Etikett: äktenskap

Äktenskapet är en nödvändighet i patriarkatet.

Ibland frågar människor mig vad jag tycker om äktenskap, så nu tänkte jag berätta det.

Det finns en uppfattning bland många feminister att äktenskap är något ”omodernt” och att en inte ska ägna sig åt det som kvinna. Jag tycker, som en kanske märker om en läser mina texter, att hela heteromonogamin som koncept är patriarkalt och problematiskt och anser såklart att äktenskapet som en del i detta också är det. Däremot tror jag inte att det är en bra grej att ”avskaffa” just äktenskapet.

När kvinnor ingår i heteromonogama relationer så ingår de i ett exploateringsförhållande. Risken är stor att kvinnan kommer att offra sin egen karriär till förmån för att ta hand om man och barn. Detta gör att kvinnor blir ekonomiskt beroende av de män de ingår i heteromonogama relationer med. Äktenskapet är ett skydd mot detta. Äktenskapet gör att den kvinna som vill lämna en relation med en man, eller för den delen blir lämnad av en man, har en juridisk rätt till hälften av parets/familjens tillgångar trots att hon inte har bidragit lika mycket till dem rent ekonomiskt. Detta fungerar som en slags kompensation för den patriarkala utsugningen som sker i en heteromonogam relation, även om den såklart är långt ifrån tillräcklig.

Jag ser alltså äktenskapet som en slags ekonomisk trygghet för kvinnor. Jag tror inte att det är en bra ide att bara avskaffa dessa juridiska förpliktelser bara sådär, utan jag tänker att det är någonting som gynnar kvinnor givet att vi lever i ett patriarkat. Det ger kvinnor rätt till en viss kompensation för det oavlönade arbete de lägger ner.

Jag tycker också att det är bra att vi mer och mer ser hur sambolagen inkluderar dessa äktenskapsliknande ekonomiska förpliktelser, eftersom det givetvis förekommer patriarkal exploatering av kvinnor även där.

Sedan så tycker jag givetvis att alla de ritualer som omgärdar äktenskapet är romantiskt trams, men själva den juridiska förbindelsen tycker jag är rimlig. Jag vill inte se ett samhälle där kvinnor ingår i dessa patriarkala exploateringsförhållanden utan att ha några rättigheter att göra anspråk på frukterna av det.

Idén om att äktenskapet är ”omodernt” bygger på idén om att vi har uppnått materiell jämlikhet med varandra och att vi ingår i heteromonogama relationer på lika villkor, men om en ser på verkligheten så är det tydligt att detta inte är fallet. Kvinnor exploateras fortfarande i heteromonogama relationer, och kvinnor är fortfarande ekonomiskt beroende av män.

Däremot tänker jag mig att i ett postpatriarkalt samhälle där alla har samma materiella frihet/trygghet så kommer en konstruktion som äktenskap helt enkelt inte att vara relevant. I ett sådant samhälle kommer vi kunna ingå i fria relationer som inte inkluderar materiellt beroende av varandra eller exploatering. Där är vi dock inte än, och därför är äktenskapet en nödvändighet.

Mer om det heteromonogama projektet.

Jag fick en väldigt bra och intressant kommentar av Lo under mitt inlägg om det heteromonogama projektet som jag tänkte svara på:

Blir inte risken med denna syn att grunden till (och då även krossande av) patriarkatet blir ett individuellt projekt? Om Grunden till patriarkatet är i den heteromonogama relationen så måste ju det innebära att enda utvägen ifrån det blir att individer arbetar mot det inom sina relationer eller genom att inte ingå sådana och det känns som en väldigt individualistisk idé som jag helt enkelt inte tror är hela förklaringen. Att män fortfarande har den största delen av den ekonomiska och politiska makten tänker jag är en stor del av problemet. Könsrollerna är ju inte bara uppbyggda utifrån en patriarkal tradition utan även efter en kapitalistisk, dvs för att männen ska kunna vara ute och arbeta samt vara en del av ekonomin måste de ha en kvinna som är hemma och tar hand om allt det andra, som är känslomässig så att han kan vara ekonomiskt rationell. De som sitter på makten är oftare män, men även ”vanliga” män tjänar generellt sätt mer än ”vanliga” kvinnor och pengar är det maktmedlet vi har tillgång till i den kapitalistiska världen. Utan det maktmedlet har män inte samma makt över kvinnor, och jag tror att enda anledningen till att även par där kvinnan tjänar mer eller lika mycket ofta fortfarande lever på ett traditionellt sätt tror jag beror på att samhällsstrukturerna är så starka att de påverkar dem ändå, inte att heterorelationen är grunden för förtrycket (dock att det visar sitt fula ansikte som tydligast då eftersom män och kvinnor umgås som mest intensivt just där).

