debatt – Fanny Åström

”Övertyga mig”.

Den här typen av man stöter jag ofta på, främst på internet. Den mannen som liksom utgår från att hans tankar om feminism är så oerhört angelägna för mig att jag villigt ska ägna min tid åt att försöka övertyga honom om att jag har rätt i att vara feminist och att han också borde vara feminist. När jag inte har någon lust att diskutera med honom blir han kränkt och börjar anklaga mig för att inte kunna ”ta debatten” eller inte vara intresserad av att sprida mina åsikter, bara för att jag inte är intresserad av att lägga min tid på att övertyga just precis honom.

Fick denna kommentar angående bilden ovan på instagram:

Igenkänningen på denna. Pratade med en snubbe en gång som ville att jag skulle utbilda honom och när jag tipsade om att han kunde läsa på själv lät det typ ”jaha, men säg till om du vill värva en medlem till F! så kanske du kan övertyga mig” osv osv.

De låtsas liksom vara intresserade, de lockar med att en kanske kan ”övertyga” dem, de skapar någon slags tävling där deras medhåll är det vackraste priset en möjligtvis kan vinna. Lite ”om du lyckas övertyga mig är det ju ett bevis för att du har rätt, för det är ändå min åsikt som räknas”. De tycker liksom att det är helt rimligt att ta flera timmar av ens tid i anspråk eftersom en kanske kanske kan få dem att ändra åsikt. Alltså sorry, men din enskilda åsikt är inte särskilt mycket värd för mig eller den feministiska kampen.

Jag vet att jag kan bräcka vilken man som helst i en diskussion om feminism, jag har gjort det många gånger och ger mig då och då in i det när jag vill ha lite underhållning. Problemet är att det är så satans ovärt att syssla med som någon form av feministisk kamp. Dels är det oerhört uttröttande att över huvud taget ”debattera” saker och ting med någon som sällan är särskilt intresserad av att faktiskt begripa saker. Och grejen är också att om en faktiskt ”vinner” diskussionen så är det sällan till någon större nytta eftersom dessa män ändå inte har något intresse i att faktiskt bedriva någon slags feministisk kamp värd namnet. Ändå antas jag tycka att det är viktigt eftersom det i detta skeva samhälle av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) anses vara något slags bevis på min duglighet som debattör och att mina åsikter är korrekta att jag lyckas övertyga en man. Att prioritera dessa diskussioner med män är att godta denna världsbild.

Varför skulle jag tycka att det var så viktigt att just den mannen går omkring med åsikten att feminism är rimligt? Det som intresserar mig är inte vad enskilda människor tycker utan hur vi ska kunna organisera effektiv feministisk kamp. Även de män som någonstans sympatiserar med feminismen är väldigt sällan särskilt behjälpliga när det kommer till just feministisk kamp, den intresserar dem helt enkelt inte, vilket inte är så konstigt eftersom de tjänar på patriarkala strukturer. Det finns såklart undantag från denna regel, men de män som agerar som jag beskrivit här utgör knappast det undantaget De visar inget ödmjukt intresse för feminism, de är så oerhört självgoda att de bara antar att det är alla feministers högsta dröm att kunna ”värva” dem.

Jag har en regel som inte är att hålla på och ge mig in i en massa debatter eller svara på en massa störiga frågor som ställs av människor som inte visar någon villighet att läsa på själva. Om de inte gör det kan en ju dra slutsatsen att de inte är så jävla intresserade av feminism. Däremot att hjälpa till att förklara grejer och reda ut koncept för någon som är nyare än vad jag är, det har jag ingenting emot. Men om en går in med grundinställningen att en är ett pris som ska vinnas bara för att ens blotta närvaro är så jävla bra så kan en faktiskt lika gärna skippa det där med feminism. Jag tror inte att vi tjänar särskilt mycket på att ha er med i kampen.

Jag tror att vi tjänar betydligt mycket mer på att ge varandra uppmärksamhet, fokusera på de (i majoriteten av fallen ickemän) som faktiskt visar ett genuint intresse för feminism och få dem att känna sig välkomna, praktisera solidaritet inom gruppen och inte lägga vårt krut på att försöka ”värva” folk som faktiskt inte är genuint intresserade. Jag tror att en sådan strategi är uttröttande och jag tror också att det är riskabelt att börja värdera deras åsikter högre än de som redan finns med i kampen. Att prioritera motsträviga män framför de ickemän som redan är med oss kan aldrig vara en feministisk handling.

Risken med att skapa debatt.

