Gröna lund.

Hänger på gröna lund med Boel och förfasas över hur feg dagens ungdom är. När jag var i hennes ålder åkte jag fan allt jag fick. Är även ledsen för att de tagit bort vikingabåten, man tycker att de borde värna mer om vårt svenska kulturarv.

Skämta bort det.

Jag tycker att detta är ett fantastiskt initiativ. Att förvanska och sprida (ännu) dummare förfalskningar av Breiviks manifest samt att se till att det kommer upp bilder på bajs när man bildgooglar honom.

Inget kan slå luften ur en rörelse så mycket som att helt enkelt visa den pekfingret genom att förlöjliga den. Det visar att man inte är rädd och att man över huvud taget inte tror att rörelsen kommer att få någon verkan.

Det betyder såklart inte att det är fel att ta det på allvar. Allvaret behövs också, men att det finns de som ägnar sin tid åt att förlöjliga det är också bra.

Hellre naiv och risktagande än säker och begränsad.

När det händer sådana här saker så är det alltid någon som tycker att man borde ha vetat, att någon borde ha märkt vad som var i görningen. Grannar berättar i efterhand om Breiviks skumma beteende och frågar sig säkert varför de inte förstod något. Samma sak gäller massakern i Columbine och Fritzl. Folk frågar sig alltid varför de inte fattade.

Men om man verkligen tänker på det: vill vi ha ett samhälle där vi misstänker de som beter sig skumt för att planera terrordåd? Jag vill i alla fall inte ha det.

Kanske hade Breivik kunnat stoppas om någon fattat misstankar och det hade såklart varit fantastiskt. Men när allt kommer omkring så föredrar jag att leva i ett samhälle där folk litar på varandra, där man inte går omkring och misstänker varandra och är paranoida.

Perfekt säkerhet är inget eftersträvansvärt, för om vi ska ha det så är det så mycket annat vi måste offra på vägen. Vår frihet och vår tillit till andra. Och jag är fan hellre naiv med risken för att råka illa ut än alltid på den säkra sidan men oförmögen att ta risker, och därmed oförmögen att leva livet fullt ut.

Att växa upp.

Under lång tid så har jag älskat tjejtidningar och modetidningar. Jag har kanske en sisådär 200 stycken, de flesta har jag köpt begagnat. För att jag tyckte om att fördriva lite tid på att läsa om någon kändis kostvanor eller hur man ska snacka med sin kille.

Men nu har jag rensat ut dem och kvar finns bara Bon, några fototidningar och ett nummer av Elle med ett helt fantastiskt fotoreportage. För jag är inte intresserad av bantningstips och avsugningsråd längre, jag vill inte läsa mer om hur man ska nå inre frid genom inredningsaccessoarer. Och jag kommer nog inte att vilja göra det sen heller.

Det är en såndär sak som känns skön att bli av med. Jag behöver inte spendera mer tid på det nu, jag kommer inte göra det. Och jag kommer inte att sakna det.

När man vinner men förlorar ändå.

Den där känslan när man ”vinner” ett relationsbråk. Alltså lyckas föra fram sin poäng och få medhåll från den andra parten. Få hen att erkänna sitt misstag.

Det finns nog ingen känsla jag hatar mer. Man känner sig så otroligt jävla tom. Man har fått den andra att krypa till korset, be om ursäkt, men egentligen vill man ju bara ha hela jävla konflikten ogjord. Man kan liksom inte vara glad för att man hade rätt för det känns bara som ett sånt jävla nederlag för alla drabbade.

För jag vill ju bara att vi ska vara lyckliga tillsammans. Jag vill ju inte bråka, inte egentligen. Även om det kan verka så. Jag behöver inte ha rätt mot honom. Och när jag hör att ha ångrar sig så lider jag bara, men då är det liksom för sent.

Och jag får bara den där bittra eftersmaken i munnen.