Norberg har skrivit en krönika om att saker och ting blir bättre som jag antar fungerar lättande för de som inte är sugna på att kritisera den världsordning vi för närvarande lever under, det vill säga kapitalismen. Nå, det är säkert sant att det är mycket som går framåt i stora delar av världen, men sant är också att människor i Europa nu har börjat få svårt att skaffa mat. Det är också sant att rasistiska och fascistiska ideologier är på frammarsch över kontinenten och att det kapitalistiska systemet är i en kris som den rådande ekonomiska vetenskapsdoktrinen inte har lyckats förutse.
Norberg skriver att ”fakta ger en annan bild av 2012” och med detta menar hen att saker och ting inte är så fasliga som många inom vänstern tycker. Detta är såklart ett försvar mot den rådande världsordningen, som för närvarande domineras av liberala idéer som Norberg givetvis är (huvudsakligen) för i egenskap av liberal. Men strängt taget handlar det inte om fakta eller inte, utan om vilken fakta en värderar och hur. Att hänvisa till ”fakta” och sedan bara välja ut några slumpmässiga områden som utvecklats till det bättre är inte ett särskilt seriöst sätt att handskas med den oro inför andra utvecklingar som många känner, och som jag själv absolut anser legitim. Att bara vifta bort detta med ett uppradande av sätt det blivit bättre på är inte ett bemötande, det är en distraktion!
Ganska ofta så hör en detta resonemang från liberalt håll, det vill säga att saker och ting trots allt går framåt. Detta påstående följs ofta upp av en radda exempel på områden där det gått framåt, ofta rör det sig om bekämpningen av absolut fattigdom och sjukdomar samt framtagandet av ny ”miljövänlig” teknik. Denna bild bygger såklart delvis på att en förtiger de saker som inte går i samma positiva riktning, som till exempel miljöproblemen som helhet. Men även om det skulle vara sant att allt blivit bättre och ständigt blir det så skulle jag vända mig emot detta sätt att resonera. Klart är att mycket har blivit bättre i samhället, i alla fall rent materiellt. Detta är dock i sig inge argument för att vi ska fortsätta i samma spår eller sluta kämpa för att göra saker och ting ännu bättre.
En sak som ofta erkänns bland vänstertänkare är att kapitalismen är bra på många sätt, bland annat har den lett till en otroligt utveckling och har dessutom en förmåga att ständigt revolutionera sig själv för att överkomma diverse hinder som den ställs inför. Men kapitalismen har också en rad nackdelar, där en markant sådan är att den verkar exploaterande av såväl människor som miljö där det senare har lett till en av vår tids stora utmaningar, att den skapar klassklyftor och koncentrerar makt i form av ägande, att den är djupt odemokratiskt och så vidare.
Idag har mänskligheten som helhet en stor kunskap kring såväl miljövänlig teknik, bekämpning av sjukdomar, effektiv produktion av livsmedel och en massa annat. Detta är till viss del kapitalismens förtjänst. Min utopi som motståndare till kapitalismen handlar absolut inte om att gå tillbaks till hur det var innan, utan om att organisera samhället med all denna kunskap och framsteg på ett sätt som är mer egalitärt och tar en större hänsyn till både människor och natur.
Problemet med samhället som det ser ut idag är inte att det är så fasligt mycket sämre än det varit innan. Jag skulle till exempel aldrig vilja byta detta samhälle byggt på löneslaveri som bygger på nödtvång mot ett tidigare samhälle med formellt slaveri byggt på fysiskt tvång. Däremot vill jag gå vidare till ett samhälle där ingen form av slaveri existerar. Problemet som jag ser det är att den potential som finns i den teknik och kunskap vi har idag går till spillo för att istället göda kapitalismen. Att som svar på det bara nöja sig med att vi i alla fall har fått det bättre är otroligt ovisionärt, och pekar med all önskvärd tydlighet på att liberalismen inte längre har något att erbjuda i den politiska kampen för ett bättre samhälle.