Jag har iaf svårt för att tänka mig att män och kvinnor kommer kunna leva som likar enbart genom att arbeta med heterorelationer..

Den centrala delen av det förtryck jag anser att kvinnor drabbas av är exploateringen av kvinnors reproduktiva förmågor, med vilket jag både menar förmågan att föda barn och den omvårdnad och det hushållsarbete som kvinnor ofta får stå för. Denna exploatering anser jag främst sker inom familjen/förhållandet/äktenskapet. Det är det jag menar med att det är där kvinnoförtrycket sker. Sedan sker det också exploatering av kvinnor utanför, till exempel i reklam/porr, i prostitution, i att kvinnor har lägre löner än män. Allt detta är oerhört problematiskt och viktigt att kämpa emot, men jag anser inte att det är den grundläggande exploateringen.

Det är klart att den heteromonogama relationen måste ses även ur en större kontext, och det är klart att det alltid är en växelverkan. I olika tider har kvinnoförtrycket sett annorlunda ut beroende på hur samhälle i övrigt ser ut, och i det borgerliga patriarkatet organiseras det kring äktenskapet och kärnfamiljen. Jag menar att äktenskapet och familjen är en samhällsinstitution i vilken kvinnoförtrycket äger rum.

Det handlar såklart inte om individuella val, utan det handlar om samhällsstrukturer. Allt i detta samhälle är ordnat efter kärnfamiljen som norm och det är hemskt svårt att leva utanför detta. Till exempel en sådan sak som att vi juridiskt ”äger” (har omvårdnad om/rätt till) våra barn och att det bara kan vara två människor som gör detta är en tydlig sådan grej.

Sedan är det såklart också så att kvinnor i högre grad görs beroende av just äktenskapet, bland annat genom att de tjänar mindre och oftare är de som får stå med ensamt ansvar eller den största delen av ansvaret om barn vid skilsmässa. För en kvinna kan det vara en oerhört dålig eller rentav omöjlig affär att skilja dig, vilket gör att det blir lätt att stanna i ett förhållande där det finns mycket förtryck. Många kvinnor som utsätts för misshandel har extremt dåliga resurser för att kunna ta sig därifrån, både mentalt och ekonomiskt. Det finns alltså en hel del materiella begränsingar för att dekonstruera sina relationer som är viktiga att ta hänsyn till, och som såklart är det som vi måste se till att lösa.

Men det finns också en ideologi kring heterorelationen som jag tycker är viktig att bryta. Anledningen till att jag tala om det förtryck som sker där är för att det ofta döljs i ett romantiskt skimmer, och det är detta skimmer som är ideologin. Även kvinnor som har alla ekonomiska resurser att leva utanför dessa relationer ingår ändå i dem, och det beror i min menings på den ideologi jag beskrev, den där kvinnor inte tilldelas en plats i samhället förrän de ingått i en heteromonogam relation, alltså blivit en mans egendom. Det är viktigt att också se denna ideologi och vad den gör med oss, för jag anser att den är en oerhört viktig del i att upprätthålla kvinnoförtrycket. Så länge vi klamrar oss fast vid romantiken så kommer vi att ha svårt att släppa detta kvinnoförtryckande system.

