Fanny Åström – Sida 56 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Patriarkal vetenskap är också ideologisk.

Fick en kommentar från ”Denniz” under mitt inlägg om genusvetenskap:

Det jag, trots min primitiva manhjärna, lyckades tolka av din krönika är att genusvetenskap fungerar som en nödvändig motvikt mot den ”traditionella” vetenskapens naturliga jävighet gentemot kvinnor och könsmaktordningar. Vetenskapen har en klar metodik och den bejakas noga av alla som sysslar med det och behöver ingen matriarkal censurorganisation som kontrollerar att dess upptäckter och teorier stämmer överens med en specifik politisk livssyn. Det är totalitärt tänkande och extremt obehagligt att ni (genusvetare) öppet erkänner att ni vill använda ert inflytande i den vetenskapliga processen för att propagera för er livssyn.
Genusvetenskapen är inte bara ”flummig” utan rentutsagt ovetenskaplig. En ideologiskt baserad vetenskapsgren är en oxymoron. Kalla det vad det egentligen är: feministisk propaganda maskerad med ett vetenskapligt klingande namn. Religösa evangelister håller på med samma typ av nonsens i USA, där man omvandlat kreationism till ett mer vetenskapligt klingande ”intelligent design”.

Så jag gjorde en liten illustration till ”Denniz” ära som han kan använda nästa gång han vill förmedla sina åsikter om genusvetenskap:

Människor som på allvar tror att vetenskap är ”objektiv” och inte färgas av forskarens värderingar är verkligen dumma i huvudet och verklighetsfrånvända. Likaså människor som tycker att något blir mindre ”vetenskapligt” för att en forskar på saker som har politiska implikationer. Det är verkligen korkat.

Att det finns ett patriarkat är inte en fråga om enbart ideologi, det är något vi kan observera. Sedan får en själv dra slutsatser utifrån denna information. Det faktum att kvinnor är förtryckta är i sig inte feministiskt. Sedan är det såklart så att varje människa med minsta lilla vett i skallen utifrån detta faktum drar slutsatsen att världen borde förändras, och det är väl just det som skrämmer ”Denniz” med genusvetenskap. Han inser klart och tydligt att om människor får insikt om hur världen ser ut, då kommer de också att vilja förändra den.

”Var går gränsen?”

En av min absoluta hatfrågor är: var går gränsen/vem sätter gränsen? Till exempel: ”vem sätter gräsen för manshat?”.

Såhär: jag sysslar inte med ”gränser” som någon moralisk kod, jag sysslar med politisk teori och praktik. Jag tror inte på ”gränser” som koncept eftersom det alltid bygger på idén om att kassa saker kan vara okej i små doser.

Det tenderar också att vara helt kontextlöst. Typ ”vem sätter gränsen för manshat?” i en kontext där det inte ens är i närheten av att vara ett problem. Som om ”manshat” var något som existerade oberoende av omgivningen, som om det handlade om att folk bestämt sig för att hata män bara sådär och inte var en reaktion på något som faktiskt händer. Som om det var någon slags moralisk fråga och inte en praktisk.

Men det som stör mig mest är att människor pratar med alla som yttrar någon slags samhällskritik som om de ska kunna sätta upp exakta regler för sin utopi bara sådär, när de själva aldrig ställs inför samma krav rörande nuvarande samhälle. Vi frågar inte liberaler var gränsen för kapitalismen går. Dels för att liberaler har en hegemonisk position och därför inte blir ställd till svars på samma sätt, men också för att en inser att problemet med kapitalism inte är bristen på tydliga gränser utan att systemet som sådant är inhumant och ohållbart.

Det är ett sätt att undvika diskussion om vad en faktiskt menar, att slippa ta ställning till faktiska argument. När en möts av kritik och besvarar den men ”men var går gränsen/vem drar gränsen?” så struntar en i att fundera på vad kritiken faktiskt bestod i och lägger fokuset på eventuella problem med att införliva den i praktiken i varje enskilt fall. Måhända finns dessa problem (stöter själv sällan på dem), men i de flesta fall så kan en tillämpa teorier utan att det är särskilt relevant. Och om en stöter på problem får en väl ta det då istället för att sitta och fundera på alla eventualiteter i förhand. Det verkar inte särskilt meningsfullt att teoretisera kring specifika abstrakta situationer som ännu inte uppstått. Hur ska jag kunna ta ställning till något jag inte sött på?

