Svar på frågor!

Här kommer svar på några av frågorna i min frågestund!

Tänkt på det här du skrivit om ”barnfödarstrejk” som politisk metod… Tycker det är en så intressant tanke, men det finns ju rätt många frågetecken för mig med det, och inte för att förringa de som faktiskt gör detta som aktivt politiskt val, men för att det verkligen ska funka som metod behöver ju väldigt många ansluta sig till denna strategi. Har du någon idé för hur detta skulle kunna funka praktiskt på riktigt? Hur ska man få med sig folk? Förstår att det är supersvårt att svara på men vore intressant att få veta om du tror att detta verkligen skulle kunna vara en fruktbar politisk strategi…

För det första är det många kvinnor som redan idag väljer bort barn, och att prata om det som ett politiskt val kan få dem att formulera sitt beslut i de termerna. Jag tänker mig all politisk förändring som ringar på vattnet, det vill säga att det måste börja med förändringar i det lilla som sedan kan bindas ihop till någon slags större förändring.

Sedan tänker jag också att det faktum att jag inte tänker skaffa barn kommer ge mig mer tid för feministisk aktivism, och att detta spelar ganska stor roll för både mitt eget liv men också kvinnor i min omgivning som jag kan lägga mer tid på i och med att jag slipper ta hand om barn. Men mitt snack om barnfödarstrejk ska också förstås som ett sätt att belysa att kvinnor exploateras och att kvinnor faktiskt har makt i detta samhälle, reproduktiv förmåga som vi kan återta.

Nu är det här i och för sig ingen fråga om feminism, men jag frågar ändå! Jag undrar vad du pluggar i Örebro?

Jag pluggar genus!

– Jag undrar hur din inre process (hur du styrde dina tankar) och dina handlingar såg ut, när du bestämde dig för att börja begära kvinnor? För vad jag har förstått var det en medveten handling?

Jag ska skriva om detta ordentligt någon dag! Det första steget var ju att sluta med män. Det blev rätt enkelt i och med att jag flyttade till en ny stad där jag inte kände några män. Utöver det handlade det väl mest om att rikta uppmärksamhet och intresse gentemot kvinnor i högre grad.

När jag blev kär i Linn hade jag varit förälskad i kvinnor tidigare, men inte riktigt förstått vad det handlade om och inte vågat/kunnat agera på det. Jag tänker att detta är en erfarenhet jag har gemensamt med många andra kvinnor. Jag tänker att mycket handlar om att våga ta initiativ, kvinnor är ju vana vid att vara passiva vilket såklart ställer till problem när det är två kvinnor.

Men sen så behöver en ju inte vara kär och ha sex och så, det räcker ju med att ha många relationer med kvinnor i sitt liv och låta dme betyda mycket. Jag tänker att om en börjar i den änden kanske annat faller på plats.

– Tycker det verkar som att bloggen inte så ofta tar upp förklaringsteorier till patriarkatets uppkomst. Tycker du att det är en irrelevant fråga? I så fall, varför? Jag kan själv tycka att det är intressant om frågan är ”vad gjorde att den här strukturen uppstod och vad vi kan vi göra för att minimera de parametrar som bidrar till dess vidmakthållande?”.

Jag tar sällan upp historiska förklaringar. Dels för att det är ett område fyllt av spekulationer utan särskilt mycket kunskap, dels för att jag inte tycker det är så viktigt. Däremot pratar jag ofta om vad som skapar och upprätthåller patriarkatet i modern tid, och där har jag en radikalfeministisk analys. Jag vill också minnas att jag skrivit om det borgerliga patriarkatet några gånger, vilket åtminstone är en förklaring till varför patriarkatet ser ut som det gör idag. Men det handlar också om att jag inte orkar skriva så mycket sånt eftersom det kräver ganska gedigna teoretiska genomgångar, det är ett stort område helt enkelt.

– Försöker du ha ett akademiskt förhållningssätt till din feministiska tolkning och i din blogg? Ser du något problem i att ”akademin” är ytterligare en samhällsinstans skapad och dominerad av män, och att då låta den diktera reglerna för ett förhållningssätt?

