Etikett: sjuk

Att relatera till sitt mående som ”frisk”.

IMG_20150111_142459En av de mest intressanta sakerna med att ta sig upp från någon slags depression är hur en förhåller sig till ~*livets toppar och dalar*~ sådär i största allmänhet. Ibland har en pissdagar när en inte får ett skit gjort. Eftersom jag har haft ett helt år där pissdagar varit normalläget och ibland rentav det bästa en kan hoppas på så är min idé om vad som är ”normalt” lite rubbad.

Jag konstaterar att jag inte går omkring med en ständig underliggande känsla av ångest eller panik. Det är en stor befrielse, så stor att jag inte kan förstå den. Det känns så främmande att jag för ett år sedan var tvungen att kämpa för att överleva, upprätthålla några slags rutiner, gå upp ur sängen på morgonen, något som nu går relativt smärtfritt.

Samtidigt blir jag ofta rädd när jag känner att lusten och orken tryter några dagar. Även då det har helt naturliga förklaringar, som sömnbrist eller liknande, så tänker jag direkt att det handlar om att jag är på väg ner i det svarta hålet igen. Och detta är också något som i sig begränsar mig; rädslan för att kanske inte orka, för att inte kunna stanna upp i tid.

När jag känner brist på motivation så tänker jag lätt att det är sjukdom, när det i själva verket är en sån där helt normal grej som människor känner i sina liv. Det går liksom upp och ner, det betyder inte att en är sjuk. Men det är som att det har blivit svårt för mig att relatera till mitt mående i ”normala” termer, eftersom jag varit sjuk ”formellt” eller vad en ska säga.

Ett liv utan oro.

Ibland tänker jag på hur det vore att leva ett liv utan ständig oro och rädsla. På hur det vore att ständigt slippa tänka på min framtid, hur den kommer se ut. På hur det vore att slippa höra om hur många i mina ålder som är arbetslösa, lever ur hand i mun, har osäkra anställningar, slavar på bemanningsföretag för skitlön.

Jag tänker på hur det vore att leva i en värld utan att i princip alla ens vänner var arbetslösa, deprimerade eller sönderstressade. Där det inte var vardag att höra om hur förnedrande någon blivit behandlad av arbetsförmedlingen eller socialstyrelsen.

Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slipper gå omkring och vara rädd för att bli sjuk, inte för sjukdomen i sig utan för att jag är rädd för att jag inte ska kunna få den hjälp jag behöver av varken vården eller försäkringssystemen. Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp vara rädd för att behöva hoppa mellan osäkra anställningar långt efter 30, där jag slapp vara rädd för att aldrig kunna stadga mig, aldrig kunna bli vuxen på riktigt, aldrig få leva ett värdigt liv.

Jag undrar hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp känna ständig oro över nära och kära, över att de ska få sin ekonomi att gå ihop, att de ska ha någonstans att bo, få den hjälp de behöver, slippa bli förnedrade av de människor som ska hjälpa dem. Jag undrar hur det vore att träffa vänner utan att överlevnad, oro och ångest var det ständiga samtalsämnet. Jag undrar hur det vore att slippa upprätthålla upp en mur av känslomässig distans till människor jag älskar för att jag inte orkar axla deras omöjliga livssituationer, inte orkar axla deras ångest över att inte ha några vägar ut.

Det vore så skönt att bara kunna lita på att saker fungerar. Kunna lita på att jag kommer få hjälp när jag är sjuk, kunna lita på att jag kommer slippa svälta, slippa vara bostadslös, slippa förnedras, slippa förvägras det jag har, eller borde ha, rätt till. Det vore så skönt att slippa oroa mig för hur det ska bli när jag blir gammal, om jag kommer ha pengar nog att leva på eller få värdig vård.

Jag skulle så gärna vilja leva utan denna ständiga känsla av osäkerhet som tränger sig in i mig, ger mig ångest och gör mig handlingsförlamad. Jag skulle så gärna vilja lägga den energi som nu går åt till sömlösa nätter och ångestattacker på att göra något av värde. Men det går inte, för samhället omöjliggör det. Det finns ingen trygghet här för mig, och jag vet om det. Jag vet att enda sättet är att hålla sig frisk som fan, ha besparingar.

Jag skulle så gärna vilja vara något värd som människa, inte bara så länge jag är produktiv.

Att hon är dödligt sjuk spelar ingen roll, bara hon behagar.

Åh, DennisM. Denna ständiga källa till frustration. Nu har han skrivit om den här stackars kvinnan som vid 20 års ålder endast väger 20 kilo. Hon är såklart extremt anorektisk för man väger liksom inte så lite om man är 20 år.

Tycker ni att det är upp till var och en att se ut hur man vill? Eller kan det gå för långt och när får man i så fall ingripa?