Det hela hänger ihop med den allmänna liberala uppfattningen att olika politiska motståndare ska mötas i någon slags politisk tävling med perfekt detaljerade alternativ som människor ska kunna välja mellan. Jag tror dels inte att detta är möjligt, eftersom en inte kan sia om framtiden, men jag tycker också att det är problematiskt eftersom det utesluter att några större folkmassor deltar i ett faktiskt utformande av ett bättre samhälle. Istället ska de välja vad de nu tycker låter bra men låta någon annan sköta själva tillämpandet.

Jag tänker såhär: jag vill ha ett annat samhälle. Jag har en ungefärlig uppfattning om i vilken riktning det borde röra sig. Däremot har jag inte full insikt om alla steg på vägen eller det färdiga resultatet, helt enkelt för att det är omöjligt att veta. Ska detta hindra oss från att sträva efter våra drömmar? Ska vi kräla i detta bevisligen dåliga system bara för att inte ett bättre uppenbarar sig framför våra ögon? Ska vi verkligen haka upp oss på eventuella problem med ”gränser” i ett framtida system när vi håller på att knulla oss själva till döds i detta? Någon gräns på idiotin får det väl finnas.

Låt mig odla min bitterhet ifred.

En går sin dagliga internetrunda på olika bloggar med perfekta kvinnor som lever sina perfekta liv och bloggar om det illustrerat av väldigt väldigt ljusa bilder på skrattande människor. En twittrar bittert och hånfullt om detta. Plötsligt kommer det in en massa personer som ska berätta för en att en minsann bara är ”avundsjuk” och att en ska slita vara så ”bitter”.

Detta fenomen stöter jag på i en massa olika sammanhang. Folk som försöker rädda en från ens egen bitterhet och ska ge en små föreläsningar om att en minsann inte ska bry sig om andra och så vidare och så vidare. Så kan en väl tycka antar jag, det som är störigt är hur de får det till att vara något de säger för mitt eget bästa. Att det skulle vara för mitt eget bästa de läxar upp mig i någon slags vett och etikett.

Grejen är denna; att jag är bitter och hatisk är inte ett problem för mig. Jag är verkligen 100 % nöjd med att då och då sprida avsky och förakt omkring mig, det fyller mig med en känsla av glädje och lugn som jag finner mycket angenäm. Om någon känner samma glädje inför att raljera om mig så unnar jag dem det!

Det finns en utbredd idé om att det är väldigt viktigt att vara ”positiv” och liknande, och framförallt undvika att vara ”bitter” till varje pris. Frågan är för vems skull en ska vara ”positiv”. Jag upplever nämligen inte att jag mår bättre av att lägga band på min bitterhet. Tvärtom så tycker jag att det är rätt jobbigt att inte få utlopp för dessa känslor.

En ska vara så jävla snäll och aldrig någonsin missunnsam, för det skulle ju kunna röja faktumet att en är missnöjd med sitt eget liv. Att en tycker att andra har det oförtjänt bra i förhållande till en själv. Men vet ni vad, jag tycker faktiskt det. Jag tycker verkligen verkligen det. Jag tycker att det är helt absurt att vi lever i ett samhälle som premierar den typen av saker som jag går omkring och är förbittrad över. Typ heterosexualitet, reklambranschen, ogrundad ”peppighet” och liknande.

Om en nu tror att en mår bättre av att låtsas att en älskar alla så kan en väl göra det, men blanda inte in mig i detta. Låt mig odla min bitterhet ifred.

Vem är kvinna/man?

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad avgör vem som är man och vem som är kvinna i din politiska analys? Vem är i kategorin kvinna på vilka grunder, och vem är i kategorin man på vilka?’

