För några år sedan skrev jag det här reportaget för Sufs tidning Direkt Aktion. Tänkte att det var dags att återpublicera den.
Människor, och framförallt ungdomar, mår sämre och sämre. Detta förklaras ofta med att vi helt enkelt blivit bortskämda, och lösningen som föreslås är positivt tänkande. Psykisk ohälsa beskrivs som ett privat problem, frikopplat från samhället, trots att det egentligen är djupt sammanlänkat med det. Vi måste ta kontrollen över vår förståelse av vad som påverkar vårt psyke, så att det kan omsättas i politisk handling.
Människans psyke och samhällets utformning, och därmed också politiken, är nära sammankopplade. Vilken politik som förs påverkar psyket, dels på ett konkret plan genom att ändra människors materiella förutsättningar, men också genom att samhällsklimatet påverkar vårt sätt att tänka. Trots detta framställs människors psykiska tillstånd som något individuellt. Hur folk mår ses inte som en effekt av samhället utan som privata problem. Denna individualisering fyller en viktig funktion: så länge vi hindras från att förstå oss själva ur ett bredare perspektiv hindras vår kamp för förändrade livsvillkor.
I en värld där företagsamhet, entreprenörskap och driv ses som normaltillståndet måste avsaknaden av detta förklaras utan att det rubbar den nyliberala ideologins intellektuella grepp. Sjukdom används för att förklara det som inte passar in i den liberala beskrivningen av människan. En alltid självständig individ som fattar egna rationella beslut. Oförmåga, eller bara svårigheter med att anpassa sitt liv efter en krävande arbetsmarknad och prekär, eller osäker, livssituation blir ett uttryck för sjukdom. I den nyliberala verklighetsbeskrivningen kan en frisk person utan problem kryssa mellan behovsanställningar, provisionslöner och tillfälliga tredjehandskontrakt. Det är något man förväntas kunna hantera. Kan man inte det är det inte ett uttryck för mänsklighet utan för motsatsen: en defekt. Eller bara lathet och dålig karaktär.
Även om detta drabbar människor i alla åldrar så är det för de unga som nu kommer ut på arbetsmarknaden som individualiserandet av samhällsproblem har kommit att bli som mest påtaglig. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett omdiskuterat ämne och folk drar sig inte för att uttrycka sina åsikter. En vanlig teori är att ungdomar helt enkelt är lata och bortskämda. En som har denna syn på problemet till är psykiatern David Erberhard. I boken I trygghetsnarkomanernas land skriver han om hur ”dagens unga” blivit så bortklemade att de inte klarar av att ta några som helst motgångar. Han skriver bland annat om Jenny som kommit till St Görans akutmottagning efter ett självmordsförsök. Jenny själv beskriver sin historia såhär:
– Min pojkvän gjorde slut för tre dagar sedan och därför ville jag inte leva längre. Dessutom hade han och jag bestämt oss för att få barn förra våren. Men han lyckades övertala mig till att göra abort. Sen dess har allt urartat. Vi är båda inlagda på psyket nu.
Erberhard konstaterar att varken Jenny eller hennes före detta pojkvän har något arv av psykisk sjukdom i släkten eller har varit med om något trauma som skadat deras psykiska hälsa. Slutsatsen han landar i är att deras ”uppenbara oförmåga att hantera livets grymma villkor” beror på att de utgör ”typfall för en generation som inte klarar av att hantera livet på grund av sin rädsla för döden”. En rädsla som enligt honom beror på att de fått för mycket trygghet. Detta är en analys som återkommer gång på gång när ”dagens ungdom” diskuteras. Vi är bortklemade och bortskämda, oförmögna att arbeta och ”göra rätt” för oss. Detta styrks ofta med att vi lever i en tid där det materiella överflödet är större än vad det någonsin varit. Vi har datorer och smartphones, vi nöjesshoppar kläder och ägnar oss åt lättsamma och dyra nöjen som vi inte behöver anstränga oss för att få. Låt oss för argumentets skull anta att de är sant att ungdomar idag lever i ett större materiellt överflöd än vad generationerna innan oss gjorde. Det är ändå så att varje tid har sina egna problem.
