så fort något kan bli det minsta lilla jobbigt eller känslosamt, det är att vara konflikträdd. Konflikträdsla är generellt ett drag som är ganska jobbigt i en relation och knappast något man gör av pur snällhet, för att man vill att ens partner ska bestämma. Nej, det handlar för det mesta om rädsla att ta plats och stå för sina beslut eller helt enkelt om att man inte är engagerad i relationen.

Jag vill inte ha någon passiv partner utan en partner som förklarar vad hen tycker om olika saker. Jag vill inte ha en partner som sitter och utstrålar passivt missnöje över beslut i förhållandet bara för att hen inte har uttryckt vad hen vill. Det är faktiskt inte snällt alls, bara respektlöst, oansvarigt och drygt.

Luxemburg.

Ber om ursäkt om någon tog illa upp när jag indirekt skrev att Norrköping var tråkigt eftersom det var som Luxemburg. Vill dock påpeka att det är en viss skillnad på en mindre stad som är så och när det rör sig om ett helt land. Jag hade eventuellt haft möjlighet att hamna i Luxemburg om det inte hade blivit Bryssel och jag kan säga att jag är glad över att det inte blev så. Luxemburg är fan ett tråkigt land. Men det var fint och ett utmärkt helgresemål.

Att lyfta fram den andra sidan.

En invändning som inte är helt ovanlig närman talar om klasskamp är att man faktiskt kan ha det jobbigt fast man är överklass, liksom man kan ha det jobbigt fast man är man. Ja, det stämmer såklart eftersom man för det första generellt tillhör fler samhällsgrupper än en, för det andra även har diverse individuella bekymmer. Detta är självklarheter och ingenting som jag varken själv sagt emot eller hört någon annan säga emot.

Däremot är det extremt ointressant att, när man till exempel talar om klass, behöva ägna ett jävla stycke åt att upprepa detta att det minsann kan vara synd om överklasspersoner också. Det är ju uppenbart att man, när man gör en indelning i grupper, talar om dessa grupper generellt och hur de förhåller sig till andra grupper, inte om varje specifik individ. Vissa tycker kanske att detta är t förenkla verkligheter och det är det förvisso, men ibland är en förenkling nödvändigt för att kunna belysa vissa saker. Om man alltid ska ta upp den ”andra sidan” som alltså i det här fallet är att överklassen också lider så kommer vi aldrig att kunna belysa skillnaderna.

Det är inte min sak att avgöra vilka individer som är värda att tycka synd om. Alla personer genomgår saker som är jobbiga och jag tänker inte försöka frånta någon det på grund av deras klasstillhörighet, etnicitet eller kön. Däremot tycker jag inte synd om heterosexuella för att de inte har något eget pride, inte om företagsledare för att de inte har någon anställningstrygghetskritisk teater att gå till, inte om män för att de inte har lika många böcker som ifrågasätter mansförtryck att läsa.

Anledningen till att vissa protestyttringar saknar motsvarighet för vissa intressen är inte för att dessa intressen är förtryckta utan för att det helt enkelt inte finns något behov. Det finns inget behov av konsumtionsvänlig teater för hela vårt samhälle är redan fullt av konsumtionsvänlighet, det finns inget behov av en mansdag för alla dagar på året är mansdagar (nu finns det förvisso en mansdag, som dock inte är så uppmärksammad just pga detta). Dessa grupper och åsikter har redan som det är ett otroligt stort utrymme i det offentliga (eller privatägda) rummet vilket gör att de inte uppfattas när man exponeras för dem, de blir bara en del av den grå massan av intryck som utgör vår vardag. Och sedan blir folk sura för att dessa uttryck inte finns, när sanningen är att de finns i så hög grad att vi helt har slutat tänka på dem.

Det finns idag en massa människor som uttrycker åsikter som att underklassen är lat och att kvinnor inte sitter på chefsposter för att man går efter ”kompetens” (som kvinnor alltså underförstått saknar). När någon för en gångs skull opponerar sig mot dessa åsiktsyttringar så är det minsann diskriminering för att man inte lyfter fram den ”andra sidan”. Men den andra sidan är ju den förhärskande, det som uttrycks så många gånger att få tänker på det.

Jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Hemma i Stockholm bor jag i Enskede, några hundra meter från ett område som kallas Pungpinan som är det område i Stockholm där det bor allra minst personer med utländsk härkomst. Om man går ungefär en kilometer kommer man till Skarpnäck. Skarpnäck är absolut inte en av de ”värsta” förorterna i Stockholm utan har ganska bra rykte, men det var ändå så att man var lite rädd för att gå dit när man var liten, att en kompis till mig som bor där hörde skottlossningar på natten. Jag har även hört att det inträffat en drive by-skjutning i någon slags gänguppgörelse. Jag gick högstadiet i Bagarmossens skola och där blev skillnaden tydlig. Skillnaden mellan de som bodde i Enskede, som har föräldrar som jobbar som arkitekter och jurister och de som kom från Skarpnäck. Inte så att jag hade det lätt hela tiden, men jag hade föräldrar som stöttade, ett rikt ordförråd, ambitioner till något mer än att klara mig med nöd och näppe och ganska lätt i skolan. Jag behövde inte bry mig om något mer än den sedvanliga tonårsångesten, jag hade ingen pappa som var alkoholist eller ensamstående mamma som gick på socialbidrag. Jag minns när min svensklärare berättade att det var några i de andra klasserna som aldrig hade läst en bok i hela sitt liv, något som för mig var chockerande.Jag förstod liksom inte hur det var möjligt.