Vet inte vad ett akademiskt förhållningssätt skulle innebära i sammanhanget. Jag är uppenbarligen inte typ feministisk forskare, men jag läser mycket feministisk litteratur och hänvisar ofta till den.

Rörande typ genusforskning så ser jag dels fördelar med att en genom att anlägga ett kritiskt genusperspektiv helt enkelt får bättre forskning inom en mängd områden, bland annat för att forskare ofta låter sina heteronormativa värderingar styra. Jag tror också att det kommer en del subversiv teori från genusvetenskapen. Men jag ser samtidigt problemet med att feministisk teori institutionaliseras och kanske används i systemupprätthållande syften (praktexempel var en genusvetare jag träffade som jobbade med att öka reproduktiviteten).

Jag vet att du anser att en ska undvika relationer med män men gäller det även familjerelationer? Hur har du själv hanterat det i så fall?

Först vill jag säga att undvika relationer med män inte innebär total avhållsamhe,t det handlar snarare om att skifta fokus i livet. Vissa män kan en ju inte slippa undan av olika skäl, men en kan lägga mindre energi på de relationerna. Poänegn för mig är inte att aldrig träffa en man, utan att lägga så lite energi på män som möjligt. Detta kan givetvis appliceras även på familjerelationer.

Är du öppen ute i det sociala livet om att du försöker eliminera män ur ditt liv? Hur tacklar du de reaktioner som uppkommer, eller tycker alla du umgås med att det är en bra strategi? Tror själv att det säkert är bra för psyket att inte umgås med män om man haft dåliga erfarenheter, men kan ändå tänka mig att folk reagerar.

Jag tror inte att det är bra för psyke att umgås med män oavsett ”erfarenheter”, då risken för ”dåliga erfarenheter” ökar markant när en umgås med män. Jag är relativt öppen med detta, det brukar inte skapa några större problem för mig.

Tror du att en kan vara ”bara” vän med någon av motsatt kön (i mitt fall som kvinna vara vän med en man)? Det finns viss diskussion om att mannen alltid kommer vara ute efter att få ligga, och sådana berättelser har också kommit fram i din blogg. Jag har nyligen inlett en, för mig, vänskapsrelation med en kille och kommer på mig själv med att fundera över om han egentligen vill mer, något jag finner obehagligt att tänka på. Är han liksom schysst för att vi är vänner eller är det någons slags plan för att så småningom kunna bli ihop med mig. Tidigare har jag inte varit djupare vän med andra än tjejer så detta är ett nytt sammanhang för mig. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur du tänker!

Alltså jag tror öht inte att relationer med män, oavsett kärlek eller vänskap, är så mycket att ha. Jag har känt mig utsugen även i vänskapsrelationer med män, till exempel för att de inte lagt in samma engagemang i relationen som jag. Huruvida män ”vill mer” eller inte har jag inte funderat så mycket på. Jag har haft vänskaper med än som har varit just vänskaper och inget mer, men jag upplever också att det finns någon slags ”spänning”. Jag har hört från flera håll att män har ”velat mer” med kvinnliga vänner när dessa blivit singlar. Jag tror säkert att det är möjligt, det är nog mer att jag inte ser poängen i det.

När jag ändå håller på har jag en till fråga. Vilka tror du är de viktigaste sakerna att tänka på när en inleder en kärleksrelation med någon? För att inte hamna i en destruktiv relation med för mycket beroende t.ex. utan för att skapa något ”stabilt” att förhoppningsvis bygga vidare på.

Det viktigaste för mig är ett en bekräftar varandra och inte ägnar sig åt ”spel”, att en tar varandras osäkerhet och oro på allvar, att en inte avkräver varandra kärleksförklaringar eller löften, att en har någon slags samsyn när det kommer till framtiden för relationen och ens liv (för mig är det t.ex. viktigt att etablera att jag inte vill ha barn, för att slippa känna någon sådan press). Jag upplever att detta funkar för mig. Men det handlar ju mycket om att hitta en person som är villig att ha rak och ärlig kommunikation kring sådana saker.

