Varit sjuk i några dagar och därmed fått sämst möjliga start på terminen som börjar nu (eller det är obligatoriskt upprop idag eftersom Södertörn tror att en är ett barn, själva terminen börjar nästa vecka). Ska läsa historia på Södertörn. Hade hellre läst någon konstskola men nu är det som det är när en gör allt i sista stund. Rädd för att gå in i väggen men det får väl bära eller brista ~*positiv inställning*~. Hur som helst: här är min kurslitteraturlista och jag vore jätteglad om någon har böcker att låna ut/sälja.
Känslomässig utsugning.
Största skämtet i mitt liv är ju den här grejen Män Som Har Sagt Att De Älskar Mig. Av någon anledning har det bara slutat i utbrändhet, depression, ångest och självhat. Kvalitativ kärlek!
I alla fall så tänker jag på känslomässig utsugning. För det har ju varit det som har varit grejen. Den funkar i två steg:
- Gör någon känslomässigt beroende av dig. Detta kan till exempel göras genom att bekräfta personen väldigt mycket samtidigt som en också trycker ner personen. I kombination med ett samhällsideal som säger att den här personen är beroende av dig för att få social status så skapar detta ett starkt beroende.
- Luta dig bakåt och låt personen utföra känslomässigt arbete. När bandet väl är skapat så är grunden för exploateringen satt. Personen kommer anstränga sig jättemycket för att få dig att försätta ”älska” den, förvissad om att din kärlek är det enda som kan göra den hel och värdefull.
Denna utsugning har jag blivit utsatt för vilket har gjort att jag fokuserat allt för lite på vad jag behöver för att må bra och lagt allt fokus på vad min partner behöver/vill ha. Jag har inte kunnat prioritera mig själv över huvud taget vilket har fått mig att må skit, eftersom psykisk häls är något som kräver att en arbetar med sig själv och ser till att en får vad en behöver. Saken har inte blivit bättre av att jag har gått omkring och haft ångest för att jag mått dåligt eftersom det sabbat just dessa relationer med män.
Och nu känner jag bara… det är fan inte värt det. Jag orkar inte bli känslomässigt beroende av en man igen. Oavsett hur bra det känns i början, oavsett hur mycket de lovar att de alltid ska finnas där för en och stötta en, så är risken alltför stor att det bara är strategier för att binda en till sig. Inte så att det är medvetet, men jag tror fan få människor kan fortsätta behandla någon som är känslomässigt beroende av dem på ett schysst sätt.
Jag har inga resurser att lägga på en man, jag har verkligen inte det. Jag måste prioritera mig själv och att själv må bra. Relationer med män förvandlas så lätt till svarta hål som bara slukar och slukar all ens känslomässiga energi. Det finns fan inget stopp på hur mycket de kan ta i anspråk bara genom att göra en känslomässigt beroende och sedan vara passiva.
Borgerliga floskler och vari skillnaden ligger.
Mina favoritreaktioner från olika borgare när det kommer till händelserna i Malmö. Vad bra att sånt här händer så alla liberaler har en anledning att dra sina floskler!
Vissa undrar vari ”skillnaden ligger” mellan fascistiska och antifascistiska/vänster demonstrationer. Det korta svaret på denna fråga är att det helt enkelt är demonstrationer för två helt olika saker. Om en tycker att fascism och socialism är likvärdigt så är det väl rimligt att tycker att det är likvärdigt, men personligen tycker jag att fascism låter sjukt mycket mer osympatiskt och våldsamt än ett klasslöst samhället. En får väl avgöra själv vad en tycker i frågan eller något. Dock att den här liberala logiken som säger att alla ”extrema” åsikter är fel är jättemärklig. För det först är ”extremism” alltid något som definieras i förhållande till den politiska mitten som alltid skiftar. En gång i tiden var det ”extremism” att vara för allmän rösträtt, yttrandefrihet, emot slaveri och så vidare.
