Ibland skriver jag om vikten av att dekonstruera sina relationer. Jag vill hävda att detta är bland det viktigaste en kan göra som feminist.
Min syn på patriarkatet är att det har sitt ursprung i den så kallade privata sfären, alltså familjen, hemmet, relationer med vänner och partners. Det är i dessa relationer som skillnaden mellan män och kvinnors villkor blir som mest tydlig. I heterorelationer möts vi som könsvarelser, som man och kvinna, och vi skapar varandra utifrån dessa skillnader. I heterorelationer så blir vi bekräftade just som könsvarelser först och främst, i andra hand som människor. Det är också här frivilligheten kommer in, både kvinnor och män söker dessa relationer. Därför tror jag att det är viktigt att förstå hur kvinnoförtrycket sker här.
Jag anser att det är skapandet av kvinnor som kvinnor och män som män som är själva grundstommen i det patriarkala förtrycket. Även positiv bekräftelse som är könsbunden har en viktigt del i kvinnoförtrycket, och det är också en av de bitar som är allra svårast att bli av med eftersom kvinnor i regel längtar mycket efter denna bekräftelse. En kan säga att hela våra liv är en förberedelse inför att vi ska slutföras som könsvarelser i heterorelationen. Det heterorelationen erbjuder kvinnor är en etablerad plats i det patriarkala samhället, alltså platsen som en mans egendom, eller flickvän/sambo/fru som det så vackert heter. Om en inte ingår i dessa relationer blir en inte riktigt kvinna och då är det även svårt att någonsin bli människa, eftersom kvinnors plats i det här samhället är villkorad med att de först och främst ska förverkliga sig som kvinnor. Det är bara att se på synen på till exempel lesbiska, ogifta och barnlösa kvinnor, det är sådana faktorer som verkligen alltid kommer i vägen då en kvinna ska ta plats i offentligheten. Har hon inte förverkligat sig som kvinna så anses det vara ett stor problem och ett oerhört viktigt ämne för diskussion.
Jag lägger mycket energi på att försöka dekonstruera mina relationer, och jag anser att det har gett mig en väldigt stor förståelse för hur patriarkatet fungerar och hur det har påverkat mig. För mig är det uppenbart att det är den del som är svårast för mig personligen att lämna, och jag tror detta gäller för de flesta. Att sluta raka benen, sminka sig eller whatever en kan göra som en del i det internaliserade patriarkatet en ständigt bär runt på är verkligen ingenting är förhållande till detta. Det handlar om att kunna släppa sig själv som könsvarelse, sin dröm att vara kvinna, och därmed också drömmen om att han ska vara man.
Så hur gör en när en dekonstruerar sina relationer? Jag ser det som två parallella processer, dels en som handlar om att se patriarkala strukturer inom relationer och en som handlar om att betrakta relationerna som form. Att se patriarkala strukturer inom relationer är något jag skrivit mycket om, den heteromonogama relationen som form är det däremot svårare med. Jag anser att den heteromonogama relationen i sig själv är förtryckande, att den bygger på en patriarkal grund, samtidigt är det mycket svårt att frånträda denna mall för hur en relation ska se ut. Jag anser att även samkönade kärleksrelationer präglas av dessa normer, eftersom heterosexualiteten är norm så har den tillåtits diktera hur kärleksrelationer i allmänhet ska konstrueras. Det är inte heller konstigt att ett samkönat par väljer att anpassa sig efter dessa normer eftersom deras kärlek då kommer tas mer på allvar i det heterosexuella samhället. De kanske inte är man och kvinna, men de har i alla fall konstruerat sin relation utifrån denna mall.
Det jag anser är det viktigaste i det heteromonogama projektet är:
- Exklusivitet/ägande. Även folk som har öppna förhållanden håller sig ofta med någon slags exklusivitet, till exempel att den andra ska berätta om alla andra hen träffar. I mina ögon är detta inte så mycket att frånträda den monogama relationen som att flytta gränserna lite, något jag främst uppfattar som en formalitet utan särskilt stor betydelse ur ett feministiska perspektiv.
- Den romantiska kärlekens företräde. Den romantiska relation en har förväntas vara den viktigaste relationen en har under sitt liv, även om såklart relationer med vänner kan vara minst lika betydelsefulla. Vi är villiga att ”satsa” betydligt mer på att våra kärleksrelationer ska fungera, vilket jag menar hänger ihop med att de anses vara så samhälleligt viktiga.
