Fanny Åström – Sida 48 – Kom i kontakt med ditt inre hat

När andra använder sin psykiska ohälsa emot en.

En annan sak jag upplevt i relationer är att människor har använt sin psykiska ohälsa emot mig som ett sätt att avkräva mig saker eller förvägra mig utrymme i relationen. I en relation förväntades jag dels ursäkta den andra personens attacker mot på med att den mådde dåligt, samtidigt som jag själv inte fick något utrymme att ta upp saker som jag fann besvärliga eftersom det gjorde att personen mådde dåligt.

Jag tänker på det här med att kunna prata om hur en känner inför en relation utan att det ska börja handla om vem det är mest synd om och liknande. Detta är tyvärr något jag upplevt i mina relationer, att jag inte har kunnat prata om hur jag känner eftersom den andra parten mår mer dåligt än jag. Därför har jag varken fått utrymme att ställa några krav på relationen eller att få mina känslor respekterade. Detta har i sin tur gjort att mina känslor har svalnat, vilket inte är så konstigt när en inte kan få något utlopp för sina känslor i en relation. Detta har i sin tur tagits som ett svek. Det har blivit lite av ett moment 22 där jag varken kan prata om det jag behöver i en relation eller lämna relationen bakom mig.

För att kunna ha bra relationer är det viktigt att kunna prata om saker som händer i relationen och vad en behöver i en relation, och den typen av samtal kommer att vara jobbiga. Det kommer alltid vara jobbigt att möta problem som uppstår i en relation, som ofta är relaterade till smärtsamma upplevelser i ens förflutna eller saker en känner skuld och skam över. Jag tänker att många gärna undviker den här typen av samtal för att det handlar om att se sig själv, sina behov och ta ansvar för dem, något som är skrämmande för många. Samtidigt ser jag det som en grundläggande del i att ta hand om relationer att kunna göra detta.

Det viktigaste med dessa samtal är inte att de blir smärtfria utan att de blir konstruktiva. För att kunna ha konstruktiva relationssamtal så krävs det att det finns ett gemensamt intresse av att lösa problem i relationen, om detta inte finns så är det omöjligt att kunna komma fram till gemensamma lösningar. Men det krävs också att en inte skuldbelägger varandra och ger varandra utrymme för att förklara hur en känner och varför så att det går att förhålla sig till på ett rimligt sätt.

Jag är villig att vara ett stöd och ta ansvar i relationer. Jag är också villig att respektera den andra personens gränser och ta upp saker på ett sätt som känns okej för den. Men jag vill inte få skulden för en annan människas dåliga mående eller avkrävas att bära människan genom livet. Jag vill inte heller ha relationer där jag inte får prata om mina känslor eftersom de anses obetydliga i förhållande till den andra personens känslor.

Att någon mår dåligt innebär inte nödvändigtvis att den ska behandlas som om den inte kan ta något ansvar, speciellt inte av vänner eller partners. Den typen av agerande tror jag på sikt skadar mer än det hjälper. Det är inte heller självklart att en person som mår ”bra” kan ta hur mycket som helst i en relation. Att vara någons emotionella slagpåse är utarmande även om en har känslomässiga reserver, och om inte annat så skadar det relationen.

Att hantera psykisk ohälsa i relationer.

Jag har funderat en del på det här med att hantera dåligt mående i relationer, såväl vänskap som kärlek. Att ha bra relationer är viktigt, och extra viktigt när en mår dåligt. Tyvärr kan dåligt mående ofta göra att relationer inte fungerar och kanske till och med förstörs helt även på sikt.

Jag tänker att det viktigaste när en mår dåligt är att en inte lägger över det på andra. En kan såklart få stöd av andra, men det är något annat än att lägga över saker på andra. Att lägga över det på andra är att få dem att känna att det är deras ansvar att en mår dåligt och att det är upp till dem att fixa det. Problemet med detta är att en inte kan bära andra människor, även om en vill. En kan hjälpa och stötta, men det är skillnad på det och att gå in i en situation där en är allt för någon annan.

Ofta när jag mår dåligt så får jag känslor av övergivenhet och kan lätt avkräva olika former av löften på att jag fortfarande är älskad eller att jag inte komma bli övergiven. Detta är någonting jag har fått jobba med ganska mycket nu. Den här typen av krav är aldrig positiva för en relation, utan tenderar snarare att stärka osäkerheten och beroendet. Det det gör är att byta ut känslor av kärlek mot känslor av plikt och skuld, och gör det svårare att prata om problem på ett ärligt sätt.