Detta är en intressant och viktig fråga som verkligen skapat mycket debatt och förvirring inom feministisk teori. Jag kan inte säga att jag har något perfekt svar, men typ såhär brukar jag tänka:

Jag är generellt ganska ointresserad av att sätta upp exakta kriterier för vem som ”är” kvinna/man. Precis som att det finns flytande gränser när det kommer till klass och ras finns dessa även här. Exakt hur dessa gränser ska dras känns dels ganska meningslöst att teoretisera kring, dels riskerar det att hamna i essensialism vilket jag tycker är jätteproblematiskt. Jag tror inte på några fasta kriterier för vem som ”är” kvinna eller man.

Kvinna/man är för mig politiska kategorier som är relevanta utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag intresserar mig för dessa kategorier eftersom jag intresserar mig för feministisk kamp, inte för att jag tycker att det är meningsfullt i sig att dela upp världen i kvinnor och män. en kan tydligt se att dessa kategorier inte är meningsfulla, eftersom de inbördes skillnaderna är mycket stora. Däremot kan en se att det finns en grupp som konsekvent underordnas med avseende på kön. En kan se att kön är en viktig faktum i hur vi organiserar vårt samhälle, och att kategorin ”kvinnor” är underordnade i detta. Exakt vad som definierar en enskild ”kvinna” är svårare att säga, och frågan är om det ens är meningsfullt att göra en sådan definition. Kvinna/man är patriarkala kategorier som vi i dag helt klart måste förhålla oss till både individuellt och politiskt. Detta innebär dock inte att vi behöver befästa dem ytterligare genom att ”definiera” dem.

När jag säger ”jag är kvinna” så är det inget jag finner inne i mig, det är snarare ett konstaterande av min situation så som jag finner den i detta samhälle. Jag kan helt enkelt klart och tydligt se att ”kvinna” är ett relevant ord för mig när det kommer till att beskriva min verklighet. Jag ses som kvinna, jag förtrycks som kvinna och så vidare. Detta gör att jag i en feministisk kontext beskriver mig själv som kvinna, eftersom det på ett meningsfullt sätt speglar min position i patriarkatet. Däremot är ”kvinna” inte någon stark del av min identitet i andra sammanhang, det är en av många kategorier jag befinner mig i i detta samhälle.

Kategorin ”kvinna” är för mig något ofrivilligt som tvingas på mig, men när den väl gjort det är det en kategori min analys och kamp utgår ifrån. Precis som alla andra kategorier jag befinner mig i i detta samhälle. Det är inte jag som har valt att kategorisera mig, hade jag fått välja hade jag bara varit och inte brytt mig om vilket ”kön” jag tillhörde. Jag hade bara begärt de jag ville begära, varit intim på de sätt jag ville var intim och så vidare.

Jag kan i givna situationer konstatera att någon innehar positionen ”man” gentemot mig, om i sådana fall behandlar jag också den personen som ”man” politiskt. Detta innebär inte att jag anser att personen ”är” man, eftersom jag inte tycker att kön är någon essensiell inneboende egenskap hos en person, men däremot att det är en terminologi som är meningsfull att använda för att beskriva en given situation.

Om uttryck och livsval som grund för förtryck.

En idé jag tycker är mycket problematisk är den om att förtryck liksom är någonting som bara flyger omkring fritt i luften, som saknar bäring i någon form av materiell grund. Ofta tycker jag att kvinnoförtryck diskuteras utifrån dessa premisser, typ att det skulle vara feminina/kvinnliga ”uttryck”, ”livsval” och liknande som var förtryckts och inte kvinnor.

Jag tänker såhär: jag befinner mig i en förtryckt situation för att omgivningen behandlar mig som kvinna. Det faktum att jag anses vara kvinna påverkar min situation, det gör att det jag gör med min kropp bedöms på ett annat sätt än det någon som läses som man gör. Mina handlingar får helt enkelt inte samma konsekvenser.