- Isolation. Människor organiserar sina liv kring sina kärleksrelationer och väljer i regel att leva tillsammans med den person en har en romantisk relation till. Detta skapar isolation. Men isolationen sker även innan. Par förväntas ha ”egentid” och liknande på ett helt annat sätt än vad en förväntas ha med vänner.
- Projektet. Kärleksrelationer är på ett helt annat sätt än andra relationer ett projekt. En ”investerar” in sina relationer, en står ut med en massa skit i förhoppningen om att det kommer bli bättre i framtiden och så vidare. Jag vill hävda att detta sällan göra med vänskapsrelationer. I kärleksrelationer sysslar en också med gemensamma projekt i mycket högre grad, dels själva relationen men också till exempel barnskaffande, boende, hobbyprodukter, djur och så vidare. En äger saker gemensamt, planerar livet tillsammans och så vidare. Varför lägger så få samma energi på sina vänskapsrelationer?
Jag menar att det är viktigt att förstå dessa komponenter för att förstå hur en kan jobba emot patriarkatet. Det handlar inte om att en måste göra helt annorlunda, däremot ska en vara medveten om det. I vårt samhälle så är möjligheterna att leva normbrytande tyvärr mycket små, speciellt om en till exempel vill skaffa barn. För mig är det angeläget att inte bli fånge i detta, inte för att jag tycker att det är typ ”ofeministiskt” (vad är det ens för jävla ord att använda om kvinnors livsval, för guds skull) att göra det utan för att jag personligen inte vill leva så. Jag förstår att det stora flertalet inte gör samma prioritering som jag, men jag tycker ändå att det är viktigt att tala om hur mycket en förlorar på att inte underkasta sig hela det heteromonogama projektet. Lösningen kan inte vara att en måste välja att ställa sig helt utanför, med alla de nackdelar det innebär, utan det måste finnas sätt för kvinnor att delta i det här samhället utan att delta i hela det heteromonogama projektet.
Hear, hear!!
Jag lever i ett typiskt heteronormativt kärnfamiljsförhållande. Göran Hägglund hade blivit varm av lycka om han kommit hem till vårt middagsbord. Ändå (eller kanske just därför) tycker jag att det du skriver är JÄTTEVIKTIGT.
Jag har inget att tillägga eller ändra. Ville bra applådera lite. Det här är bra!
Patriarkatet föds i kök och sovrum i det heterosexuella parförhållandet.
Bara ett välmenande påpekande:
Jag tror inte att du menade att skriva följande: ”Jag förstår att det stora flertalet inte gör samma prioritering som jag, men jag tycker ändå att det är viktigt att tala om hur mycket en förlorar på att –>inte<– underkasta sig hela det heteromonogama projektet."
***
En mycket intressant text. Det är alltid uppskattat när du skriver om relationer.
På sistone har en del funderingar väckts i mig. I olika feministiska bloggar & bland dess kommentarer har det funnits en tydlig 'ifrågasätter du inte detta så kommer du att fastna i ojämställt leverne, slår du dig inte fri från detta så kommer du inte att kunna leva jämställt'-bild av vissa situationer. Många gånger så har jag känt att 'Nej, jag har inte något intresse av att sluta göra si, sluta leva så.. & jag tycker mig ändå vara förtjänt av respekt' för jag ser inte varför respekt enbart skulle vara en människa förunnad, & inte en könsvarelse. Jag ser jämställdhet som en fråga om förståelse & respekt.. ska skriva mer om detta, men först det nedom:
"I heterorelationer möts vi som könsvarelser, som man och kvinna, och vi skapar varandra utifrån dessa skillnader." Skriver du exempelvis, & jag kommer åter på mig med att inte på något sätt lockas av att i den sortens relation mötas som människa i första hand ist. för som könsvarelse. Könsvarelsebiten är vad som är 'magiskt', för att använda stora ord. Det bidrar till en konstant sexuell underton som i mina ögon är strösslet på mjukglassen. Du minns när du skrev en text ang. att du tvekfritt skulle välja att leva oknullad & singel men i ett jämställt samhälle hellre än knullad & med partner i detta samhälle? & jag skrev att jag inte kan göra samma val. Inte med sådana ord, men du hade skrivit att det inte är _så_ jävla skönt att ha sex med män & jag tyckte att jo.. _så_ jävla skönt är det faktiskt.