Jag tycker att det är jätteviktigt att jobba politiskt på en massa olika fronter, jag har bland annat precis gått färdigt en utbildning på kvinnojouren och planerar att bli aktiv där senare. Men jag tycker också att det är viktigt att jobba med sina egna föreställningar om vad en är ute efter och varför. Varför denna strävan efter att ingå i ett heteromonogamt förhållande? Varför denna strävan efter att ”stadga sig”, skaffa familj och så vidare? Sedan är det såklart i samhället som den stora förändringen måste ske, men att se sin egen del i det hela tror jag är viktigt för att förstå vad patriarkatet är och vad det gör med oss.

Frihet i det borgerliga patriarkatet: att själv få välja sin förtryckare.

Ofta när så kallat ”hedersvåld” diskuteras så förfasar sig folk över att de utsatta kvinnorna inte får välja vilka män de ska inleda relationer med själva. Så skulle vi minsann aldrig göra i vååår fina kultur, hindra en man och en kvinna som älskar varandra från att ingå i en heteromonogam relation med varandra.

Jag tycker givetvis att det är väldigt viktigt att kvinnor själva får välja sin partner, men jag tycker att det är ganska konstigt hur det ses som typ höjden av frigörelse, att själv få välja sin förtryckare. För det är vad det handlar om. Oavsett vilken man du ingår i en heteromonogam relation med så kommer där att utövas förtryck. Ja, det finns såklart relationer där det utövas mindre förtryck än i andra, men förtryck förekommer i alla.

IMG_20131016_095118Jag önskar att vi i det här samhället hade lite mer frihet att välja att inte ingå i heteromonogama relationer, mer tyvärr ser det dåligt ut med den. Det finns i allra högsta grad en hederskultur kring att kvinnor ska leva med män under äktenskapsliknande förhållanden, och även att de ska skaffa barn med dessa män. Kvinnor som av olika skäl väljer bort hela eller delar av detta kärnfamiljsprojekt får ofta bannor från såväl samhället i stort som från sin egen familj, vänner och så vidare. Det är inte heller ovanligt att människor som inte ingår i heteromonogama relationer utesluts från gemenskaper, antingen direkt genom att inte bjudas in eller indirekt genom att aldrig inkluderas i samtalsämnena. Detta brukar annars vara något som sägs känneteckna just hederskultur, den sociala isolering som ett brytande med familjens normer leder till.

Även om många i detta samhälle har en formell frihet att ingå i vilka relationer eller helt avstå från relationer de vill så är det fortfarande den heteromonogama relationen som är alltings utgångspunkt och som alla förväntas ingå i. Det finns en omfattande ideologisk bearbetning av kvinnor för att de ska ingå i just dessa heteromonogama relationer. Det är även en sanning med modifikation att kvinnor i regel skulle vara fria att vara ihop med vilka män de vill, i regel så bemöts nog män från ”fel” social bakgrund också med en hel del skepsis när de ska introduceras inför familjen.

Bara för att ens föräldrar inte pekar ut en man åt en och arrangerar ett äktenskap är en inte fri från förväntningar och heder kring hur ens relationer ska se ut, och det är viktigt att förstå. Inte heller är en fri från det patriarkala förtryck som sker i heteromonogama relationer bara för att en själv får välja sin förtryckare. Detta är ingen verklig kvinnofrigörelse, bara en liten utökning av kvinnors rörelsefrihet i ett genompatriarkalt samhälle, en illusion av frihet villkorad med att en förr eller senare tar sig i kragen och skaffar sig en man som kan förtrycka en. Annars blir det bannor.

Det krävs sällan direkt våld eller hot om våld för att patriarkatet ska upprätthållas, för det mesta räcker det gott och väl med den ideologiska bearbetning kvinnor utsätts för, den bearbetning som från en mycket mycket tidig ålder tvingar in dem i en underordnad kvinnoroll. Denna bearbetning är också en slags hederskultur, den bygger på att kvinnan ska bli ”respektabel” och ägna sig åt ett respektabelt livsprojekt, alltså att ingå i en heteromonogam relation med en man och skaffa barn med denna. Kvinnor som inte gör detta bli effektivt exkluderade från samhället. Även män förväntas leva under dessa förhållanden, men det är betydligt mycket mer accepterat att som man avstå.

