Etikett: norge

Att utrota en generation socialister är fan politiskt, och det ska bemötas med politik.

Vissa kritiserar de som använder terrordåden i Norge för att framföra politiska poänger. Senast ut är Thomas Böhman, någon slags alliansbloggare, som kritiserar Anna Troberg för henne enligt mig helt formidabla artikel om att vi inte ska vika oss för våldet genom att införa mer övervakning. Han tycker även att det är osmakligt att vissa anklagar Reinfeldt för att ha hanterat detta dåligt. Kanske är han kränkt för att någon kritiserat hans politiska förebild.

Det kan tyckas cyniskt att ”utnyttja” dessa döda för sina egna lumpna politiska syften, men i mina ögon uppvisar Böhman en ganska speciell syn på vad politik är. Han verkar se det som något slags spel, ett pålägg på den verkliga verkligheten. en möjlighet för några broilers att göra en karriär, men inget som är menat att verkligen göra världen till en bättre plats.

För den som tror på en speciell politik använder såklart alla chanser för att göra reklam för den. Speciellt om något som skett faktiskt råkar vara direkt relaterat till en politik man för, som till exempel i Anna Trobergs fall. Övervakning, integritet och terrorbekämpning är såklart tätt sammanlänkade frågor.

Om man tillhör ett parti som är direkt drabbat eller om de drabbade är ens allierade är man såklart intresserad av att bekämpa det som ligger bakom dådet. Om man tror att det handlar om en viss politiskt utveckling så är den bästa tiden att bekämpa det såklart nu. Konstigt vore väl om man väntade. För detta handlar i allra högsta grad om politik, dådet var politiskt och skedde till följd av en politiskt utveckling. Hur kan man då påstå att man ska lägga politiken åt sidan?

Det är klart att man får ägna sig åt att sörja utan att dra paralleller till några politiska ståndpunkter. Men att tycka att politiken bör läggas på hyllan helt är att bortse från vad detta handlar om; en högerextrem terrorist som har begått dessa mord i syftet att utrota nästa generations socialistiska politiker. Det är politik.

Men framförallt handlar inte detta om att någon utnyttjar detta för att föra fram en helt orelaterad politik. Att göra en poäng mot högerextremismen är relevant, likaså att påpeka att vi inte kan bemöta detta med mer övervakning och hårdare tag. Och säger det inte jävligt mycket om en statsminister hur han hanterar en sån här kris?

Och vad fan ska vi få ut av att bara gå omkring och vara ledsna. Vi vill väl undvika att detta sker igen? Inte ägna oss åt att i ändlöshet manifestera vår menlösa kärlek och sorg, utan att på något sätt försöka ta reda på orsakerna till och bekämpa de krafter som ligger bakom anledningen till den.

Hellre naiv och risktagande än säker och begränsad.

När det händer sådana här saker så är det alltid någon som tycker att man borde ha vetat, att någon borde ha märkt vad som var i görningen. Grannar berättar i efterhand om Breiviks skumma beteende och frågar sig säkert varför de inte förstod något. Samma sak gäller massakern i Columbine och Fritzl. Folk frågar sig alltid varför de inte fattade.

Men om man verkligen tänker på det: vill vi ha ett samhälle där vi misstänker de som beter sig skumt för att planera terrordåd? Jag vill i alla fall inte ha det.

Kanske hade Breivik kunnat stoppas om någon fattat misstankar och det hade såklart varit fantastiskt. Men när allt kommer omkring så föredrar jag att leva i ett samhälle där folk litar på varandra, där man inte går omkring och misstänker varandra och är paranoida.

Perfekt säkerhet är inget eftersträvansvärt, för om vi ska ha det så är det så mycket annat vi måste offra på vägen. Vår frihet och vår tillit till andra. Och jag är fan hellre naiv med risken för att råka illa ut än alltid på den säkra sidan men oförmögen att ta risker, och därmed oförmögen att leva livet fullt ut.

