Att ständigt känna sig som en belastning.

Jag tänker på ett ex och hur han ständigt behandlade mig som en belastning. Han visade liksom väldigt sällan någon uppskattning för att jag fanns med i hans liv, snarare var det olika grader av besvär och obehag det handlade om. Varför dumpade han mig inte bara, om det var så han kände? Varför lät han detta pågå under flera år?

Detta skapade en väldigt jobbig situation där jag ständigt kände att jag antingen skulle förtjäna eller göra mig berättigad av hans så kallade ”kärlek”. Antingen skulle jag ”förtjäna” den genom att vara en perfekt flickvän och ge honom något han behövde, eller så skulle jag göra mig berättigad av den genom att avkräva den för att han hade någon slags skuld till mig.

Till exempel: om jag mådde dåligt kunde jag använda detta för att ha ett legitimt skäl att får höra av mig till honom. Då kunde jag avkräva det av honom. Det räckte liksom inte med att vi hade ett förhållande och att ett sådant borde bygga på att en har något slags intresse av att träffa varandra, utan jag var tvungen att ange skäl för detta. Jag var tvungen att motivera varför jag skulle ha rätt till hans uppmärksamhet. Jag var tvungen att fråga efter den, lämna ut mig, för att han skulle kunna göra bedömningen om jag var värd besväret eller inte.

Det hela blev väldigt nedbrytande för mig; jag var så lite värd att inte ens min pojkvän, som ju skulle vara den som skulle ge mig kärlek och bekräftelse, tyckte att jag var värd att umgås med för min egen skull. Han behandlade mig som en börda och jag kände mig som en sådan. Jag var hela tiden tvungen att pressa honom till att ge mig det som ska komma naturligt i en relation, som en relation bygger på. Och när en pressar en människa så så blir det såklart också så, ingenting kan längre ges frivilligt och av kärlek eftersom skulden alltid finns där i bakgrunden och spökar. Och det som ges av skuld är alltid så mycket mindre värt än det som ges av fri vilja.

Detta har också fuckat upp min förmåga att bygga relationer längre fram; även när jag varit med människor som faktiskt visat mig kärlek så har jag känt mig som en belastning, jag har känt att jag behöver ursäkta mig när jag ber om deras uppmärksamhet eller kärlek. Vid minsta lilla tecken på att jag inte är önskad så får jag panik. Jag går in i ett konfliktläge där jag avkräver människor saker trots att jag inte behöver, för att dessa människor faktiskt uppskattar mig och att jag hade kunnat vara mer diplomatisk i att uttrycka mina behov. Istället tänker jag att människan ifråga gör som den gör för att den vill mig illa.

Jag försöker gå runt detta genom att inte agera på dessa känslor, när jag upplever att jag inte bli mött av en partner eller vän så tänker jag ofta att det handlar om att den inte tycker om mig, men jag försöker att inte uttrycka detta som en anklagelse gentemot den här personen. Det är dock läskigt eftersom det kräver att jag ska vara tillmötesgående, och jag är rädd för att personen ifråga ska besvara mina farhågor när jag är i en så utelämnad position. Det är enklare att hamna i en försvarsställning och attackera personen ifråga.

wpid-img_20150107_205700.jpgDetta handlar såklart om makt; min partner distanserade sig från min i relationen och framställde det som att det var jag som behövde honom för att jag skulle anstränga mig mer i relationen, medan han kunde göra lite vad han ville. Han hade ständigt mig där som en källa till närhet och bekräftelse, medan jag var ständigt osäker. När han ville träffas rusade jag till hans undsättning, men jag kunde aldrig räkna med motsatsen. Samtidigt måste han ha förlorat saker, till exempel att det blev svårt att ha någon form av lustfylld samvaro. Jag tänker mig att han kunde vara ganska säker i att få sitt behov av närhet och bekräftelse tillgodosett, men att han inte utvecklades så mycket av relationen.

Det är sorgligt på många olika sätt. Framförallt för mig som behöver leva med att känna mig värdelös i relationer även med människor som faktiskt tycker att jag är värd att vara med.

Det går utmärkt att bryta heteronormen utan att den patriarkala normen ”mäns rätt till kvinnors kroppar” bryts.

Svarade igår på en fråga om hur jag ser på homosexuella mäns delaktighet i patriarkatet. Lägligt nog kom denna debattartikel från Öppna Moderater (som verkar va moderaternas hbtq-förening) upp.

