social – Fanny Åström

Något som har varit väldigt viktigt för mig under min tid utomlands har varit en insikt om mig själv som jag nått fram till, nämligen den att jag är en ganska osocial och tråkig typ. Eller alltså, jag är väl inte tråkig men jag är inte en person som gillar en massa galna upptåg, trams och skämtande. Jag tar saker på allvar och tycker inte om att flamsa omkring, helt enkelt. Vidare har jag ett litet socialt behov och behöver ofta vara ensam, behöver få ägna mig åt att skriva och resonera ostörd.

Länge tyckte jag detta var något jobbigt, att jag inte var en såndär överglad, social och spontan person som man liksom ”ska” vara när man är ung. Jag kände mig tråkig, helt enkelt. Tänkte att det är inte såhär man ska vara, att det var efterverkningar av depressionen jag var i för några år sedan, eftersom jag innan den var väldigt social. Man ska liksom inte vara sådan, alltså banga socialt umgänge i den grad jag gör eller till förmån för de sakerna.

Men under tiden jag ägnat här så har jag liksom kommit till ro med detta. Det känns okej nu, att jag är sådan. Det är okej att jag ägnar flera timmar varje dag åt att skriva, att jag inte skämtar bort allt, att jag bangar på fikor och utekvällar bara av ingen annan anledning än att jag vill sitta hemma, att jag i grund och botten är seriös och osocial.

Jag kan bli så trött på det här flamskravet som finns, eller kravet på att vara en social, spontan och i största allmänhet ”rolig” person. Att man ska ta lätt på saker och ting, inte ta det på så stort allvar. Inget emot den som är så, men jag är inte det och det är okej. Jag lider inte av att vara sån som jag är. Jag uppskattar ensamhet, allvar och eftertanke.

Och vad mer är; detta gör mig inte till en tråkig person. Att jag inte gillar mycket av det som av andra uppfattar som kul gör inte att jag är trist. Jag är långt ifrån tråkig. Jag har en massa intressanta saker att säga, energi till att diskutera det mesta och så vidare. Jag gillar helt enkelt bara inte att flamsa runt.

Ibland händer det att folk utgår från att jag har tråkigt, att jag inte uppskattar livet. Detta stämmer emellertid inte. Jag har bara inget behov av att bli underhållen jämt och ständigt, inget behov av att alltid ha kul. Däremot har jag ett ständigt behov av att diskutera, skriva och reflektera. Det är skön att ha insett det nu, hur jag är och vilka behov jag har, inte vilka behov som unga människor i allmänhet antas ha.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.