Att sätta demokratiska principer åt sidan för att skydda demokratin är som att knulla för att bli oskuld.

Kissie har skrivit ett inlägg om att Anders Breivik inte förtjänar en advokat, speciellt inte en skicklig sådan. Jag kan tänka mig att hon inte är ensam om den här åsikten. Många personer tycker nog att Breivik är jordens avskum och borde skjutas på fläcken.

En absolut grundpelare i demokratin är rättssäkerheten. Att alla får en rättvis rättegång, hur vidrigt brottet de har begått än är. Även de högt uppsatta tyskar som begick brott mot mänskligheten under andra världskriget fick en ordentlig rättegång efter kriget. Och det är fantastiskt, tycker jag. Att även de hemskaste människorna som begått de vidrigaste brott får en ärlig chans att försvara sig.

Att döma ut en människa på förhand och inte ens berättiga den en rättvis rättegång passar sig inte i en demokrati. Förvisso kan man tycka att demokrati bara handlar om att folket får bestämma, men i en utvecklad demokrati har man även en massa mekanismer som försvarar systemet och skyddar medborgarnas rättigheter. Rättssäkerheten är en sådan, för det är jävligt lätt för en illvillig stat att ta makten om man kan döma vem som helst på helt godtyckliga grunder utan rättegång.

Terrorism syftar till att förstöra demokratin, att få igenom sin politik genom våld. Om man inte ger terrorister en rättvis rättegång så har de vunnit. Det är det som har skett i USA, där har grundlagen stått på undantagstillstånd sedan kriget mot terrorismen inleddes. Detta leder till att staten har fri lejd för att utsätta medborgarna för terror. Man har tagit bort demokratin i hopp om att man ska kunna bekämpa de krafter om hotar den.

Men att sätta demokratiska principer åt sidan för att skydda demokratin är som att knulla för att bli oskuld. Det kommer aldrig att fungera.

Varför det som hände i Norge angår oss mer än en massa andra katastrofer världen över.

Fan vad irriterad jag blir på alla som anlägger ”varför bryr vi oss när det händer i Norge men inte i Afrika”-perspektivet på det som har skett. Vissa försöker få det till att det handlar om att vi har lättare att känns medlidande med folk som har ungefär samma hudfärg och klädstil som vi har.

Anledningen till att detta berör mer än vad någon avlägsen afrikansk bys hungersnöd gör är för att det ger oss insikten om att det kan ske även här, i Sverige. Det är klart som fan att det angår oss mer om ett land med liknande, ekonomiska, geografiska och kulturella förutsättningar drabbas än om ett land som har en helt annan politik och kultur gör det.

Och det är inget konstigt i det och det är inget man borde skämmas för. Faktiskt. För det här är ju en varningssignal om vad som kan tänkas komma till Sverige, inget abstrakt som händer andra.

Jag är helt övertygad om att vi hade kunnat känna med Norge även om varenda en där hade varit svart för våra likheter sträcker sig över hudfärgen. Det handlar om förutsättningar, och olika länder har olika förutsättningar. Det är olika lätt att tänka att vi hade kunnat vara med om samma sak.

Iden om att vi ska bry oss precis lika mycket om alla människor är absurd. Vi kan omöjligt bry oss om allt som sker i världens alla hörn och då är det rimligt att bry sig om det som ligger närmast, som man kanske kan göra något åt eller i alla fall hindra att det upprepas igen. Det som berör ens vardag mest.

Och det här berör vår vardag. Visst skulle man kunna hävda att även den stundande svältkatastrofen i Afrika berör vår vardag eftersom vi kan tänkas vara medskyldiga på något sätt, men den kommer inte drabba oss. Det samhällsklimat som det här är ett symptom på kan däremot drabba oss.

Vem fan mår bättre av att du mår dåligt?

Jag tänker inte läsa några detaljerade beskrivningar av det som har hänt i Norge. Jag kan förstå vidden av det inträffade ändå, utan att läsa om det i ungdomarnas egna ord.

