Fanny Åström – Sida 51 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Om att få rum att begära.

Det var intressant att läsa era tankar om positiva sexuella erfarenheter!

En grej som jag har tänkt på mycket angående detta är att kunna säga nej och att få sin vilja respekterad.

Ofta när en diskuterar detta så finns det en utgångspunkt att en som kvinna ska vara glad och tacksam om en man en har sex med ”respekterar” ett nej, det vill säga slutar om en ber dem. Detta är såklart bra, men ett problem som jag ser med den här formuleringen är att kvinnans egna begär liksom raderas ut ur det hela.

Ett av de största problemen för mig när det gäller sex och intimitet har inte varit att ett rakt nej inte har respekterats, utan snarare att sexet har ägt rum på mannens premisser. Det vill säga att om jag säger nej till vissa sexuella praktiker så säger jag också nej till allt, och om jag säger ja så säger jag ja till allt. Jag är tvungen att köpa hela paketet, och utrymmet för omförhandling är ofta ganska litet.

Detta är något jag upplevt i i princip alla mina sexuella erfarenheter, och det har också varit en av de bästa sakerna med min nuvarande relation. Jag känner mig på ett helt annat sätt delaktig i utformandet av ”sexet” eller intimiteten. Jag kan inte bara säga vad jag inte vill ha, utan också vara mer fri i att utforska det jag faktiskt vill ha.

Om provokation som feministisk strategi.

Ibland stöter en på en feministisk idé som är ungefär: ”människor reagerar på detta som om det vore ett hot, alltså är jag på rätt spår”.

Problemet med det här sättet att tänka är att en hamnar i en situation där en låter någon annan bestämma spelplanen. Reaktionerna blir det vi rättar oss efter, vi skapar ingen egen teoretisk grund att stå på utan nöjer oss med att provocera bästa vi kan. Sparka vilt omkring oss och hoppas att något träffar. Vara nöjda med oss själva när vi lyckas frammana en reaktion, ju starkare desto bättre.

Jag tänker att patriarkatet reagerar på det mesta som inte är total underkastelse som om det vore ett hot. Det betyder inte nödvändigtvis att det faktiskt är det.

Jag tror inte att patriarkatet är särskilt logiskt på det sättet. Jag tror inte att människor i allmänhet vet vad de ska reagera starkt på och inte, vad som utgör ett faktiskt hot mot deras position och inte.

Det finns många sätt en kan reagera på patriarkalt förtryck på som inte är särskilt effektivt, men likväl provocerande för många. Är det konstruktivt att ägna sig åt detta? Kanske skapar en en obekväm känsla hos människor, men det innebär inte att en kommer särskilt mycket framåt eller att en prioriterar på ett rimligt sätt.

Att ständigt sätta sig själv i situationer där en provocerar fram reaktioner från omgivningen tror jag inte är särskilt effektivt. Framförallt kan vi inte landa i att den bästa feministiska strategin är den som provocerar mest, för då kommer kampen alltid att definieras av någon annan.

Har ni positiva sexuella erfarenheter?

En grej jag funderar på rätt ofta är om folk i allmänhet typ har ”positiva” sexuella upplevelser. Alltså upplevelser som verkligen varit befriade från press, osäkerhet och obehag, där det funnits närhet och ömhet och som inte har följts upp av respektlöst beteende.

Jag tänker på hur mycket jag själv har omvärderas min sexuella erfarenheter. Erfarenheter som jag innan har satt i kategorin ”bra” för att jag kände mig mer bekväm än innan, för att det inte gjorde direkt ont eller för att jag fick orgasm, betraktar jag nu som ganska dåliga. Inte för att sexet i sig var dåligt rent tekniskt, men för att jag inte kunde slappna av, för att jag inte kunde vara trygg i att personen skulle respektera mina gränser eller behandla mig i respekt, för att jag inte hade något utrymme för att själv styra upplevelsen och så vidare.