Senkapitalismens problem är den ständiga osäkerheten. Osäkerheten sliter människor sönder och samman, tvingar dem att ständigt vara på helspänn och jakt. När fler och fler punkter i tillvaron bli flytande så blir de få fasta punkterna desto viktigare. När parrelationen faller samman så kan det vara förlusten av den sista fasta punkten i tillvaron. Förlusten av det man byggt upp en stor del av sin identitet och sina framtidsplaner kring. Osäkerheten skapar bräckliga levnadsförhållanden och dessutom en återgång till konservativa livsideal. I jakten på trygghet tvingas vi klamra oss fast vid de få saker som samhället fortfarande anser att vi får värdera och klamra oss fast vid, såsom parrelationer, oavsett om detta är bra för oss eller inte.
Samhällsideologin utformas för att få människor att acceptera osäkerheten. Vi matas med drömmar om allt vi kan uppnå och på samma gång uppmanas vi att inse den råa verkligheten: att vi kanske inte kommer kunna lyckas med allt detta. Om vi inte lyckas är vi helt enkelt är tvungna att acceptera det som en del av spelets regler. Vissa vinner och uppnår sina drömmar medan andra förlorar. För att vi ska acceptera förlusterna så måste vi matas med budskapet att även vi kan bli vinnare. Även om boken Det stundande upproret rör franska förhållanden så är beskrivningen av samhällets acceptans för detta synbart även här. I boken beskrivs hur skolsystemet skapar ”personer som accepterar konkurrens på villkoret att spelreglerna är lika för alla. Som förväntar sig att alla individer ska bli belönade för sina meriter i livet, som i en tävling”. Idén om konkurrens på lika villkor är det som gör att människor accepterar utslagning, eftersom den beskrivs som rättvis trots de smärtsamma effekterna.
För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.
Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.
Det finns ingen anledning för en frisk individ att inte prestera fullt ut, något sådant är endast ett uttryck för lättja. Den som är lat, eller arbetar mindre än vad hen skulle kunna om hen ansträngt sig till max, skuldbeläggs. Alla fritidsaktiviteter fogas in i arbetets logik: du får inte umgås med energitjuvar, du måste ”nätverka”, du måste ”ta hand om din själv” för att effektivt reproducera din arbetskraft. Att prioritera annat än arbete och framgång är inte acceptabelt, då är man en samhällsparasit. Vi ska leva för att arbeta.
På grund av detta skuldbeläggande kan sjukdomen rentav verka som en försvarsmekanism, ett sätt att återta kontrollen över livsrummet och ursäkta sig för att man inte lyckas uppfylla samhällets och arbetslivets krav på optimal prestation. Sjukdom är den enda ursäkt som acceptera. Därför måste samhället pressa in alla som inte kan prestera enligt kraven i sjukdomsbegreppet. Det finns inget annat utrymme för att inte leva upp till prestationskraven. Att människor helt enkelt är olika, presterar på olika nivåer och orkar olika mycket duger inte. Antingen klarar du av tempot eller så är du avvikande.
Sjukdomen har alltid varit ett sätt att förklara människor och beteenden som avviker från samhällsnormerna. Olika tider har olika ”innediagnoser”. Ett av de mest kända historiska exemplen är hysterin, en diagnos som ofta sattes på kvinnor som inte levde upp till samhällets krav på hur en ärbar kvinna ska bete sig under 1800-talet. Man kan tolka innediagnoser som ett sätt för samhället att förklara det som man inte vill erkänna som delar av människan. En av vår tids innediagnoser är utbrändhet. Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.
Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.
Vi mår sämre och sämre, och på något sätt måste detta såklart hanteras av samhället så att människor återigen kan komma ut i arbete. Tillfrisknandet måste gå så snabbt som möjligt så att produktionen fortsätter. Socialstyrelsen har i sina nya riktlinjer tagit ställning för Kbt-psykologin, men eftersom det råder brist på Kbt-psykologer så snabbutbildar man annan vårdpersonal i Kbt-psykologiska metoder. Ett arbete som man annars behöver flera års studier för att utföra anses det vara nog med fem veckors utbildning för att behärska.
Ofta framställs detta som ett krig mellan psykoanalysen och Kbt-terapin, där Kbt- terapin är effektiv och ytlig medan psykoanalysen är långsam och djupgående. Enligt en Kbt- psykologen jag talade med, som önskar vara anonym, är det inte riktigt hela sanningen.
– Kbt tar också tid trots att folk tror annorlunda. Det finns en bild av Kbt att det är en ”quick fix” men den bilden kommer av att det är det man vill ha politiskt. Kbt funkar inte ens så egentligen, det tar lång tid att lära känna personen och att förstå vad som driver denne. Men man pratar hela tiden om Kbt som en quick fix, att det är snabbt och ytligt. Inom vården vill man ju att allt ska gå snabbt och man vet att psykoanalys inte fungerar så, men det här Kbt verkar gå snabbt.