Äktenskapsinlägg.

Här är då alla äktenskapsinlägg.

Förlåt att jag var så seg med utmaningen de här gången men jag hittade verkligen ingen inspiration till att skriva. Upptäckte även att många av tankarna och resonemangen var samma som gällande monoamorin vilket gjorde det svårare. Men jaja, det är alltid intressant att hitta nya vinklar.

FlickanUnderBordet skrev ju om ”att vara gift” på förra ämnet så jag länkar inlägget igen.

Malin skrev om sitt eget äktenskap och tankar kring att leva tillsammans.

Svalin skrev om ensidig äktenskapskritik.

FumikoFem skrev om hur äktenskapet bevarar negativa normer.

Hannah skrev om sitt eget äktenskap och de fördelar som finns med det.

Sanna argumenterade för äktenskapet.

Ämnet finns här och mitt eget inlägg kan du läsa här, hela utmaningen finns här.

Snart publicerar jag nästa ämne. Typ imorrn.

Äktenskap.

Äktenskapet kokar ytterst ihop till iden om evig kärlek. Man gifter sig inte med intentionen att sedan skilja sig, man gifter sig för att man tänker försöka vara ihop tills döden skiljer en åt. Det är något de flesta människor tar på allvar, helt enkelt ett löfte om att förska satsa. Försöka leva ihop hela livet. Äktenskapet förutsätter även monoamori. Även om det säkert finns dem som har sexuellt och känslomässigt öppna förhållanden även som gifta så är det helt enkelt en omöjlighet att vara gift med flera enligt svensk lag. När man gifter sig så säger man; jag vill att du ska vara min livspartner, detta är också något som är exklusivt.

Ett vanligt argument för äktenskap är att det är så mycket mer komplicerat och därmed tvingar fram mer eftertanke att skilja sig än att lämna en vanlig samborelation. Med andra ord sätter man i och med äktenskapet upp komplikationer för att fatta ett eventuellt beslut som man tänker sig att man kommer överväga i framtiden. Lite som att lägga godiset på översta hyllan som man måste ha en stol för att nå till; man försvårar för vissa infall att få styra. Jag tycker att det är ett ärligt argument; man inser att monogamin och ”tills döden skiljer oss åt” kan komma att innefatta problem och skapar därför ett ramverk för sig själv.

Men egentligen så är ju förekomsten av barn ett mycket större problem när det kommer till att separera. Även saker som att ha gemensam egendom eller registrera sitt partnerskap skapar svårigheter vid en separation. Det är nog inte bara just det juridiska och det praktiska som gör att vi upplever att äktenskapet försvårar separation, utan även det rituella.

Äktenskapet har två dimensioner, den rituella och den juridiska. Man kan ju gifta sig utan att göra någon ritual, men det vi förknippar med att gifta sig är ju ändå vita klänningar, blommor, kanske en kyrka och så vidare. Den juridiska biten är ju det som egentligen utgör själva äktenskapet, men det är ju inte det som bilden av äktenskapet fokuserar kring. Jag tänker att det är det där rituella som är det viktiga, för det ger makarna en manifestation av sin kärlek att tänka tillbaka på och referera till när skilsmässa kommer på tal. Det blir extra svårt att separera när alla dessa känslor och förhoppningar finns kvar i ens minne, samlat till en enda dag. I en relation utan giftermål så finns oftast inte denna manifestation. Äktenskapet som konstruktion är inte bara en juridisk överenskommelse utan en manifestation för kärlek.

Jag tror absolut att denna manifestation kan göra att vissa människor tänker några vändor till när de överväger att separera, men jag tror också att äktenskapet på grund av detta gör samlevnaden mer komplicerad. Det finns ju en ide om att relationen går åt helvete när man gifter sig, så enkelt tror jag förvisso inte att det är men jag tror absolut att man i och med äktenskapet skapar en laddning kring sin relation som kan leda till känslomässiga komplikationer. Man genomgår denna ritual och lovar varandra evig kärlek, om det sedan inte fungerar precis som man har tänkt sig så blir det automatiskt ett misslyckande. Man sätter upp ett väldigt tydligt ideal kring hur man vill ordna sin relation vilket gör det himla svårt att sedan ta tillbaka utan att riva upp precis allt. Det finns inget utrymme för att revidera premisserna för relationen efteråt, då är det redan försent.

