Estetik.

Två bilder från mina första månader som kameraägare, tagen med blixt i ett mörkt rum. Gillar dem fortfarande skitmycket, men kanske av andra skäl nu än innan. Tycker om när man ser andra estetiska värden i saker man skapat än vad man gjorde innan. Till exempel när jag läser texter jag skrev som yngre så brukar jag uppskatta andra saker än vad jag gjorde då.

Estetik av det förkastliga.

Jack&Jones har ju blivit uppmärksammade i och med denna t-shirt som anses vara glorifierande av våldtäkt.

Alltså, jag förstår ju referenserna men jag känner väl lite med detta som jag skulle känna inför en tröja med två personer som slogs på, en person som sköt någon eller knarkade på. Jag tycker inte att det med nödvändighet behöver vara fel att avbilda något dåligt på ett estetiskt snyggt sätt och jag hör väldigt sällan folk kritisera sådant på samma sätt.

Jag får också lite rysningar när jag ser sådant, samtidigt känner jag inte att det är intellektuellt hållbart att acceptera det ena men inte det andra.

Finns det något intellektuellt försvar för varför man ska ta hårdare på sånt här än andra romantiserande bilder av förkastligt beteende?

Feminism del ett, om höga klackar och om kroppens underkastelse.

Egentligen tänkte jag inleda den här kategorin med ett inlägg om varför man ska kalla sig feminist och inte humanist men jag blev intresserad av den här diskussionen rörande högklackade skor.

Högklackade skor skadar foten. Om du bär dem dagligen blir hälsenan förkortad vilket kan orsaka problem, man kan också få problem med ryggen och stressfrakturer. Det är lättare att snubbla om man bär högklackat och fötterna är sällan glada efter en hel dag i höga klackar.

För det mesta bär jag platta skor men ibland tar jag på mig klackar om jag vill känna mig lite extra fin. Jag tycker inte att man ska mygla med att det hindrar rörelsefriheten att bära höga klackar.

Ofta så hörs ett försvar för höga klackar som går ut på att man ska bära det för att det är snyggt och att det inte har något med kvinnoförtryck eller ideal att göra, utan att det rör sig om en subjektiv uppfattning som är fri för alla att välja om de vill inta eller ej. Samma försvar hörs ofta för plastikoperationer och smink.

Men frågan om höga klackar kan inte bara ses ur det förlovade individualistiska perspektivet utan måste även betraktas som samhällsfenomen. Det går inte att sticka under stol med att höga klackar är ett ideal i dagens samhälle, på samma sätt som det är ett ideal att vara smal. Vad som är intressant är vad detta ideal beror på och förmedlar.

Höga klackar ger dels illusionen av längre ben, vilket uppfattas som attraktivt. De gör även att musklerna i benet blir mer definierade och att gångstilen blir mer kvinnlig (förutsatt att man kan gå i dem, givetvis). Många tycker att ideal i sig är förtryckande men jag vet inte om jag håller med. Det vore såklart trevligt om alla kroppsformer och klädstilar såg som jämlika men jag tror inte att det är en möjlighet; människan kommer alltid att ha en uppfattning om snyggt och fult, och det gäller såväl kvinnor som män. Däremot kan man sträva efter ett samhälle där många olika ideal är tillåtna.

Men vad jag tycker är mer intressant än de rent estetiska aspekterna är vilket psykiskt ideal höga klackar förmedlar. Vi minns väl alla Alexander Mcqueens otroliga klackar som utgjorde någon slags kulmen på modet med extrema klackar som rådde för några säsonger sedan.

Jag tror att alla kan enas om att dessa skor inte är särskilt vackra. De ser inte mänskliga ut. Men blir man inte lite imponerad ändå? Tänk att det finns folk som kan bära dessa skor, människor som kan utsätta sig för det lidandet bara för att ha ett par skor på sig. På samma sätt som vi någonstans imponeras av en otroligt smal person, inte för att det egentligen tilltalar oss utseendemässigt utan på grund av själva lidandet som personen måste utstå för att kunna se ut så.

