Kan det inte bara vända snart.

Inte allt för sällan hör man att det är en del av att växa upp att acceptera makten, orättvisorna och felen i världen. Som unga är människor ofta idealister men när man blir äldre, stadgar sig och skaffar familj så försvinner det. Man bryr sig mer om Rutavdrag än om stora och viktiga frågor, helt enkelt.

Jag har också börjat känna av detta. Jag har börjat känna en enorm matthet inför precis allt som har med politik att göra. Jag vill liksom bara slippa tänka på all skit som pågår i världen. Om det fortsätter såhär kommer jag nog slutligen inte orka vara något annat än likgiltig, det är jag övertygad om.

Jag tror att alla som bryr sig känner på det här sättet förr eller senare, i vissa perioder. Man orkar helt enkelt inte engagera sig alls när det dyker upp problem var man än vänder sig och allting verkar så oöverstigligt och alla är dumma i huvudet. Då är det enkelt att sluta sin inom sin bubbla och bara bry sig om sitt eget liv.

Men jag hoppas att det kommer tillbaka för eller senare, det där lustfyllda engagemanget. Den där känslan av att kunna vara arg, upprörd och förbannad utan att det slår ner en och istället ger en mer kraft i det man gör. Men nu, nu känner jag bara missmod och okonstruktiv vrede. Och jag vill inte att den ska förvandla mig till en likgiltig person som accepterar världen som den ser ut.

Vi måste våga erkänna att vi behöver andra människor.

Lisa Magnusson har skrivit ett inlägg om vår tid rädsla för beroenden. Eller egentligen har hon citerat sin egen krönika i Arena, som såvitt jag förstått det inte finns tillgänglig på nätet. Jag tror att hon har rätt i mycket. I vår kultur så ses beroende som något väldigt fult och dåligt.

Speciellt att vara beroende av, eller ha nära och viktiga relationer till, andra människor är något som enligt många måste bekämpas. Det är väldigt sorgligt för egentligen är det ju inget annat är djupt mänskligt att ha starka band till andra personer. Ingen människa är en ö, alla har behov av att ha andra människor runt omkring sig. Ändå ses det som något negativt att vara beroende av andra individer.

Jag tycker att man ska erkänna människors behov av att knyta an och skapa starka band till andra. Det finns inget fult i det, det är bara så människor är funtade. Vi måste helt enkelt ha andra människor i våra liv. En naturlig konsekvens av det blir såklart att det gör ont som fan när någon av dessa människor försvinner, att det är svårt att släppa taget. Men så är det, och sorglig är väl den person som förvägrar sig själv något så njutbart som att ha en nära relation till någon bara för att det eventuellt skulle kunna försvinna.

Sockerberoende.

Fan vad trött jag är på det eviga snacket om sockerberoende. Alltså, jag förnekar absolut inte att man kan vara sockerberoende och att det är ett jävligt fett problem som man såklart måste göra sig av med. Men detta tjat om sockerberoende hit och dit skapar en enligt mig extremt osund trend, och det är att folk kallar minsta lilla sug för beroende.

Vill även påpeka att bara för att själva känslorna vid abstinens är likartade så betyder inte det att beroendena är likvärdiga. Till exempel så sägs det att nikotin och heroin är likvärdigt i vissa aspekter, men det betyder absolut inte att det är två likvärdiga droger överlag. Lika lite som socker och kokain är likvärdiga droger när det kommer till risk för beroende, skada på samhället och så vidare.

Det perspektiv som jag tycker saknas i sockerdebatten är att det är skillnad på brukare och missbrukare. Det är skillnad på oss som äter socker då och då utan att det blir ett problem och på dem som inte kan hantera minsta lilla.

Lördagen.

Vi var vid Porte de Hall där det var marknad. Älskar billighetssmink, köpte dock inget.

Köpte fikon får man anta. Jag älskar fan fikon och det är jättebilligt här.

Gick på mässa i en kyrka, vilket är absolut första gången för mig. Fick nattvard men fattade inte hur man skulle göra alls. Bilden är tagen efteråt.

Åkte till Porte de Namur.

Anna.

Fikade på att ställe som heter Blomqvist vars ägare tydligen är svensk. Mycket gott kaffe.

Sen åkte vi hem.

Kaffeberoende.

Jag försöker vara utan kaffe några dagar av någon jävla anledning. Fattar absolut inte mitt behov av att experimentera med vad jag stoppar i käften, men vad fan.

Jag har i alla fall varit kaffeberoende sedan fler år tillbaka, druckit kaffe på daglig basis sedan jag var kanske 15. Det är ju trevligt för det är himla gott med kaffe. Dock att kaffet som finns här (i mitt hem här alltså) inte smakar så bra som det jag brukar dricka hemma. Inte så att det är äckligt, men det är inte njutbart.

Och det känns bara så meningslöst att hålla sig med beroenden som man inte njuter av och som jag dessutom får sjukt ont i tandköttet av. Så jag få väl se hur det går.

Det är inte priset det är fel på utan mängden.

Mogi har skrivit ett inlägg om hennes syn på lyxkonsumtion. Att köpa dyra produkter är det i sig inget fel på enligt mig, och jag ser hellre att folk som har råd köper svindyra väskor än att köpa flera billiga för samma summa.

Problemet med att försvara sin konsumtion med att man bara köper kvalitet är att det inte riktigt funkar så länge man inte har en begränsad budget för kläder, som man antingen väljer att köpa många billiga plagg för eller få dyra plagg för. Så är det inte riktigt i Mogis fall, utan hon konsumerar både dyrt och mycket.

När jag kritiserar Mogi för hennes överkonsumtion så är det jag bryr mig om inte hur dyra grejer hon köper utan att hon köper så förbannat många grejer. Att hon sedan försvarar det med att grejerna hon köper har kvalitet gör mig mer provocerad. Kvalitetsargumentet funkar inte om man ändå bara använder majoriteten av sina plagg en enda gång.

Om det var så att Mogi struntade i att köpa småsaker/onödiga saker och väntade på något riktigt fint, hur kommer det sig då att hon inte ens använder så otroligt många av de plagg hon köper? Hur kommer det sig då att hon på en månad handlar typ lika många klädesplagg som jag gör på ett år? Det handlar inte bara om att hon köper dyra saker, hon köper även jävligt många saker. Mer än de flesta.

Sen är det klart att hon får köpa en väska för 100 000. Det ställer jag mig inte emot alls. Vad jag däremot ogillar är att hon försvara en uppenbar överkonsumtion med att grejerna håller hög kvalitet och att hon föredrar få fina saker framför många mediokra. Mogi konsumerar många saker och de sakerna är dessutom dyra. Överkonsumtion blir inte mer okej eller sunt bara för att grejerna man överkonsumerar råkar vara dyra och kvalitativa.