Hela tiden hör jag hur folk pratar om ”sex” på ett sätt jag själv uppfattar som väldigt frånkopplat, men som jag samtidigt vet att jag själv pratat på innan. ”Sex” som något slags ”behov” som ska fyllas, där det spelar mindre roll med vem det är och hur det går till om mer att kvoten blir uppfylld.

Idag tänker jag att en positiv sexuell upplevelse är en där jag känner att jag har utrymme att vara ett subjekt, att begära, där jag kan avsluta utan att det blir någon slags dålig stämning, där den andra inte bara lyssnar in mina gränser för att det är fel att ha sex med någon mot dennes vilja utan också för att den tycker att mitt deltagande är grundläggande för aktiviteten som sådan. Kanske är detta något jag kommer omvärdera tids nog.

Om ni vill får ni jättegärna svara angående om ni har några positiva sexuella erfarenheter och vad som definierar en sådan.

Att relatera till sitt mående som ”frisk”.

En av de mest intressanta sakerna med att ta sig upp från någon slags depression är hur en förhåller sig till ~*livets toppar och dalar*~ sådär i största allmänhet. Ibland har en pissdagar när en inte får ett skit gjort. Eftersom jag har haft ett helt år där pissdagar varit normalläget och ibland rentav det bästa en kan hoppas på så är min idé om vad som är ”normalt” lite rubbad.

Jag konstaterar att jag inte går omkring med en ständig underliggande känsla av ångest eller panik. Det är en stor befrielse, så stor att jag inte kan förstå den. Det känns så främmande att jag för ett år sedan var tvungen att kämpa för att överleva, upprätthålla några slags rutiner, gå upp ur sängen på morgonen, något som nu går relativt smärtfritt.

Samtidigt blir jag ofta rädd när jag känner att lusten och orken tryter några dagar. Även då det har helt naturliga förklaringar, som sömnbrist eller liknande, så tänker jag direkt att det handlar om att jag är på väg ner i det svarta hålet igen. Och detta är också något som i sig begränsar mig; rädslan för att kanske inte orka, för att inte kunna stanna upp i tid.

När jag känner brist på motivation så tänker jag lätt att det är sjukdom, när det i själva verket är en sån där helt normal grej som människor känner i sina liv. Det går liksom upp och ner, det betyder inte att en är sjuk. Men det är som att det har blivit svårt för mig att relatera till mitt mående i ”normala” termer, eftersom jag varit sjuk ”formellt” eller vad en ska säga.

Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Jag läste det här inlägget och tänkte lite på fenomenet manliga antihjältar:

Jag tänker att det hänger ihop med mansrollen; alla vet att det är en lögn, att män inte är så starka och osårbara. Men istället för att sluta ljuga så ska vi ha sympati med den enskilda mannen som inte orkar längre. Vi ska tycka synd om honom för att omgivningen ställer orimliga krav. Men detta resulterar inte i att vi slutar höja mannen till skyarna. Vi ska bara ha överseende med hans misslyckanden.

Detta tycker jag är bland det mest fascinerande i hela mansrolls-projektet. Alla VET att manligheten är en lögn, men vi förväntas ändå förhålla oss till män som om denna lögn vore sanning, för annars är vi cyniska och bittra eller kanske rentav elaka som inte tror på mannen. Sedan när de inte lever upp till lögnen så ska vi ha överseende, eftersom det inte är så lätt trots allt och eftersom de också är människor och bla bla bla.

En tycker ju att de borde ta och bestämma sig; antingen är de mänskliga och sårbara och slutar göra anspråk på att ha all social och ekonomisk makt i detta samhälle, eller så är de kompetenta och förtjänar makt men tar också ansvar för när saker går åt helvete istället för att lägga sig ner och böla.

Vi förväntas känna sympati med mannen som misslyckas. Vi ska kunna relatera till lidandet det innebär att få ett ansvar som en sedan inte kan ta, och inte ha någon att lasta över det på. Vi ska tycka synd om honom när hans heder brakar samman, när det står uppenbart för alla att han inte klarar av det han gjort anspråk på att klara. Vi ska hjälpa honom att upprätthålla denna heder genom att ursäkta hans misstag och bedyra att det är okej för att han ju trots allt bara är en människa som vi andra.