Såhär tänker jag kring politik: en får väl ta och fundera på vilken typ av samhälle en vill leva i och sedan fundera på rimliga metoder för att nå dit. Jag vill leva i ett samhälle fritt från förtryck vilket innebär att jag tycker att det är relevant att bekämpa fascism såväl som rasism, kapitalism och patriarkat. Detta är min politiska utgångspunkt och jag tycker det är ganska rimligt. Ståndpunkten ”det är fel med extremism” är bara en töntig ursäkt för att inte göra ett skit och låta samhället fortsätta se ut som det gör med allt förtryck och lidande det innebär. Och det kan en väl göra om en tycker det är soft, men jag har personligen mycket svårt att förstå den ståndpunkten.
Nå, detta om detta.
Sluta säga att ni är ”emot våld”.
Med anledning av händelserna är Malmö är det många som har uttalat sig om att de som demonstrerade får skylla sig själva för att de blev utsatta för polisens våld. Tydligen så är det skäl för att bli överriden eller slagen av poliser att till exempel skrika, att kasta något, att stå bredvid någon som kastat något, att vara maskerad, att stå bredvid någon som är maskerad eller kanske att vara en person som skulle kunna misstänkas för att vara ”extremist” alternativt stå bredvid en sådan. Kort sagt; att befinna sig på en antifascistisk demonstration, eftersom sådana situationer oundvikligen uppkommer på en sådan.
Jag tycker mig så att säga känna igen denna mentalitet från en annan grej, nämligen mäns våldsutövning och sexuella övergrepp. Män har en tendens att tycka att om de blir ”provocerade” så har de rätt att använda våld eller hot om våld och då kan de gå på i princip hur hårt som helst. Det räcker med ett första berättigade. Och vad mer; eftersom alla vet att det är såhär det fungerar så anses det vara upp till offret att skydda sig genom att inte ge dem den där ursprungliga anledningen. Men, det är klart att den som har en sådan inställning inte drar sig för att leta anledningar. Ibland kanske det är så kallat ”hotfull stämning”, och detta kan vara skäl nog.
Det finns också ett begrepp folk slänger sig med och det är ”fredliga”. Det pratas om att demonstranter är ”fredliga” i motsats till våldsamma då, får en anta. Jag förstår inte riktigt vad som menas med detta. Om en med fredlig menar en person som inte initierar våldshandlingar så an även en sådan nödgas att bruka våld i vissa situationer, till exempel som när polisen attackerar en demonstration. En rörelse kan vara fredlig i betydelsen att en inte vill bygga sin politik på våld, men i vissa situationer känna sig manade att protestera mot ett hot, till exempel fascism eller nazism. Det går inte att ta detta ur sin kontext och dela upp folk i ”fredliga” och ”våldsamma”. De flesta är beredda att bruka våld i vissa situationer, på samma sätt som de flesta inte tycker att det är soft att ge sig in i våldsamma situationer.
Jag har aldrig brukat våld i ett demonstrationssammanhang, däremot har jag gått dit och varit beredd på det. Jag har maskerat mig eftersom jag vet att nazister tar bilder. Jag har klätt mig i svarta kläder för att smälta in i en massa. Detta för att jag vet polisen inte är där för att skydda min rätt att säga min åsikt, utan nazisternas. Jag vet att det kan komma att användas våld emot mig, men det är inte för att jag är våldsam utan för att det används våld emot människor som utnyttjar sin så kallade yttrandefrihet och demonstrationsfrihet i detta syfte.
Jag har inte varit någon exemplarisk demonstrant. Jag har inte alltid gjort som polisen sagt det första som hänt. Det är för att jag tycker att det är viktigare att göra motstånd mot fascism än att värna deras så kallade ”yttrandefrihet”. Jag har förstått att polisen inte delar min åsikt i denna fråga och det bekymrar mig föga. Men den som tycker att demokratiska rättigheter är viktiga borde i minst samma grad försvara min rätt att befinna mig på en plats utan att bli attackerad av polisen själv.