Sen är jag också nyfiken på liknande som A undrar över, hur hanterar du din relation med din pappa (om du har någon vill säga, annars andra närmre manliga släktingar)?

Som jag skrev ovan, så kan en alltid välja att lägga mindre tid på relationer med män. Mer specifik än så kommer jag inte bli.

Vad tycker du är viktigt att göra/tänka på i en vänskapsrelation? För att den inte ska försvinna, gärna bli ännu bättre/fördjupas osv.

Samma som i kärleksrelationer, det är viktigt att en känner sig bekräftad och trygg i relationen och att en inte kör spel, att en inte avkräver varandra saker och så vidare. Sedan tror jag att det är viktigt att ta relationen på allvar och se den som lika värdefull som kärleksrelationer.

Strategier för ett mansfritt liv?

image201502180004Har fått en massa frågor på sista tiden hur en ska göra för att rensa bort män ur sitt liv rent konkret. Jag tänkte att ni kanske har några tips och/eller tankar? Jag har lite funderingar själv, men skulle vilja ha fler.

Så jag undrar helt enkelt: har ni försökt rensa ut män ur/minska deras inflytande i era liv? Varför? Hur? Med vilket resultat? Eller tvärtom: har ni känt att ni av någon anledning inte kunnat/velat göra detta? Vad har begränsningarna varit? Vad tror ni skulle hjälpa?

Din hobby kan leda till jobb!

image201502060001Den här tidningen platsjournalen är fantastisk. Läste en artikel om att ens hobby kan leda till jobb. Föremål för artikeln var någon snubbe som läste någon civilingenjörsgrej och sysslade med segelflygning på fritiden, och han hade minsann fått någon kontakt med någon cool chef där som erbjöd honom jobb. Liksom HUR JÄVLA fokuserat på privvade personer kan det vara? Det är ju inte som att han inte hade fått något annat jobb annars.

Nåväl, det jag tycker är mest intressant med detta är hur allting en tar sig för pressas in under arbetslinjen. Hur du en hobby? Den kan leda till jobb! Se nu till att ha en hobby, och helst en lukrativ sådan!

Jag hatar tanken på att mina ”hobbys” ska vara en del av arbetslinjen. Själva poängen med dem är ju att kunna göra något konstruktivt på sina egna premisser.

Kritisk mansforskning.

Här är en liten uppgift jag skrev om boken Maskuliniteter – kritik tendenser trender av Herz och Johansson.

Kännetecken.

Det som kännetecknar den kritiska mansforskningen är enligt Herz och Johansson att den har sina rötter i en feministisk tanketradition, vilket ger ett antal effekter gällande forskningens utgångspunkter och dess syften. Epiteten ”kritisk” syftar till att ” på ett kraftfullt sätt markera tillhörigheten till en feministisk tradition” (Herz och Johansson, 2011).

Ett vanligt feministiskt grundantagande är att kön och könsskillnad inte är något naturligt utan något som konstrueras socialt. Detta är även ett av grundantaganden inom den kritiska mansforskningen. Maskulinitet är någonting som konstrueras socialt, och den kritiska mansforskningen aspirerar på att undersöka hur detta går till. Maskulinitet tas alltså inte för givet som något naturligt, utan ses som en effekt av sociala strukturer i samhället. Detta till skillnad från till exempel biologistiska förklaringsmodeller (som inte nödvändigtvis har någon grund i biologisk forskning) som kretsar kring till exempel testosteron, något som berörs av Herz och Johansson i kapitel 6 som handlar om våld och riskbeteenden.

Ett annat perspektiv maskulinitetsforskningen tar med sig från den feministiska tanketraditionen är insikten om att makt spelar roll för hur samhället struktureras. Inom maskulinitetsforskningen försöker en förstå hur maskulinitet hänger ihop med makt. Exakt hur denna ambition tar sig uttryck är inte särskilt tydligt, men jag tolkar det som att det finns ett grundantagande om att maskulinitet hänger ihop med könsmaktsordningen och mäns överordnade position.