Det är mer synd om mannen som får makt men misslyckas än om kvinnan som inte har något annat val än att förlita sig på mannen och är helt utelämnad åt hans misslyckanden. Det är mer synd om den som har ansvar för situationen men också makt att ändra den än den som är totalt utelämnad och ofta får ta en lika stor om inte större del av konsekvenserna.

Varför leder dessa erkännanden av mannens mänsklighet aldrig till konsekvenser i form av att de får mindre makt i samhället? Uppenbarligen trivs män ganska bra med denna situation, eftersom de inte gör särskilt mycket för att förändra den. Män fortsätter att göra samma orimliga anspråk på att kunna fixa allt, de fortsätter att uppmana oss till att lägga våra liv i deras armar.

Troligen är det för att den skuld som kommer när de misslyckas i regel inte blir deras att bära; de urskuldas ständigt, samtidigt som kvinnor får skulden för att de från första början litade på mannen. För att de gick på den ständigt upprepade lögnen om att han är mer än människa, om att han ska kunna klara allt. Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

”Frihet” i relationer.

Det här fenomenet snubbar som vill vara ”fria” i relationer är ju intressant. Det är nämligen ofta precis samma snubbar som inte drar sig för att använda diverse fula knep för att få kvinnor att bli känslomässigt beroende av dem. Det vill säga alla snubbar höhö.

Jag tänker på det här citatet ur SCUM:

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor. Den viktigaste gemensamma aktiviteten, på vilken gemenskapen baseras, är gruppsex. »Hippien« är lockad av kollektivet framförallt på grund av utsikten till fri fitta – den huvudsakliga handelsvaran att dela på, att få bara genom att fråga – men förblindad av girighet misslyckas han med att förutse det faktum att han måste dela med alla andra män på samma sätt som han misslyckas med att förutse avundsjukan och ägandebegäret hos fittorna själva.
Män kan inte samarbeta för att nå gemensamma mål eftersom varje mans mål är att få all fitta för sig själv. Kollektivet är därför dömt att misslyckas; varje »hippie« kommer i panik att hugga första bästa pucko som gillar honom och förpassa henne till förorten så snabbt han bara kan. Mannen kan inte utvecklas socialt, han svingar sig bara fram och tillbaka mellan isolering och gruppsex.

Den så kallade ”friheten” är bara attraktiv för mannen så länge han befinner sig i överläge.

Jag tänker att det borde handla om att en inte vill att någon ska vara med en för att de är känslomässigt beroende av en eller känner sig skyldiga till det än, snarare än att en vill ha någon slags tillgång utan förpliktelser. Jag tänker att inbyggt i hela konceptet att ge frihet i relationer så ligger det att en måste ha något rimligt sätt att hantera sin egen oro och ge den andra parten frihet. Annars kommer det per automatik bara gälla när en själv befinner sig i överläge.

Alla relationer förpliktigar på ett eller annat sätt. Att ha en relation med någon gör en skyldig att ta ansvar för hur en beter sig. Detta gäller även för den som sagt att den vill vara ”fri” i relationer, det är ändå viktigt att vara respektfull och ta hänsyn till den andra partens behov. Om en kräver frihet ska en också kunna ge samma tillbaka, och inte göra den andra ofri genom att utöva makt och kontroll.

Men grejen är att män inte vill ha ömsesidig frihet, de vill bara ha så mycket tillgång så möjligt utan krav.

Ilska och tillit.

Ilska är en väldigt enkel känsla. Det handlar om att någon har gjort en orätt. Det finns inget utrymme för nyanser.

Jag har ju skrivit mycket om hur ilska kan vara frigörande. Jag tycker att det är viktigt att poängtera; det handlar om vem som har rätt till att känna ilska över sin situation. Generellt så förnekas kvinnor den rätten. Vår ilska är inte legitim som mäns ilska. Därför är det viktigt att vi ger varandra rätten att känna ilska.

Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta med alla dessa ursäkter av det förtryck vi utsätts för. Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta känna sympati med våra förtryckare.

Samtidigt är det problematiskt att lyfta fram ilska som något ensidigt gott. Ilska kan vara frigörande, men det kan också hindra en att se att verkligheten ofta är med komplex. Det kan vara ett hinder i samvaron med andra att ta fram ilskan för enkelt.

Jag tänker på ilska som en slags försvarsmekanism, som har varit positiv för mig i många relationer. Positiv på det sättet att jag sluppit internalisera viss skuld och skam, och för att det varit en känsla som hjälpt mig att ta mig ur och bearbeta relationerna. Däremot har det inte varit uppbyggligt för relationen som sådan. Även om jag i relationer har försökt lösa problem med ilska så kan jag i efterhand se att det snarare har varit ett desperat försök att upprätthålla någon slags värdighet och integritet i en ohållbar situation.

Detta är på många sätt skrämmande, och jag tänker på det mycket i sammanhanget att främst ha relationer med kvinnor, eller att försöka bygga bra och nära relationer över huvud taget, såväl vänskapliga som romantiska. Jag upplever att ilska i den här kontexten inte kan vara en väg framåt i en reltion. Jag vill inte att människor jag har relationer med ska behandla mig väl i rädsla för att jag ska bli arg, utan för att de bryr sig om mig och vill att jag ska må bra.

Det kokar väl till slut ner till att en inte ska ha relationer till människor en behöver bli arg på för att de ska lyssna. Människor som inte hyser såpass mycket respekt för en att de är villiga att lyssna om en inte blir arg går det inte att bygga bra relationer med. Att tvinga någon att visa upp hela känsloregistret för att bemöda sig att lyssna är inte kärleksfullt, det är ett sätt att utöva makt och kontroll. Centralt för mig i relationer är att jag upplever att det finns en vilja att förstå mig och möta mig i mina behov.

Samtidigt så kräver detta arbete även från mitt eget håll. Det handlar om tillit. Ibland kan situationer se ytligt likadana ut som situationer där någon har velat mig illa. Till exempel när jag upplever att jag inte blir förstådd så kopplar jag ihop det med tidigare relationer med människor som helt enkelt inte velat förstå mig och aktivt motarbetat dialog hur mycket jag än försökt. Samma sak när jag bli bemött med tystnad när jag är ledsen, vilket kastar mig tillbaka till tillfällen där mina behov aktivt ignorerats som en maktdemonstration från min partners sida. Min instinktiva reaktion på den här typen av situationer är att bli arg, trots att människan jag är med kanske snarare agerar så utifrån rädsla och okunskap och skulle vilja hantera det på ett sätt som känns bra för mig.

Det svåra i det här är att ilska är en försvarsmekanism. Jag reagerar med ilska för att jag redan från början är inställd på att det är det enda sättet för mig att hävda mina behov, eftersom det är så det har sett ut i tidigare relationer. Om jag släpper garden och istället öppnar upp för att den andra ska kunna se mig och förstå mig så gör jag mig också sårbar. Om den andra i den här situationen avvisar mig och bekräftar mina instinktiva förväntningar så kommer det att skada mig mycket.

Att förvänta sig något av andra, att öppna upp för att andra ska kunna ge en det, är farligt. En kan bli avvisad, och det är oerhört nedbrytande. Samtidigt är det viktigt att våga för att kunna ha någon slags närhet. För det kan vara skadligt för den andra att bli bemött med ilska när det snarare handlar om rädsla eller okunskap.

Det är också viktigt att åt andra hållet förstå vilket oerhört utsatt position det är att öppna upp sig på det här sättet och ge gensvar. Tillit är något som måste förvaltas väldigt noga. Att en människa öppnar upp sig för en är något en borde ha väldigt stor respekt för.

En får aldrig nog för att kunna växa.