Jag antar att många skulle tycka att en i och med detta gör sig förtjänt av våld. Jag undrar lite vilket demokratibegrepp en människa som resonerar så lutar sig mot. För jag tänker att regeln borde vara att människor anses oskyldiga tills dess att brott bevisats, men i sådana sammanhang kan en tydligen bli straffad endast för att befinna sig på platsen, på en plats där det antas kunna finnas människor som skulle kunna planera att begå ett brott. Det räcker med att ha vissa attribut som flyktigt förknippas med våldsamhet, det räcker med att stå bredvid någon som har sådana attribut, det räcker med att vara på en plats där människor med sådana attribut skulle kunna tänkas befinna sig. Om en går till en demonstration och vet att det är såhär det fungerar, då är det klart en också själv håller en högre nivå av beredskap. Det står mellan det och att stanna hemma, och att stanna hemma för att en är för rädd för att demonstrera låter inte särskilt demokratiskt.
Sluta prata om att ni är ”emot våld”. Det är ett fullkomligt platt och meningslöst uttalande. Det betyder absolut ingenting om det inte definieras och sätts in i en kontext. Om en i ett sådant här sammanhang snackar om att en är ”emot våld” och varken åsyftar polisen, som ju faktiskt skadat flera personer, eller de nazister som tilläts hålla möte för sin vidriga ideologi utan menar de antifascister som blev skadade för att de höll en demonstration mot ett fascistiskt parti, då bidrar en bara till ett samtal där skulden alltid hamnar på antifascisterna. Vad tror ni själva detta leder till? Jag förstår varför avståndstagandet lockar, men jag tycker också att en måste se på vilka premisser och på vems bekostnad detta sker.
Idealet är att en ska vara en gullig och snäll demonstrant, en som får dit för att ”ta ställning”, men håller käft, som gör precis som snuten säger och som bara skyller på sig själv om den bli skadad, som uppdaterar bekymrat på ~*sociala medier*~ om de andra demonstranterna som minsann ANVÄNDE VÅLD eller i alla fall såg ut som att de kanske skulle kunna använda våld, Som läxar upp andra demonstranter om att ”nazister minsann också har yttrandefrihet” (har sett detta sker flera ggr), som är tacksam när snuten tar till våld eftersom de ÄLSKAR DEMOKRATIN SÅ JÄVLA MYCKET. Det är en sådan demonstrant de vill att en ska vara, och det beror på att en sådan demonstrant inte utgör något hot mot den etablerade ordningen. Och av just det skälet så tycker jag inte att jag eller någon annan ska vara en sådan demonstrant.
Kvinnlig vänskap.
Jag skrev ju om det här med vänskap innan, men känner att jag kanske inte fick med hela sanningen. Det finns såklart en massa problem är det kommer till vänskap mellan kvinnor.
- Vi luras att vi skulle vara sämre på vänskap än män. Detta tar sig många olika uttryck. En vanligt form är det här snacket om hur kul det verkar att ha ett ”grabbgäng” men avslappnat umgänge. Som om kvinnor inte skulle kunna ha avslappnat umgänge i grupp? Nä, för det lär en sig ju från dagis att ”tjejer inte kan umgås fler än två”. Alla konflikter mellan kvinnor tolkas i ljuset av att kvinnor är bråkiga och falska, medan konflikter mellan män tolkas på helt andra sätt.
- Saker som kvinnor gör i sina relationer med andra kvinnor nedvärderas konsekvent. Till exempel; gå på toaletten tillsammans (jämför med den sterotypt manliga motsvarigheten ”kissa i kors”), sminka sig tillsammans, prata ”tjejsnack” (typ om ”killar” och ”relationer”) eller vad det nu kan röra sig om. Det anses töntigt och fjolligt att göra dessa saker och kvinnor antas också göra dessa saker med varandra fast kanske så inte ens är fallet.
- Det är ”status” att som kvinna ha många manliga vänner eftersom män har högre status än kvinnor. Att som kvinna ”gå hem” hos killarna oavsett om det är som vän eller som partner ger status. Givetvis skapar den här lilla situationen en jävla massa splittring mellan kvinnor. Det är inte kul att ständigt behöva gå omkring och vara rädd för att en ska bli bortprioriterad för något jävla manssällskap som tyvärr så ofta händer.