Rätta oss gärna om vi i Öppna Moderater har fel, men när man läser punkterna i ställningstagandet, och som vi har förstått det vill Fi inte bara stänga alla vägar till föräldraskap genom surrogatmoderskap för bög- och heteropar där kvinnan inte kan bära ett barn samt singelmän i vårt land. Dessutom vill man kriminalisera för de svenska par och individer som genomgår denna process i ett land där metoden är tillåten.

Såhär går det om en tycker det är bra med ”normbrytande” eller att ”alla ska få älska vem de vill” men saknar grundläggande maktperspektiv och feministiskt perspektiv, eller perspektiv på någonting över huvud taget.

Det blir utifrån en sådan utgångspunkt helt rimligt att tycka att det är okej att män har rätt att köpa sig rätten att förfoga över en kvinnas kropp under en nio månader lång period och betala för att hon ska gå igenom en mycket riskfylld process som innebär smärta och stora hälsorisker. Detta är arbetsvillkor som inte skulle accepteras i något annat sammanhang, det är inte humant. Det är ett arbete som pågår dygnet runt under en lång period och som tar hela personens kropp och liv i förfogande.

Att någon skulle ha ”rätt till barn” är en absurd tanke, att någon skulle ha rätt till att köpa en kvinnas kropp för att skaffa fram dessa ”barn” är etter värre. Dessutom handlar det inte ens om någon rätt till barn, det handlar om rätten att köpa ett barn för den som har de ekonomiska resurserna. Detta är ingenting som kommer tillfalla alla barnlösa. Det handlar om den starkes rätt att konsumera andra människor.

Alla män som på något vis tycker att de har rätt till kvinnors kroppar är patriarkala förtryckare, och så är det med den saken. Även kvinnor som tycker att de har rätt till kvinnors kroppar bidrar till detta förtryck.

Avslutningsvis tycker vi att det är djupt olustigt att Feministiskt initiativ, som profilerat sig stenhårt i Hbtq-frågor och som gärna viftar med regnbågsflaggor och rosa boor på landets alla Pridefestivaler, gör detta ställningstagande i frågan om surrogatmoderskap.

Hela idén om att det skulle vara ”hbtq-vänligt” att låta de som kan betala för sig få rätt att köpa sig till någon slags kärnfamilj visar så oerhört tydligt vilka kroppar det är som prioriteras; det är de västerländska männen som prioriteras framför de rasifierade kvinnor vars kroppar ställs till förfogande. De som kan betala för sig ska ha ”rätten” att köpa från de som har det sämre. Patriarkatet, rasismen och klassamhället är närvarande även i hbtq-sammanhang.

Hbtq-kamp antas ofta per definition vara feministisk eftersom mycket av det en kämpar emot har sin grund i patriarkala strukturer, men det går utmärkt att jobba för ”normbrytande” utan att den grundläggande patriarkala normen ”mäns rätt till kvinnors kroppar” bryts. För ett feministiskt parti som F! är det såklart viktigt att bryta denna norm och inte hamna i något allmänt ”normbrytande” trams där den rika vita cismannen som alltid hamnar överst.

Abort och nationalism.

IMG_20150102_104007Läser denna bok om abort och hur det ser ut i Europa. Det är intressant, eftersom aborträtten är någonting som har präntats in i mig att den liksom bara finns där och inte är något jag behöver oroa mig för.

En grej jag tyckte var spännande var hur EU tydligen ser det som en nationell fråga hur en hanterar abort, trots att det anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna att inte tillåta abort.

Jag tänker att detta har att göra med nationalism i stort, i konceptet nationalism är barnafödande väldigt centralt. Det handlar om att ”rätt” kvinnor (alltså de som anses tillhöra nationen) ska föra generationerna vidare och så vidare.För EU kan det såklart vara relevant att markera att de minsann respekterar nationernas suveränitet i sådana här frågor som är väldigt ideologiskt centrala. Det handlar nog i många fall mer om vad det signalerar än vad det faktiskt innebär; det signalerar att den reproduktiva förmågan är någonting som nationen äger och har rätt att besluta kring, att ett befruktat ägg i en livmoder inte är bärarens rätt att bestämma över trots att det rör dennes liv och hälsa, utan att det främst är nationens egendom som den kan kräva att bäraren förvaltar.