Att känna sig osäker i en relation är vanligt, speciellt när en mår dåligt i övrigt och har dåligt självförtroende på grund av det, eller känner sig utsatt och inkapabel i största allmänhet. När jag har mått dåligt i relationer har jag ofta känt att den personen är den enda som kan hjälpa mig, vilket i sig blir handikappande och gör att jag inte kan se min egen förmåga och resurser.

Nu försöker jag förmedla känslor av osäkerhet i en relation så pratar jag mer om känslorna som sådana än om det som om det vore ett reellt hot en behöver förhålla sig till. Det är viktigt för mig att förmedla vad jag känner och bli bemött i det, att människor jag har relationer med förstår min oro inför att bli övergiven.

Detta kräver också att min partner möter mig i min oro och förstår den, men utan att försöka övertyga mig om att den är obefogad genom att lova saker. Detta har hänt i tidigare relationer, att människor har sagt saker som att de aldrig kommer att sluta älska mig eller lämna mig när jag har känt dessa känslor av övergivenhet. Sådant kan vara lindrande i stunden, men förstärker i slutänden bara känslan av att en inte klarar sig på egen hand.

När jag har gått in i att avkräva löften eller när andra har lovat mig saker istället för att ta min rädsla på allvar så har det bara stärkt känslan av utsatthet. Detta för att dessa löften alltid klingar falskt, jag inser ju intellektuellt att en inte kan lova någon evig kärlek. Istället för att bekräfta varandra på ett positivt och stärkande sätt skapas det ett samberoende som blir destruktivt och förlamande.

Jag tror att det är viktigt att prata om hur en mår och hur en ska hantera det i relationen, utan att för den sakens skull få det att verka som att relationen är det som ska ”rädda” en.

Att ha utrymmet att tolerera.

En incident inträffade där jag tog illa vid mig på grund av att homosexualitet framställdes som en stor grej. Jag konfronterade personen om detta, varpå denne svarade med att det minsann inte alls var så det menades och att denne inte alls tyckte att det var en stor grej.

Jag tänker att jag själv hade kunnat säga precis samma sak för kanske två år sedan.

Nu däremot är det påtagligt för mig att jag inte tillhör normen. Hela tiden när jag ser människor skriva om sina heterosexuella relationer så påminns jag om att jag står utanför normen. när jag ska dela med mig av något om mitt liv så ställs jag inför valet att outa mig själv som lesbisk eller att hålla det inne.

Om en lever normativt så kan det vara enkelt att säga att en inte lägger någon större värdering vid detta. Dels är det ofta inte sant – människor lägger värderingar i sånt även om de säger sig inte göra det. Att tycka att något är lite spännande och avvikande och något som ska ~*tolereras*~ är också en värdering.

Men framförallt så spelar det föga roll vad personen själv tycker, eftersom den som känner sig träffad inte bara förhåller sig till den personens åsikt utan till hela samhällets normsystem kring detta. Det som för någon annan är ett samtalsämne av många är för mig hela mitt liv, en aspekt av tillvaron som jag ständigt förhåller mig till. Jag har inte lyxen att välja att se mig själv som ickeavvikande eftersom det inte är min åsikt om det hela som räknas, utan andra människor.

En person som lever normativt kan kosta på sig att tolerera andras levnadssätt som om det var något perifert. De kan kosta på sig att inte tycka att det är något speciellt, eller i alla fall säga att de inte tycker det. Jag har inte detta utrymme.

Patriarkatet ger män tillgång till kvinnor.

Minns en snubbe som whinade en massa om att kvinnor inte vågade närma sig honom eftersom de var rädda för män eftersom vi lever i ett patriarkat.

Om vi nu hade levt i ett samhälle där män hade varit som de är nu, fast saknat social och ekonomisk makt, tror jag att väldigt få kvinnor hade närmat sig män över huvud taget. Nu tror jag i och för sig inte att män hade betett sig likadant om det saknade denna makt, men ändå.

Generellt tror jag att patriarkatet ger män en tillgång till kvinnor som de inte skulle ha haft annars. Dels för att folk går omkring och är heterosexuella i en omfattning som knappast kan vara naturlig, men också för att de samlevnadsformer vi har ger väldigt mycket tillgång. Typ att en bor tillsammans, bildar familj tillsammans, att ens partner ska vara den viktigaste personen i ens liv och så vidare. Hela grejen med patriarkatet är ju att män försäkrar sig tillgång till kvinnor som de kan exploatera.

Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män och att de ska finnas till för män. Sedan är många kvinnor också rädda för män, och lägger band på sig för att inte ge sig till fel man. Eller för att undvika den typiska situationen där en man anser sig ha rätt till en kvinna bara för att hon en gång närmat sig honom, eller kanske bara inte avvisat hans närmanden.