- Män är ena jävlar på att manipulera och isolera kvinnor. Främst gör de detta inom så kallade heteromonogama relationer där kvinnan sugs ut på livskraft och passar upp på mannen medan han ägnar sig åt diverse självförverkligande aktiviteter som ”sport”, ”ha ett band” eller ”ta en öl med grabbarna”. Har själv många gånger varit i situationen där jag prioriterat bort relationer med kvinnor helt enkelt för att jag varit förjävla känslomässigt beroende av en man. Kul liv!
- Vi lär oss att den heteromonogama relationen är den viktigaste. Kvinnor lär sig att det viktigaste är att ingå i en heteromonogam relation och sedan hålla ihop denna. Inte konstigt att det är svårt att prioritera sina vänskapsrelationer då, eftersom monogami kräver så mycket mer av kvinnor än av män.
Detta leder ofta till att vänskapen kvinnor emellan blir en slags avstjälpningsplats där en hämtar kraft och stöd för att orka gå tillbaks till sitt verkliga liv där en istället ägnar sig åt att dalta med olika män, vilket såklart är helt överflödigt då det ofta tar så oerhört mycket mer än det ger att ägna sig åt detta sisyfosarbete som är att försöka utvinna något av substans ur en relation med en man. Jag har sett många relationer kvinnor emellan, inklusive mina egna, gå detta bittra öde till mötes. I tonåren hade jag många djupa vänskapsrelationer med kvinnor där vi verkligen levde tillsammans, gjorde mycket saker tillsammans och så vidare, men sedan skaffade sig någon en partner och samvaron började alltmer handla om att prata om hur en ska hantera män och livet i största allmänhet. Det är absolut inget fel på detta, det är något en behöver också, MEN det gör att en kanske inte har så jävla kul med varandra. En utför känslomässigt arbete med varandra, men en uppskattar inte varandras sällskap bara för själva sällskapets skull.
Så vad göra åt detta? Jo, identifiera dessa hot mot den kvinnliga vänskapen och försök överbrygga dem. Målet, som jag ser det, är inte att ha många kvinnliga vänner vid sidan av sina heteromonogama relationer utan att faktiskt leva med och för andra kvinnor. Sedan kanske vissa av dem har relationer med män, men det behöver inte betyda att en själv måste ha det.
Våra vänskaper med varandra ska inte finnas till för att hantera det skittråkiga livet i heteromonogama relationer, utan de ska få finnas för sin egen skull.
Fascismens framväxt hade inte varit möjlig utan den liberala statens beskydd.
Det talas en del om att bekämpa rasism och fascism från diverse politikers sida och jag tänker att det absolut första steget borde vara att sluta skydda dem så förbannat. Jag tänker på olika demonstrationer jag varit på och hur många vi varit och hur få de varit och att de aldrig hade vågat visa sig ute om det inte var för att de kunde räkna med polisens beskydd. om de inte kunde räkna med piketbuss efter piketbuss, polishästar och hundar, som finns där bara för att de ska kunna hålla sin vidriga verksamhet offentligt.
”Tycker du folk ska slå ner varandra på öppen gata?”. Nej, inte direkt, och det är inte vad jag tror skulle hända heller. Jag tror att om snuten slutade skydda fascister så skulle de helt enkelt inte visa sig på öppen gata i egenskap av fascister. För vi är fler. Vidare så är det i dagens läge så att snuten slår ner meningsmotståndare på öppen gata, snuten slår ner människor som till skillnad från dem tycker att fascism och nazism är någonting dåligt som ska bekämpas. De slår ner människor som agerar enligt denna övertygelse.
Vissa gillar att prata om så kallade ”principer” som till exempel yttrandefrihet. Det är väl en ”fin tanke”, men faktum är att fascismens framväxt är möjlig för att de kan räkna med att skyddas av staten och våldsmonopolet. Det hade helt enkelt inte varit möjligt annars. Jag vet att ni gillar att babbla om yttrandefrihet men jag har så oerhört svårt att se vad det spelar för roll när vi faktiskt befinner oss i en situation där fascister och nazister tar mer och mer plats, och detta för att de får polisens beskydd.