Här blir det tydligt hur kvinnor inte riktigt ses som människor; mänskliga rättigheter kan skyddas även om de tillfaller oss, men de områden som anses beröra oss specifikt hamnar på nationell nivå (nej, alla kvinnor har inte livmoder, men i det patriarkala konceptet ”kvinna” ingår ”livmoder”). För det anses ändå någonstans viktigare att nationen har rätt att besluta kring det som berör den (i det här fallet reproduktion) än att kvinnor också får samma rätt till att bestämma över sin kropp, till sitt liv och sin hälsa.

”Sex” som enda form för intimitet.

Har tänkt en del på det här med närhet i relationer på sista tiden.

I tidigare relationer jag varit i har närhet och sex varit väldigt tätt sammankopplat. Det har funnits en idé om att om en vill ha närhet så ska det alltid vara sexuellt laddat, och helst leda till sex.

Typ såhär:

IMG_20141220_133534Efter att en har nått ”finalen”, det vill säga Den Manliga Orgasmen, så är det helt enkelt slut. Kanske kan en få ”mysa” lite efteråt, men det är bara på nåder för mannen har ju redan uppnått det kan ville med det hela.

Jag har slagits av hur oerhört svårt det är att komma ur den här typen av mönster och ha närhet och intimitet på andra premisser. Om en inte har ”sex”, och om detta ”sex” inte inkluderar vissa praktiker, så är det liksom ofullständigt. Då är det något som är fel, något som fattas.

En av de saker jag saknat mest i relationer har varit sätt att visa varandra ömhet och närhet som inte inkluderar sex. Jag har nog inte riktigt förstått att det var detta jag saknade, men i efterhand har insikten smugit sig på.

Jag tänker att det blir väldigt svårt med alla former av intimitet om det alltid förutsätts att en ska komma till någon slags final. Även om personen en är med ”respekterar ett nej” så är det fortfarande en absolut gräns som måste sättas upp, och som ofta utesluter all intimitet, och som dessutom tas som en besvikelse. All intimitet innan finns inte till för sin egen skull, den finns bara som ett led i att komma till slutet. En ”får” avbryta när en vill, men då måste en tacka nej även till det en faktiskt vill ha.

Detta gör också att det blir väldigt svårt att vara nära varandra i perioder då en inte vill ha sex. Om en liksom vet redan från början att en inte kommer vilja ha sex ska en inte ”luras” genom att vara intim på andra sätt, eftersom partnern då kan bli uppkåtad och det är taskigt. Det enda som är legitimt är om en under förspel ”ångrar” sig, och i så fall avbryter.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Senare så började han tycka att sex var jobbigt och ville närma sig på andra sätt, men då hade jag redan fastnat i beteendemönster som kopplade samman närhet med sex. Eftersom sex var den enda formen av närhet som hade erbjudits innan så tog jag illa vid mig när han ville ha närhet utan att ha sex. Det blev bara frustrerande och sårande. Jag tog det som att han inte tyckte att jag var attraktiv längre och liknande, när det såklart snarare handlade om vår relation och hans känslor inför intimitet. Det fanns liksom inget sätt för oss att prata om detta, för vi var alldeles för inkörda i en massa förväntningar och mönster.

Närhet är ett sätt på vilket vi får kärlek och bekräftelse i relationer, och det är väldigt viktigt att det fungerar. Ofta reduceras denna fråga dock till ”sexliv”. Det är liksom panik om en slutar ha sex med sin partner, för ”sex” är ett ”behov” som en måste tillfredsställa i en relation. Jag tänker att om det finns andra sätt att ha närhet på i en relation så blir ”sex” inte lika viktigt.

IMG_20150105_171238Det anses helt normalt att ha typ handlingsplaner för att ”få igång” sexlivet i relationer, eller att ”ställa upp” på sex fast en inte vill och liknande. Jag tror inte en ska underskatta hur oerhört skadligt det kan vara för en relation och personerna i den att ha press kring intimitet på det här sättet, typ att en ”ska” ha sex si och så många gånger och så vidare. Även om en kanske vill ha sex så blir pressen i sig lätt ett problem.

Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta det här förhållningssättet till intimitet för att kunna ha rimliga relationer. Det ska finnas möjligheter att vara nära varandra utan att få ”hela paketet” automatiskt på köpet. Det ska finnas möjlighet att njuta av varandra som inte behöver innebära praktiker en inte är bekväm med.

