sorg – Fanny Åström

Att acceptera uppbrott och sorg.

Jag tänker på det här med att gå vidare.

Minns en relation jag hade som avslutades av den andra parten. Jag var inte särskilt uppriven över uppbrottet som sådant då det var ganska väntat, men jag var såklart ledsen och ville komma över det hela. Jag upplevde dock att jag inte fick något utrymme att göra det.

Problemet var att den andra parten liksom krävde att jag skulle stanna kvar i mina känslor, trots att den inte ville ha någon kärleksrelation. Jag gjorde både fel när jag ville ha en relation för att det var pressande och när jag mest av allt ville gå vidare för att det var hjärtlöst eller något i den stilen.

Jag avkrävdes också redogörelser för mina känslor inför relationen och uppbrottet, vilka såklart blev ganska tafatta och känslokalla eftersom jag egentlig behövde bearbeta det hela ensam och inte hade fått tid att känna efter ordentligt. Om jag gav uttryck för att jag inte hade kommit över personen så var det också fel. Personen verkade vilja att jag skulle gå omkring och vara olyckligt kär i den för evigt men samtidigt kunna umgås som vänner utan att den skulle känna sig pressad av mig, något som såklart blev rätt svårt.

Ofta finns det ju saker en känner att en vill säga till den andra parten, och det kan ibland vara en del i att bearbeta en relation. Samtidigt riskerar en i detta att upprätthålla beroendet av varandra. Jag tänker att det är upp till den som har sagt upp relationen att ta ansvar för detta inte händer. En person som går omkring och är kär kommer inte kunna sätta gränser mot den andra, den som blivit lämnad kan inte förväntas vara den som ska avböja inviter.

Jag tror att jag själv klamrade mig fast vid relationen alldeles för länge trots att den fick mig att må dåligt för att jag någonstans tänkte att det var bättre för mig att få lite av denna person än ingenting alls. Såhär i efterhand kan jag se att det bara höll mig kvar i känslor som det inte fanns någon framtid för. Att bryta kontakten var sorgligt, men det var trots allt det bästa att göra i en relation som saknar framtid.

Att få kontakt med personen en sörjer kan vara befriande i stunden, men om relationen är avslutad så måste sorgen hanteras på egen hand för att en ska kunna komma vidare. Det är viktigt att låta sig själv släppa människor, men också att låta dem gå, och att hantera uppbrottet på egen hand.

Att hålla fast vid relationer som är över tänker jag är ett sätt att skjuta upp sorgen, att istället för att acceptera uppbrottet med allt vad det innebär så klamrar en sig fast vid den andra. Kanske i ett sökande efter upprättelse, kanske för att försäkra sig om att en fortfarande är älskad. Men för att kunna gå vidare behöver vi acceptera förlusten och sörja den.

Jag hoppas att jag i mina framtida uppbrott kommer att kunna acceptera förluster snabbare, och gå vidare till sorgearbetet. Jag hoppas också att jag kommer kunna ha integritet nog att kräva att bli lämnad ifred i detta.

Omgivningens hanterande av ångest och sorg.

Läste ett inlägg om att själv välja hur en ska hantera sin ångest här, och lämnade en kommentar:

När jag har mått som sämst har det absolut mest befriande varit människor som umgåtts med mig som vanligt, men utan att låtsas att allting är bra och frid och fröjd. Alltså typ tagit med mig när de gjort saker i grupp, men inte förväntat sig att jag ska vara på topp. Ofta tycker jag folk har en tendens att vilja ”avhandla” saker innan en liksom kan umgås ”som vanligt”, istället för att ta hänsyn till att en har en generellt nedsatt sinnesstämning. Det är ju sällan så att en kan ”prata om” något och sedan må bra igen, det är ju en process.

Just det här med hur omgivningen hanterar ens känslor när en mår dåligt tycker jag är intressant. Det finns en tydlig skillnad på människor som själva skräms av ångest och människor som inte gör det. Människor som skräms av ångest tenderar att alltid se det som ett stort hot som måste undanröjas för att möjliggöra annan interaktion. En blir liksom ett stort problem, en kan inte umgås som vanligt innan allt är bra.

