Etikett: fattigdom

Kapitalismen bygger på fattigdom.

Ibland talar folk om att fattigdomen ska avskaffas, och att detta är något som vi ska använda kapitalismen för. Resonemanget brukar låta något i stil med att kapitalism leder till tillväxt och då kan fler få det bättre, även om till exempel klyftorna ökar. Det är bättre med ojämlikhet där många har det bra än ett jämlikt samhälle där alla lever i misär, brukar det låta.

”Fattigdom” är inte ett begrepp som är slaget i sten, utan kan betyda många olika saker beroende på vem som använder det och i vilken kontext det används. Till exempel varierar det mellan om en snacka om absolut fattigdom eller relativ fattigdom, där den senare mäts utifrån den generella inkomstnivån i ett land. Fattigdom som vi brukar använda det handlar om att inte ha en inkomst som är hög nog för att få livet att gå ihop riktigt, men det kan också vara ett generellt ord för brist, inte bara på pengar utan på något annat.

I mina ögon är arbetare fattiga, även de som har bra lön. De är fattiga i den betydelsen att de saknar möjligheter till självbestämmande, egenmakt. De måste sälja sin arbetskraft på en marknad för att kunna överleva eller åtnjuta någon form av ekonomisk frihet. Deras öde är att låta sig exploateras under mer eller mindre bra villkor, låta kapitalisters och politiskers nycker avgöra deras liv. En arbetare som inte kan arbeta är föga värd.

Ett fenomen som skedde under industriella revolutionen och som fortsätter ske även idag är det så kallade inhägnandet av allmänningar. En allmänning är det som ingen äger, men som alla kan nyttja. Det finns flera olika typer av allmänningar; intellektuella, naturresurser, saker vi byggt upp gemensamt (som i och för sig staten ofta äger men som kan nyttjas som en allmänning) och så vidare. Till en början så var ju typ allting allmänningar, eftersom privategendomen inte var uppfunnen. En generell trend är att fler och fler av dessa allmänningar inhägnas och utnyttjas av företag, genom beslagtagande av naturresurser, genom patent och copyright, genom att det vi byggt upp gemensamt säljs ut och kommersialiseras. Detta är också ett sätt att skapa fattigdom. Det handlar dock inte om disponibel inkomst utan om möjligheter till att kostnadsfritt eller för en väldigt låg kostnad göra olika saker.

Om ett företag kommer och inhägnar jord som innan har varit fritt för människor att använda för sin egen försörjning och sedan anställer de människor som gjort det för en lön som ger dem en bättre levnadsstandard, så har de blivit rikare mätt i rena pengar. Men de har också blivit fattigare i fråga om möjligheter till självbestämmande. Till exempel så kommer företaget troligen att ställa betydligt högre krav på arbetarna, vilket troligen kommer göra att till exempel gamla inte får vara med och bidra och heller inte får betalt. Fattigdom kan inte bara mätas utifrån månadsinkomsten. Jag menar inte att människor hade det sjukt fett innan kapitalismens intåg, men jag menar att en inte bara kan se utveckligen som en jämn färd uppåt. Många har säkert fått det bättre, men i vissa aspekter har folk fått det sämre också.

Vi har ett samhälle som bygger på fattigdom. Det är människors fattigdom, deras brist på resurser för att själva producera vad de behöver, som tvingar in människor i att slava för kapitalisterna. Denna fattigdom är i sin tur ingenting ”naturligt”, utan resultatet av en politik som bygger på fråntagande och inhägnande av allmänningar. Utan fattigdomen kommen kapitalismen aldrig att fungera, och därför kan fattigdomen försvinna först i ett samhälle fritt från kapitalism.

Organiserat tiggeri.

Ibland talas det om så kallat ”organiserat tiggeri”. Den här termen för tankarna till olika kriminella ”ligor”, kanske rentav sådana som hänsynslöst utnyttjar personerna som sitter och tigger genom att ta deras pengar. Organiserat tiggeri är, får vi lära oss, mycket värre än individuella personer som tigger. Organiserat tiggeri känns liksom som att bli lurad, som att det finns något ”nätverk” som tjänar jättejättemycket pengar på att vi är så naiva som tror att de där kronorna faktiskt går till någon som behöver dem.

Jag tänker att att vara organiserad kan vara väldigt många olika saker. Det kan finnas människor som saknar möjligheter till försörjning som åker till rikare länder för att tigga. Om detta sker så är det ganska naturligt att det sker just organiserat. Varför? Jo, för att fattigdom inte drabbar enskilda individer, det drabbar familjer och byar.