Att undersöka antaganden och normer kring män och maskuliniteter är enligt Herz och Johansson en del i att försöka omkullkasta den ordning som strukturerar in världen efter dessa. Antaganden om maskuliniteter är en viktig del i hur människor kategoriseras i detta samhälle, och därför är det alltså relevant att undersöka hur detta går till. Även denna ambition kan kopplas till den kritiska mansforskningens feministiska rötter. Forskningen syftar inte till att försvara den rådande ordningen utan till att studera den kritiskt i hopp om att kunna bidra till förändring.

Våld och riskbeteenden.

Herz och Johansson hänvisar till statistik rörande mäns riskbeteende och dödlighet för att påvisa att män som grupp står för en större del av brottsligheten och tar större risker. Bland annat så berör de att män är både utövare och offer för en majoritet av våldet i samhället, att de i högre grad brukar droger och ägnar sig åt andra riskbeteenden.

Herz och Johansson avvisar förklaringar som hänvisar till biologiska faktorer, närmare bestämt det ”manliga” könshormonet testosteron, och lägger istället tonvikt vid sociala förklaringsmodeller, såsom att män förväntas använda våld (Herz och Johansson, 2011).

Under rubriken ”En destruktiv maskulinitet?” (Herz och Johansson, 2011, sid 101) utvecklar Herz och Johansson resonemang om att våld och maskulinitet hänger ihop. Bland annat skriver de om mäns våld mot kvinnor och att detta i en svensk kontext brukar förklaras med samhällsorganiseringen i stort, alltså att då män strukturellt är överordnade kvinnor i samhället i stort så går detta igen även i hemmet.

De skriver också att det finns ett fäste för teorier som kombinerar individuella och strukturella faktorer. Detta beskrivs som att ”strukturella diskurser verkar genom subjekten och dess unika historia” (Herz och Johansson, 2011, sid 105). Fördelen med detta beskrivs som att ansvaret hamnar på männen.

Herz och Johansson belyser hur våldet som män utövar mot kvinnor är en del i en maskuliniseringsprocess. De har bland annat med ett citat från en man som förklarar sitt våld mot en kvinna med att hon ”var mannen”, något han inte kunde acceptera. Alltså använde han våld för att återfå sin maskulinitet. Herz och Johansson tar också upp att våld är vanligare i grupper av män som inte har tillgång till andra former av maskulinitet, till exempel ekonomisk makt.

De berör också att det finns vissa antaganden om män och maskulinitet som bygger på att de är aktörer, och att det saknas ett språk för att prata om att män också kan vara offer för saker. Maskulinitet ger enligt Herz och Johansson både fördelar i form av makt, men också nackdelar som resulterar i till exempel riskbeteende, ensamhet och självmord.

Queerteori.

Att ha ett queerteoretiskt perspektiv på maskulinitet kan enligt Herz och Johansson innebära att en vänder blicken mot och dekonstruerar det normala, och på så vis visar på att även det är konstruerat.

Herz och Johansson sätter fokus på heteronormativitet eller den heterosexuella matrisen som alltså är idén om att heterosexualitet är ett dominerande ideal i samhället. De menar på att en riskerar att sätta heterosexualiteten som en utgångspunkt eller måttstock inom forskningen, och att sätta andra fenomen eller sätt att göra maskulinitet på i relationer till den.

Dirk Gindt påpekar i sin recension av boken att Herz och Johansson genomgående fokuserar på så kallade ”bio-mäns” maskulinitetsutövande, och inte tar upp forskning om hur andra än män kan utöva maskulinitet (Gindt, 2012).

Kanske skulle ett queerteoretiskt perspektiv kunna vara ett välbehövligt inslag i Maskuliniteter. Herz och Johansson utgår till exempel från en definition av ”man” som de uttryckligen kopplar till vad de kallar ”bio-män” alltså ”personer som kategoriseras som biologiska män” (Herz och Johansson, 2011, sid 15). Här hade det varit intressant med ett utvecklat resonemang om vilka som kategoriseras som biologiska män och vilka som kategoriserar dem, samt även vad termen ”biologisk” innebär i sammanhanget. Det känns som att det anspelas på normativa antaganden om vad en biologisk man är, en diskussion som jag anser förtjänar större uppmärksamhet.