Detta tvingar in en i en situation där en måste välja mellan att vara öppen med hur en känner och behandlas som en mindre hel människa, eller att umgås ”som vanligt” men behöva gömma undan en massa saker.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap, att ha roligt, precis som när jag mår bra. Jag kan kanske inte delta på samma sätt, men det är fortfarande ett behov jag har. Att känna sig utesluten från detta när en mår dåligt tenderar bara att spä på det hela. Det som händer då är att jag tänker; jaha, jag kommer numera vara utesluten från allt detta för att jag mår dåligt. Jag blir mer rädd för min egen ångest, inte för den i sig, men för de konsekvenser på mitt sociala liv den kan ha.

Däremot människor som släppt in mig ändå, det har verkligen hjälpt. Människor som förstår att en kan må dåligt och att det är okej. Att det inte är farligt.

Jag skriv lite till:

En grej som relaterar till detta: folk som vill berätta för en hur en ska hantera sin sorg. Har stött på detta mycket när jag skrivit om mina relationer och bearbetat dem på bloggen. Då heter det att jag ska ”släppa det” och ”sluta älta”. Som om jag inte själv kunde avgöra vad som är bra för mig i den situationen. Det är liksom inte okej att gå omkring och må för dåligt över vissa saker, och jag tror att det på sikt gör att vi mår sämre, för att vi måste stänga inne mycket och därmed inte får rum att bearbeta det.

Detta fascinerar mig också; människor som tycker att det är viktigt att andra släpper saker och ting. Speciellt på en blogg som en ju kan välja att läsa eller inte. Jag har turen att inte ha så mycket av detta i min bekantskapskrets, vilket i och för sin nog också beror på att jag skriver om saker och ting mycket och därför inte behöver mala på på samma sätt.

Hur som helst; det anses vara fult att ”älta” saker och ting, det är fult att hänga upp sig och inte ”gå vidare”. en ska liksom bara lämna allting bakom sig och ~*se framåt*~. Att detta såklart gör något med en som person är inte så viktigt. Givetvis drabbar det ens framtida förmåga att ha relationer om en inte bearbetat det som hänt i tidigare. Givetvis kommer en göra om samma misstag om en inte förstår dem.

Men ältande skrämmer folk, det skrämmer folk att andra känner ilska och sorg över saker de blivit utsatta för och saker de förlorat. Kanske för att de själv inte är i kontakt med sin egen ilska och sorg.

Ibland orkar en inte höra någon prata om något, och det är okej. I så fall kan en säga; ”jag orkar inte med det här samtalsämnet” och kanske ange varför. Typ att det är triggande, att en inte kan ta in det och så vidare. Istället för att lägga över skulden på den som är arg eller sörjer så kan en beklaga att en inte har kapacitet att ta emot det. För så kan det vara, och det är också något vi behöver erkänna och acceptera. De människor som lyssnar har ju sina egna spärrar och sorger att hantera. Det destruktiva är när vi skuldbelägger den som försöker ta tag i sin smärta.

Om att som kvinna bära mäns skuld och sorg i patriarkatet.

På sista tiden har jag tänkt på det här men män, skuld och sorg.

Ofta när jag pratar med män så upplever jag att de försöker söka skuldbefrielse hos mig. Typ att de ”biktar” sig om hur jobbigt det är att vara man, hur kassa män är, hur jobbigt det är med ”mansrollen” och så vidare.

Problemet är att detta utbyte inte är ömsesidigt. Det är jag som ska bära och förstå deras skuld och sorg. De kan och vill inte bära och förstå min sorg över att vara förtryckt i patriarkatet.

Jag förnekar inte att män kan känna sig trängda i patriarkatet, jag förstår att det måste vara pissigt att alltid behöva upprätthålla maktrelationer för att en är för rädd för äkta närhet, att inte kunna relatera till sitt känsloliv, att ha den där ständiga konkurrensen med andra män och så vidare. Men grejen är att detta inte är mitt problem eller ansvar.

Jag har hela mitt liv känt att jag ska passa upp på män och ta hand om deras känslor, och jag vill inte dessutom behöva göra det i min position som feminist. Jag vill inte att det faktum att jag är feminist gör att män söker sig till mig för att ~*prata om*~ sina känslor inför att vara man.

Problemet är att en som kvinna får bära all denna sorg som uppstår av att leva i ett patriarkat. Det är vi som får offra oss och arbeta ännu hårdare för att kompensera för det faktum att män och kvinnor inte kan ha genuina relationer eftersom det finns för mycket makt, förväntningar och så vidare emellan oss. Det är kvinnor som får försöka täcka över och förneka denna mur.