Män borde inse att patriarkatet ger dem en tillgång till andra människor som de egentligen inte gjort sig förtjänta av i betydelsen att de hjälper denna människa att utveckla sig själv eller ger trygghet och närhet. Män lyckas ha relationer med kvinnor trots att de beter sig illa i dem och får kvinnan att må dåligt.

Myten om män som inte vågar anmäla misshandel.

Rätt ofta hör en påståendet att män är underrepresenterade i statistiken för de som blivit utsatta för våld i nära relationer eftersom de tycker det är så jobbigt och skamfullt att de blivit slagna av en kvinna så att de inte vågar anmäla. Detta är sånt oerhört jävla skitsnack, spekulationer dragna från någons patriarkala arsle.

Ungefär som om det inte var skamligt för en kvinna att bli utsatt för misshandel i relationer, ungefär som om inte hon oroade sig för vad folk ska tycka och tänka när det kommer ut. Eller att hon inte ska bli trodd, vilket ju är någonting som ofta sker.

Det gäller nog ganska generellt, att den som blir utsatt för våld i en relation tycker att det är skamfyllt att prata om det. Detta eftersom en stor del i processen är att en intalas av förövaren att en förtjänar att utsättas för detta våld. Klart en känner skam då, för att beräta blir detsamma som att erkänna att en förtjänar att bli illa behandlad.

Dessutom finns det gott om män som pratar om hur ”hysteriska” och kontrollerande och så vidare deras ex varit, så alltför skambelagt kan det ju knappast vara att ha blivit dåligt behandlad. Inte heller brukar sådana historier ifrågasättas mer än kvinnor som berättar om vad de varit utsatta för, snarare mindre eftersom män generellt ses som mer trovärdiga. Kvinnor som berättar om vad de blivit utsatta för misstänkts väldigt ofta för att ljuga rakt upp och ner eller eventuellt för att ha ”förtjänat” att bli slagna på något sätt (mannens tolkningsföreträde gäller ju även här – varför skulle en man slå någon som inte förtjänade det).

Det kan ju vara ett förjävla stort daltande med män som anser sig ha blivit illa behandlade i relationer. Till exempel denna rövarhistoria som en stöter på ibland – någon man bölar om att hans fru ”rymt” tillsammans med barnet/en. Och alltid alltid en massa människor som HELT OKRITISKT köper mannens berättelse. En kan ju tänka ett steg extra här kan jag tycka, typ fråga sig ”hur kan det komma sig att en kvinna tycker att det är en bra idé att fly tillsammans med sitt barn”. Det kan ju vara så att hon kanske har anledning att vara rädd för denna man.

Om manlig och kvinnlig homosexualitet.

Läste i Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson att lesbiska kvinnor under förintelsen inte blev förföljda på samma sätt, eftersom de ansågs möjliga att bota. Istället för att märkas ut med en rosa triangel, som homosexuella män gjorde, så märktes de ut med en svart som symboliserade antisocialt beteende.

Jag tänker att detta fenomen lever kvar även idag. Homosexuella män hatas öppet på ett helt annat sätt, medan homosexuella kvinnor snarare förnekas. Det är vanligare att en hör ”bög” som skällsord än ”flata” och så vidare. Det finns helt enkelt ett öppet erkännande av att manlig homosexualitet existerar och att det är ett hot.

När jag tänkte på homosexualitet som yngre var det alltid män det handlade om. Jag tror inte att jag riktigt insåg att även kvinnor kunde vara homosexuella, för hela tanken att någon skulle bry sig om kvinnor som begärde kvinnor kändes absurd. De enda gånger jag exponerades för det var när det objektifierades av en manlig blick, men då stod ju inte just kärleken mellan två kvinnor i fokus utan hur de uppfattades av män.

Jag har också uppfattningen om att det är fler kvinnor som är öppet bisexuella, och jag tänker att det kan vara för att en bisexuell kvinna kommer tolkas som hetero primärt medan en bisexuell man snarare kommer tolkas som homosexuell. Som kvinna kan en kanske vara öppen med vissa saker, till en viss gräns, just för att ingen ändå tar det på allvar. Detta är såklart också förtryck, men en annan form av det.

Jag tänker också på hur många förklarar till exempel min relation utifrån män, alltså att jag är med en kvinna helt enkelt för att jag inte har fått till det med en man alternativt för att jag är rädd för män. Alltid är det mäns agens som står i fokus. Män förutsätts kapabla att begära, och därför anses de också ansvariga för sina begär. Kvinnor anses inte kapabla att begära på samma sätt, och därför förnekas våra begär snarare. Vi anses helt enkelt möjliga att bota om ”rätt” man kommer in i våra liv.