Det vore intressant att läsa om vad du har för funderingar när det kommer till kvinnor som känner att livet blir otroligt färglöst utan den sexuella undertonen (vilken för mig är anledningen till punkt 2 – den romantiska kärlekens företräde, & 3 – valet att leva med mannen som deltar i denna underton), kanske ser du inte att den undertonen behöver försvinna? Eller kanske ser du den vara av ondo? Jag är öppen för att den _kan_ vara av ondo – att strösslet på mjukglassen är artificiella gifter – dock är min könsdrift otroligt stark så jag skulle nog inte förmå mig att avstå.
Hur ser du på att mötas som könsvarelser & att mötas som heterosexuella – innebär väl samma sak? Min sexualitet är inte bara en fråga om att önska människor med kuk utan människor som har kuk & har den sortens utseende & beteende som människor med kuk brukar ha, givetvis med personlig twist. I & med heterosexualiteten vill jag möta en könsvarelse som möter mig som en könsvarelse, & att vi samtidigt har förståelse för att vi inte _enbart_ besitter könsattribut utan att vi är subgenres i genren människa. Om det vore en människa jag i första hand vill möta, skulle jag inte då vara bisexuell? Medveten om att den frågan kan te sig superlöjlig men jag är genuint nyfiken på att förstå detta för den biten är luddig för mig: kan en vara heterosexuell & mötas som människor primärt ist. för könsvarelser primärt?
För att återkoppla till vad jag skrev högre upp: jag vill uppnå förståelse & respekt för oss inte bara som människor utan även som könsvarelser – kvinna, man & utan label – & för mig är vad jag prioriterar i den feministiska kampen uppnått då vi har sådan grundläggande förståelse & respekt för varandra samt att mannen då inte längre är samhällsnormen med sina 'maskulina kvalitéer'. Tror du att en sådan sorts jämställdhet är omöjlig att uppnå om en fortsätter att leva livet som könsvarelse? För jag kan inte se att det skulle krocka, eftersom en betydande del av striden är att upphöja vad som stereotyp kopplas till kvinnan som könsvarelse. Jag ser ju föraktet för detta vara roten till patriarkatet. Föraktet för kvinnan som könsvarelse. Alltså är en del av min kamp för jämställdhet att värna om henne.
”kan en vara heterosexuell & mötas som människor primärt ist. för könsvarelser primärt?”
Jag tycker det. Men så brukar jag ifs ofta tänka på mig själv som androfil snarare än heterosexuell. Jag attraheras av vissa ”för män typiska” drag. Platt bröstkorg, raka höfter, kuk, ”pojkaktiga” anletsdrag etc. Men jag vill inte ha en ”manlig” man. iofs helt okej med ”manlig” stil angående kläder och frisyr, men långt hår och lite mer ”könsexperimentell” stil är också nice. I övrigt vill jag också ha en ”man” som inte är ”manlig” (men heller inte ”kvinnlig”). Han får gärna ha det bästa av två världar, vara självsäker men inte egoist, omtänksam men ingen dörrmatta, kunna prata om känslor (helst bättre än vad jag kan) ta ansvar för hemmet och relationen. Ha intressen och drivkrafter men även låta mig ha mina och backa upp mina intressen likväl som jag backar upp hans.
Jag upplever inte mig själv som speciellt kvinnlig och vill som sagt inte ha en ”manlig” partner, men gärna en man, framförallt gärna en mans kropp. Men jag tröstar gärna när han är ledsen och låter honom falla lika väl som jag vill bli tröstad när han faller.
Jag går inte igång på att min partner är olik mig som könsvarelse, för mig är det strössel på glassen att ha en partner som ej är fångad i en könsroll, som vågar vara betydlig mer. För mig är detta att mötas som människor först och inte som kön. Och jag är heterosexuell, om inte annat så åtminstone i omvärldens ögon då jag upplevs som kvinna och dras till personer som upplevs som män.