Tänk dig själv att sitta i en situation där din bästa möjlighet till försörjning är att åka till ett annat land och tigga? Skulle du vilja göra det själv? Hitta ett eget boende som troligen skulle vara mycket dyrare än om ni delar, vara helt ensam i ett land som du kanske aldrig varit i förut? Troligen inte. Det är ganska naturligt att människor som känner varandra och är i samma situation gör den här typen av saker tillsammans.

I den individualistiska världsbilden så ingår synen på fattigdom. Fattigdom är något som drabbar enskilda individer som har hamnat på glid, inte ett samhälleligt fenomen. Därför måste fattiga också vara ensamma, annars anses det vara fejk. Så fort det är fler än en så föds misstankarna; de kanske har planerat det här.

Människor får nämligen inte planera kring sitt tiggeri. De enda omständigheter under vilka det är legitimt att tigga är när en plötsligt vaknar en morgon och upptäcker att kylen är tom och att en inte har en krona kvar på kontot, det får liksom inte ligga någon organisation eller planering bakom det. Detta visar på en väldigt märklig bild av vad fattigdom är, som om det vore något som slog till slumpvis och inte ett tillstånd som människor lever i, inte sällan under ett helt liv.

Människor kommer hit och tigger för att det är det enda sättet för dem att förbättra sina livschanser. Detta är i sig en tragedi. Vissa vill förvärra situationen för detta människor genom att misstänkliggöra deras bevekelsegrunder och kriminalisera den gemenskap som vissa ändå lyckas upprätthålla under dessa vidriga omständigheter.

Jag antar att det är så att människor i svåra situationer som har gemenskap med varandra skrämmer. Det skrämmer för att det vittnar om en spricka i den individualistiska världsbilden. De flesta hamnar inte i sådana situationer som individer ”på glid”, utan det är en samhällelig process som drabbar grupper av människor. Men jag tror också att det handlar om rädslan för att det ska börja tisslas och tasslas i dessa grupper, rädslan för att den organisering som kanske först handlade om överlevnad sedan kan komma att börja handla om kamp. Människor som utifrån gemensamma livsvillkor organiserar sig i gemensam kamp för att förbättra dessa, det är något som är i sanning samhällsomstörtande, och därför finns det alltid ett intresse hos borgerligheten att splittra dessa gemenskaper så fort de börjar dyka upp.

Okunnighet som debattstrategi.

Busch har skrivit en fenomenalt korkad debattartikel i Aftonbladet om relativ fattigdom. Redan i inledningen sätter hen tonen genom att förklara vad relativ fattigdom är:

Fattigdom är ett problem och ska bekämpas. Men den relativa fattigdomen – att min granne kan köpa en finare bil än vad jag kan – är inte ett problem.

Nå, nu är det väl kanske inte riktigt det som åsyftas med relativ fattigdom. Det hela får sin förklaring när Busch förklara vad relativ fattigdom är.

Måttet för relativ fattigdom är missvisande och innebär att alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga.

Nu är detta alltså inte alls vad som menas med relativ fattigdom. Jag har aldrig sett en debattör mena att fattiga är personer som ligger direkt under medianinkomsten, det faller ju på sin egen orimlighet eftersom 50 % av befolkningen i så fall alltid skulle vara fattig och det inte skulle vara något relevant mått över huvudtaget. Den definition som används av Vänsterpartiet är att inkomsten ligger på 60 % av medianinkomsten, vilket är betydligt mindre än 22 477. Låt oss anta att Busch lyckats kolla upp rätt när hen fick fram att medianinkomsten, i så fall är gränsen för relativ fattigdom ungefär 13500 kronor i månaden, vilket genast känns mer rimligt. Tänk sedan att det ska dras skatt på detta, då blir det 9440 kronor kvar. Tänk sedan att en har en familj som en ska försörja på såhär lite pengar. Det är något annat än att inte kunna köpa en lika fin bil som sin granne.

Busch skriver även såhär:

Låt oss för hederlighetens skull vara tydliga: det är skillnaderna i inkomst som har ökat, inte klyftorna.

Nå, att ”skillnaderna i inkomst” ökar är typ precis exakt detsamma som att klyftorna har ökat. Det är liksom det som menas med att klyftorna ökar. Sedan kanske Busch inte tycker om termen, hen kanske tycker det låter ”negativt” eller något, men det är ändå det som menas.

Det som fascinerar mig med den här texten är att Busch uppenbarligen inte tyckte att hen hade något slags ansvar att kolla upp grundläggande fakta i frågan innan hen ger sig ut i debatt. Att inte ens bemöda sig med att kolla upp vad som menas med relativ fattigdom är bara så jävla slött av hen.