Men DennisM väljer att lägga fokus på huruvida man får se ut hur man vill? För det är ju det som är det relevanta i det här fallet, att hon ser ut sådär, inte att hon lider av en extremt allvarlig sjukdom som mycket väl kan leda till döden. Nejnej, det viktiga här är att hon inte ser fin ut. Att hon är för smal för att passa in i DennisMs uppfattning om hur man ska se ut.

Så undrar han  är man få ingripa. Tja, man kan väl ingripa när någon uppvisar tendenser till ätstörningar hur mycket de än råkar väga för tillfället. Ätstörningar är nämligen inte bara en fråga om hur mycket man väger utan om hur man förhåller sig till mat. För den här kvinnan har det nog tyvärr gått för långt redan, det bästa hade varit om någon stoppat henne redan när hon började banta eller att försöka motverka de extrema viktideal som finns i samhället redan innan hon blev sjuk.

Men att hon lider av en sjukdom spelar ingen roll, det viktiga är att hon ska behaga.

En förbättrad anställningstrygghet skulle också kunna förbättra vården.

Ytterligare ett larm om felbehandling av människor inom äldrevården har kommit fram. Denna gång har man struntat i att kalla in extrapersonal när en person har varit döende och istället suttit honom framför tv:n. En praktikant har avslöjat detta för kommunalpolitikerna.

Reaktionen från ledningen på Korsnäsgården var att anklaga praktikanten för att ha brutit mot tystnadsplikten.

– Jag krävde att de skulle anmäla mig om jag gjort något fel. Jag tror att de ville skrämma mig för att tysta ner händelsen, säger den före detta eleven.

Tystnadsplikten har alltså använts som ett sätt att skydda företaget så att de kan ägna sig åt sin usla verksamhet ifred. Jag är glad att praktikanten trots allt har gått och berättat om detta, för det är ju verkligen inte så tystnadsplikten ska tillämpas.

Det som är så otroligt sorgligt med allt detta är att inte ens personalen vågar säga ifrån, eftersom som de själva är i en jävligt utsatt position. De har säkert dålig anställningstrygghet och med arbetslösheten som råder har de väl inga andra alternativ. Jag tror att den här typen av situationer hade kunnat stoppas tidigare om personalen hade haft mer att säga till om gentemot företaget. Jag är nämligen övertygad om att de flesta som faktiskt jobbar inom omsorg är intresserade av att behandla patienterna på ett värdigt sätt. Det som brister här är inte personalen, utan företagsledningen.

Jag kommer älska gossips ändå.

Gossips har ju legat nere i typ två månader nu eftersom hen som skriver bloggen har varit sjuk. Nu var det typ två veckor sedan hen kom hem men det har fortfarande inte kommit upp fler inlägg. Tydligen så ska de komma senast idag.

Jag räknar med SENAST MÅNDAG  DEN 18:E (inte en dag efter det) eftersom jag  har hunnit med 40 % av mitt jobb.  Jag trodde jag skulle få klart allt på samma dag som jag kom hem men lyckades inte med det, det var mycket mer jobb än jag trodde. Men jag har gjort massa inlägg som är sparade i utkast, jag vill bara få ihop allt i rätt ordning och  få det perfekt så jag inte får klagomål , många är sura så kan inte direkt slarva, vilket är darför det blir så här när jag vill ha hela bloggen som förut. Jag har suttit vid datan non stop , förlåt om de låter som ursäkter men det är verkligen inte det… …Bloggen är ju normal från och med nästa vecka för då håller jag bara koll på det som händer NU men nu måste jag ta igen 5 veckor.

Tydligen har personen som mål att ta igen precis allt som har skett under tiden hen har varit sjuk. Hur fan orkar man ha en sådan målsättning? Det måste ju vara ett jävla heltidsjobb. Så sjukt när man inser att det verkligen är en enda människa som sitter där och pumpar ur sig allt, jag har alltid trott att det var typ fem stycken.

Jag tycker att gossips är den bästa skvallerbloggen och jag skiter fullständigt i om hen tar igen denna tid eller inte. Kan hen inte bara börja skriva som vanligt? Vem bryr sig om vad Kissie hade för sig för två månader sedan nu?

Kul att jag sitter här och skriver om skvallerbloggar men jag vill ba säga att jag kommer älska gossips oavsett bara hen är lycklig och vågar vara sig själv. Hoho.

Växthus.

Jag var i blomaffären häromdagen. Jag tycker verkligen om krukväxter och växthus som motiv av någon anledning.

För närvarande är det synd om mig. Jag är sjuk och har fruktansvärt ont i halsen och vill bara att någon ska komma och bjuda mig på glass och bädda ner mig i sängen. Men samtidigt är jag på tok för rastlös för att vara så passiv.

Detta handlar för helvete om människor som får sina liv förstörda, inte något äckligt politiskt spel.

Jättebra att regeringen ska förändra reglerna i f-kassan. Underbart.

Men de nya reglerna kan nog inte införas fören 2012. Nehe. Tack säger alla utförsäkrade som inte har ett år att leva i en ekonomiskt ohållbar situation på sig.