Och är det inte någonstans också det som höga klackar handlar om. Att sätta estetiken över bekvämligheten. Att låta kroppen underkasta sig något högre, ett ideal, själen, jaget, viljan eller vad man nu vill kalla det. Ofta kritiseras ideal med grunden i att de är omänskliga, men är det inte just det vi vill åt? Vi vill vara lite mer än bara människor, vi vill få våra kroppar att underkasta sig våra själar.

Och om man ser omkring sig, på de ideal som präglar samhället, handlar det inte väldigt mycket om lidandet som sådant? Folk imponeras inte så mycket av kroppar, skor eller kläder som sådana utan av vägen dit, av det man är tvungen att offra.

Lyxiga myskläder.

En sak jag tycker är fullständigt obegriplig rent estetiskt är lyxiga myskläder. Detta innefattar alltså odd molly, chillnorway och juicy couture som är helt obegripligt populärt. För det första så fattar jag inte estetiken för fem öre. Varför klä sig i rosa pryliga ”dressar” med guldtryck?

Alltså. Varför i helvete lägger man pengar på snygga myskläder? Varför spenderar man 1000 spänn på ett par mysbyxor eller en velourtröja? Det är fullständigt obegripligt, för man visar sig väl fan ändå inte i myskläder så att folk kan se en. Och om man nu gjorde det, vad vill man förmedla? Att man ägnar så mycket tid åt att vara deppig och äta ben&jerrys att man bryr sig om att vara snygg även då? Att man har för mycket pengar? Att man prioriterar konstiga saker?

Det är ungefär lika obegripligt som folk som köper fancy bindor. Orka glamourisera sin mens, liksom.

Vi ser ju alla att detta är fult, så varför säger ingen nåt.

Det finns två riktiga gullmärken när det kommer till mode, Chanel och Acne. Alla svenska modebloggerskor fullkomligt älskar allt som Acne spottar ur sig, och hela modevärlden älskar allt som Chanel någonsin gör.

Men i år har både märkena lanserat kollektioner som faktiskt är fula. Allvarligt talat.

Det kanske är lite sen att skriva om det eftersom folk redan har klagat, men jag tänkte gör det ändå.

Många tycker att modevärlden är underlig och att de mesta kläderna man ser inte är bärbara, jag brukar argumentera emot med att de flesta kläderna faktiskt går att bära om man matchar rätt, att märkena skapar sina catwalkkollektioner för att definiera en look, men att det mesta i själva verket görs i en mer bärbar version också och att det obärbara oftast är små detaljer, som en skitstor pälsmössa, som finns där för att skapa en röd tråd eller sätta en stämning. På det sättet är mode konst: man skapar inte bara ett plagg, man skapar en kvinna, en identitet och en kontext för andra kvinnor att identifiera sig med och plocka det bästa ifrån.

Mode är något jag hämtar inspiration ifrån, inget jag följer, och jag tror att de flesta delar min mening här. Men hur kommer det sig att vissa märken kan skapa kläder som ingen någonsin skulle bära om det inte var just dem som gjort kläderna. Om det var ett mindre creddigt märke än Acne som gjort den här jackan skulle den ses som konstig och excentrisk, men eftersom alla älskar Acne så tycker alla att jackan är helt underbar, och om det finns nån som inte tycker det så ger hen fan i att säga det.

Modevärlden bygger ju som alla vet i mångt och mycket på självbildsonani och inbördes beundran, att vara excentrisk anses fint på något sätt. Men hur mycket man än kan se kläder som konst handlar ju mode ytterst om att skapa vackra kläder, kläder som folk tycker om att bära, som man känner sig vacker i.

Detta tycker jag att både Chanel och Acne har misslyckats brutalt med i år och jag förstår inte varför folk förnekar detta. Visst, skönhet är subjektivt, men jag tror nog att de flesta har någorlunda lika värderingar kring vad som är vackert och inte. Och framförallt: även om de där pälsarna ser coola ut så är det få som faktiskt skulle bära dem, och detta är vad jag vet ”ready-to-wear”-kollektioner och inget konstigt experiment.

För mig är det svårt att undvika känslan av att Karl Lagerfeldt spelar oss ett elakt spratt, att han vet att vi kommer följa efter och tycka hans grejer är snygga och nu bara vill se hur långt han kan dra det hela. Jag skulle vilja se lite mindre likriktning och lika mer kritik bland modebloggerskor.