Givetvis kan jag både stiga i hierarkin och sjunka beroende på vad jag väljer att göra, det vill säga hur jag väljer att klä mig, bete mig, leva mitt liv och så vidare, men själva den situation jag befinner mig i för att jag anses vara kvinna består. Det är denna situation som avgränsar mitt liv, som sätter upp själva de möjligheter jag har att välja, som avgör vilka konsekvenser mina val får och så vidare.

Generellt ställs i detta samhälle krav på konformism, det vill säga en ska anpassa sig efter rådande normer. Detta gäller för alla människor. Dessa normer förändras hela tiden. Om vi tar till exempel normer kring kön så är könsuttryck föränderliga, men hierarkin mellan män och kvinnor består. Särskillnaden mellan könen är grundläggande för att denna hierarki ska kunna upprätthållas, men det är mindre relevant vilka uttryck som för tillfället behäftats med den ena eller den andra sidan. Det är särskillnaden som är själva poängen.

Den situation som kräver anpassning är i sig förtryckande, och det är olika för olika människor hur mycket denna anpassning kräver av en. Däremot drabbar detta alla, anpassning krävs av alla och även den som anpassar sig perfekt till till exempel ”kvinnorollen” kommer fortsätta vara förtryckt som kvinna. Det är inte bristen på eller oförmågan till anpassning som är det grundläggande problemet, problemet är att vi lever i ett samhälle där våra kroppar ständigt granskas och värderas.

Det spelar roll om en kan välja att anpassa sig eller inte. Det spelar roll om en har en kropp som granskas eller inte. Det spelar roll om anpassning över huvud taget är ett alternativ. Vissa kroppar utesluts genom sin blotta existens, andra kan välja att anpassa sig och få relativa fördelar. Om jag hade kunnat undvika kvinnoförtryck genom att klä mig på ett visst vis hade jag gjort det.

Personer som läses som kvinnor kommer alltid att granskas och dömas. Det är själva granskningen som är problemet, inte vilka attribut som för tillfället anses vara en bra grund för fördömande. Vilka attribut det handlar om skiftar över tid och rum, och det finns dessutom en utpräglad dubbelmoral som gör att en aldrig kan göra rätt. Det går helt enkelt inte att vara ”rätt” som kvinna, eftersom det är just kvinnor som förtrycks. Patriarkatet kommer alltid att hitta på ursäkter för att lägga skulden för detta på kvinnorna själva, men det gör inte att det är sant.

Kvinnor konstrueras som föremål för granskning, som avslöjningsbara, som möjliga att utsätta för dömande, hot, våld, trakasserier av vilket skäl som nu passar gärningsmannen. Det gör inte att det skäl som anges vid tillfället är grunden för förtrycket.

Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

Twittrade såhär:

Problem för feminismen: ofta krävs det att en accepteras som kvinna av patriarkatet innan en kan forma ett politiskt medvetande som kvinna. Innan jag själv kunde bli feminist så var jag tvungen att ”accepteras” som kvinna genom att bli begärd av män. Hade nog varit svårare annars. Och då många kvinnor utesluts från kategorin ”kvinna” på grund av sina kroppar, utesluts de även från feminismen. Frågan är: hur skapar vi en feministisk teori och praktik för att kunna gå runt detta, för att kunna agera som kvinnor politiskt oavsett.
Hur skapar vi en praktik för att kunna agera politiskt utan att acceptera patriarkatets definition av oss som kvinnor? ”Kvinna” är både en identitet OCH en politisk kategori. Målet: att göra identiteten obetydligt, överflödig för att organisera sig politiskt. Måste vi förstå vad en kvinna ”är”, vad som gör oss till kvinnor, för att kunna organisera oss mot förtrycket vi drabbas av som kvinnor?

Jag tänker: oavsett mitt inre liv så ser omgivningen mig som kvinna, och utsätter mig för förtryck utifrån detta. Denna insikt är vad som gör mig till feminist. Men för att kunna claima ordet ”feminist” så var jag tvungen att bli accepterad som kvinna i patriarkatet, jag ar tvungen att bli såpass bekväm i min identitet som kvinna att jag kunde göra motstånd mot den. Många av de saker jag gör nu var helt otänkbara innan, innan jag hade blivit föremål för heterosexuellt begär och så vidare. Att avsäga mig en kvinnoroll jag aldrig hade blivit erkänd för gick helt enkelt inte.