Detta blir också tydligt när Herz och Johansson tar upp transkvinnors utsatthet då de pratar om mäns våldsutsatthet, och refererar till dem som ”f.d. bio-män” (Herz och Johansson, 2011, sid 113). Här skulle det behövas ett mer tydligt resonemang i varför transkvinnors utsatthet är relevant, och om Herz och Johansson menar att de är utsatta i egenskap av män. Det känns som att queerteori kanske hade kunnat vara en hjälp på traven.

Vidare kan en fråga sig vad syftet är med att kalla något maskulinitetsforskning och inte mansforskning, när det ändå bara är män som tas upp. Är det en självklarhet att allting män ägnar sig åt ska kategoriseras som maskulinitet? Boken ger i alla fall det intrycket, när de skriver om alternativa sätt att göra maskulinitet på. Precis som Dirk Gindt skriver så verkar Herz och Johansson inte ha tagit tillvara på de queerteoretiska insikterna själva.

Mansbilder.

Har ägnat mig åt att scanna in alla de bilder jag hittat, vilket verkar vara över 100 stycken! Säkert en del som är väldigt snarlika varandra. Tänkte lägga upp några av dem igen nu när det är någon slags rimlig bildkvalitet.
serieKravlistan! Denna ständiga kravlista!

skräpMän som nedvärderar kvinnor för att de i själva verket hatar sig själva. Tycker det är som tydligast när de snackar om hur överlägsen manlig vänskap är. Så uppenbart att det bara är hittepå???

Om nu män hatade kvinnor så mycket, varför vill de fortfarande ha relationer med dem? Det är ju inte som att det finns en syn på män att de inte har något värde om de inte har en relation med en kvinna, så det borde ju gå att undvika.

skönatjejerGud minns när en va den ”sköna tjejen”. Tur att en aldrig lyckades tillräckligt bra med det eftersom en var på tok för hysterisk.

Hela den här grejen med män som ba ”mmm sköna tjejer” är jävligt vidrig. Poängen är ju i princip att de ska slippa besvär genom att kvinnan ska se till att inte ta upp något med honom utan bära på allt själv.

Överlag tror jag inte att folk är mer eller mindre ”sköna”, snarare handlar det om maktdynamik. Kvinnor är ofta så kallat ”osköna” eftersom allt arbete i relationer åläggs dem vilket gör en till en spänd och nervös person.

 

”Men jag har aldrig känt mig pressad att skaffa barn”.

frittvalDetta tycker jag är en intressant argumentation som jag stöter på gång på gång, speciellt när jag skriver om barnafödande. Kvinnor som ba ”men jag har aldrig känt den där pressen du pratar om”. Så skönt för er! Jag är mycket glad för er skull! Men jag själv och många andra kvinnor känner faktiskt att den här pressen är ganska påtaglig och behöver prata om den.

Om en upplever att en är fri och gör fria val, varför är det så viktigt att berätta de för andra som inte upplever samma frihet? Kan en inte bara gotta sig i att en är så jävla fri och har gjort så jävla bra livsval då? Varför detta behov av att trycka upp i ansiktet på andra att en minsann känner sig fri och självständig? Det är beklämmande.

Att någon personligen inte känner press gör det inte mindre sant att detta samhälle i mångt och mycket ålägger kvinnor uppgiften att ingå i heteromongama relationer och föda barn. Det är liksom inte en fråga om ”känslor” utan kan ses väldigt tydligt i de attityder kring barnafödande och kvinnor som uttrycks. Typ att folk blir väldigt väldigt bekymrade när en kvinna uttrycker att hon inte vill ha barn och genast försöker övertyga henne om motsatsen. Typ säga att hon kommer förstå när hon är äldre, att hon kommer ångra sig (ett barn kommer hon däremot aldrig ångra) eller att det är den mest fantastiska upplevelsen en kan ha.