Den som genuint vänder sig emot nazism och fascism borde ta sig en funderare på vad det är för institutioner, strukturer och ideal som gör att den kan existera som politisk kraft. Om en inte gör detta så spelar det ingen roll hur mycket en är ”emot” det ena eller det andra, i praktiken är försvaret av nazisters och fascisters yttrandefrihet någonting som också gynnas fascism och nazism.
Det är fegt, det är verkligen så jävla fegt, att haka upp sig på så kallade ”demokratiska ideal” samtidigt som fascister och nazister syns mer och mer, samtidigt som de attackerar vänsterdemonstrationer, agerar ”medborgargarde” och attackerar människor som inte passar in i deras idealsamhälle. Att tycka att det kvittar lika vad dessa ideal i praktiken leder till för att de ligger bra i munnen, för att det låter fint, för att det passar bra ihop med de ideal som detta samhälle är uppbyggt kring.
Men alla har väl sina prioriteringar, och det är uppenbart att vissa inte sätter bekämpandet av fascism och nazism särskilt högt på dagordningen.
Om berättelser om patriarkalt förtryck som feministisk strategi.
Jag tänkte gå in lite mer på det här med berättelserna om övergrepp som jag berörde i förra inlägget:
Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.
Det är just det här förfasandet som jag har svårt för. En hemsk berättelse läses upp, ju mer späckad desto bättre. Människor ska höra den här berättelsen och leva sig in och förstå allvaret.
Jag minns när en vän var tvungen att gå från en demonstration för att det lästes upp beskrivningar av övergrepp, eftersom det triggade igång minnen. Det borde inte vara okänt att sådana berättelser kan trigga igång skit, ändå så är dessa ett av de vanligaste inslagen på demonstrationer med sexuellt våld.
Jag frågar mig: vad fyller dessa berättelser för funktion? Jag tänker mig att de dels kan fylla den viktiga funktionen att någon annan hör och förstår att ”det där har jag också varit med om”. Detta är absolut relevant. Men jag tror att det även skapar en situation där människor kan distansera sig från saken; ”det där händer någon annan” alternativt ”det där har någon annan gjort”. Att det blir just en berättelse, ett livsöde som inte har särskilt mycket med ens eget liv att göra.
Det kan kännas som att en alltid liksom måste bevisa att sexuellt våld äger rum, att en måste bjuda på en smaskig historia för att folk ska lyssna. En ska bjuda på en liten övergreppshistoria som folk kan relatera till eller förfasa sig över. Jag undrar vilka publiken för dessa historier är. Som en person som växt upp under det ständiga hotet om sexuellt våld, eftersom jag är kvinna i ett patriarkat, känns det väldigt konstigt att dessa berättelser skulle behövas. Det som har fått mig att förstå att jag har blivit utsatt för sex mot min vilja har inte varit detta, utan djupare samtal kring sexualitet, integritet och så vidare. Jag tänker mig att den publik som lockas av dessa historier är människor som själva inte är utsatta för sexuellt våld, människor som kan kosta på sig att betrakta det på avstånd.
Jag tycker att det finns något exploaterande i detta. Människors livserfarenheter, som också är en kollektiv erfarenhet, ska liksom upp på en scen för att vi ska förmedla att den här frågan minsann är viktig. Måste vi läsa vittnesmål från våldtäkter för att folk ska förstå att det inte är okej? Skapar dessa vittnesmål ett bredare engagemang eller förståelse för frågan? Jag kan bara utgå från mig själv men jag har aldrig känt mig mer taggad på feminism när jag hör en riktigt vidrig berättelse om patriarkalt förtryck, jag känner snarast uppgivenhet. Med detta inte sagt att de riktigt vidriga berättelserna ska döljas, men frågan är om det är konstruktivt att aktivt lyfta fram dem i ljuset som jag upplever ofta görs.