Skammen i att vara den som ger.

I relationer hamnar jag ofta i positionen att jag ger väldigt mycket. Typ jag tänker på personen mycket, funderar på hur jag ska vara för att den personen ska tycka om mig och så vidare. Jag antar att det är något som många upplever, men jag får ändå känslan av att jag gör det mer än genomsnittet.

Detta fyller mig med en stor känsla av skam – jag vill inte vara beroende eller anpasslig, jag vill ha samma frihet (eller snarare illusion av frihet) som jag tänker mig att personen jag anpassar mig efter har. Frihet från mitt dåliga samvete.

Om jag upplever mig försummad tar det ofta emot väldigt mycket att påtala det, samtidigt som jag känner ett stort behov av att få det ur mig. Jag kan inte tänka att ”jaha personen kanske hade annat att tänka på” och vara okej med det. Jag börjar direkt skuldbelägga mig själv för att jag sitter och är så hopplöst beroende samtidigt som den andra inte är det.

Två slutsatser kan jag då dra ur denna situation. Den första är att personen inte tycker om mig eller bryr sig eller vill göra mig illa. Denna tanke är såklart ledsam men också relativt enkel att hantera. Då börjar jag tänka i banor av hur jag ska ta min hämnd på personen, eller hur jag ska slå mig fri från relationen. Jag kan känna en slags frigörande ilska, helt enkelt.

Den andra är att personen helt enkelt är lagd så, att den inte går upp i andra så mycket som jag gör. Och denna tanke fyller mig med skam, för då tänker jag att jag helt enkelt är skapt till att vara omvårdande, att det är min lott i livet. Detta fyller mig med skam eftersom det är så tätt förknippat med att vara kvinna – att vara den som liksom jobbar i bakgrunden och ta hand om andras behov, om relationer och så vidare, medan andra kan utvecklas.

Därför kan jag inte heller ge förutsättningslöst, det är nämligen så tätt förknippat med att bli utnyttjad och utsugen. Det som egentligen är en förmåga jag har blir istället en börda och någonting jag ständigt måste lägga band på för att slippa bli utnyttjad. Jag måste vara på min vakt för att inte hamna för mycket i underläge. Men detta kräver också energi, det kräver energi att inte ge, att lägga band på dessa impulser.

Jag skulle vilja kunna ge fritt. Jag skulle vilja leva i en värld där det inte var något som andra utnyttjade, och framförallt där en inte blev skuldbelagd för att en gav. Jag skulle vilja slippa känna att det är fel av mig att dela med mig.

Och sen sitter en där i livsavgörande relationer med människor en inte kan möta.

Jag tänker mycket på vad vi gör för att skydda oss som kvinnor i detta samhälle. I princip alla kvinnor har ju strategier för att skydda sig i relation till män.

En strategi som jag ofta ser är att objektifiera och nedvärdera män. Att prata om män på samma sätt som män pratar om kvinnor, som ett objekt en använder för njutning. Eller att raljera om ”karlar” och hur dåliga och odugliga de är. Detta är väldigt väldigt vanligt bland heterosexuella kvinnor, att en pratar om män på ett objektifierande och förminskande sätt.

Många kvinnor är oerhört skarpsynta när det kommer till mäns tillkortakommanden, det behöver inte ens vara feminister. Kvinnor överlag har en relativt hög medvetenhet om att män brister i en mängd olika områden, som känslomässig kompetens, hushållsarbete, förmåga att ha ett intressant samtal och så vidare.

En kan ju tycka att detta skulle leda till att kvinnor valde bort män, men tyvärr verkar detta sällan vara fallet. Snarare sänker en sina förväntningar i möten med män och nöjer sig med att de är lite som de är. Manshatet blir ett sätt att hantera heterorelationens tillkortakommanden snarare än att frigöra sig från den.

Jag tänker mig att detta är ett sätt att försvara sig i dessa relationer. Om en utgår från att män inte har så mycket att komma med så kan en inte bli så besviken på samma sätt. Om en utgår från att de inte komma kunna förstå en eller ge en det en behöver så är en inte utelämnad på samma sätt. Det handlar om tillit, att inte sätta för mycket tilltro till mäns förmåga eftersom det är något som gör en sårbar.

Samtidigt skyddar denna inställning också männen: vi lär oss att vi inte ska förvänta oss för mycket, och ofta får en som kvinna höra att en är naiv om en trots allt har förväntat sig mer. Det är liksom något ”alla vet” att män är på ett visst sätt och att de inte kan ge en det en behöver. Därför avkrävs det heller aldrig att de ska göra det, och därför kan de göra anspråk på kvinnor trots att de inte kan ge tillräckligt tillbaka.