Numera anser jag inte att min identitet som kvinna är särskilt viktig. Det är ingenting jag funderar särskilt mycket på helt enkelt. Jag förtrycks som kvinna och därför är jag feminist. Jag tycker själv att detta är en utveckling jag har gått igenom, alltså jag tycker att det är ”bättre” att inte lägga så mycket vikt vid identiteten kvinna eftersom det är en högst godtycklig kategori som egentligen inte betyder något för mig. Det som betyder något är de villkor på vilka jag existerar i detta samhälle, inte min identitet.

När jag har identifierat mig som kvinna har jag gjort det utifrån män, ty det handlar om att jag ska få patriarkatets erkännande av mig som kvinna. Typ; jag är kvinna om jag kan locka fram heterosexuellt begär från en man. Jag är kvinna om jag får den här mannens godkännande av mig som könsvarelse. Detta är en process som styrs helt och hållet på patriarkatets villkor. Det handlar om att få min identitet bekräftad av patriarkatet, och detta mynnar i regel ut i att en begär patriarkalt förtryck, om än inlindat i olika slags förmildrande trams som ”romantik”. Att vara kvinna är fortfarande att vara underkastad män, och när en man ser mig som ett lämpligt offer för sitt maktutövande så bekräftas min identitet som kvinna. Detta är såklart helt jävla vidrigt och orimligt, men det är fortfarande så jag har uppfattat det.

Även fast jag hela tiden ”vetat” på en intellektuell nivå att typ sexuella trakasserier är ”fel”, så har jag inte kunnat se det som ett problem emotionellt eftersom jag fortfarande sett det som en form av bekräftelse av mig som könsvarelse att bli utsatt för detta.

Jag vet inte vad detta innebär för andra människor. Jag vet inte hur andra har organiserat sitt erkännande som könsvarelser, eller hur viktigt det är för andra, men jag tänker mig att jag inte är ensam om att ha behövt bli bekväm i min identitet som kvinna innan jag kunde bli förbannad på det förtryck jag utsattes för som kvinna. Jag var tvungen att ha en massa relationer med män innan jag kunde begära kvinnor.

Innan har jag känt skuld för att jag inte hade den där instinktiva reaktionen av avsmak inför sexuella trakasserier som en ”skulle” ha, och jag tänker att det i själva verket handlade om min skam inför att inte bli bekräftad som kvinna av män. Jag tänker att det kan vara relevant för feminister att ta hänsyn till detta när vi talar om sexuella trakasserier, att de hur det både är ett stort problem och ett förtryck som faktiskt är bekräftande i vissa avseenden. Och som sagt, att teoretisera kring hur vi går runt detta. Hur vi skapar ett bekräftande av oss som kvinnor ur en politisk kontext, utan att nödvändigtvis behöva godta den patriarkala identiteten.

Mäns känslomässiga stöd.

Twittrade om Snälla Killar, närmare bestämt killar som försöker ge en känslomässigt stöd:

Ett problem med ”snälla killar” är att män inte kan ge på jämlika grunder, om de ger stöd är det utifrån en överordnad position. De kanske har ”förståelse” för att en är så hysterisk, men de har inte empati. Och sedan när de gett detta stöd så förväntar de sig att en ska bli lugn, lycklig. Med män känner jag mig som ett offer, utelämnad till deras välvilja och förståelse. Utelämnad till att de anstränger sig för att förstå. Men de kan inte förstå mig, för de har ingen kontakt med sina egna sorger, sin egen tomhet och sårbarhet.
När de ”hjälper” mig blir jag enbart mer beroende av dem, de ger mig inget stöd utan tillfällig substitut som gör mig beroende. Beroende för att jag istället avvecklar mina egna försvar och mekanismer när jag kan få deras tomma förståelse som tillfällig lindring. Beroende för att jag känner mig skyldig, för att jag känner mig skyldig att ta emot och värdera deras hjälp, tro att det är det jag behöver. Kvinnor får mig aldrig att känna såhär, för där brukar hjälpen ges utifrån en grund av förståelse för sig själv.