Resultatet av detta är att vi tvingas att ständigt ha förståelse för våra förtryckare, eftersom vi kan se att de också lider. Det anses fint att ha den här typen av förståelse, att förlåta, att vara den större människan. Men problemet är att en inte kan förlåta det som pågår nu, det leder bara till att det fortskrider. Vi kan inte förlåta mäns förtryck i samma sekund som det drabbar oss.

Innan vi kan förstå och förlåta måste vi kämpa, och den kampen måste vara kompromisslös. Den kampen får inte kompromissas med av vår längtan att förlåta och leva tillsammans.

Givetvis är mannen människa, givetvis lider han också i patriarkatet, men poängen är att detta saknar relevans. Det spelar ingen roll om mannen ”egentligen” är ond eller om han ”egentligen” vill det ena eller det andra, vad som kan konstateras är att det är det som hela tiden sker. Det finns ingen poäng med att försöka nå det mänskliga i mannen så länge vi lever i ett samhälle som gång på gång reproducerar dessa maktförhållanden.

Om vi accepterar premissen att män också drabbas av patriarkatet så borde det sant kärleksfulla inte vara att fortsätta upprätthålla det genom att dalta med honom. Det sant kärleksfulla är att krossa patriarkatet, och det kan inte göras genom ”förståelse” gentemot män eller befria dem från deras skuld i stunden.

Jag tror det är viktigt att vi fokuserar på vår egen smärta och sorg, vad patriarkatet och män i patriarkatet gör mot oss. Vi kan inte vara självuppoffrande i kampen för våra rättigheter.

Sorg.

Ah. Minns att jag hade en sån här när jag var liten som jag hade med mig precis överallt. Den var skitäcklig och sliten. En dag tappade jag den på väg till en sjö som ligger nära där jag bor och jag tvingade mamma att följa med och sätta upp lappar om att den saknades (till saken hör att det var en liten nyckelring, så chansen att någon skulle hitta den var minimal.

Jag har aldrig varit en sådan person som fäster mig vid ting på det sättet men just denna förlust var verkligen en stor sorg för mig. Jag hade en bild på mig där den här var med som jag satt och kollade på nostalgiskt och jag minns att jag tänkte att jag aldrig mer skulle kunna bli glad igen. Jag trodde verkligen att jag skulle sörja detta lilla gosedjur för evigt. Sorgen höll i sig ganska länge, drygt två veckor faktiskt, men sen gick det över.

Det här brukar jag tänka på när jag är ledsen över något och vill få lite perspektiv. För hur otroligt viktigt det än kan kännas för stunden och hur otroligt svårt det kan kännas att komma över det så gör man för det mesta det till slut.

Vem fan mår bättre av att du mår dåligt?

Jag tänker inte läsa några detaljerade beskrivningar av det som har hänt i Norge. Jag kan förstå vidden av det inträffade ändå, utan att läsa om det i ungdomarnas egna ord.

För jag vet att om jag läser allt det där så kommer jag att bli rädd. Jag kommer att kunna sätta mig in i om det var jag som var där bättre, scener av vad som skedde kommer spela upp sig i mitt huvud, jag kommer att kunna tänka mig hur jag hade känt om jag var där.

Och jag orkar inte det. Men framförallt; vad hjälper det? Jag är redan arg och jag vill redan ha ett annat samhälle, jag kan redan argumentera för det med full kraft. Vem skulle då må bättre av att jag går omkring och känner mig hotad och har ångest, att jag inskränker mitt liv för rädslans skull. Faktiskt bara terrorismen. Och de som vill ha ”hårdare tag” och ”fler poliser”.

Jag är rädd för allt, hela tiden. Men jag orkar fan inte mer nu. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar låta det här inskränka mitt liv. Och om någon tycker att jag är en hjärtlös människa för att jag inte har lust att känna mer empati för de drabbade: vem fan tjänar på att du sitter där och gnäller? Vem fan tjänar på att du sitter där och upprepar att det är så ofattbart att det skedde nära oss? Vem blir gladare av att du är förlamad av sorg och skräck?

Man kan vara fullt kapabel att inse vidden av något och agera utan att för den sakens skull vara fullständigt känslomässigt insyltad. Jag vill inte förstöra min vardag med det här, men jag tänker fortsätta stå för det jag står för och ställa mig i opposition till dumheter.