Vad sägs om att byta tillbaks till det gamla systemet provisoriskt? Eller bara luckra upp de hårda reglerna och låta tjänstemännen själva kunna fatta beslut i stil med att en person med parkinsons kanske inte kan jobba bara för att han kan släktforska? Eller åtminstone följa utbildade läkares rekommendationer.

Herregud. Alla kunde så från första början att detta var sjukt. Även om det rörde sig om ”enskilda fall” så ska sådana saker fortfarande inte kunna ske i ett välfärdssamhälle. Och sen handlade det inte om enskilda fall längre.

Jag tycker att det är hemskt att en sån här sak ska få ta så lång tid. Om man genomför en reform och märker att den inte funkar så kan man väl backa och säga: ”okej, det gick inte. Vi får gå tillbaks till det innan i väntan på något bättre”. Det är kanske politiskt ”omöjligt”, vad vet jag. Men detta handlar för helvete om människor som får hela sin livssituation förstörda, och då tycker jag faktiskt, ursäkta mig, att statsskulder och spel för gallerierna kan vänta en aning så att politikerna kan göra sitt jobb: att tjäna sveriges medborgare.

Politisk ångest.

Igår så låg jag och tänkte på livet. På sista tiden har jag haft sjukt mycket ångest över min framtid. Jag har alltid innan kännt att jag skulle kunna plugga lite vad jag vill, kanske inte söka en linje med bara dess framtida lönsamhet i åtanke. Men jag känner mig så otrygg nu, jag känner mig inte säker på att systemet kan ta hand om mig om jag saknar eget kapital. Jag låg fan i mig och tänkte att om allt går åt helvete som är döden alltid en utväg. Nog kan det vara min ovanligt oroliga läggning som gjorde det, men alla obehagliga nyheter om människor som blivit missgynnade i systemet bidrog helt klart.

Jag kan inte tycka annat än att det är fantastiskt att Moderaterna vann valet trots de som gick ut precis innan och vittnade om hur dåligt behandlade de blivit av försäkringskassan. Fantastiskt hur människor kan sakna medkänsla och insikt till den grad att de aktivt understödjer reformerna i försäkringskassan. För nedskärningarna i försäkringskassan är fan inget annat än grymhet.

Att det tar så lång tid att överklaga försäkringskassans beslut är egentligen det sjukaste. Jag förstår inte hur man kan bygga ett system som tvingar sjuka människor att vänta i ovisshet ett år. Och vilken samhällskostnad sen! Överklagandena måste ju ha ökat något enormt sedan moderaternas reformer. Socialförsäkringsministerns lösning på detta är att man ska ge första instans mer auktoritet, vilket jag inte kan tolka som något annat än att det ska bli svårare att överklaga. Jag har ett annat förslag: ge försäkringskassan pengar så att de slipper förvägra svårt sjuka individer pengar.

Jag vill inte leva i ett land där sjuka människor inte får ersättning trots att de jobbat hela sitt liv (man ska såklart får erättning även om man inte gjort det också). Jag vill inte leva i ett land där det tar ett jävla år att överklaga ett beslut, om man ens får rättshjälp. Jag vill inte leva i ett land där människor tvingas jobba gratis för att få helt oanvändbar arbetslivserfarenhet. Jag tycker att det är äckligt och omänskligt.

Välj inte en halvbra lösning på ett betydligt större problem.

När det rör sig om papperlösas rätt till vård har jag några invändningar.

Givetvis är det skitfint att folk ska få rätt till vård och det gör det mycket enklare för sjukvårdspersonal. Om någon är svårt sjuk så tycker jag att den ska vara berättigad vård oavsett omständigheter. Däremot är det ju sant att det kommer innebära omkostnader, (som man kanske skulle kunna jämna ut genom att förbjuda vårdbesök vid förkylningar, jävla ofog att folk går till sjukhuset för sådant).

Risken för att folk skulle tjäna på att ”armbåga” sig fram känns också obefintlig, eftersom du har betydligt mycket mer att tjäna på ett medborgarskap än att kunna gå i skolan och få sjukvård. Socialbidrag, SFI, lättare att få jobb med mera. Dessutom har jag fått intrycket av att detta i regel rör sig om folk vars fall handläggs och under den tiden måste stanna i Sverige. Det är klart att man ska ha vissa rättigheter även i väntan på asyl.

Vad jag däremot ställer mig emot är att det känns som en jävla fejklösning på ett betydligt större problem: de långa handläggningstiderna för asylsökande. Det är extremt problematiskt att det ibland kan ta över två år för en person eller familj att veta om de får asyl. Att leva i det limbot i två år är hemskt och vad jag vet dessutom ett brott mot eu-konventionen. Med så långa handläggningstider är det också mer troligt att den som sedan får avslag nödgas stannan kvar ändå eftersom man gjort sig hemma.

Visst, ge papperslösa rätt till vård, men se till att fixa handläggningstiderna också. Välj inte en halvbra lösning på ett otroligt stort problem.