Svar på kommentarer.

IMG_20141231_173755Fick lite kommentarer som jag tänkte svara på:

Jag funderar på en sak kring sexualitet, könsroller, feminism och din syn på relationer med män (och undvikandet utav dem). Hur ser du på homosexuella män? En man som har en relation med en annan man? Även om en homosexuell man oftast ratas för att gå ifrån normen, är han förmodligen ändå präglad av sin könsroll som man, och därför också någon att undvika för att inte tryckas ner av m a n l i g h e t e n även om han inte har ett intresse av kvinnor sexuellt. Jag undrar bara lite hur du tänker kring detta, och om du förstår vad jag försöker få fram? För det är knappt jag vet själv. Det slår mig bara varje gång jag läser dina texter om att som kvinna gynnas en av att undvika sällskap av män. Hur funkar det i praktiken? Hur undviker jag som kvinna män, och till vilken grad och vilka män?

Jag tänker att homosexuella män också är män, och således vill jag undvika även dessa. Men sedan är det såklart så att riskerna är mindre när en umgås med män som inte försöker inleda en massa romantiska relationer med en eller ha sex med en och så vidare.

Däremot tror jag inte att det handlar om ”mansrollen” så mycket om att homosexuella män fortfarande har en position som män. En man som har sex med andra män blir inte kvinna i samhällets ögon, och han uppträder fortfarande som man med all den auktoritet det innebär i detta samhälle.

Jag tänker lite på den här grejen vissa kvinna har för homosexuella män, typ ”faghags”, och jag tänker att det ofta är så att kvinnor dras till män som de vet är ”ofarliga” för dem. Detta är problematiskt på flera olika sätt, dels för att dessa män såklart visst kan utöva till exempel misogyni men också för att det är objektifierande från kvinnornas håll.

När jag skriver om att undvika sällskap av män så är det inte direkt så att jag har en idé om exakt vilka som ska undvikas, jag utesluter inte att en kan ha bra och givande relationer med män. Däremot så finns det en tendens att vara mer förlåtande mot män, att ursäkta män trots att de beter sig illa och så vidare. Som kvinna tror jag att en gör bra i att fundera mer på detta och överväga de relationer en har med män.

Sedan jag har börjat göra detta så har jag kommit på mig själv med att ha en massa relationer med män som jag egentligen inte får ut så jävla mycket av, eller rentav känner mig direkt nedtryckt och hotad i dessa relationer. Detta gäller inte alla relationer med män rakt av, men det är ett generellt mönster jag kan se. Åt andra hållet kan jag se att jag har valt bort relationer med kvinnor som i regel har varit mycket mer givande och tryggare för mig att befinna mig i.

Det här är så intressant och dessutom något jag gått och tänkt på mycket det senaste. Jag har känt ett ökat begär mot andra kvinnor under en längre tid, men i och med att jag är ”vuxen” känns det så larvigt att söka mig till kvinnor nu vid 26 års ålder då jag har haft en heterosexuell livsstil hela mitt liv. Kan nog säga att jag är rädd för att bli ifrågasatt kring mina intentioner.

Jag tror att jag också var rädd för detta. Jag var rädd för att bli ifrågasatt och för att det på något sätt skulle finnas en poäng i detta ifrågasättande. Därför så uppsökte jag inte aktivt relationer med kvinnor, eftersom det kändes fel att göra anspråk på att vara lesbisk när jag inte hade någon aning om hur det låg till. När jag började känna ett specifikt intresse riktat mot en person fattade jag först inte vad det var, jag hade inga tolkningsramar för att förstå det. När jag sedan blev jättekär så blev jag chockad, jag visste liksom inte att jag kunde känna den typen av känslor inför kvinnor.

Ofta hör jag kvinnor som säger typ ”jag har faktiskt prövat att ha sex med tjejer men det funkade inte”. För det första så är det väl inte som att det ”funkar” med alla män en har sex med för att en är heterosexuell, för det andra så är det ganska konstigt att förvänta sig att en ska kunna ta fösta bästa kvinna och bara ”testa” om det ”funkar”. Jag tycker det är ganska respektlöst, helt enkelt.

Jag tänker såhär; försök att bara vidga din blick lite. Försök att inte bara avfärda begär inför kvinnor direkt, utan agera på dem. Det behöver inte innebära något återkalleligt, men det ska inte heller vara något ”experiment”. Precis som med män tar det såklart tid att hitta rätt, att hitta personer en är intresserad av och som är intresserade tillbaka och så vidare.

