borgare – Fanny Åström

Borgerliga floskler och vari skillnaden ligger.

Mina favoritreaktioner från olika borgare när det kommer till händelserna i Malmö. Vad bra att sånt här händer så alla liberaler har en anledning att dra sina floskler!

Vissa undrar vari ”skillnaden ligger” mellan fascistiska och antifascistiska/vänster demonstrationer. Det korta svaret på denna fråga är att det helt enkelt är demonstrationer för två helt olika saker. Om en tycker att fascism och socialism är likvärdigt så är det väl rimligt att tycker att det är likvärdigt, men personligen tycker jag att fascism låter sjukt mycket mer osympatiskt och våldsamt än ett klasslöst samhället. En får väl avgöra själv vad en tycker i frågan eller något. Dock att den här liberala logiken som säger att alla ”extrema” åsikter är fel är jättemärklig. För det först är ”extremism” alltid något som definieras i förhållande till den politiska mitten som alltid skiftar. En gång i tiden var det ”extremism” att vara för allmän rösträtt, yttrandefrihet, emot slaveri och så vidare.

Såhär tänker jag kring politik: en får väl ta och fundera på vilken typ av samhälle en vill leva i och sedan fundera på rimliga metoder för att nå dit. Jag vill leva i ett samhälle fritt från förtryck vilket innebär att jag tycker att det är relevant att bekämpa fascism såväl som rasism, kapitalism och patriarkat. Detta är min politiska utgångspunkt och jag tycker det är ganska rimligt. Ståndpunkten ”det är fel med extremism” är bara en töntig ursäkt för att inte göra ett skit och låta samhället fortsätta se ut som det gör med allt förtryck och lidande det innebär. Och det kan en väl göra om en tycker det är soft, men jag har personligen mycket svårt att förstå den ståndpunkten.

Nå, detta om detta.

Löwengrip är vår fiende. Om att förminska kvinnliga meningsmotståndare.

Jag har tänkt lite på det här med hur en betraktar meningsmotståndare beroende på vilket kön de har, framförallt utifrån Löwengrip och de diskussioner som går kring henne.

Löwengrip är en verkligt vidrig människa men oerhört vidriga värderingar, såväl borgerliga som antifeministiska (en tautologi då antifeminism är i sig en borgerlig värdering, men nåja). Detta faller sig naturligt för en kvinna i Löwengrips position; även om hon såklart också är förtryckt i patriarkatet så tjänar hon på patriarkatet. Hon profiterar på kvinnoförtryck genom att till exempel sälja produkter som anspelar på vissa kvinnoideal.

En person som Löwengrip som tagit sig in i en traditionellt manlig sfär har mycket att vinna på att inte vara feminist; hon kommer då inte att upplevas som något hot utan kommer att ses som ett undantag, kanske kan hon rentav användas för att peka på att ”kolla, vi förtrycker inte kvinnor för vi har ju släppt in denna kvinna”.

Men i hur Löwengrips åsikter bemöts kan en se en viss inställning kring att hon skulle vara ”lurad” som uttrycker sig antifeministiskt och att hon ”borde” gå över till feminismen eftersom hon är kvinna. Otaliga försök har gjorts för att försöka övertala Löwengrip till att bli feminist, bland annat en ganska vidrig text där hon påmindes om alla övergrepp hon skrivit om.

Problemet med detta är flera. För det första är det dumt att förminska en kvinnas förmåga att själv avgöra vad som tjänar henne bäst i hennes position. Löwengrips antifeminism är nog inte något ogenomtänkt, utan snarare något som stärker hennes ”varumärke”. Vidare så skapar det ett orimligt fokus på en enskild person och etiketter; vad spelar det ens för roll om Löwengrip kallar sig feminist? Det är ändå inte som att det skulle göra hennes agerande mer feministiskt.

Samma sak kan jag se när vissa kritiserar Löwengrip från vänsterhåll, då kan det låta mer i stil med ”hon är bara en bloggare”. Det stämmer förvisso att Löwengrip är bloggare, men hon är framförallt kapitalist. Hon driver flera företag i vilka hon exploaterar människors arbetskraft och sprider kapitalistiska ideal och värderingar. Hennes blogg utgör en stor plattform som påverkar många människor och det är verkligen ett problem att hennes vidriga TRAMS når en stå stor publik. Detta blir inte mindre problematiskt bara för att det är en blogg som drivs av en kvinna.