På den tiden hatade jag de i min klass som hade det som värst. Jag minns en kille som var riktigt riktigt svinig och korkad, som knappt klarade g i alla ämnen. Jag tyckte så fruktansvärt illa om honom och jag hade absolut inga problem med att hålla långa tal om hur dum i huvudet han var. Visserligen berättigat i dåläget, ty han var verkligen elak inte bara mot mig utan mot många andra i klassen också. Senare fick jag höra att hans pappa var en av de lokala alkisarna och att han tydligen hade misshandlat hans mamma. Jag minns också när jag blev misshandlad av ett gäng från skolan varav jag sedan såg den ena i jobbjakten på kanal5, hans ensamstående mamma hade varit arbetslös otroligt länge och ha hade mått så dåligt hemma att han hamnat på glid. Sådant ger perspektiv, perspektiv på att jag kanske inte var så jävla utsatt som jag kände mig då.

Jag är knappast någon överklassperson, snarare tillhör jag surdegsmedelklassen med släktsommarställe i skärgården, föräldrar som haft tillräckligt mycket framförhållning för att ställa mig i bostadskö när jag föddes men som inte skulle köpa en lägenhet åt mig. Men det är stor skillnad på levnadsvillkoren där jag bor och dem en kilometer bort. Inte så att alla som bor i Skarpnäck är underklass, det finns en del fina bostadsrätter där, men det handlar om ett snitt.

Om alla mina gamla plågoandar skulle bestämma sig för att hyra en buss och åka från Skarpnäck till Pungpinan så skulle jag inte protestera. Även om dessa personer slagit mig, mobbat mig och betett sig som skit under hela min uppväxt så känner jag ärligt talat inget behov av hämnd. För jag vet att när jag satt hemma och åt mysiga familjemiddagar och spelade alfapet så bråkade dem med sina föräldrar, medan jag kunde ha mina vänner på besök i flera timmar, baka kakor och dricka te så var de tvungna att sitta och frysa i Kärrtorps centrum för att de inte hade några välkomnande hem att gå till, medan jag var ledsen över att jag för första gången på ett år ”bara” fått vg på ett skolarbete så kämpade dem med extraengelskan.

Det var inte mitt fel att de hade det som de hade, det tycker jag inte idag heller. Men jag tycker att det är viktigt att man pekar på skillnaderna som finns i samhället, mellan de som har mer och de som har mindre. Och i det syftet så känner jag mig gärna som ett djur i bur i några timmar, för jag vet att resten av tiden är det de som är föremål för polisens knarksatsningar, de som är föremål för reportage om stökiga ungdomar, de som är föremål för tv-program där man göra om samhällsproblem till individuella sådana och de som Jan Björklund vill ta bort högskolekomptenskravet för. Och jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Odla ditt klasshat.

Det finns ju en helt del som tycker att reaktionerna mot Allt åt alla är berättigade eftersom safarin trots allt hette ”odla ditt klasshat”. För det första så åsyftar klasshat generellt inte ett hat mot överklassen som sådan (alltså personerna i den) utan ett hat mot det system som skapat klasskillnaderna i vårt samhälle. Detta kan förvisso ta sig uttryck i hat mot specifika individer som nyttjat sitt klassprivilegium på ett särdeles dåligt vis eller på olika sätt förstärkt klasskillnaderna (kanske genom skattefusk, mutor, regelvidrigt behandlande av anställda och så vidare) däremot finns det inget större förakt mot människor bara för att de råkar vara födda i en rik familj, allt handlar om vad man gör med detta.

Och så kan jag väl också känna såhär: men böla då! Dessa personer är inte en utsatt grupp i samhället, tvärtom. Det är en grupp som kommer undan med det mesta. Nu har de alltså en gång fått vara med om att folk som är kritiska till deras sätt att leva kommer dit och håller en guidad tur och berättar om klasstrukturer, deras liv och deras jobb. Resten av alla jävla dagar kommer de att ligga i total medieskugga, gå till sina högavlönade jobb och äta sin oxfilé i fred. Gud vad jobbigt att ordningen för en gång skull blev rubbad, att de för en gång skull i sitt liv får känna på hur det är att bli betraktad med kritisk blick, bedömd och utvärderad.