Men det som är mest sorgligt med det här är att det tvingar en att vara alienerad i sina relationer. En tvingas in i att möta varandra som främlingar och objektifiera varandra ömsesidigt för att kunna skydda sig själv. Män objektifierar kvinnor för att de är så män upprätthåller makt över kvinnor, och kvinnor svarar med samma mynt för att upprätthålla någon slags integritet. Och sen så sitter en där i långa livsavgörande relationer med människor som en inte kan möta.

Taggarna utgör ett försvar som jag har behövt.

I min första relation så fick min partner mig ofta att känna att jag var jobbig och besvärlig när jag bad om hjälp. Det var förödande för mig självkänsla; jag kände aldrig att jag förtjänade att bli bra behandlad av den som sade sig älska mig, möjligtvis att det va en tjänst han kunde göra mig när han var på det humöret. Det var ”snällt” av honom att göra den typen av grundläggande arbete i en relation. Jag vet inte varför han agerade såhär, men jag tänker mig att det var rädsla och oförmåga som han sedan skyllde på mig för att det var det som kändes bekvämt för honom.

I efterhand har jag varit tvungen att verkligen manifestera insikten om att det han gjorde mot mig var fel. Jag har skrivit så mycket om det, pratat så mycket om det, helt enkelt för att det satte sig väldigt väldigt djupt i min självuppfattning. Jag har varit tvungen att reagera väldigt starkt i motsatt riktning för att skydda någon slags integritet och känsla av egenvärde.

Denna känsla har följt med min i mina andra relationer. Att be en människa om tröst är bland det läskigaste jag vet. Det är så utelämnande och det är väldigt avgörande för min bild av relationen vad som händer i ett sånt läge. I de lägen när jag är ledsen så tvivlar jag oerhört starkt på mig själv och att jag förtjänar att bli tröstad och få omtanke. Jag är livrädd för att den jag ber om tröst ska bekräfta min självbild och tycka att jag inte förtjänar tröst.

Om en person av någon anledning inte kan ge mig det jag behöver så utgår jag direkt från att det handlar om att den personen inte tycker att jag förtjänar det, trots att det inte alls behöver vara fallet. Jag tror att jag utgår från det för att det ändå känns begripligt. Det går ihop med min självbild att en människa gör mig medvetet illa för att den inte tycker att jag förtjänar bättre. Jag har svårt att acceptera att det i de situationerna kan vara så att personen inte gör det av andra skäl, såsom oförmåga.

Detta har i sin tur varit något som kommit in som ett gift i mina relationer; när jag i utsatta lägen inte fått det jag upplever mig behöva så reagerar jag med ilska, för att jag utgår från att personen gör det medvetet. Jag tror att det är för att jag är så rädd för att återigen öppna upp och tänka ”jamen den menar ju säkert inget illa” för att sedan upptäcka att personen visst gör det. Det är lättare att direkt reagera med misstänksamhet och ilska, för då finns i alla fall inte risken för ännu en besvikelse.

Detta är något jag försöker övervinna nu, att tänka att personer faktiskt är med mig för att de tycker om mig och vill mig väl och inte för att trycka ner mig, men det är svårt. Att försöka sluta ha taggarna utåt är svårt, för dessa taggar utgör ett försvar som jag har behövt ha i tidigare relationer.

Kontakt.

Jag tänker på det här med att älska någon och att våga lita på någon.

När jag ser tillbaks på mina relationer genom livet så tänker jag på kontakt. Att det jag har velat ha i dessa relationer är att få kontakt med någon, att komma in och känna närhet och gemenskap. Att nå någon slags förståelse av den andra och att själv bli sedd och förstådd.

Tyvärr är det väldigt mycket som funnits i vägen för denna kontakt. Det har varit maktspel och närhetsproblem. Istället för kontakt så har jag fått substitut; löften om framtida kontakt som inte kan hållas.

Jag märker att när jag får kontakt med någon så gör det ont. Det gör ont, för jag märker vad som fattats mig innan och vad det är värt. Jag blir rädd, för jag är rädd för att förlora den här personen och behöva leva i vetskapen om vad det är som fattas mig. Jag blir rädd för att närheten gör mig sårbar.

Heterorelationer bygger på att en är främlingar inför varandra, att en kompletterar varandra i någon slags olikhet och relationen i genom också upprätthåller just denna olikhet, och detta är på ett sätt enklare. Jag upplever att det är enklare eftersom jag inte har lärt mig att hantera närhet, jag har inget sätt att förstå det.