Jag tycker faktiskt att denna press är ett problem. Jag upplever att denna press hindrar mig från att fatta bra beslut. På grund av detta så har jag försökt samla information om barnafödande och sprida den, för att jag tycker att det är viktigt att det finns en motpol till denna hets som reducerar kvinnor till deras reproduktiva förmågor. Jag tycker att det är viktigt att prata om att det anses vara kvinnors främsta uppgift att klämma ut en unge, vad det gör med vår självbild och vårt samhälle och hur vi ska kunna motverka denna syn. Jag förstår inte hur detta kan vara ett problem för någon.

Jag tänker inte bekräfta era normativa liv.

Finns några intressanta invändningar jag brukar få när jag skriver om relationer.

Den första är att det faktiskt inte är något fel att vara hetero och att en faktiskt inte ska tro att en är bättre för att en inte är det (ungefär som om lesbiska i allmänhet gick omkring och trodde de var bättre, hehe). Den andra är att heteropersoner minsann inte har några alternativ till relationer med män, vilket tydligen gör det jag skriver om heterorelationer irrelevant eller exkluderande eller whatever. ”Men hur ska jag göra”, kanske de skriver, som om jag var något orakel som hade alla svar.

Jag vill klargöra en sak; jag tror inte på sexualitet, jag tror bara att män fuckar upp relationer. Jag ”är” inte lesbisk i den bemärkelsen att jag aldrig skulle kunna känna begär gentemot en man, däremot tror jag att det är väldigt svårt med någon slags kärlek över huvud taget när det finns så mycket makt i botten.

För mig förefaller det konstigt att kön skulle vara den självklara sexuella indelningen. Det är ju inte som att en tänder på alla kvinnor för att en är lesbisk, lika lite som en tänder på alla män om en är hetero. Jag tror snarare att det handlar om på vilka premisser en vill ingå relationer, vad en värderar.

Jag lever i ett samhälle där manlig överordning och kvinnlig underordning ses som naturligt och ständigt erotiseras. Detta är en ordning jag har internaliserat, vilket har fått mig att rikta mina begär mot just män och dessa relationsformer. I den mån jag har sett det problematiska i detta har jag tänkt att det ändå är det enda alternativet.

Sedan har jag läst en massa feministisk teori och funderat en massa och kommit fram till att jag inte tycker att det är så jävla fett att leva ett liv i underkastelse i nära relationer. Slutsatsen jag drar utifrån detta är att det inom ramarna för detta samhälle är rimligare att ha relationer med kvinnor. Jag tror helt enkelt att det är väldigt väldigt svårt att ha någon slags ömsesidig kärleksfull relation mellan en man och en kvinna i ett patriarkat, det är för mycket förväntningar, maktspel och normer som är i vägen.

Jag tänker mig att det finns en massa sätt en kan göra på än att avstå från män helt. Om en nu känner att en måste ligga med män kan en väl göra det, men en behöver väl inte köra hela heterokitet för det? Det är väl inte så svårt att fundera ut hur en kan göra det manliga inflytandet i ens liv mindre? Sedan kan det såklart vara svårt praktiskt och emotionellt, men det är en annan sak än att det liksom vore omöjligt, orimligt eller onaturligt.

Om en verkligen inte upplever sig ha något alternativ till att kräla i heteroträsket så kan jag inget annat än beklaga, men jag tycker inte heller att det är min uppgift att instruera alla i hur de ska göra. Jag respekterar inte folks ”sexualitet” som om det vore någon slags medfödd egenskap, och jag anser inte att jag är förpliktigad att inkludera heteros i diverse strategier. Jag ser det som en feministisk strategi att identifiera sig med och solidarisera sig med kvinnor, och detta anser jag att folk bör göra i den uträckning de kan. Hur en går till väga får vara upp till individen. Men jag pallar inte med folks gnäll om att de minsann ”är” hetero och att jag inte inkluderar eller respekterar dem. Tagga ner, ni har fan välden på er sida i er rätt att leva era normativa liv. Jag tänker inte bekräfta er i dem.

