Kvinnan på den här bilden är hon ni har att tacka för att jag kan fortsätta skriva denna blogg! Hon heter Therese och fraktade hjältemodigt min nya dator från Stockholm till Bryssel. För att slutföra detta uppdrag var hon även tvungen att träffa min far och låta honom inspektera hennes lägenhet.
Tack så mycket Therese!
Igår fick jag min dos av relativisering när någon på twitter tyckte att man minsann inte ska tala om klass eftersom ”alla kanske inte vill placeras i något fack” eller något i den stilen. Antifackretoriken går hem i många läger för att folk uppfattar den som frisinnad, nytänkande och liberal, vilket jag kan förstå. Vem gillar inte tanken på en verklighet där människor slipper definieras utefter sitt kön, sin etnicitet eller sin bakgrund, liksom?
Faktum är dock att samhället, så som det ser ut idag, i allra högsta grad placerar medborgarna i olika fack helt av sig själv. Det rör sig inte bara om fördomar i samhället utan också om faktiska materiella förutsättningar som blir väldigt tydliga just i fallet ”klass”; den som är född i en familj med lite pengar har det svårare att göra vissa saker. Det har inget att göra med att folk har fördomar mot folk med lite pengar, att folk med lite pengar måste bli mer ”representerade i media” eller något liknande utan om att det faktiskt är svårare att kunna göra vissa saker om man saknar kapital.
Klass är en ytterst relevant indelning av människor eftersom den har täckning i verkligheten. Verkligheten ser ut så att folk har olika materiella tillgångar och det påverkar deras liv. Sedan finns det även andra aspekter, till exempel socialt utrymme som är betydligt mer abstrakt, men just det materiella kan man liksom inte sätta sig emot. Det är så. Ett företag som går i arv om omsätter miljoner kronor om året gör skillnad, att ens föräldrar kan stå som medlåntagare när man köper en lägenhet gör skillnad, att man stått i bostadskö hela livet gör skillnad och så vidare. Det är inget hittepå, något konstigt flum som vänstern kokat ihop utan en krass beskrivning av verkligheten.
Därför kan man liksom inte gå omkring och välja helt efter eget huvud vilken klass man tillhör för det grundar sig delvis i vilka tillgångar man har. Familjen Bonnier blir inte arbetarklass bara för att de säger att de är det eller för att de vill vara det.
Ofta när det talas om klass inom mer liberala kretsar så talas det om klassresor. Det sägs att det där med klassklyftor inte riktigt är ett problem så länge klassresorna kan gå relativ smidigt för de som har resurser i form av läshuvud, kämparglöd eller företagsidéer. Jag håller med om att det är bra med en stor rörlighet i samhället, något som underlättas av fri skola, sjukvård och så vidare. Däremot så tycker jag att klassresor är en billig lösning på klassklyfteproblematiken.
För det första så är klassresor generellt sätt enklare i länder där klassklyftorna är mindre. Ni vet ju att det är i Sverige snarare än USA som den amerikanska drömmen gå i uppfyllelse? Men grejen är framförallt denna att alla faktiskt inte vill göra någon klassresa. Många människor vill jobba som till exempel vårdbiträde, butiksbiträde eller barnskötare, de vill inte utbilda sig och bli jurister eller läkare utan vill ah ett vanligt kneg som man kan gå till på morgonen och gå hem från på kvällen med en lön som man kan leva på.
Grejen är att man ska kunna leva ett drägligt liv om man jobbar heltid, oavsett som det är som läkare eller vårdbiträde. Man ska inte behöva leva på marginalen bara för att man inte har tagit sig för att utbilda sig till något högstatusyrke. Därför är klassreseretoriken förrädisk, för den lär oss att det enda sättet att ha en dräglig tillvaro är att förflytta sig upp på samhällsstegen. Varför inte ha som mål att alla ska kunna ha en dräglig tillvaro, oavsett om man är klassresenär eller ej?
Apropå överklassafarin så har ju flera personer gått ut och tyckt att man från högern ska ordna underklassafari, bland annat denna Kd-politiker. De ansluter sig därmed till en gammal fin tradition som genom året utövats av såväl politiker som kungligheter, om än i ett något mer uppdaterat och ärligt format.
Det finns ju en anledning till att något sådant aldrig skulle kunna arrangeras på samma sätt och det är att till och med den mest hårnackade klassföraktande nyliberal aldrig skulle stå ut med att med egna ögon se dessa områden på det sättet. Skrattat skulle fastna i halsen och de skulle bli avslöjade som de människoföraktande dårar de faktiskt är.