En behöver varken nedvärdera Löwengrips intelligens eller inflytande för att kunna tycka att det hon ägnar sig åt är skit. Vi bör inte försöka förminska Löwengrip eller vädja till hennes förnuft, utan snarare se henne som den fiende till allt vad ett värdigt samhälle heter som hon är. Detta har inte främst att göra med att hon är ”korkad” eller har ”fel åsikter” utan om att hon profiterar på ett kapitalistiskt och patriarkalt system i sin verksamhet, och då är det även angeläget för henne att bygga sitt så kallade ”personliga varumärke” kring detta.

Det vi måste fråga oss är vad det är för strukturer i samhället som gör att personer som Löwengrip har inflytande, och försöka angripa dessa. Det är positionen och makten som är problemet, inte någon slags dumhet eller insiktslöshet. Hon kommer kanske att anamma vissa feministiska idéer om det passar henne, om det blir ett för stort pr-problem att inte ha det, men frågan är ju vad en sådan fernissa skulle vara värd.

Feminismen är inte en rörelse för privilegierade.

Det finns en tendens bland borgare att lyfta fram feminismen som en rörelse för privilegierade kvinnor. För det första är detta helt enkelt inte sant, liberalfeminism är en rörelse för privilegierade (borgerliga) kvinnor, men som tur är finns det gott om annan feminism.

Ofta görs det en poäng av att ställa ”kvinnor i innerstaden” mot ”arbetslösa på landet”, och dessa ”arbetslösa på landet” antas alltid vara… män. Det kanske kommer som en överraskning, men det bor faktiskt kvinnor på landet också och även kvinnor är arbetslösa. Dessa kvinnor blir, precis som kvinnorna i innerstan, utsatta för patriarkalt förtryck och mäns våld. Dessa kvinnor tjänar också på feminismen.

Sen är det givetvis så inom feminismen som i alla andra politiska rörelser att de som lyckas slå sig fram och bli talespersoner ofta är privilegierade. På samma sätt så hamnar ofta fokus på de mest privilegierade inom gruppen en vill representera. Detta är emellertid inte ett specifikt feministisk problem, utan finns inom alla politiska kamper. Det är såklart ett problem som ska lyftas fram och tas tag i, men det är inte någon borgerlig ledarskribents sak att sköta denna uppgift utan det är någonting som måste göras internt.

Att feminismen tampas med samma problem som alla andra rörelser och samhället i stort är inte ett skäl för att förkasta feminismen som sådan, det är ett skäl att utveckla den feministiska analysen så att den i högre grad fokuserar på de mest utsatta kvinnorna.

Det finns en idé inom borgerligheten om att den som är vänster eller feminist bara får fokusera på de absolut mest utsatta grupperna. Detta bygger på ett gigantiskt missförstånd om vad politisk kamp handlar om. Politiskt kamp är inte ett välgörenhetsprojekt som privilegierade ägnar sig åt för att ”hjälpa” utsatta, utan det handlar om att förbättra sin egen situation genom att kämpa solidariskt för det kollektiv en ingår i. Borgerligheten försöker omdefiniera feminismen till en välgörenhetsinstitution, där vi ska ”hjälpa” de mest utsatta kvinnorna. Detta är förvisso en viktig del i det feministiska projektet, men det är inte allt. Jag fokuserar både på min egen frigörelse och på frigörelsen av kvinnor som grupp. Det handlar inte om att ”förbättra” situationen för enskilda utsatta utan om att krossa den struktur som gör att såväl jag som mer utsatta kvinnor är just utsatta.

Dessutom är det oerhört arrogant att låtsas som att ”feminismen” skulle vara den lilla klick ”mediepersonligheter” och politiker som gjort sig ett namn inom rörelsen. Feminismen är et bred och diversifierad rörelse, bland annat kvinnojoursrörelsen är en av landets största folkrörelser och finns representerad såväl inne i stan som i mindre städer. Att snacka om att feminismen är en ”privilegierad” rörelse är att helt osynliggöra dessa kvinnor som jobbar med dessa frågor på andra platser. Bara för att de inte syns på samma sätt så betyder inte det att de inte finns. Den som på riktigt har ett intresse i att göra feminismen mindre privilegierad borde istället fokusera på att lyfta fram dessa kvinnors kamp.

Borgare som ställer sig på arbetarklassens sida.