Då jag talar om mannen & kvinnan som könsvarelser & att min heterosexualitet är mer än kuken utan att mannen är just man med allt vad det innebär så lämnar jag ett utrymme i vad jag skriver är personlig twist. Han upphör alltså inte att vara man för att han diskar, snackar känslor (OTROLIGT tilltalande med män som kan vara ärlig om känslor) eller bär kaftan & jag har aldrig tjusats av sådan där ultramanlig stålmannenkäke men jag tilltalas av tillräckligt många bitar av vad som är stereotyp man att jag ser det som att jag tilltalas av könsvarelsen mannen även om den mannen nog aldrig kommer att vara en vandrande kliché & att jag aldrig kommer att vara någon sorts superkvinnlig megakvinna. Det handlar för mig om att där är mer könsspecifikt än vad ’människa’ innebär.
Ytterligare,
jag betänker vad du skriver då du skriver ”Jag går inte igång på att min partner är olik mig som könsvarelse” & att du samtidigt skriver att du eg. inte ser dig som heterosexuell utan androfil. Jag är osäker på vad androfil betyder. internet säger: ”sexuellt föredrar män/det manliga.” Är det korrekt? Ser du det som bortkopplat från att tilltalas av mannen som könsvarelse då intresset ligger mkt i att han är just _man_?
jag är inte heller intresserad av någon som är _fångad_ i sin könsroll, en måste ju ha i åtanke att det handlar om gråskala & att en kan uppvisa många könsstereotypa drag utan att vara fångad i en roll.
Vad jag menar är väl att det här med könsvarelse inte är så viktigt alls mer än de rent fysiska attributen. Jag attraheras av en mans kropp och utseende men inte av ett ”typiskt manligt” beteende, även om det finns vissa drag som i vårt samhälle klassas som ”manligt” som även jag gillar så är det inte tillräckligt många för att jag skulle kunna säga att jag tilltalas av mannen som könsvarelse då samma sak gäller vissa ”kvinnliga” egenskaper. Förstår du hur jag menar nu? Jag ser det som att jag vill ha en partner och ej en könsvarelse. Men partnern får gärna ha kuk och rak kroppstyp samt i övrigt vara trevlig, intressant och rolig. Detta är vad jag menar med att mötas främst som människor och ej som könsvarelser.
Tack för att du bemödade dig att svara igen, jag förstår vad du menar & det låter otroligt rimligt, särskilt i samklang med min syn att hjärnan är desto mer kön än det organ vi har mellan benen (ingen säger ju att den som upplever sig vara av det kön den inte uppfattas vara av har fötts med fel hjärna, vi talar ju om att denne fötts i fel kropp).
Jag tycker att det sättet som du ser på saken låter som att mötas just som människor & inte som könsvarelser, absolut.
Ja, alltså jag ser det inte på samma sätt, för mig ligger mycket av min egen könsdefinition förankrad i andra saker än min personlighet eller hjärna, jag är okej med att ses som kvinna men känner inte att det definierar min person speciellt mycket. Men min konstidentitet är antagligen inte lika stark som din. Sen om det beror på biologi eller socialisation (eller frågan är väl snarare vilken del som är starkast..) är en helt annan fråga och egentligen ganska oväsentlig här. Men jag bryr mig inte så mycket hur andra könsdefinierar sig själva eller vilken vikt de lägger på det, så länge inte jag förväntas identifiera mig och leva likadant.. Vilket jag tyvärr känner att jag förväntas göra i dagsens värld.
Jag förstod att du förmodligen inte tänker så, ville ändå flika in att vad du säger makes perfect sense både gällande hur jag ser på det & hur du ser på det. Det är intressant när någonting klaffar så utmärkt från två olika perspektiv 🙂
Ja! Så himla viktigt!
Jag tycker också att det känns väldigt viktigt att inte falla in i dessa heteromonospår. Men det är såsvårt! Jag kämpar varje dag för att inte tycka att de vänner jag inte har sex med är mindre viktiga eller att dessa relationer kräver mindre jobb. Jag jobbar på att hela tiden aktivt ha flera olika sexuella relationer på samma gång för att det är så lätt att falla ner i hjulspåren om jag bara har en. Jag pratar och pratar och blir sårad och sårar för att jag aldrig vill ta något för givet eller anta att en relation ska utveckla sig åt ett visst håll bara för att den började på ett viasst sätt.
Det är klart att det ibland hade varit sjukt skönt att bara låta en person vara mitt allt, veta ”reglerna” för otrohet och svek m.m veta nästa ”steg” som flytta ihop, skaffa barn m.m ha den tryggheten.