Ungefär såhär ser jag på känslomässig utsugning:
Det handlar om att frånta en annan individ resurser för att ta hand om sig själv genom att själv beslagta dem. Att göra någon beroende av ens bekräftelse och få dem att fokusera sitt liv kring en. Att göra sig själv till mittpunkten i den andra personens liv. Att göra sig själv till lösningen på personens problem.

Istället för att ge någon näring att växa i så ger en en ständig konstgjord andning genom bekräftelse; precis så mycket så att personen ska orka leva vidare, men aldrig nog för att kunna växa.

Omgivningens hanterande av ångest och sorg.

Läste ett inlägg om att själv välja hur en ska hantera sin ångest här, och lämnade en kommentar:

När jag har mått som sämst har det absolut mest befriande varit människor som umgåtts med mig som vanligt, men utan att låtsas att allting är bra och frid och fröjd. Alltså typ tagit med mig när de gjort saker i grupp, men inte förväntat sig att jag ska vara på topp. Ofta tycker jag folk har en tendens att vilja ”avhandla” saker innan en liksom kan umgås ”som vanligt”, istället för att ta hänsyn till att en har en generellt nedsatt sinnesstämning. Det är ju sällan så att en kan ”prata om” något och sedan må bra igen, det är ju en process.

Just det här med hur omgivningen hanterar ens känslor när en mår dåligt tycker jag är intressant. Det finns en tydlig skillnad på människor som själva skräms av ångest och människor som inte gör det. Människor som skräms av ångest tenderar att alltid se det som ett stort hot som måste undanröjas för att möjliggöra annan interaktion. En blir liksom ett stort problem, en kan inte umgås som vanligt innan allt är bra.

Detta tvingar in en i en situation där en måste välja mellan att vara öppen med hur en känner och behandlas som en mindre hel människa, eller att umgås ”som vanligt” men behöva gömma undan en massa saker.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap, att ha roligt, precis som när jag mår bra. Jag kan kanske inte delta på samma sätt, men det är fortfarande ett behov jag har. Att känna sig utesluten från detta när en mår dåligt tenderar bara att spä på det hela. Det som händer då är att jag tänker; jaha, jag kommer numera vara utesluten från allt detta för att jag mår dåligt. Jag blir mer rädd för min egen ångest, inte för den i sig, men för de konsekvenser på mitt sociala liv den kan ha.

Däremot människor som släppt in mig ändå, det har verkligen hjälpt. Människor som förstår att en kan må dåligt och att det är okej. Att det inte är farligt.

Jag skriv lite till:

En grej som relaterar till detta: folk som vill berätta för en hur en ska hantera sin sorg. Har stött på detta mycket när jag skrivit om mina relationer och bearbetat dem på bloggen. Då heter det att jag ska ”släppa det” och ”sluta älta”. Som om jag inte själv kunde avgöra vad som är bra för mig i den situationen. Det är liksom inte okej att gå omkring och må för dåligt över vissa saker, och jag tror att det på sikt gör att vi mår sämre, för att vi måste stänga inne mycket och därmed inte får rum att bearbeta det.

Detta fascinerar mig också; människor som tycker att det är viktigt att andra släpper saker och ting. Speciellt på en blogg som en ju kan välja att läsa eller inte. Jag har turen att inte ha så mycket av detta i min bekantskapskrets, vilket i och för sin nog också beror på att jag skriver om saker och ting mycket och därför inte behöver mala på på samma sätt.

Hur som helst; det anses vara fult att ”älta” saker och ting, det är fult att hänga upp sig och inte ”gå vidare”. en ska liksom bara lämna allting bakom sig och ~*se framåt*~. Att detta såklart gör något med en som person är inte så viktigt. Givetvis drabbar det ens framtida förmåga att ha relationer om en inte bearbetat det som hänt i tidigare. Givetvis kommer en göra om samma misstag om en inte förstår dem.

Men ältande skrämmer folk, det skrämmer folk att andra känner ilska och sorg över saker de blivit utsatta för och saker de förlorat. Kanske för att de själv inte är i kontakt med sin egen ilska och sorg.