När en skriver om det här med studiemedel så vill vissa borgare ställa sig på de fattigas sida och ba ”men jag tycker faktiskt inte att de ska behöva betala för rikas utbildning”. Det kan ju låta hemskt fint och omtänksamt och så, men det håller inte riktigt i praktiken. För det första så ”får” de olika klasserna i en generell välfärdsstat ungefär lika mycket som de ”ger” i skatt om en slår ut det. Det kan en såklart ifrågasätta rättvisan i, men det är inte så att arbetarklassen betalar mer i skatt men får ut mindre (även detta kommer från min kurs i förvaltningspolitik). Sedan betalar arbetarklassen såklart med sitt blod i kapitalismens maskineri och så vidare, men det är en annan diskussion (en skulle ju kunna tycka att det är ett viktigare problem att lösa dock).

Sedan finns det också samhälleliga vinster i att saker och ting finansieras gemensamt, det blir till exempel billigare och fördelningen av resurserna blir mer jämnt utspridd. Folk kan få tillgång till saker (typ pengar) när de faktiskt behöver dem (typ under studietiden) och sedan förbinda sig till att betala mer senare. Det är helt enkelt ett ganska smidigt system för fördelande av resurser. Det är verkligen inte perfekt, men givet det kapitalistiska samhälle vi lever i så har det ganska stor fördelar båda för individer och samhället som helhet.

Men om det nu vore så att en faktiskt på riktigt bekymrar sig över att någon ur arbetarklassen måste betala för någon akademikers utbildning så har jag en annan mycket smidigare lösning än att ta bort studiemedlet, nämligen att öka progressiviteten i skatteskalan. I så fall slipper vi en massa krångel med att folk måste finansiera sin utbildning själv, något som såklart kommer göra det ännu svårare för människor med lite pengar att utbilda sig, och vi ser till att folk med mycket pengar fortfarande betalar merparten av utbildningen. Smidigt! En skulle också kunna öka skatten markant på typ gruvdrift och liknande, så att vi faktiskt använder våra gemensamma resurser till att bygga upp samhället och inte för företag att mjölka pengar ur.

Ett annat förslag är att försöka satsa på på breddad rekrytering till högskolan, i vilket bättre ekonomiska villkor för studenter troligen skulle utgöra en ganska viktig del, då många bangar på att plugga eftersom de lärt sig att det innebär ekonomiska problem. Det är ju liksom ingen naturlag att människor med arbetarklassbakgrund inte pluggar, det är också ett förhållande som kan förändras med hjälp av politik och jag tycker det är mycket märkligt att så många tycks utgå från att det typ är genetiskt om en pluggar på högskola eller ej. Det finns helt enkelt sjukt många sätt att fixa den här eventuella snedfördelningen där arbetarklassen betalar för medelklassens utbildning. Men ÄNDÅ så ska dessa högermänniskor alltid ta upp att alla ska finansiera sin utbildning själv som någon slags lösning, trots de uppenbara nackdelar det medför. Konstigt!

Eller så var den där omsorgen om ”arbetarklassen” bara ännu ett svepskäl för att nå det egentliga målet; sänka skatten och urholka välfärden. Som alltid. Vem kunde ana???

Borgerlig skolpolitik.

Det har ju visat sig att Sverige ligger sämre och sämre till när det kommer till skolresultat. Jag tänker kommentera det hela i korthet:

Ett försvar som har florerat är att det tar lång tid innan skolreformer ger resultat och liknande. Jag undrar hur lång tid en tänker sig att det ska ta. Jag menar, det är ingen som har tänkt sig att vi ska ha ett blomstrande kunskapssamhälle nu, däremot att de personer som går i skolan inte ska få direkt försämrade resultat.
Det skylls en massa på den så kallade ”sosseskolan” som en förklaring till resultatet. Jag undrar hur lång tid en tänker sig att de negativa effekterna av denna ska hänga kvar. Kanske behöver hela befolkningen bytas ut innan? Det verkar nästan lite så, som det pratas om saken. Om det nu är så jävla svårt att fixa till saker efter socialdemokraternas korståg mot borgerlig ”vett och sans” så kanske borgarna bara borde ge upp och typ… flytta till något land som inte har haft en massa välfärd och så?
Jag fascineras av alla dessa människor som vägrar erkänna att pengar behövs för att kunna bedriva bra verksamhet. En lärare kan vara hur bra som helst, men är en ensam på 30 elever så blir det svårt. Det är också väldigt märkligt att förvänta sig att alla lärare ska bli några slags superlärare. Lärare är, tro det eller ej, helt vanliga människor. De flesta är inte oerhört begåvade pedagoger, utan det är ett yrke som vilket som helst. Jag blir så matt på det här oerhört individualiserade sättet att se på saken. Kan vi bara släppa idén om att superlärarna ska komma och rädda projektet eller? Kan vi bara inse det här att det spelar roll om det är en eller två pedagoger i ett klassrum, om klassen består av 20 eller 30 elever och så vidare.

