Skillnaden på vård och förvaring.

Den här Caremagrejens fortsatta utveckling äcklar mig något otroligt. Senast ut är detta:

När vi kommer till hemmet frågar personalen ”om vi kan åka till sjukhuset för han har ramlat och vi tror eventuellt att han har brutit något”, säger Marita Bonisell.

Ingen i personalen hade tagit Lennart till en läkare eller ringt familjen angående olyckorna.

Marita tog direkt sin pappa till sjukhuset i Umeå. Där visade röntgenundersökning att Lennart hade brutit höften, handleden och axeln. Han fick opereras direkt för höftskadan.

Men det visade sig även att Lennart hade näringsbrist och hade gått ner 14 kilo.

Detta är inte vård, detta är förvaring. Det är fullkomligt perverst att samhället låter omhändertagandet av gamla vara så fruktansvärt dåligt så att en sån här sak ens kan inträffa.

En förbättrad anställningstrygghet skulle också kunna förbättra vården.

Ytterligare ett larm om felbehandling av människor inom äldrevården har kommit fram. Denna gång har man struntat i att kalla in extrapersonal när en person har varit döende och istället suttit honom framför tv:n. En praktikant har avslöjat detta för kommunalpolitikerna.

Reaktionen från ledningen på Korsnäsgården var att anklaga praktikanten för att ha brutit mot tystnadsplikten.

– Jag krävde att de skulle anmäla mig om jag gjort något fel. Jag tror att de ville skrämma mig för att tysta ner händelsen, säger den före detta eleven.

Tystnadsplikten har alltså använts som ett sätt att skydda företaget så att de kan ägna sig åt sin usla verksamhet ifred. Jag är glad att praktikanten trots allt har gått och berättat om detta, för det är ju verkligen inte så tystnadsplikten ska tillämpas.

Det som är så otroligt sorgligt med allt detta är att inte ens personalen vågar säga ifrån, eftersom som de själva är i en jävligt utsatt position. De har säkert dålig anställningstrygghet och med arbetslösheten som råder har de väl inga andra alternativ. Jag tror att den här typen av situationer hade kunnat stoppas tidigare om personalen hade haft mer att säga till om gentemot företaget. Jag är nämligen övertygad om att de flesta som faktiskt jobbar inom omsorg är intresserade av att behandla patienterna på ett värdigt sätt. Det som brister här är inte personalen, utan företagsledningen.