Ibland orkar en inte höra någon prata om något, och det är okej. I så fall kan en säga; ”jag orkar inte med det här samtalsämnet” och kanske ange varför. Typ att det är triggande, att en inte kan ta in det och så vidare. Istället för att lägga över skulden på den som är arg eller sörjer så kan en beklaga att en inte har kapacitet att ta emot det. För så kan det vara, och det är också något vi behöver erkänna och acceptera. De människor som lyssnar har ju sina egna spärrar och sorger att hantera. Det destruktiva är när vi skuldbelägger den som försöker ta tag i sin smärta.

Klängiga män.

Jag brukade tänka att jag var den klängiga i de relationer med män jag har varit i, men efter att ha funderat lite så har jag nog omvärderat det hela. Jag ser det snarare som en fråga om olika faser i relationen.

I inledningsstadiet av relationer har det oftare varit så att mannen ifråga har varit på. Det hela har dock oftare varit mer subtilt, eftersom jag har varit mer inställd på att tillfredsställa deras behov än vad de har varit att tillfredsställa mina senare i relationen.

Hur har då detta manifesterat sig? Jo, till exempel genom att göra en jävla massa anspråk på relationen trots att de är uppenbart orimliga eller att det uppenbarligen är för tidigt för sådant i relationen. Eller genom att bli ledsen och besviken när en inte vill umgås lika mycket.

Det finns en generell idé om att kvinnor ska vara tacksamma om de får mäns uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör att män ofta lyckas med detta ”knyta till sig”-projekt. Sedan kan de tryggt vara lite mer avståndstagande, de har ju sitt på det torra.

Men jag tänker också att det är så att det skaver väldigt mycket hos kvinnor att ha en man som på något vis är underordnad dem. Typ såhär; essentiellt för ”manligheten” i detta samhälle är att överordna sig kvinnor. Både män och kvinnor upprätthåller den här bilden, och det faller generellt på kvinnors ansvar att skydda mannens heder. Alltså; hon får inte förnedra honom, gör honom till åtlöje och så vidare. Detta både för att han kan bli arg och straffa henne, men också för att det ligger i hennes intresse att ha en åtråvärd karl att visa upp.

Det anses väldigt oattraktivt med ”toffliga” (aka initiativlösa eller ickeansvarstagande) män och ”dominanta” kvinnor och det finns alltså ett intresse i att som par inte visa upp denna bild utåt. Eftersom parets representation är kvinnans uppgift så är det upp till henne att få det att verka som om det inte är såhär. Det är upp till henne att ”täcka upp” för mannens behov.

Jag tänker i alla fall på hur jag agerat i liknande situationer; jag har känt ett slags obehag och en slags skam inför mina partners klängighet och beroende av mig. Jag har inte kunnat avvisa dem som ”besvärliga” på samma enkla sätt som de ofta har kunnat göra mot mig, eftersom det ju ändå är mitt ansvar att tillfredsställa deras behov. Jag har också känt en lätt avsmak inför det ”omanliga” i deras beteende (detta beteende är såklart ”manligt” i den betydelsen att män ägnar sig åt det, men det ingår inte i mansidealet).

Det kan också vara så att det är hotfullt att inte tillfredsställa den man en har en relation med, många män blir helt enkelt aggressiva om de inte får den tillgång de vill ha eller om de upplever att deras heder har blivit sårad. Det kan rör sig om direkt våld eller andra former av aggressioner, som att anklaga kvinnan för att vara kall och hjärtlös (det vet ju alla att kvinnor inte får vara detta, det innebär att de inte är ärbara madonnor även känt som ”flickvänsmaterial” utan smutsiga själviska ”horor”). Kvinnor har inte tillgång till denna ilska på samma sätt, eftersom de inte har lärt sig att de har rätt till män genom hela livet.

Hur som helst: min självbild som ”klängig” är inte korrekt. Snarare är det män som är klängiga som har skapat ett helt jävla patriarkat för att hålla kvinnor på plats och få dem att tillfredsställa deras behov och dessutom kräver att vi ska få det att se ut som om det är på ett annat sätt. Så jävla needy.