Men visst, anordna er jävla underklassafari då, och sitt där och rök cigarrer samtidigt som ni kastar glåpord efter människor som har det svårt. Frågan är bara vilken analys ni ska dra till med i eran guidning. Kanske att de alla skulle ha kunnat bo på solsidan om de bara hade jobbat lite hårdare?
Jag tycker att det Fredrik Virtanen skriver om ”starka kvinnor” är bra. Han menar att problemet med begreppet primärt är att kvinnor förutsätts vara svaga eftersom man alltid måste förtydliga att de är starka. I mina ögon är det största problemet det jag har beskrivit här och i min lite mer ”skönlitterära (vette fan vad jag ska kalla det)” text här, att snacket om ”starka kvinnor” är ett sätt för folk att stå ut med orättvisor utan att göra något åt dem. Här har han en stor poäng som jag förbisett:
Men vinkeln på intervjuerna är inte vad Laleh vill kommunicera med sin musik, vad hon anser om världen, vad hon har att säga om sin konst. Det är alldeles för jobbigt och tidsödande och komplicerat för media att grotta ner sig i.
I stället handlar det om att hon skapar. Att.
För kvinnor ses det ofta som beundransvärt nog att man över huvud taget gör något. I egenskap av person som inte skräder orden har jag fått höra det mången gång, att det är så bra att jag tar för mig, vågar ta plats och så vidare. För det första tvivlar jag på egenvärdet i att folk ”tar plats” då jag tycker att det ska handla mer om vad man gör med denna plats och inte att man tar den. Jag vill inte att folk ska hylla mig för att ”jag säger vad jag tycker” utan för att jag faktiskt har något att komma med. Att hylla personer bara på grunden att de vågar ta plats är att ogiltigförklara det man faktiskt säger, att förflytta fokus från vad man säger till personen som säger det.
Jag ser ofta att feministiska kvinnor själva placerar sig i detta puttigullfack genom att tala om att de ”minsann säger vad de tycker” och därmed lägger fokuset vid att de som personer har en åsikt istället för deras faktiska åsikt. Lägger prestige i att vara högljudda och snacka istället för att faktiskt ha något att tala om. Jag menar inte att de inte har det, för överlag tycker jag att det kommer mycket vettigt från dessa personer, men jag tycker att man skadar sig själv när man får själva åsikten att framstå som ett egenvärde.
Visst är det vettigt att diskutera olikabehandling av kvinnor och män som deltar i den offentliga debatten men när en engagerad kvinnas främsta förtjänst är att hon är just engagerad, inte vad hon är engagerad för eller vad hon åstadkommer så har man bara tagit ett steg tillbaka. Kvinnan är fortfarande främst en representant för sitt kön, ett bevis på att ”kvinnor kan” och inte en kraft i samhället att ta på allvar.
Det är därför jag aldrig beskriver min blogg som ”provocerande” eller ”en härlig blandning av åsikter om allt mellan himmel och jord” eller mig själv som ”en kaxig tjej” eller ”en tjej som står för vad jag tycker”. Det vore att helt underminera det jag faktiskt har att säga om saker och ting som ett personlighetsdrag, en egenskap jag innehar och inte något med faktiskt tyngd. Och det vore tråkigt, för jag vill inte att mina åsikter ska ses som komplement till min personlighet eller livsstil utan som argument, som något att läsa och fundera över och kanske ändra sin världsbild utifrån.
Jaha. Anita och Calle Schulman ironiserar i vanlig ordning över ordet ”hen” som uppenbarligen ligger väldigt högt på agendan hos dem. Ingen får använda det hemska ordet ty det leder till förvirring, chock och fruktan. Galningarna dras som vanligt till lägerelden och skriver saker som dessa:
så jävla bra, skrattar ihjäl mig.
ocn de där nyuppfinnande HEN är så töntigt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.de finns väl 2 kön av en anledning för helvete.
ypiskt folk att komma op sjuka nya grejer för att krångla till att mera.
Alltså, slutklämmen i denna kommentar om att det minsann finns ”två kön av en anledning” är ju bara för rolig. Det är väl fan ingen hen-förespråkare som har ställt sig emot att det finns män och kvinnor? Däremot finns det folk som har påpekat detta med att det liksom inte är så enkelt som att det bara finns män och kvinnor, utan att det finns folk som ser ut som ett kön men känner sig som ett annat, eller kanske har en fysisk könstillhörighet som är oklar i sig. De finns väl också av en anledning?
Fånigt att bli arg över en så uppenbar idiot kanske, men orkar inte med denna extrema inskränkthet som finns i att vägra acceptera att alla andra i hela världen kanske inte vill eller kan dela in sig i grupper av kvinnor och män.