Fanny Åström

En grej jag har tänkt en del på på sista tiden är män som inte uppskattar kvinnor. De flesta män jag har haft relationer med har verkligen uppskattat både mig och andra kvinnor. Detta kan vara obehagligt på flera vis men det är ändå generellt ett sympatiskt drag i mina ögon, att liksom kunna se och uppskatta att någon är mer smart, rolig, intelligent än en själv och ändå acceptera och uppskatta det. Många män klarar inte alls av att se detta hos kvinnor, min första partner bland annat hade ett enormt hävdelsebehov. Min andra partner däremot kunde verkligen visa att han uppskattade mig, att det sedan också var väldigt tungt för honom att känna att han inte förtjänade mig var något annat. Han nedvärderade mig liksom aldrig direkt för att hantera sin osäkerhet, men däremot kunde han inte omfamna det. Däremot nedvärderade han mig indirekt när hans osäkerhet gjorde honom oförmögen att vara kärleksfull. Jag har också haft en partner som inte hade något av problemen och som jag fortfarande är vän med, delvis, tror jag, på grund av detta.

Nåja. Min första partner var verkligen en sådan typ som liksom kände sig tvungen att ta ifrån en det lilla självförtroende en hade lyckats skramla ihop. Det är ju något så oerhört osympatiskt i detta. Han kunde bara inte stå ut med att kvinnor var bättre än honom på saker, och framförallt inte att hans kvinna var det. Han ville vara ohotad herre i sin patriarkala täppa och jag lät honom, jag lät honom för att jag var ”kär” och inte ville äventyra vår relation genom att ta någon som helst näring att växa av för egen del.

Men jag tänker att det liksom måste vara så jävla jobbigt för dem att gå omkring och inte unna den de säger sig älska ett expanderande liv. Jag menar, det är väl det som är själva poängen med kärlek, att se någon växa av näringen en ger och att även få växa själv. Och ofta kan en ju växa mer i gemensam jord där en när varandra. Att vara tillsammans med någon som är ständigt svältfödd på bekräftelse är förjävla jobbigt. Visserligen så kan en vara säker på att de bekräftar en och stannar kvar för att de är känslomässigt beroende, men en blir helt enkelt krävande av en sådan situation. En vill ständigt bli sedd och älskad, en får kanske hysteriska utbrott när en inte får det en vill ha eller så sitter en bara där tyst och liten, en kan aldrig vara säker på att sexet är genuint för den andra eftersom begäret lika gärna kan handla om att sex är den enda bekräftelse en får och så vidare.

Men istället för kärlek och bekräftelse av mig så fick jag liksom detta verkligen reflexmässiga, tvångsmässiga, nedvärderandet av min person. Att det liksom var så fruktansvärt viktigt för honom att jag aldrig aldrig skulle känna mig större viktigare bättre än honom. Att jag aldrig fick ta den typen av plats utan att han skulle peta i mitt inre med sina manshänder. Han var alltid tvungen att påpeka; du är inte så snygg, du är socialt inkompetent (detta…. ja gud ni skulle sett honom bete sig), du är ointelligent (för att jag inte kunde lika mycket fysik som honom), du är inte allmänbildad (bara för att han inte hade bättre för sig) och så vidare och så vidare i all fucking oändlighet.

Nu har jag insett att jag förtjänar att vara med någon som älskar mig, som alla kvinnor gör. Någon som älskar och accepterar mig som jag är och som inte känner behovet av att ständigt sätta mig på plats, på min plats som kvinna.

Jag har tänkt lite på att läka ut sorg över en person en varit tillsammans med efter ett uppbrott.

När en är tillsammans med någon så blir den ju ofta bland det viktigaste i ens liv. En blir nära och en går igenom allt tillsammans och pratar om nästan allt. Och sen plötsligt finns den personen inte där längre och en ska liksom härbärgera alla dessa känslor av tomhet, smärta, sorg och lidande alldeles ensam. En har troligen vänner men en känner sig ändå. Så. Jävla. Ensam.

och tomrummet av dig
ska med nya själar fyllas
och varje centimeter av din hud där du var
ska av nya mänskors penseldrag förgyllas
och allt du nånsin sa till mig
ska falla dött och stumt till marken
och där, i detta nya sköna
ska jag en gång till sist finna orken

Och en förstår bara inte hur en ska kunna ta sig igenom allt.

Jag hade ett sådant uppbrott med min första pojkvän. Jag var väldigt isolerad i vår relation då det var en väldigt destruktiv sådan där han sög ut mig på livskraft och social energi. När vi gjorde slut flyttade jag till Bryssel där jag inte kände en själ. Det var liksom lite av ett eldprov för mig; att visa för mig själv att jag kunde och orkade. Jag bodde där ungefär tio månader och skaffade massa vänner och hade kul och utvecklades på många sätt. När jag kom tillbaka hade jag en helt annan tilltro till mig själv och min sociala förmåga som också syntes i mina andra relationer efter det. Hur destruktivt det än blev så lyckades ingen annan efter det ta ifrån mig mitt sociala självförtroende. Jag var noggrann med att upprätthålla vänskapsrelationer i alla relationer efter det och det betydde mycket för min förmåga att hantera dem.

Jag och min första pojkvän fick aldrig någon katarsiskt avslut. Vi pratade aldrig om det som hände på det sättet utan det skötte jag själv. Givetvis hade vi någon form av dialog men han kunde inte ge mig den bekräftelse eller de insikter jag behövde för att bearbeta och gå vidare. Vi pratade ändå mycket och försökte umgås men det rann ut i sanden och nu skulle jag aldrig ens komma på tanken att hänga med det svinet igen.

Relationen jag hade efter detta var väldigt annorlunda i uppbrottet. Den här mannen var liksom en betydligt mycket bättre person, vilket paradoxalt nog gjorde relationen som sådan mer destruktiv, då det fick mig att tro och hoppas på någonting som inte var möjligt och överträda både mina egna gränser och hans. Nåja, vi kunde i alla fall ha en helt annan dialog efter uppbrottet. Han kunde besvara mig i mina tankar och funderingar. Även om det var konfrontativt till en början så mynnade det ut i en ganska bra dialog. Förhållandet representerade så mycket mer för mig än bara oss, det var liksom i detta förhållande som jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara lycklig med en man och därför blev sorgen över vår relation också en sorg över hela patriarkatet som sådant.

I mitt senaste förhållande klippte vi helt efter att vi gjort slut. Det var smärtsamt och konstigt men jag tror det på ett sätt var bra för mig att verkligen få läka ut detta på egen hand och med vänner. Jag behövde det. Nu mår jag bättre än jag någonsin gjort innan; jag har en fantastisk partner och ett kreativt flow jag aldrig haft tidigare. Det känns fantastiskt. Jag tror att det har mycket att göra med att jag lät (och tvingades också till) mig själv släppa henne och gå vidare på egen hand, lära mig att bli stark igen. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte börjat må bättre så snabbt som det ändå har gått.

Men det är svårt. Det är svårt i ett samhälle som präglas av förakt för svaghet att ta sig tid att läka och att få andra människor att respektera detta behov hos en själv. Att göra det är så viktigt för att kunna växa sina rötter starkare och kunna gro där i det höga ljusa igen, men det är som att vi aldrig får eller hinner. Det är inte meningen att vi ska sörja, läka och älska igen. Det är meningen att vi ska gå omkring och leva våra liv på slentrian; producera, konsumera, reproducera. I ett sådant samhälle finns ingen tid för sorg.