Det finns en idé hos vissa människor att olika rörelser inte existerar och det inte utgör en så kallad ”snackis” för tillfället. Enligt denna logik kan olika försök till smutskastande och förlöjligande av feminism utgöra någonting positivt, eftersom ingen hade brytt sig annars. Det är plötsligt på allas läppar, och detta antas utgöra en framgång.

För mig, som dagligen jobbar med feministiska frågor, blir det absurt när någon försöker hävda att antifeminister som sätter feminismen på agendan utgör någon slags positiv kraft. För mig är det uppenbart att detta utgör distraktioner i mitt politiska arbete, eftersom jag tvingas in i diskussioner som egentligen är överflödiga. Jag vet att mina frågor inte behöver ”lyftas fram” av någon extern för att äga relevans, och jag vet att folk läser och bryr sig oavsett om det står på ”agendan” eller inte. Kanske inte lika många, men fortfarande tillräckligt för att det ska var betydelsefullt. På samma sätt har jag läst texter, gjort arbete och gått utbildningar som har varit livsomvälvande för mig utan att det har varit något som debatterat offentligt just då.

Ibland talas det om hur vi feminister ska kunna lyfta våra frågor, ur vårt perspektiv, och sätta dem högst på dagordningen. Detta är ett relevant arbete som jag själv försöker bidra till då och då. Jag tänker däremot att det kan vara riskabelt att gå med på den här logiken och försöka ”väcka debatt”, oavsett om det är en positiv sådan eller inte, i en allt för hög utsträckning, och sätt en allt för stor tilltro till det. Vi riskerar att börja mäta vårt värde utefter vad som syns i media just nu, inte utifrån det långsiktiga arbete vi utför. Istället för att syssla med långsiktigt politiskt arbete så jobbar vi för att generera ”snackisar”. Och visst, det kan vara en bra strategi för att kortsiktigt lyfta fram sina frågor, men om det inte finns någon bred grund av politisk aktivism så rinner det snabbt ut i sanden.

För när vi kämpar för att ”frågor” ska ”lyftas” så gör vi det alltid på det etablerade samhällets villkor. Och ja, det är en strategi med vilken vi kan nå vissa framgångar, men det är viktigt att vi inte sätter vår tillit till det, utan att vi har en tydlig grund i vårt eget politiska arbete.

En livskraftig feminism består inte av att gång på gång producera ”snackisar” eller ”debatt”, utan i ett långsiktigt arbete för att höja kvinnors medvetenhet om patriarkala strukturer och skapande av alternativ till patriarkala levnadssätt. Detta är ett arbete som till sin natur måste vara långsiktigt, och inte kan reduceras till en debatt som vi för en gång och sedan ”vinner”. Faktum är att det är ett arbete som kan pågå och vinna framgångar i åratal utan att någon antifeminist ens får reda på det. Det är till den typen av arbete vi måste sätta vår tilltro först och främst. För även när våra frågor stöter på motstånd i den offentliga debatten, så kommer effekterna av den typen av arbete att stå kvar. De kvinnor som har lärt känna hur feminismen kan förklara saker de utsätts för och hjälpa dem i sin vardag kommer inte att backa från de insikterna bara för att det ”avslöjas” att någon högt uppsatt feminist tycker att män är djur. Det är dessa vi måste vinna.

Okunnighet som debattstrategi.

Busch har skrivit en fenomenalt korkad debattartikel i Aftonbladet om relativ fattigdom. Redan i inledningen sätter hen tonen genom att förklara vad relativ fattigdom är:

Fattigdom är ett problem och ska bekämpas. Men den relativa fattigdomen – att min granne kan köpa en finare bil än vad jag kan – är inte ett problem.

Nå, nu är det väl kanske inte riktigt det som åsyftas med relativ fattigdom. Det hela får sin förklaring när Busch förklara vad relativ fattigdom är.

Måttet för relativ fattigdom är missvisande och innebär att alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga.

Nu är detta alltså inte alls vad som menas med relativ fattigdom. Jag har aldrig sett en debattör mena att fattiga är personer som ligger direkt under medianinkomsten, det faller ju på sin egen orimlighet eftersom 50 % av befolkningen i så fall alltid skulle vara fattig och det inte skulle vara något relevant mått över huvudtaget. Den definition som används av Vänsterpartiet är att inkomsten ligger på 60 % av medianinkomsten, vilket är betydligt mindre än 22 477. Låt oss anta att Busch lyckats kolla upp rätt när hen fick fram att medianinkomsten, i så fall är gränsen för relativ fattigdom ungefär 13500 kronor i månaden, vilket genast känns mer rimligt. Tänk sedan att det ska dras skatt på detta, då blir det 9440 kronor kvar. Tänk sedan att en har en familj som en ska försörja på såhär lite pengar. Det är något annat än att inte kunna köpa en lika fin bil som sin granne.