Nå, det är inte som att jag förväntar mig att borgerligheten ska lyssna på argument eller liknande. Det ligger såklart i deras intresse att det store flertalet inte vet något om samhället, sina rättigheter och så vidare, för då slipper de bry sig. Grattis!

Våld och borgarpiñator.

Detta tycker jag var läsvärt av Vänsterns studentförbund angående borgarpiñatan. Allvarligt talat så borde borgerligheten ta ut pinnen ur röven och försöka se det humoristiska i tilltaget. Piñatan är något som generellt förekommer i festliga sammanhang, den ursprungliga idén är att det är djävulen som snott saker, som man sedan måste slå på honom för att han ska lämna ifrån sig. Det är en symbol, inget annat. Det är inte en symbol för att slå ihjäl djävulen heller.

”Ameh vad hade du sagt om Muf gjort samma sak med vänstern” kanske vissa brölar fram. Ja, jag hade då inte sagt att det var en symbol för att de ville slå ihjäl vänstern, ty mycket tror jag om Muf men inte det. Däremot hade jag tyckt att det var ganska missriktat eftersom vänsterpartiet inte snott något från folket, dels för att de inte kunnat eftersom de inte suttit i regeringsposition på hur länge som helst. Det är alliansregimen som praktiskt taget skänkt bort allmän egendom och betalat skattesänkningar med utförsäkrades ersättning, inte vänsterpartiet.

Men det mest intressanta i hela debatten är ju hur man pratar om våld. Liberaler och konservativa älskar att snacka om våld, om hur dåligt det är med våld, hur våldsam vänstern är och hur vi absolut inte i vårt samhället kan tillåta våld. Våld är sällan så enkelt att det bara råkar finnas vissa människor som ägnar sig åt våld och att det enda som kan göras åt saken är att de buras in. Våld är tvärtom i mångt och mycket ett strukturellt problem. Desperata människor gör desperata saker.

Jag har skrivit om detta innan apropå Hillevi Engströms världsfrånvända uttalande i Kaliber där hon verkligen vägrar inse att hur samhället är ordnat har en effekt på hur människor agerar, och tycker våldsproblematiken ska lösas med nolltolerans istället för att undvika att människor hamnar i dessa situationer. Om detta skriver även Vänsterns studentförbund:

Våld är inte något som nödvändigtvis måste vara fysiskt. Enligt Johann Galtung, en av pionjärerna inom freds– och konfliktvetenskap, kan våld också vara att bli berövad det essentiella för sin överlevnad. Detta våld får vi möta varje dag när det utövas av den borgerliga regeringen med ekonomiska, osynliga händer. I en tid av privatiseringar och utförsäljningar blir vi successivt berövade rätten till utbildning för alla, rätten till en trygg anställning med värdig lön, rätten till sjukvård som kan tillgodose alla patienters behov oavsett verksamhetens lönsamhet, rätten till billig kollektivtrafik. Det är detta våld vi vill protestera mot.

Man kan ha åsikter om exakt vad som ska ingå i det essentiella, men jag håller helt och hållet med om att våld även kan vara strukturellt. Att stanna sin analys av vad våld är vid direkta knytnävsslag blir alltför banalt och platt som samhällsanalys.

Vissa är kanske obekväma med att använda begreppet våld om andra företeelser än de direkt fysiska. Nåja, man kan väl använda vilket begrepp man vill men poängen är denna; det kan vara minst lika illa, om inte värre, att få sin grundtrygghet förstörd i form av indragen ekonomisk ersättning, påbud att jobba när du enbart kan ligga raklång och så vidare, som att bli slagen rakt i ansiktet. Det kanske är mer abstrakt, svårare att ta in, men jag tänker att den som försöker förstå hur smärtsamt det kan vara och hur desperat man blir också kommer att göra det.

När människor hotar med att använda våld för att få sitta i häkte och i alla fall få något att äta så är det ju något som är fel i samhället. När människor allt mer passerar dessa gränser på grund av sin desperation så måste man tänka efter, fundera på vad som föranlett dessa handlingar och om det är rätt. Fundera på vem som ska skyllas; den desperata människan i slutet av kedjan eller de människor som fattat besluten.

Som politiker så har du en skyldighet att hantera samhällsproblem. Du kan tycka att det är rätt eller fel att människor reagerar som de gör, du kan tycka att man istället för att hota tjänstemän ska gå hem till sin boning och svälta ihjäl, men det är verkligheten som du har att deala med, och den går inte att komma ifrån.