För jag vet att om jag läser allt det där så kommer jag att bli rädd. Jag kommer att kunna sätta mig in i om det var jag som var där bättre, scener av vad som skedde kommer spela upp sig i mitt huvud, jag kommer att kunna tänka mig hur jag hade känt om jag var där.

Och jag orkar inte det. Men framförallt; vad hjälper det? Jag är redan arg och jag vill redan ha ett annat samhälle, jag kan redan argumentera för det med full kraft. Vem skulle då må bättre av att jag går omkring och känner mig hotad och har ångest, att jag inskränker mitt liv för rädslans skull. Faktiskt bara terrorismen. Och de som vill ha ”hårdare tag” och ”fler poliser”.

Jag är rädd för allt, hela tiden. Men jag orkar fan inte mer nu. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar låta det här inskränka mitt liv. Och om någon tycker att jag är en hjärtlös människa för att jag inte har lust att känna mer empati för de drabbade: vem fan tjänar på att du sitter där och gnäller? Vem fan tjänar på att du sitter där och upprepar att det är så ofattbart att det skedde nära oss? Vem blir gladare av att du är förlamad av sorg och skräck?

Man kan vara fullt kapabel att inse vidden av något och agera utan att för den sakens skull vara fullständigt känslomässigt insyltad. Jag vill inte förstöra min vardag med det här, men jag tänker fortsätta stå för det jag står för och ställa mig i opposition till dumheter.

Och jag är bara verkligen verkligen inte förvånad.

Vissa tycker att det är fel att folk skriver som om allt vore som vanligt nu efter det som skett i Norge. Jag kan inte säga att jag tycker att det är fel eller märkligt att blogga sin dagens outfit såhär tätt inpå. Kanske om man känner någon som var med eller har någon annan personlig anknytning till det, men jag slutade inte skriva sådant för att det var en jordbävning i Haiti eller för tsunamin i Thailand, så varför skulle jag nu.

Jag är inte chockad. Det politiska klimatet har hårdnat alltmer sedan krisen och jag ser egentligen bara detta som en naturlig följd av det allmänna läget i världen. Vissa väljer att se detta som ett enskilt vansinnesdåd, men jag tror att vi kommer få se mer av sådant här framöver. Från en massa grupper i samhället.

Jag orkar inte tänka på varför det är så just nu, men så är det. Jag kommer i alla fall inte att låta detta hindra mig över huvud taget. Jag är lika rädd nu som jag var innan. Och framförallt är jag inte rädd för att själv bli skjuten eller sprängd i luften, jag är rädd för att Anton Abele med pack ska få intrycket av att deras infantila lösning med ”fler poliser” och ”hårdare tag” har fått mer bäring än innan. Och det bästa sättet att motverka det är att behålla lugnet, att leva sitt liv precis som innan.

Nu kommenterar jag förvisso detta ändå men jag har ju för vana att kommentera saker som sker i världen. Men jag tänker inte låtsas som att jag ser världen annorlunda, som om något jag inte trodde kunde hända mig har kommit obehagligt nära. Jag tänker inte känna mig mer hotad eller otrygg än jag redan gjorde.

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.

Alltid skönt när folk vet vad andra människor ”egentligen” vill.

Här har vi ju svart på vitt den där idiotiska inställningen jag skrev om i mitt tidigare inlägg, det vill säga folk som tycker sig veta att folk ”egentligen” inta vill ha burka på sig. Jag visste att den inställningen fanns men trodde inte att någon skulle ha mage att uttrycka det så klart är lite väl även för mig.

Det kan tyckas paradoxalt, men Per Willy Amundsen säger att ett förbud mot att klä sig i heltäckande huvudduk kommer att öka människors frihet.

– Jag vägrar tro att folk vill klä sig i sådana kläder. Det är obekvämt och stigmatiserande, säger han till VG.