Något som har varit väldigt viktigt för mig under min tid utomlands har varit en insikt om mig själv som jag nått fram till, nämligen den att jag är en ganska osocial och tråkig typ. Eller alltså, jag är väl inte tråkig men jag är inte en person som gillar en massa galna upptåg, trams och skämtande. Jag tar saker på allvar och tycker inte om att flamsa omkring, helt enkelt. Vidare har jag ett litet socialt behov och behöver ofta vara ensam, behöver få ägna mig åt att skriva och resonera ostörd.
Länge tyckte jag detta var något jobbigt, att jag inte var en såndär överglad, social och spontan person som man liksom ”ska” vara när man är ung. Jag kände mig tråkig, helt enkelt. Tänkte att det är inte såhär man ska vara, att det var efterverkningar av depressionen jag var i för några år sedan, eftersom jag innan den var väldigt social. Man ska liksom inte vara sådan, alltså banga socialt umgänge i den grad jag gör eller till förmån för de sakerna.
Men under tiden jag ägnat här så har jag liksom kommit till ro med detta. Det känns okej nu, att jag är sådan. Det är okej att jag ägnar flera timmar varje dag åt att skriva, att jag inte skämtar bort allt, att jag bangar på fikor och utekvällar bara av ingen annan anledning än att jag vill sitta hemma, att jag i grund och botten är seriös och osocial.
Jag kan bli så trött på det här flamskravet som finns, eller kravet på att vara en social, spontan och i största allmänhet ”rolig” person. Att man ska ta lätt på saker och ting, inte ta det på så stort allvar. Inget emot den som är så, men jag är inte det och det är okej. Jag lider inte av att vara sån som jag är. Jag uppskattar ensamhet, allvar och eftertanke.
Och vad mer är; detta gör mig inte till en tråkig person. Att jag inte gillar mycket av det som av andra uppfattar som kul gör inte att jag är trist. Jag är långt ifrån tråkig. Jag har en massa intressanta saker att säga, energi till att diskutera det mesta och så vidare. Jag gillar helt enkelt bara inte att flamsa runt.
Ibland händer det att folk utgår från att jag har tråkigt, att jag inte uppskattar livet. Detta stämmer emellertid inte. Jag har bara inget behov av att bli underhållen jämt och ständigt, inget behov av att alltid ha kul. Däremot har jag ett ständigt behov av att diskutera, skriva och reflektera. Det är skön att ha insett det nu, hur jag är och vilka behov jag har, inte vilka behov som unga människor i allmänhet antas ha.
Jag känner igen det där. Minns högstadiet, när jag var ensam och miserabel och ständigt fick höra att jag måste ”bjuda mer på mig själv”. Det var ju det jag gjorde, men som det nu var så var ingen särskilt intresserad av den ”mig själv” jag hade att erbjuda – rolig och diskussionslysten men inte så flamsig. Det är verkligen en lättnad att vara vuxen och själv kunna välja sina forum!
Håller med. En av de största fördelarna med att bli äldre är att man hamnar i sammanhang och får större förmåga att själv välja vilken typ av personer man vill spendera sin tid tillsammans med. Med likasinnade slutar ens sätt att vara på att vara fel.
Tyckte även att universitetet (om man går en utbildning som är ”typisk” för hur man är) var ett väldigt bra sätt att hamna i sammanhang med människor som hade samma sätt att vara som en själv. Om Fanny (hej tredje person eftersom hela kommentaren blev ett svar) börjar läsa statskunskap kommer det t ex säkert finnas fullt med människor som värdesätter sina bekantskaper utifrån hur många timmar i sträck de kan hålla seriösa politiska diskussioner.
Jag har redan idag lyckats hitta människor som uppskattar dessa drag hos mig, men förhoppningsvis blir de ännu fler när jag börjar studera!
”Bjuda på sig själv” är ju världen mest urvattnade begrepp. Stör mig så mycket på det. Det där ”självet” förväntas nämligen alltid vara någon spexig och rolig typ.
Rätta takter! Behövs motvikt till flamset.
