Jag närde länge någon slags uppfattning om att man inte ska hacka på mode- och livsstilsbloggare ty inget ämne är mindre viktigt än något annat att ta upp. Men så läste jag lite så kallade modebloggar igår och jag blev bara så förbannat trött. Vad är det för människor som skriver eller snarare fotar den där skiten? Och hur kan intresset vara så enormt att det är det som bloggvärden går runt på.
Kläder och skönhet attraherar och konsumtion är ett folkets opium, ja jag vet. Men jag kan ändå inte begripa hur en vuxen människa till den graden kan snärja in sig så i att låta konsumismen definiera ens person. Och så detta otroliga vurmande för företag som gör mig så trött. Man älskar företagen och deras produkter; Acne, Apple, Levis, H&M och så vidare. Man verkligen låter det definiera en som person att man har på sig ett visst par jeans och använder en viss mobil. Man kanske till och med kallar sig en H&M-tjej eller en Mac-nörd eller något liknande.
Nej, jag har inget emot skönhets- eller klädintresse i sig men jag är trött på den enorma plats det tar i vår vardag och framförallt på hur företagen tillåts definiera den till den grad de gör. För faktum är att väldigt mycket av vår bild av skönhet byggs upp av företag, dessutom hänvisas det ofta till olika stilmässiga uttryck genom att nämna företagsnamn.
Vissa menar att kläder, smink och så vidare är ett kreativt intresse. Ja det är det väl till viss del, men det är en kreativitet som är övertagen och kringskuren av företag som ingen annan. Visst kan man experimentera med stil och kläder ändå men faktum är fortfarande att det är den uttrycksform som är mest invaderad av företagsinflytande.
Det som bekymrar mig är den otroliga avsaknad av ifrågasättande av detta företagsinflytande och -definierande som jag ser hos modebloggarna. Jag skulle gärna se någon slags rörelse för att ta stilintresset tillbaka som uttrycksform men någon sådan ser jag tyvärr inte. Det är bara varumärken och åter varumärken i en lång rad och det gör mig så förbannat trött.
Satan vad störigt det är med folk som nödvändigtvis måste positionera sig som ickemodebloggare. Typ såhär:
Det här är ingen modeblogg som handlar om vilka kläder jag har på mig. Om du vill läsa sånt så finns det en massa bloggar, men jag skriver bara om spännande saker!
Det finns ju till och med en massa bloggar som heter ”ingen jävla modeblogg” eller som har det som headline.
Varför är det så jävla viktigt att konstatera att man inte skriver en modeblogg. Låt innehållet tala för sig själv, kan man tycka. Jag blir fan otroligt avtänd när det första jag ser när jag är inne på en blogg är en lång radda om vad den bloggen inte är.
Jag lurkade runt lite på Calle Schulmans blogg och hittade den här (totalt ot) kommentaren under det här inlägget, skriven den här människan.
Om jag klickar mig in på en rosa modeblogg till där männsikans ambition är att bli modell / dokusåpakändis / nåt inom mode så…
ja inte vet jag, men kan nån slå dessa männsiskor med nåt hårt i huvudet. berätta att de som bäst kommer sitta i kassan på ica/ jobba i vården/ plugga komvux. Inga plasttuttar i världen kommer att rädda er!
(missförstå mig rätt, jag har så mycket mer respekt till alla som jobbar i vården etc än modebloggare.)
Detta är en jävligt vanlig inställning, det där att man blir upprörd över människor som vill livnära sig på ”ytliga saker” som mode, bloggande eller liknande. Jag fattar inte varför människor blir så otroligt provocerade av unga tjejer med högtflygande ambitioner. Låt dem?
Men framförallt: varför är det inte provocerande när män agerar liknande. Varför stör sig ingen på keffa snubbar som vill bli ”speldesigners” eller nån annan jävla skit, varför blir ingen irriterad på manliga teknikbloggare som är precis lika stora konsumtionshetsare och som skriver om precis lika onödiga prylar. Om nån tjej är bra på att blogga om mode och tjänar stålar på det är väl det skitbra, eller?
Det är så typiskt att kvinnliga intressen alltid ska nedvärderas, även av kvinnorna själva. Av någon anledning ser kvinnor det som prestigefullt att ta avstånd från typiskt kvinnliga intressen och egenskaper, såsom ”känslor”, stil, skönhet, hälsa och sånt. Och varför ses kvinnor som ägnar sig åt b-kändisskap som blåsta idioter/slampor när män i samma position ofta ses som sköna och avslappnade grabbar alternativt coola players som gör vad de kan för att få ligga.
Jag vet ju varför det är såhär egentligen, men ibland blir jag bara så trött på det. Lite funderingar sådär bara.
Det finns två riktiga gullmärken när det kommer till mode, Chanel och Acne. Alla svenska modebloggerskor fullkomligt älskar allt som Acne spottar ur sig, och hela modevärlden älskar allt som Chanel någonsin gör.
Men i år har både märkena lanserat kollektioner som faktiskt är fula. Allvarligt talat.
Det kanske är lite sen att skriva om det eftersom folk redan har klagat, men jag tänkte gör det ändå.
Många tycker att modevärlden är underlig och att de mesta kläderna man ser inte är bärbara, jag brukar argumentera emot med att de flesta kläderna faktiskt går att bära om man matchar rätt, att märkena skapar sina catwalkkollektioner för att definiera en look, men att det mesta i själva verket görs i en mer bärbar version också och att det obärbara oftast är små detaljer, som en skitstor pälsmössa, som finns där för att skapa en röd tråd eller sätta en stämning. På det sättet är mode konst: man skapar inte bara ett plagg, man skapar en kvinna, en identitet och en kontext för andra kvinnor att identifiera sig med och plocka det bästa ifrån.
Mode är något jag hämtar inspiration ifrån, inget jag följer, och jag tror att de flesta delar min mening här. Men hur kommer det sig att vissa märken kan skapa kläder som ingen någonsin skulle bära om det inte var just dem som gjort kläderna. Om det var ett mindre creddigt märke än Acne som gjort den här jackan skulle den ses som konstig och excentrisk, men eftersom alla älskar Acne så tycker alla att jackan är helt underbar, och om det finns nån som inte tycker det så ger hen fan i att säga det.
Modevärlden bygger ju som alla vet i mångt och mycket på självbildsonani och inbördes beundran, att vara excentrisk anses fint på något sätt. Men hur mycket man än kan se kläder som konst handlar ju mode ytterst om att skapa vackra kläder, kläder som folk tycker om att bära, som man känner sig vacker i.
Detta tycker jag att både Chanel och Acne har misslyckats brutalt med i år och jag förstår inte varför folk förnekar detta. Visst, skönhet är subjektivt, men jag tror nog att de flesta har någorlunda lika värderingar kring vad som är vackert och inte. Och framförallt: även om de där pälsarna ser coola ut så är det få som faktiskt skulle bära dem, och detta är vad jag vet ”ready-to-wear”-kollektioner och inget konstigt experiment.
För mig är det svårt att undvika känslan av att Karl Lagerfeldt spelar oss ett elakt spratt, att han vet att vi kommer följa efter och tycka hans grejer är snygga och nu bara vill se hur långt han kan dra det hela. Jag skulle vilja se lite mindre likriktning och lika mer kritik bland modebloggerskor.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.
Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.
Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.
Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.
Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.
Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.
Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.