Vi har alltså gått från psykoanalys, där människans tankar och problem analyseras på djupet till en uppsättning metoder som kan läras ut på en månad. Detta är inte för att den psykologiska forskningen har visat att dessa metoder är bäst, utan det handlar om att politiken har ett krav på en effektivitet inom psykvården vilket psykologin sedan måste anpassa sig till. Detta leder till att helhetsperspektivet på människans psyke mer och mer fasas ut till förmån för att finna effektiva lösningar på isolerade problem. Förståelsen för människans psyke förändras troligen som en följd av detta.
Men det är inte bara den offentligt finansierade vården som vårdar våra psyken. Det har blivit en del i det rådande livsstilsidealet att gå hos en terapeut, på en mindfullnesskurs eller läsa en självhjälpsbok. Konsumtion som vägen till psykiskt välbefinnande marknadsförs aggressivt av livsstilsmagasin. Det hela motiveras med att samhället blir alltmer krävande, och istället för att kräva förändring av samhället så vänder man sig till konsumtionssamhället och ber om lösningar på problemen. Att låta de psykiska besvär som inte kan hanteras av psykologin istället hanteras av pseudopsykologin i form av självhjälpslitteratur och olika former av ”andlighet” är att låta konsumtionssamhället tränga in även i vårt innersta. Den självklara lösningen på ett problem är inte längre att söka stöd hos vänner, sin familj eller sin partner, sådant avfärdas av samma böcker och på samma kurser som energitjuveri. Istället ska vi söka oss till olika former av professionella substitut för detsamma.
Kanske borde vi ifrågasätta psykologin som lösningen på alla mentala besvär. Att man söker professionell hjälp är på ett sätt ett erkännande av det psykiska tillståndet som något sjukt, eller avvikande, som kan botas med hjälp av individuella åtgärder. Istället för att rikta in oss på att kräva en bättre psykvård borde vi kanske rikta in oss på att kräva en i stort bättre tillvaro. Många av de psykiska tillstånd människor lider av idag förklaras nog bättre av samhällsordningen än av individuella avvikelser. Med detta inte sagt att det inte finns psykisk ohälsa vars förklaring inte kan finnas i samhällets utformning.
När man diskuterar politiska lösningar på det ökade antalet deprimerade tonårstjejer, stressade arbetare och ökade självmordstal så nämns det ofta att psykvården måste bli bättre. Vissa förslag är rent föraktfulla i sin meningslöshet, som folkhälsoministern Maria Larssons ”nolltolerans” mot självmord eller obligatorisk livskunskap för ”unga tjejer” i grundskolan. Andra förslag är bättre, såsom ökad förekomst av kuratorer och psykologer i skolan, bättre övergång mellan psykvården för unga och vuxna och en i allmänhet bättre finansiering av psykvården. Vad alla dessa har gemensamt är dock att de behandlar symptomen och inte det grundläggande problemet: samhällets utformning. För inte kan det väl vara så att denna ökning av psykisk ohälsa som vi så ofta hör talas om beror på att människor bara blivit psykiskt svagare?
Givetvis finns det människor som behöver professionell hjälp med sin psykiska hälsa och för dessa måste det finnas en väl fungerande psykvård. Samtidigt får vi inte i vår iver att skapa detta vända blicken ifrån hur samhället i stort påverkar vårt psykiska välbefinnande. Det är inte konstigt att människor mår dåligt i ett samhälle där allt kan säljas och köpas, där man ständigt måste reproducera sin arbetskraft och sin anställningsbarhet, där man tvingas leva i ett tillstånd av ständig osäkerhet och på toppen av allt detta måste genomgå den hjärntvätt som kallas att tänka positivt.
Det gamla slagordet ”det personliga är politiskt” kan i en tid av individualism verkligen behöva en renässans, och var är då bättre att börja än i det psykiska tillståndet. Finns det något som är mer personligt än det? Vi behöver politisera våra liv, och i detta ingår att politisera hur vi mår. Vi måste söka svaret på vår ångest, våra känslor av menlöshet och maktlöshet, i samhällets utformning och sluta försöka lura oss själva att allt är som det ska vara, och att vi bara måste se det från den ljusa sidan.