Jag kände mig som världens partypooper på en fest förra våren. Det började med att någon berättade om en anekdot som alla skrattade gott åt men jag tyckte bara att det var tragiskt då den innefattande att en oskyldig främling sårats så då alla skrattade sa jag allvarsamt ”a.. fast det var ju inte roligt” &.. i allmänhet höll jag sällan med någon, tror inte sånt uppskattas men jag gjorde det verkligen inte för att käfta utan för att dom sa sådant som att alla ogillar kritik & dom kunde inte se nåt positivt i att kritiseras & sen gick dom utan att kasta pizzakartongerna haha.. men fanns en fantastisk dude på festen som också sade emot i mångt & mycket & framförallt hjälpte mig att kasta dom jävla kartongerna. Kändes som om vi just varit på picnic med våra barn.
Tror att jag bara ville skriva av mig & det kändes länkat till ämnet. Inte bjudits hem till tösen sedan dess 😀
Åh, människor som driver på andra människors bekostnad går mig på nerverna, även om personen ej är närvarande. Bra att du sa ifrån!
Åh vad jag känner mig träffad! Jag är inte heller någon flamsig person och helt ärligt är jag ganska osocial av mig. Vissa förstår inte det alls. Jag kan ocks avböja en fika eller utekväll bara för att jag vill vara ifred men det är inget man kan säga högt då det känns som att folk skulle ta väldigt illa upp.
En grej som är skön här är att folk har mkt hög acceptans för att folk bangar pga trötthet/känner för att vara ensam. Var inte vad jag förväntade mig när jag flyttade utomlands och började umgås med andra aupairer.
Jag känner verkligen igen mig. Visst är det trevligt att träffa vänner och ”ha kul” ibland, men oftast tycker jag det är skönast att vara hemma i lugn och ro. Sådär galen och spontan som man tydligen ska vara i min ålder kommer jag aldrig att bli, och det gör mig ingenting.
Den enda personen här i världen som jag orkar umgås med jämt är min sambo, just för att han också är rätt osocial.
Åh vad jag känner igen mig. Orkar verkligen inte med den sociala hetsen som jag allt som oftast omges av, särskilt då jag går på folkhögskola. Jag tycker det är fantastiskt att vara själv, då kan jag ge mig själv min totala uppmärksamhet.
Tycker det är tråkigt att en ska stämplas som tråkig om en inte vill fika/gå på bio/fest/andra sociala sammanhang.
Nån gång efter att jag fyllde 18 fick jag ofta ångest i stil med ”jamen jag måste ju ändra mig och GÖRA något, FÖRSÖKA vara som alla andra, PROVA på saker och inte vara TRÅKIGT jämt” och då kunde det hända att jag gick med på sådant jag inte ville. Tyvärr.
Jag tillägger att sen finns ju tyvärr risken att folk slutar fråga om man tackar nej alltför många gånger (ca 2). De skönaste relationerna är nog sådana man kan återkomma till oavsett om det tagit 2 dar eller 2 år man senast sågs, och det ändå är okej att man inte orkat eller haft möjlighet.
Kanner igen mig. Befinner mig ocksa utomlands sedan en tid, och ofta fragar folk om jag ska festa senare pa kvallen. Och jag vet inte hur manga ganger jag har svarat nej och fatt ett forvanat, nastan chockat: ”Varfor inte? Det ar ju FREDAG!” till svar. For att jag inte vill kanske? Maste man forsvara sig varenda javla gang man inte vill festa?
Ja, dessa förväntningar är jobbiga. Åt alla håll.
Jag tror att många blir osäkra i närheten av en allvarlig eller ”tråkig” person. Den reagerar ju inte som väntat och göder inte bekräftelsebehovet.
Och att en inte vill följa med ut… ”Varför vill du inte tillhöra vår flock. Är vi så tråkiga? MAN SKA VILJA VARA MED ANDRA. NÅGOT ÄR FEL. PANIKEN!!!”
Allt som behövs är ju bara förståelse.
Jag är flamsig och osocial. Hur nu det går ihop.