Du skriver ofta om dina ex och heterorelationer samt hur dessa leder till att exempelvis vänskapsrelationer mellan kvinnor underpriotriteras. Varför skriver du inte mer om vänskap i din blogg? Jag menar varför får det ej lika mkt utrymme som heterorelationer? Vore intressant!

Det enkla svaret är att jag skriver om det som berör mig för tillfället, och under den största tiden jag har haft den här bloggen har jag varit uppe i bearbetningsprocesser av gamla förhållanden, vilket har gjort att jag har behövt skriva mycket om det. Jag har helt enkelt varit sårad och förbannad och behövt få ur min ilskan.

Sedan tror jag också att det kan ha att göra med att jag inte har lika klara uppfattningar när det kommer till vänskapsrelationer. I mina heterorelationer har jag blivit utsatt för saker som har varit oacceptabla och som jag har haft lätt att ta ställning om och skriva om. Bilden är mer komplex när det kommer till vänskap och kan ibland vara väldigt smärtsam att gräva runt i, varför jag helst inte gör det offentligt.

Jag försöker att skriva mer om relationer generellt nu, både om kärleksrelationer mellan kvinnor men också om vänskap. Jag tror att mycket av det jag skriver kan appliceras på vänskap, trots att jag inte benämner det som en specifik vänskapsgrej. Men jag tänker att mycket om makt och kontroll, om samberoende och att ta ut sin ångest på andra även kan appliceras på vänskapsrelationer.

När homofobi blir en realitet.

Sedan lesbiskhet gick från att vara en dunkel möjlighet till en praktik, alltså sedan jag ingick i en relation med en kvinna, så har tanken på att ”komma ut” blivit mer påtaglig.

Innan jag faktiskt ingick i en relation med en kvinna så viftades mitt tal om begär till kvinnor i regel bort, det togs inte på så stort allvar. Människor utgick helt enkelt från att jag var heterosexuell men bitter över tidigare relationer. Detta är i sig ett problem, men det utgjorde ingen risk för mig. Jag kände mig förminskad och osynliggjord, men eftersom ingen tog mina tankar på allvar så mötte jag inget direkt hat eller diskriminering.

Nu är det annorlunda. När jag går med henne på stan så finns en helt annan medvetenhet om att det finns människor som hatar sådana som oss. Det finns en medvetenhet om att vår närvaro i det offentliga rummet tolkas som och till viss del också är en politisk handling. Det finns en medvetenhet om att en kanske kan behöva gömma sin relation när en är ute.

Jag tänker också på hur en talar om relationen i olika sammanhang. Till exempel: jag var i ett sammanhang med ett gäng kvinnor, där jag kunde vara ganska säker på att ingen skulle uttrycka någon direkt homofobi. Men när jag skulle nämna något som var relaterat till min partner blev det fortfarande svårt. Ordet ”partner” känns så döljande, då jag vet att människor kommer utgå från att denna är en man. Samtidigt känns det så fånigt att säga flickvän, eftersom det känns som att jag liksom understryker min partners kön för att ”sticka ut”, detta trots att ”pojkvän” skulle vara ett helt naturligt ord att använda i motsvarande situation. Även i detta relativt trygga sammanhang så blev det obehagligt att ”komma ut”. Jag blev väldigt medveten om vad människor kunde tycka och tänka om mig.

Till viss del är jag fortfarande rädd för osynliggörandet. Jag är rädd för att folk ska tro att det bara är något jag har fått för mig, trots att jag känner så mycket. Jag är rädd att män på krogen ska tro att jag kysser henne för att få deras uppmärksamhet. Men denna rädsla börjar mer och mer bytas ut mot en rädsla för att folk ska ta det på allvar, och vad som kan hända då. Rädsla för att exkluderas ur gemenskaper, rädsla för att diskrimineras och att bli utsatt för våld.

Jag tänker att det är så patriarkatets hanterar relationer mellan kvinnor; antingen ska de omtolkas så att de ”egentligen” finns till för patriarkatets skull, att de inte är betydelsefulla på sina egna premisser, eller så ska de förskjutas och bestraffas. Båda dessa är uttryck för patriarkalt förtryck, men på olika sätt och med olika risker. Att bli förminskad eller få sina begär förnekade är inte samma sak som det en kan utsättas för när någon tar ens begär på allvar, och ser dem som ett hot.

