Ibland hävdar män(niskor) att om en använder vissa begrepp, såsom förtryck, sexism eller kvinnohat ”för ofta” så devalveras begreppet och blir ”mindre värt”. Resonemanget är att en ska ”spara” dessa ord till när det verkligen gäller. Förtryck ska vara sådant som anses ”allvarligt”, typ våldtäkt, misshandel och så vidare, och inte könsroller, ojämlik fördelning av arbete eller liknande. Ofta drar de nog gränsen så att de själva hamnar på den ”säkra sidan”, så att förtryckaren är någon annan och de själva inte alls upprätthåller några patriarkala strukturer (obs ren gissning från min sida).
Dessa ord är för mig inga förstärkningsord, utan ord som beskriver olika fenomen. Min defnition av förtryck, sexism och så vidare är inte att det ska vara ”grovt” på något vis, utan att det är just förtryck eller sexism. Dessa fenomen kan vara mycket mycket ”lätta” utan att det blir mindre förtryck eller sexism för det. Också minsta lilla förtryck är just förtryck.
Vad som är ”grovt” mäts alltid utifrån de normer som råder i samhället. Innan så ansågs det säkert inte vara särskilt grovt att bli våldtagen inom sitt äktenskap, med tanke på att det inte var olagligt. Det var inte mindre förtryckande för det. Det finns saker som pågår idag som kommer ses som absurda i framtiden. När en skapar en samhällskritisk begreppsapparat, som feminismen gör, så fungerar det inte att utgå från hur folk i allmänhet uppfattar olika ord och företeelser.
Jag tycker att det är en ganska oseriös begreppsdiskussion att utgå ifrån vad en personligen känner borde kallas för förtryck eller sexism, med utgångspunkt i hur ”grovt” ordet och företeelsen uppfattas. Jag anser det inte vara devalverande att kalla saker vid dess rätta namn, däremot är det devalverande att utgå från sina känslor inför olika fenomen när en definierar olika begrepp.
Förtryck är enligt min definition att ideologiskt och/eller materiellt bearbeta en person eller en grupp personer för att sätta dem i ett ihållande underläge, som det sedan troligen dras fördel av på något vis. Detta är vad kvinnor utsätts för i patriarkatet, med mer eller mindre ”grova” metoder. Det går dock inte att säga att bara det fysiska våldet eller tvånget utgör förtryck, utan det finns ett omfattande förtryckande system där en mängd olika tekniker ingår. Detta system kallas patriarkatet. Vissa metoder accepteras inte formellt i samhället, såsom till exempel våld, andra metoder accepteras eftersom de inte anses ”grova”, alla metoder är emellertid en del i samma förtryckande system. Som feminist är det viktigt att en inte bara fokuserar på det ”grövsta” förtrycket, utan allting som upprätthåller detta förtryckande system, hur marginellt det än må verka.
Vi kan inte låta män avgöra vad vi ska räkna som förtryck, utan det är något vi måste komma fram till själva. Att män inte identifierar sig med att de är ”förtryckare” eller ”sexister” är inget argument över huvud taget. Givetvis gör de flesta män inte det, men lyckligtvis så är det inte deras definitioner och uppfattningar som feministisk teori står och faller med. Det är och bör fortsätta vara teori av kvinnor och för kvinnor. Det är vi som måste komma fram till vad vi uppfattar som förtryckande, för det är vi som utsätts för förtrycket.