Vad är det som gör att en kan hjälpa andra? Jag tänker att det först och främst bygger på insikten att en inte kan, att en inte är tillräcklig och att en inte heller ska försöka vara det. Att en inte ska lova mer än en kan hålla, att en inte ska försöka ta ansvar för den andras existens. Det heter just stöd av en anledning, det handlar om att hjälpa någon i dennes egna arbete snarare än att utföra arbete åt denne.

Män som försökt ge mig hjälp har i regel gjort mig svagare. De har trott sig kunna fixa mitt liv, och eftersom jag mått dåligt och varit insyltad i relationer med dem har jag tagit emot deras hjälp. Eller så har jag avböjt den till en början men till slut känt mig tvungen eftersom de helt enkelt har pressat mig till det, genom att skuldbelägga mig för att inte ta emot det de så altruistiskt ger. De har pressat mig till att ”lita på” att de kan ge mig det jag behöver. De har gett mig en gåva som jag inte bett om, men som jag känt mig tvungen att ta emot. Deras ”gåva” är att ta sig an mig, min motprestation är att lägga min existens i deras händer.

Det är ett högt spel som spelas på mannens initiativ, men det är jag som är insatsen. Det är jag som tvingas lita på honom. Han har hela tiden kontrollen över situationen, och han kan gå när det passar. Jag däremot är utelämnad från det ögonblick då jag bestämmer mig för, eller blir pressad till, att lita på honom.

Det handlar om idén om att kärleken ska lösa allt, och att en människa inte ska vara något mer än sin kärleksrelation. Att en inte skulle kunna ha egna sorger och strider att utkämpa om en är ”lycklig” i sin relation med en annan människa. Det handlar om att mannen kräver att han ska vara allt för kvinnan, att kvinnan ska lägga sitt liv i hans händer så att han ska kunna fixa det. Det handlar om att etablera en maktrelation där kvinnan är känslomässigt utelämnad.

Män tröstar mig genom att bekräfta mig. När jag säger att jag känner mig värdelös, att jag saknar hopp, så säger de att de visst värderar mig och att de minsann tror att saker och ting kommer gå bra för mig. Som om det skulle förändra min situation eller min upplevelse. Sedan ger de min dåligt samvete om detta inte får mig att må bättre, om det inte räcker för mig att de tycker det ena eller det andra, om deras tolkning av situationen inte är det enda jag värderar. De kör över mina tolkningar av min situation snarare än att jobba med dem tillsammans med mig. Deras tröst bygger på förnekelse, inte förståelse. Hur sockersöt denna tröst än är så är den i slutänden alltid destruktiv, för den bygger inte på något reellt, den hjälper mig inte framåt på riktigt utan erbjuder bara tillfällig lindring.

Allt reellt hjälparbete bygger på erkännandet av situationen som den är, erkännandet av den andra människans känslor och situation, erkännandet av den andres autonomi och förmåga att stå på egna ben känslomässigt. Att med öppna ögon hjälpa någon annan att se och konfrontera sina rädslor och bekymmer är konstruktivt, att trösta någon med förnekelse eller substitut är det inte. Att få någon att känna sig skyldig att må bra för ens egen skull är inte någon verklig hjälp, utan snarare ett ganska egoistiskt projekt som bygger på ens eget behov av makt över någon annan.

Känslomässigt beroende är enbart ett tarvligt substitut för en konstruktiv relation där en hjälper varandra framåt. För den som inte har något annat att erbjuda framstår det såklart som lockande, men det handlar om makt snarare än utbyte.

Idén om en ”enig” feminism är absurd.

Ställde en fråga till ett konto som utger sig för att vara feministiskt, men ägnar sig åt att hänga ut feminister som de anser vara för hatiska:
Symptomatiskt för så kallade ”feminister” som motarbetar manshat, att de inte gör något annat. Sorry, men det spelar ingen roll hur mycket du ”definierar” dig som feminist, bedriver du inte kamp mot patriarkatet kan du inte uttala dig om hur andra ska göra detta. Internkritik är någonting som bedrivs just internt, och den som inte agerar feministiskt kan inte göra anspråk på att bedriva sådan. Ens feministiska engagemang kan inte enbart bestå av internkritik.