Bifobi.

Jag har tänkt lite på det här med begär och vad en kallar sig, specifikt angående en diskussion om bifobi som har blossat upp. Jag tänkte försöka ge min syn på saken, men jag är ganska kluven i frågan så jag tar gärna emot andra tankar.

För ungefär ett och ett halv år sedan så började jag för första gången fundera på frågan om jag var heterosexuell. Detta kom sig av att en person ifrågasatte mig när jag påstod att jag var det. Jag tänkte; jag har varit i relationer med män, jag har haft sex med män, alltså är jag heterosexuell. Helt enkelt; jag har levt som om jag vore heterosexuell, och därför är jag det. Mina erfarenheter blev i sig determinerande för framtida val. Eftersom människor i min omgivning alltid utgått från att jag var heterosexuell så valde jag att agera på begär jag kände inför män, de avvikande erfarenheterna jag trots allt hade skyfflades undan till ”tonårsfas”. Och eftersom jag agerade på dessa begär så blev antagandet om att jag ”var” heterosexuell mer och mer etablerat.

Sedan funderade jag lite på det här med begär, och kom underfund med att jag inte bara kände begär mot män. Men det kändes konstigt att kalla min bisexuell eftersom jag inte hade någon praktisk erfarenhet (som jag kunde placera in i något fack i alla fall). Jag visste att det var en möjlighet att jag kunde känna begär för kvinnor, men jag hade inte följt dessa begär och hade därmed ingen aning om vad de skulle innebära. Under en period var jag väldigt förvirrad. Jag visste att jag vantrivdes i relationer med män, men jag hade ingen erfarenhet av något alternativ.

När jag säger att jag ”blivit” lesbisk så menar jag inte att jag trollat fram ett begär från ingenstans, jag menar att jag har gjort ett visst tankearbete och vissa val som har lett fram till att jag nu är i en relation med en annan kvinna. Anledningen till att jag kallar mig just lesbisk och inte bisexuell är att jag inte har några planer på att vara i relationer med män. Detta kan såklart ändras, men nu är det så jag känner. Precis som att jag innan kallade mig hetero för att jag inte såg relationer med kvinnor som en praktisk möjlighet i dåläget. En skulle väl kunna säga att jag varit bisexuell hela tiden, eftersom jag bevisligen kan känna begär för såväl kvinnor som män, men för mig är det mer meningsfullt att prata om mina relationer på det här sättet.

Heterosexualitet för mig är mer än vem en känner begär för, det är ett sätt att organisera sitt liv och framförallt ett sätt som samhället organiseras på. När jag pratar om ”heterorelationer” är det inte specifika relationer jag pratar om, utan snarare detta sätt att arrangera relationer på en samhällsnivå. Anledningen till att jag använder begreppet ”hetero” är att jag ser det som en större grej än bara sam-/olikkönat begär. Jag tänker inte att en person i en heterorelation nödvändigtvis ”är” hetero. Jag var inte hetero när jag var i relationer med män, lika lite som jag ”är” lesbisk nu. Jag ser det som en fråga om hur jag för tillfället organiserar mina relationer snarare än någon essentiell identitet jag har.

Jag tänker att det i det här samhället finns en generell tendens att ge det kvinnor gör med varandra mindre värde, så även relationer. Därför blir det lätt så att en person som känner begär till såväl kvinnor som män blir sedd som hetero ”egentligen”, men att denne typ experimenterar lite. Jag tänker mig att detta också kan fungera förtryckande åt andra hållet, typ att kvinnor som har relationer med bisexuella kvinnor blir rädda att de ska bli bortvalda för en man och därmed ägnar sig åt kontrollerande beteende. Jag tänker att det hänger ihop med monogaminormen; att om en är i en relation med en person så är det bara den personen som räknas och inte ens andra begär. Och eftersom relationer struktureras kring kön så anses det alltså givet att personen som ingår i relationen har ett begär som riktas exklusivt till människor av det könet.

Det finns också en idé om att begär måste vara binärt könat, alltså att en måste tända på antingen män eller kvinnor och att de som är bisexuella är förvirrade. Jag tänker att om det inte vore för den här idén så skulle jag absolut ha släppt fram mina begär mot kvinnor tidigare, så på det sättet kan jag absolut se att bisexualitet förtrycks.