Och det värsta är att jag tror att den här strategin funkar, jag tror till och med att den funkar skitbra. Jag tror att den hjälper till att etablera myten om nippriga vänstermänniskor som vill att alla ska ha det precis lika. Det spelar ingen roll att det Busch skriver helt enkelt inte stämmer, för folk kommer läsa hens artikel utan att bry sig om det.

Okunnighet är ett verktyg som används flitigt i debatt. Genom att inte bry sig om att återge saker på ett korrekt sätt kan en dra helt orimliga slutsatser om att vänstern vill att alla ska ha det precis lika, eller att vi tycker att det bara är saker som betyder något här i världen. Om Busch hade bemödat sig med att googla ”relativ fattigdom” och undvikit att ljuga i artikeln hade det kanske varit lita svårare för hen att utmåla vänstern som tokig.

Problemet är inte att vi har det sämre än innan, utan att vi skulle kunna ha det så mycket bättre.

Norberg har skrivit en krönika om att saker och ting blir bättre som jag antar fungerar lättande för de som inte är sugna på att kritisera den världsordning vi för närvarande lever under, det vill säga kapitalismen. Nå, det är säkert sant att det är mycket som går framåt i stora delar av världen, men sant är också att människor i Europa nu har börjat få svårt att skaffa mat. Det är också sant att rasistiska och fascistiska ideologier är på frammarsch över kontinenten och att det kapitalistiska systemet är i en kris som den rådande ekonomiska vetenskapsdoktrinen inte har lyckats förutse.

Norberg skriver att ”fakta ger en annan bild av 2012” och med detta menar hen att saker och ting inte är så fasliga som många inom vänstern tycker. Detta är såklart ett försvar mot den rådande världsordningen, som för närvarande domineras av liberala idéer som Norberg givetvis är (huvudsakligen) för i egenskap av liberal. Men strängt taget handlar det inte om fakta eller inte, utan om vilken fakta en värderar och hur. Att hänvisa till ”fakta” och sedan bara välja ut några slumpmässiga områden som utvecklats till det bättre är inte ett särskilt seriöst sätt att handskas med den oro inför andra utvecklingar som många känner, och som jag själv absolut anser legitim. Att bara vifta bort detta med ett uppradande av sätt det blivit bättre på är inte ett bemötande, det är en distraktion!

Ganska ofta så hör en detta resonemang från liberalt håll, det vill säga att saker och ting trots allt går framåt. Detta påstående följs ofta upp av en radda exempel på områden där det gått framåt, ofta rör det sig om bekämpningen av absolut fattigdom och sjukdomar samt framtagandet av ny ”miljövänlig” teknik. Denna bild bygger såklart delvis på att en förtiger de saker som inte går i samma positiva riktning, som till exempel miljöproblemen som helhet. Men även om det skulle vara sant att allt blivit bättre och ständigt blir det så skulle jag vända mig emot detta sätt att resonera. Klart är att mycket har blivit bättre i samhället, i alla fall rent materiellt. Detta är dock i sig inge argument för att vi ska fortsätta i samma spår eller sluta kämpa för att göra saker och ting ännu bättre.

En sak som ofta erkänns bland vänstertänkare är att kapitalismen är bra på många sätt, bland annat har den lett till en otroligt utveckling och har dessutom en förmåga att ständigt revolutionera sig själv för att överkomma diverse hinder som den ställs inför. Men kapitalismen har också en rad nackdelar, där en markant sådan är att den verkar exploaterande av såväl människor som miljö där det senare har lett till en av vår tids stora utmaningar, att den skapar klassklyftor och koncentrerar makt i form av ägande, att den är djupt odemokratiskt och så vidare.

Idag har mänskligheten som helhet en stor kunskap kring såväl miljövänlig teknik, bekämpning av sjukdomar, effektiv produktion av livsmedel och en massa annat. Detta är till viss del kapitalismens förtjänst. Min utopi som motståndare till kapitalismen handlar absolut inte om att gå tillbaks till hur det var innan, utan om att organisera samhället med all denna kunskap och framsteg på ett sätt som är mer egalitärt och tar en större hänsyn till både människor och natur.

Problemet med samhället som det ser ut idag är inte att det är så fasligt mycket sämre än det varit innan. Jag skulle till exempel aldrig vilja byta detta samhälle byggt på löneslaveri som bygger på nödtvång mot ett tidigare samhälle med formellt slaveri byggt på fysiskt tvång. Däremot vill jag gå vidare till ett samhälle där ingen form av slaveri existerar. Problemet som jag ser det är att den potential som finns i den teknik och kunskap vi har idag går till spillo för att istället göda kapitalismen. Att som svar på det bara nöja sig med att vi i alla fall har fått det bättre är otroligt ovisionärt, och pekar med all önskvärd tydlighet på att liberalismen inte längre har något att erbjuda i den politiska kampen för ett bättre samhälle.