Vara ”normal” i samhällets ögon, kunna svara kort på frågan ”har du någon partner?”
Men det är ändå inte värt det, jag kämpar så mycket för att jag får så mycket, så mycket olika kärlek till och från olika personer, inspiration, pepp, åsikter, sex, frihet, trygghet i att även om någon väljer att inte vara min vän har jag ändå vänner kvar.
Så kämpa på 🙂
Intressant och välskrivet.
1. Jag minns när jag var barn och ville ha en exklusiv vänskap med en bästa vän. Tyvärr var hon mera ombytlig hade olika bästa vän varannan vecka. Jag har nu lärt mig att inte lägga alla äggen i samma korg. Det är bäst att ha fler än en vän.
2. Ett tydligt exempel på samhällets värdering av parförhållanden framför vänskap är att det finns parterapi, men inte vänskapsterapi där vänner kan gå tillsammans för att lösa problem i vänskapsrelationen.
3. För mig är det viktigt att få umgås med nära vänner på tu man hand. Det ger ett djup i vänskapsrelationen som jag inte upplever med människor jag bara umgås med i sällskap av andra.
4. Jag har lagt mer energi på mina vänskapsrelationer än på kärleksrelationer, vilket kan bero på att jag levt som ensamstående i princip hela mitt liv (nu 35+ år). Att hamna i konflikter med vänner ser jag som oundvikligt och om jag skulle ge upp så fort det blev jobbigt hade jag förlorat många värdefulla vänskaper och varit väldigt ensam.
Lite tillfälliga intima relationer har jag haft, men aldrig någon jag kunnat kalla min partner. Dock har vissa vänner velat kalla någon min pojkvän, fast jag aldrig benämnt honom så. Troligen för att tanken på att jag skulle ha sex med någon som jag inte har en officiell relation med inte passat deras tanke om mig som ”fin flicka”. Jag skulle kunna tänka mig en parrelation, men jag är inte säker på att det är praktiskt möjligt att hitta någon som jag skulle passa med.
Jag håller med om att det här är väldigt viktigt, och samtidigt är det för mig det absolut svåraste. Att ha orakade ben eller skita i bh:n går relativt lätt, liksom. Men det här.. Hela mitt liv har gått, och går fortfarande, ut på att hitta en person att dela mitt liv med. Jag vill ju så gärna ha det där. Ha en person som är den absolut viktigaste, ”the one”, som älskar mig mer än allt annat och jag vill ju så gärna kunna känna att jag tillhör någon. Att jag är den viktigaste i någons liv.
Jag vet väl inte vad jag annars ska längta efter, eller med vilka mått jag ska värdera mig själv. Om jag slår bort den här drömmen slår jag samtidigt bort hela min världsbild. Och det är då det blir tydligt hur pass påverkad jag är av patriarkatet. Verkligen skrämmande.
Jag håller med om att heteromonogama relationer är ett helvete för kvinnor.
Men hoppas ändå att det ska gå att hitta ett sätt att leva i en heterosexuell relation utan förtryck. Skälet är att jag är så genuint ointresserad av sexuella, nära relationer med någon annan än min partner. Jag är typ den mest (sexuellt) monogama människan jag vet, det spelar liksom ingen roll om de är medfött eller inlärt det är så jag känner. Jag önskar att det blev mer ok för folk att leva på de sätt de vill. Alltså vill en leva i tex. en polyrelation ska det vara helt ok och öppet. Det skulle ju också medföra att vi som lever i monogama relationer, valt någon som också VILL göra det.
För många kvinnor i relationer med män så är det ju i praktiken bara kvinnan som är monogam. Det vill säga männen i relationen sexualiserar och objektifierar kvinnor utanför förhållandet och har obegränsade möjligheter att leva ut det (mer eller mindre subtilt).