Innan så har jag problematiserat detta med att man måste välja mellan att antingen vara ihop eller inte vara det, att det inte finns några gråskalor. Att man måste bestämma sig. Äktenskapet är ännu mer extremt på den här punkten eftersom det inte bara handlar om hur man titulerar sig utan även om ett kontrakt. Det funkar inte att gifta sig och skilja sig i omgångar, man är antingen gift eller så är man det inte.

Äktenskapet är även ett slags statligt moraliskt subventionerande av tvåsamheten som samlevnadsform. Äktenskapet innebär en mängd fördelar. Det gör till exempel att man utgår ifrån att mannen till en kvinna som föder är far till barnet, att man delar tillgångar på vissa sätt vid separation, att en partner som ger upp sin karriär för den andra har rätt till ekonomisk kompensation och så vidare. Jag har även hört det ryktas att man får vissa fördelar om man söker vissa bidrag. Motsvarande juridiska ramverk  och fördelar finns inte för människor som lever i andra typer av konstellationer; tvåsamheten är alltjämt den enda statligt subventionerade samlevnadsformen. Men utgår från att det bara är tvåsamma par som på det sättet bygger sina liv utifrån varandra att det krävs ett juridiskt ramverk.

Jag förstår att det finns ett behov av äktenskapet som koncept. Om man lever sitt liv med en annan människa på det sättet så finns det ett behov av att juridiskt betraktas som en enhet. Däremot borde vi börja tala om vilka andra samlevnadsformer utöver tvåsamhet som kan behöva ett behov av liknande ramverk. Jag tycker också att vi ska börja ifrågasätta behovet av den delen av äktenskapet som jag kallar rituell, varför är det så viktigt för att att på det viset manifestera tvåsamheten och förhoppningen om livslång kärlek? Och framförallt, är det nyttigt för oss att göra så? Skapar det egentligen förutsättningar för att människor kan leva sina liv tillsammans på ett bättre och mer hållbart sätt, eller skapar det mest bara känslomässiga laddningar som gör det svårare att förhålla oss till de gråskalor som finns i precis alla relationer?

Ämne nummer tre: äktenskap/evig kärlek.

Nästa ämne i min bloggutmaning är äktenskap som jag också tycker kan handla om evig kärlek.

Även om det där med att lova varandra evig kärlek har luckrats upp lite på sista tiden så är ändå äktenskapet en slags manifestation för en plan om att leva tillsammans. Få gifter sig med intentionen att sedan skiljas. Ändå är det en otroligt stor del av de personer som ingår äktenskap som sedan bryter det.

Äktenskapet har stötts och blötts i samhällsdebatten. Å ena sidan har det talats om att det blivit trendigt att gifta sig, å andra sidan har äktenskapet kritiserats i böcker som ”happy happy”.

Jag kommer nog skriva om drömmen om livslång kärlek. Är det ens en rimlig förväntan? Kan man hitta ”den rätta”, och vad är i så fall premisserna?

Andra frågeställningar jag finner intressanta är hur äktenskapet fungerar tillsammans med feminism och normbrytande. Är det motsägelsefullt att vilja bryta normer och samtidigt lova någon annan evig kärlek? Är äktenskapet på det stora hela något sunt, eller borde det ifrågasättas mer? Eller har vi rentav kritiserat äktenskapet för mycket? Borde vi i högre grad erkänna behovet av det?

Och om vi gör det; hur ska vi få äktenskapet att fungera? Är det så att vi ger upp för lätt, är för bekväma? Eller har vi blivit så fixerade vid tanken på individualism att vi inte erkänner behovet av andra människor? Hur ska man göra för att få stopp på otroheten och skilsmässorna? Eller ska vi bara låta allt rulla på som det gör?

Fundera och skriv. Jag publicerar nog min text imorgon.