Projektet är för övrigt meningslöst; det kommer alltid att finnas feminister som hatar män. De feminister som vänder sig emot detta kan antingen lägga sitt fokus på att försöka slå ner något som aldrig kommer att försvinna eller kämpa mot patriarkatet med metoder de själva finner konstruktiva.

Idén om en ”enig” feminism är absurd. Den som har problem med metoderna som används borde fokusera på att ta fram och använda egna, inte klaga. Men troligen är de bakom kontot inte särskilt intresserade av någon kamp mot patriarkatet alls.

Lite teckningar.

Om att ”bevisa” patriarkatet.

Ibland tycker folk att en ska ”bevisa patriarkatet”.

Problemet är att ”patriarkatet” inte kan ”bevisas”. Patriarkatet är liksom inte en grej, det är en förklaringsmodell (eller snarare en mängd olika modeller) som används för att förklara vissa fenomen.

Vi konstaterar: kvinnor har lägre löner, kvinnodominerade yrken nedvärderas, kvinnor utför mer arbete men äger ändå mindre av jordens resurser, nästan all egendom ägs av män, kvinnor är med våldsutsatta, mer rädda, blir utsatta för mer sexuellt våld, tas mer sällan på allvar, har lägre representation i makthavande församlingar, representeras mer sällan som hela människor i kultur, objektifieras oftare och så vidare och så vidare. Omvänt så är män mer våldsamma, står för en högre andel av brotten i samhället, utför mer sexuellt våld, begår fler våldshandlingar i hemmet, utför mindre arbete, äger mer resurser, tar mindre ansvar för hem och barn, får högre lön och så vidare. Alla dessa saker är mätbara, och det finns också statistik på många av områdena lätt tillgänglig i SCB:s utmärkta rapport På tal om kvinnor och män.

Så intressant ändå, att det finns ett så genomgående mönster i detta samhälle!

Vi frågar oss: hur förklarar vi detta? Det görs hela tiden försök att förklara det utifrån biologiska skillnader, men dessa skillnader är inte så stora att de kan förklara allt. Vidare så finns det omfattande belägg för att själva ”könsrollerna”, alltså de attribut som brukar kopplas samman med kön och anses vara biologiskt kodade, inte är något fast varken över tid eller geografiskt. Det som framstått som manligt kan plötsligt bli kvinnligt och tvärtom.

Det verkar alltså rimligt att anta att det inte är en fråga om biologiska skillnader utan om en samhällsstruktur. Denna samhällsstruktur har vi valt att kalla patriarkatet.

Det finns inom feministisk teori väldigt mycket skilda meningar om vad patriarkatets faktiskt innebär, hur det fungerar och ser ut. Som radikalfeminist anser jag att patriarkatet framförallt handlar om familjeförhållanden, om att det är det som är själva grunden för mäns makt. Andra feminister tycker annorlunda. Detta är påståenden som inte kan ”bevisas” rakt av, utan det är en fråga om en teori som skapas utifrån många olika fragment. Precis som det alltid är med vetenskapliga teorier. Det är bara modeller för att beskriva verkligheten, för att kunna göra förutsägelser. Och teorin om patriarkatet står sig väldigt bra när det kommer till detta. Vi kan, utifrån denna modell, till exempel förutsäga att en kvinna i en heterosexuell relation troligen kommer utföra mer hushållsarbete. Och se, det stämmer också i de flesta fall!

Nå, frågan om män accepterar patriarkatets existens är väl egentligen ganska oviktig, för vår frigörelse bygger inte på deras välvilja. Hur som helst tror jag att det finns en poäng i att sluta tänka att vi ska ”bevisa” patriarkatet i ett svep. Det är inte så vetenskap fungerar, och det är inte heller relevant för vår frigörelse.