Blir inte risken med denna syn att grunden till (och då även krossande av) patriarkatet blir ett individuellt projekt? Om Grunden till patriarkatet är i den heteromonogama relationen så måste ju det innebära att enda utvägen ifrån det blir att individer arbetar mot det inom sina relationer eller genom att inte ingå sådana och det känns som en väldigt individualistisk idé som jag helt enkelt inte tror är hela förklaringen. Att män fortfarande har den största delen av den ekonomiska och politiska makten tänker jag är en stor del av problemet. Könsrollerna är ju inte bara uppbyggda utifrån en patriarkal tradition utan även efter en kapitalistisk, dvs för att männen ska kunna vara ute och arbeta samt vara en del av ekonomin måste de ha en kvinna som är hemma och tar hand om allt det andra, som är känslomässig så att han kan vara ekonomiskt rationell. De som sitter på makten är oftare män, men även ”vanliga” män tjänar generellt sätt mer än ”vanliga” kvinnor och pengar är det maktmedlet vi har tillgång till i den kapitalistiska världen. Utan det maktmedlet har män inte samma makt över kvinnor, och jag tror att enda anledningen till att även par där kvinnan tjänar mer eller lika mycket ofta fortfarande lever på ett traditionellt sätt tror jag beror på att samhällsstrukturerna är så starka att de påverkar dem ändå, inte att heterorelationen är grunden för förtrycket (dock att det visar sitt fula ansikte som tydligast då eftersom män och kvinnor umgås som mest intensivt just där).
Jag har iaf svårt för att tänka mig att män och kvinnor kommer kunna leva som likar enbart genom att arbeta med heterorelationer..
Jag håller helt med dig i din invändning här (även läst svaret av Fanny och förstår vad som åsyftas, men tycker fortf du sätter fingret på något viktigt). Jag ser först och främst problemet här att samhället är anpassat/styrt efter kärnfamiljen (vilket är ännu tydligare i Tyskland där jag bor)vilket i grund och botten handlar om politik. Samhället styr hur våra kärleksrelationer ser ut i hög grad och belönar en viss familjekonstellation (dvs inte bara ekonomiskt med skattelättnader osv utan en bemöts positivt som stadgd med familj och en kvinna som väljer att leva ensam ses antingen som offer eller hot).
Jag anser att det är på den nivån förändring måste komma till stånd (ja såklart en självklarhet här jag vet) och vi kommer ingen vart förrän vi kontroll över den ekonomiska samt politiska makten och med detta hur samhället ska vara organiserat.
Sen är det väl en personlig fråga hur en ser på sitt förhållande och vad känns jämställt för en själv. Jag ser vissa problem med romantik och porr, vill dock fortfarande ha båda i mitt liv och i mitt förhållande eftersom jag inte ser dessa som motsättningar till ett störtande av patriarkatet. Jag värnar om min sexdrift och tycker att just sex ger ett par möjligheten att få uppleva ”perfekt jämställdhet” men även leka med och leva ut typiska könsroller. Mina värderingar och upplevelser hur mina förhållanden ska se ut stämmer tex inte överens med Fannys eller andras. Jag tror risken är rätt hög att få delar samma uppfattning om hur ett jämställt förhållande ska se ut då detta är en sådan subjektiv företeelse och förstår inte vitsen med att en ”ska börja där”.
Läst några av dina inlägg här på raken och tar mig friheten att skriva några ofärdiga funderingar kring att det nog kan finnas en koppling mellan att varför kärleksrelationen är så upphöjd och viktig i samhället och att arbetslinjen är det likaså. Tänker mig att om vi tämjs in i ett samhälle som talar om för oss att arbete är din viktigaste livsuppgift och att du måste arbeta oavsett hur tråkigt eller meningsfullt ditt jobb egentligen känns, så känns ju livet rätt trist och tomt.. och då kommer den där magiska romantiska kärleken in, som ska rädda oss från vardagen och svepa iväg oss på moln och som ska bli någon sorts balans mellan det trista men oj så nödvändiga arbetet… Då tjänar arbetslinjen på den romantiska kärleken för att folk ”står ut” och fokuserar på kärlek och familj istället för att göra uppror mot trist och meningslöst arbete typ.
Att vi går på det hela har väl också att göra med att det är svårt att få utrymme och tänka på vad man vill och tycker är viktigt själv när det finns så många färdiga mallar för hur livet ska vara och är. Då är det ju lätt att köpa paketlösningen på livet liksom, som ändå samhället säger åt oss och lovar ska vara vår mening, arbete och familj. Något måste man ju tro på häri världen, är det inte gud får det väl bli arbetslinjen!! Eftersom du fått en del kommentarer kring att folk känner att det känns meningslöst att inte ha ett arbete eller en färdig struktur kan ju också det vara ett tecken på att vi inte fått utrymme och känna vad vi vill.. Så när ingen talar om för oss vad vi ska göra blir vi deprimerade…