Jag tror att det är så att om jag levde i ett samhälle där kärleksrelationer inte strukturerades kring kön så hade jag varken kallat mig lesbisk eller hetero eller bisexuell, för jag tror inte att begär är kopplat till kön ”egentligen”, utan ser det som en samhällelig konstruktion. Jag tänker mig att det blir viktigt att hävda sin position som just en människa som ingår i en samkönad relation extra tydligt just för att det annars lätt utgås från att en inte hyser eller agerar på den typen av begär ”egentligen”, utan att det mest är något en säger. Jag kan se hur detta är problematiskt.

Att tvingas ”välja” om en ska vara i samkönade eller olikkönade relationer tänker jag mig är något som görs för att människor ska välja att agera på sina olikkönade begär, vilket är ett upprätthållande av heteronormen och därmed patriarkalt.  Jag tänker på en kommentar jag läste där en man skev typ ”ni lesbiska kvinnor kommer aldrig att hitta någon pojkvän”. Detta kan tyckas skrattretande, men jag tycker ändå det sätter fingret på något; det personen vill få fram är att kvinnor som är med kvinnor blir ”döda” i patriarkatets ögon, de bli borträknade. Och därför blir det också läskigt att agera på begär inför andra kvinnor, för att en är rädd att uteslutas ur heterosexualiteten. Det är i alla fall så jag har känt när jag har funderat på begär jag känner inför kvinnor, jag är rädd att uteslutas från det etablerade (heterosexuella) samhället och att jag sedan inte ska ha någon väg in igen. Det var troligen detta som gjorde att det tog så lång tid för mig att utforska dessa begär.

Villkoren för barnafödande.

Jag tänker på det här med barn.

Alltså jag vill ju väldigt gärna ha barn. Jag skulle vilja ha den typen av närhet. Jag skulle vilja se en människa växa på det sättet.

Samtidigt är jag väldigt medveten om vilken oerhörd belastning det innebär att ha barn, både för kroppen under graviditeten men också livet i stort.

Ibland ser jag människor prata om sina graviditeter och sin vardag med barn och jag känner bara panik. Det är så mycket isolation, så mycket ensamhet. Så mycket anpassning och uppoffrande av sig själv.

Och jag tänker att det inte har så mycket att göra med barn som sådana, utan mer under vilka omständigheter vi skaffar dem. Hela parkonceptet som sådant är ju isolerat, och om en dessutom ska ha en liten människa en har totalt ansvar över att ta hand om så blir det såklart ensamt, speciellt för kvinnan som ju ofta får det som sin lott att ta hand om barnet.

Graviditet och födsel blir såklart problematiskt i ett samhälle där de kroppar som utför detta arbete konsekvent blivit nedvärderade och bespottade, inte blivit föremål för en massa forskning för att vi ska få det bättre och så vidare. Jag har ingen lust att riskera min fysiska hälsa för ett barn.

Jag tänker också att det har att göra med att barn inte riktigt är välkomna ute i samhället. Folk blir irriterade om en tar plats i offentligheten tillsammans med barn, alltså typ bara hänger där. Detta samhälle har inte tid för barn, när ett barn föds så skapas denna tid genom att ta från någons, för det mesta en kvinnas, karriär och fritid.

Jag tänker att det inte skulle behöva vara såhär. Att vi skulle kunna ha barn på andra sätt, som inte innebar isolation, som inte innebar fysiska risker och att det blev svårt att röra sig i offentligheten.

Angående att välja bort relationer med män.

Fick denna kommentar angående detta med att undvika relationer med män, som jag tänkte svara på:

Hur tänker du kring det här i relation till mångas vittnesmål om att som rasifierade ickemän ha fått mer stöd från, eller känt sig bekvämare med, rasifierade män? Eller ickemän med funktionsnedsättningar som upplever funkofobi som ett större problem i relationer än sexism? Osv. liksom. Jag är helt med på att ditt och många andras liv blir lättare utan män. Män har skadat mig mycket. Men för att ta mig själv som exempel så har andra än män skadat mig med bifobi och rasism. Klart att bisexuella män och rasifierade män utsätter mig för sexism, men tänk om jag då väljer att försöka ena mig med andra bin eller andra rasifierade trots sexism, istället för med andra ickemän trots bifobi och rasism? Jag skulle gärna leva utan män, men det skulle kräva för mycket uppoffringar för mig. Jag vill gärna ”välja bort” vita och monosexuella (eller iaf heteros) också, men hur många blir kvar då? Hur blir det för de som utsätts för ännu fler förtryck än jag? Menar inte att det ena är bättre än det andra, bara att man måste förstå att olika personer känner solidaritet med olika grupper. Och jag tror att det är det som många reagerar på med detta resonemang. Du som kvinna utsätts ju för sexism, men du vet ju inte hur det känns att utsättas för exempelvis rasism. Man måste ha förståelse för att vissa som utsätts för flera förtryck kan komma att välja att alliera sig med sina rasifierade vänner hellre än sina kvinnliga. Vissa gör tvärtom, vissa gör både och.