Och jag tänker att det är lite så saker och ting funkar idag. För att något ska få mycket uppmärksamhet så måste det vara något särskilt, det måste vara smaskigt och så vidare. När folk läser eller hör om folk som blivit våldtagna så Förstår De Allvaret i det inträffade. Frågan är om de sedan går och gör något av denna insikt. Jag tvivlar på det. Jag tror inte en bygger långsiktigt engagemang genom att peka på enskilda händelser som är upprörande, utan framförallt tror jag att en måste ge människor ett sätt att förstå sin egen vardag ur ett feministiskt perspektiv. Uppmärksamhet i stunden är inte nödvändigtvis bara av godo, det kan också göra att en tappar fokus på längre sikt. Det som skapar uppmärksamhet är inte nödvändigtvis det som bygger en rörelse stark, och inte sällan kan det rentav vara så att de som är verkligt engagerade skräms bort eller blir trötta.
Det blir lätt att feminismen gäller någon annan. Någon annan som blir utsatt för övergrepp och förtryck. Någon annan vars historia de läser upp på scenen. Någon annan var historia vi ska bli emotionellt engagerade i. Men så länge kampen handlar om någon annan så är det också lätt att gå hem och tänka på något helt annat.
Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.
Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!
Från FATTA MANS beskrivning:
Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.
Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.
Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.
Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.
Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.
Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.
Och det här men ”självrannsakan” känns så individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.
Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.
Några bilder från sommaren.
Att inte vilja ha sex.
Jag har tänkt en del på det här med sex på sista tiden. Jag tycker sex är fruktansvärt jobbigt, speciellt med män. Det liksom kräver väldigt mycket av mig. Jag måste vara på min vakt för att inte vara med om något jag tycker är obehagligt och vara beredd att ”säga ifrån” om någon gör något fel. Sedan ska en ju också ”ta initiativ” och det tycker jag är svårt eftersom jag sällan känner att jag får utrymme att göra det, inte heller vet jag vad jag ska ta initiativ till. Jag har ingen aning om vad jag vill göra och blir dessutom nervös eftersom jag inte har någon aning om vad den andra parten vill heller. TÄNK OM DET BLIR PINSAMT!!!!
Jag tänker att jag gärna vill ha närhet, men jag tror inte att det där med sex är min grej, i alla fall inte just nu. Det handlar inte riktigt om avsaknad av lust utan att försöka göra något en aldrig någonsin gjort på sina egna villkor på sina egna villkor, och inse hur svårt det är. Att inse att jag faktiskt inte vet hur jag vill ha sex, utan att det alltid är något som pådyvlats mig utifrån i väldigt hög utsträckning snarare än något jag fått upptäcka själv. Det är såklart en stor sorg, och det är också svårt att hitta sammanhang och människor där det går att utforska på ett sätt som känns bekvämt. Även om den andra människan är lugn med det så ligger det en massa normer i vägen för min egen inre blick.
När en talar om olika former av intimitet så känns det som att ämnet ofta glider in på specifikt sex. Jag vill inte prata om sex, jag kan inte relatera till det, men jag vill gärna prata om hur jag tycker om att bli berörd. Jag vill gärna utforska intimitet utan att det ska behöva finnas en förväntan om att vi ska ha ”sex”. Jag hatar fan sex. Jag känner mig äcklad när jag tänker på det och på mina olika sexuella erfarenheter. Jag antar att det är för att det aldrig känts som om det varit på mina villkor, att det är något jag gjort för att jag själv velat. Det har bara handlat om samhällets förväntningar internaliserade i mig, och andra personers förväntningar.
Det kan kännas som att den som inte vill ha sex inte heller riktigt har rätt att söka upp intimitet. Att om en är intim med människor utan att vilja ha sex så ”luras” en. Och inte är det någon som tror en om en förklarar läget och säger att en inte vill ha sex heller för det vet ju alla att kvinnor bara spelar svårfångade (höhö). Som att det alltid finns en jävla förväntan om att det ska liggas så fort en passerar en viss gräns.
För mig är avsaknad av sexlust inte ett problem alls, jag klarar mig bra utan sex. Däremot är det ett problem att det är svårt att få närhet utan att det åtminstone finns en förväntan om sex. Jag tror att jag delar detta problem med många. ”Sex” är som en symbol för alla former av intimitet, och intimitet antas också sluta i just ”sex”. När en är intim är ”sex” alltid något en måste förhålla sig till, om så också genom att aktivt undvika det.