Att fastna i mäns grepp.

tömdpåmeningIbland så fastnar en i mäns grepp. En mår kanske inte bra av dem, en utvecklas inte av dem, en är inte ens särskilt attraherad av dem, men ändå så kan en liksom inte sluta vilja ha dem.

Kanske kan det vara så att en varit ihop en tid och blivit illa behandlad och nedtryckt. Kanske kan en se vad det är som händer men ändå kan en liksom inte förmå sig att göra slut. Det är som om en är en stark stark kraft som drar i en och tvingar en att vara kvar i den där relationen, som tvingar en att fortsätta söka efter den där mannens bekräftelse trots att en vet så väl att det förgör en.

Det är som om en inte vet hur en ska leva annat än genom honom. Det är som om en inte kan greppa rent känslomässigt att det skulle kunna finnas ett bättre liv, ett liv en skulle kunna uppnå. Det är som att en inte vågar hoppas på att det skulle kunna finnas en mer värdig tillvaro.

När en tar sig därifrån så är det som att falla utan något att ta tag i. Men till slut så lyckas en kravla sig upp igen. En kan bygga upp sig själv på nytt, men på en stabil grund. En grund som inte bygger på någon utomstående ska komma och bekräfta en gång på gång, fylla en med värde.

Mäns intressen.

Jag tänker på hur män kommer in i ens liv och fyller det med mening.

Simone de Beauvoir skriver en del om detta i Det andra könet:IMG_20150112_122731Mannens uppgift i livet är att transcendera, det vill säga att överskrida sig själv. Han ska sträva mot högre mål. Kvinnans uppgift är att möjliggöra denna transcendens genom att upprätthålla det som är. Hon ska ägna sig åt immanens, åt att återupprepa och bevara.

Detta syns dels i väldigt konkreta saker, som hur kvinnor gör en större del av hushållsarbetet, tar ett större ansvar för barn och så vidare. Men det syns också i till exempel att kvinnor är mycket mer angelägna om att bekräfta män i deras fritidsintressen och liv i allmänhet och peppa dem.

Detta är något jag har varit med om mycket i mina relationer, att jag har känt mig tvungen att intressera sig för dessa snubbars intressen trots att det ofta varit grejer jag tyckt varit skittråkiga och trots att de visat föga intresse för mina.

Detta har också gjort, framförallt i min första relation, att jag själv upplevde att jag helt enkelt inte hade några intressen. Det handlade väl dels om att jag inte lade så mycket tid på dem, eftersom min tid slukades upp av en man, men också om att jag helt enkelt inte ansåg dem relevanta. Det jag skrev och ritade kändes inte relevant, som ”riktiga” intressen. Inte som typ att spela i band eller intressera sig för diverse alkoholhaltiga drycker (hehe).

Men som kvinna så lär en sig att leva genom andra, och mot en sådan bakgrund är det fullständigt rimligt att låta mannens intressen och liv ta all plats och skjuta ens eget åt sidan. Det är ju trots allt han som ska bli något, inte en själv.

Jag tänker också att män lätt känner sig hotade av att en har något annat i sitt liv som är betydelsefullt, och därför vill de gärna nedvärdera betydelsen av det. Detta i kombination med att de gärna säger åt kvinnor att det är viktigt att ha intressen. Men de nedvärderar saker kvinnor brukar vara intresserade av, och när kvinnor intresserar sig för saker som män brukar intressera sig för motarbetas de.

Detta är något som kan uppröra mig när jag tänker på mina gamla relationer. Det faktum att jag inte fick någon chans att utveckla det jag tycker är betydelsefullt eller roligt, att det inte fanns något utrymme för mig att låta det ta plats. Det är så tråkigt, för idag kan jag se att jag varit väldigt duktig på en jävla massa saker som gått förlorat eller i alla fall inte utvecklats så mycket som det hade kunnat.