Det skulle aldrig falla mig in att ställa krav på någon kvinna, och speciellt inte någon som är förtryckt på fler sätt än jag, att avsluta sina relationer med män. Givetvis inser jag att det finns andra kamper som är relevanta i folks liv och jag skulle inte kräva av någon att prioritera kvinnokamp på det sättet. Om jag trots detta gjort mig skyldig till det så är det något jag tar avstånd från. Syftet med mina texter är inte att kräva något av någon utan att teoretisera kring metoder och att inspirera till förändring för de som vill, ingenting annat.

Jag för detta resonemang som feminist först och främst, alltså utifrån en teoretisk grund där jag främst resonerar kring könsmaktsrelationer. Detta resonemang sker på en viss abstraktionsnivå, som teoretiska resonemang i regel gör. Jag är inte intresserad av att definiera vad enskilda individer kan och borde göra, detta är ett förslag som den som vill kan ta till sig och inget annat. Jag vet att många känner sig stärkta i den här typen av beslut av mina texter. Andra göra kanske inte det. Jag känner väl lite att det är så det kommer vara, och att det får vara så.

Jag inser också att folk har olika möjligheter att leva upp till detta, och jag har aldrig sagt att detta är något som människor har skyldighet till eller attackerat någon som inte gör detta. Jag har inte heller sagt att de som kan göra detta är bättre feminister. En är inte en bättre feminist för att en har fler möjligheter att välja sitt liv.

Däremot har jag sagt att för den som har möjligheten så kan detta vara en rimlig feministisk strategi, och detta står jag fast vid. Det gäller generellt för kampmetoder att alla inte kan anamma dem. Jag tänker mig att de som gör detta inte bara gör det för sig själva utan även för andra kvinnor. Jag har till exempel mer känslomässig energi till att hjälpa andra nu än när jag var i en relation med en man som sög ut mig känslomässigt.

Jag tycker inte heller att en ska plåga sig i relationer där en blir utsatt för skit som någon slags feministisk självuppoffring. Däremot tror jag att det alltid är någonting positivt att kvinnor tar de möjligheter som finns till att göra sig mer oberoende av män, och vilka möjligheter en har till detta och vilka villkor det görs på skiftar såklart beroende på ens övriga position i samhället. Detta kan göras på en massa olika sätt. Själv har jag valt att inte ha relationer med män alls, eftersom det är vad som funkar för mig. För andra kanske det kan handla om att inte flytta ihop med sin partner, utan istället bo tillsammans med en vän. Eller kanske att hålla liv i vänskapsband och prioritera dem lika högt som sin partner. Ja, ni förstår. Det är inte en fråga om total avhållsamhet, utan mer en glidande skala.

MEN sedan tycker jag också att just kön är extra relevant när det kommer till kärleksrelationer, eftersom kärleksrelationer är konstruerade kring just kön och eftersom kärleksrelationer är grundläggande i patriarkatet på ett annat sätt än i andra förtrycksordningar. När det gäller klass är det till exempel arbete som är den centrala relationen, inte kärleksrelationer mellan arbetare och kapitalister. Det är därför jag ser detta som inte bara ett sätt att ha bättre relationer för individen utan också en kampmetod. Motsvarigheten inom klasskamp skulle kunna vara arbetarägda fabriker.

Detta är en radikalfeministisk förståelse av patriarkatet och det är utifrån den jag formulerar vad jag tänker mig är en bra kampmetod. Andra förståelser av patriarkatet leder säkert till andra metoder, och den som är förtryckt på fler olika sätt har annat att ta hänsyn till i sin faktiska situation. Detta gör det inte mindre sant att det kan vara en bra feministisk metod att undvika relationer med män.