Busch skriver även såhär:

Låt oss för hederlighetens skull vara tydliga: det är skillnaderna i inkomst som har ökat, inte klyftorna.

Nå, att ”skillnaderna i inkomst” ökar är typ precis exakt detsamma som att klyftorna har ökat. Det är liksom det som menas med att klyftorna ökar. Sedan kanske Busch inte tycker om termen, hen kanske tycker det låter ”negativt” eller något, men det är ändå det som menas.

Det som fascinerar mig med den här texten är att Busch uppenbarligen inte tyckte att hen hade något slags ansvar att kolla upp grundläggande fakta i frågan innan hen ger sig ut i debatt. Att inte ens bemöda sig med att kolla upp vad som menas med relativ fattigdom är bara så jävla slött av hen.

Och det värsta är att jag tror att den här strategin funkar, jag tror till och med att den funkar skitbra. Jag tror att den hjälper till att etablera myten om nippriga vänstermänniskor som vill att alla ska ha det precis lika. Det spelar ingen roll att det Busch skriver helt enkelt inte stämmer, för folk kommer läsa hens artikel utan att bry sig om det.

Okunnighet är ett verktyg som används flitigt i debatt. Genom att inte bry sig om att återge saker på ett korrekt sätt kan en dra helt orimliga slutsatser om att vänstern vill att alla ska ha det precis lika, eller att vi tycker att det bara är saker som betyder något här i världen. Om Busch hade bemödat sig med att googla ”relativ fattigdom” och undvikit att ljuga i artikeln hade det kanske varit lita svårare för hen att utmåla vänstern som tokig.

Tror ni på allvar att människor endast styrs av naturlagar och Den Fria Viljan™?

Ibland tycker människor att det är jobbigt att förstå saker som de varken kan förklara som uttryck för enskilda individers agerande eller typ naturlagar. De förstår helt enkelt inte strukturer. Kaske kallar de rasistiska strukturer ”ren metafysik”.

Sedan kanske de tänker att vissa sociala regler är uppenbara, till exempel Marknaden™, men inte andra strukturer som klasskamp (brukar detta beskrivas som en struktur? Det är väl snarare klassamhället som är strukturen och klasskampen ett resultat av den?) och rasism. Dessa strukturer är enligt personen inte uppenbara. Jaha, tänker jag. Inte uppenbara som i att du inte hittar dem med ditt blotta öga då eller?

Jag undrar verkligen uppriktigt om denna människa tror att människor inte styrs av annat än Den Fria Viljan™ och typ naturlagar. Jag tycker det verkar väldigt märkligt att en skulle tänka att människor är opåverkade av sociala strukturer i samhället. Tror denna människa på fullaste allvar det? Hur tänker hen kring till exempel jantelagen, som ju också en en slags struktur?

Sedan undrar jag också hur hen tänker kring vad som är uppenbart och inte. Jag tänker mig att vad som är uppenbart är väldigt olika för olika personer. Till exempel för mig är patriarkatet uppenbart, dels för att jag är kvinna och därmed drabbas av det men också för att jag läst mycket feministisk teori och lärt mig att urskilja det. En sätter ju på sig speciella ”glasögon” när en börjar förstå sånt och det påverkar såklart hur en ser på omvärlden. Jag tänker mig att samma sak gäller för rasism; det är enklare att se den om en är utsatt för den, medan den är mindre uppenbar för någon som inte är det.

Jag ser detta som ett väldigt typiskt uttryck för tolkningsföreträde. Att själv tycka sig ha makt att avgöra vad som är ”uppenbart” och inte. En viktig komponent i många förtryckande strukturer är just det att de inte är uppenbara, att de upplevs som resultat av den naturliga ordningen eller som ickeexisterande. Av gemene hen alltså, det betyder inte att de inte kan observeras.

Bara för att saker inte är uppenbara för en så betyder inte det att de inte finns. Tro det eller ej, men till exempel sociologi där en undersöker sånt här är en erkänd forskningsdisciplin. Det går att bedriva vetenskap på dessa ”osynliga” strukturer, det går att undersöka dem. En behöver inte diskutera om de finns eller inte utan en kan faktiskt vända sig till vetenskapen och typ fråga en person som forskar på området, en expert. Det är liksom inte en fråga om vad en tycker utan det finns faktiskt människor som vet. Fattar inte varför det debatteras över huvud taget? Det är inte som att folk sitter i Svtdebatt och debatterar om Higgspartikeln finns eller inte, alla vet att detta är en fråga för vetenskapen och inte för lekmäns slentrianmässiga tyckande, men när det kommer till komplexa samhällsfenomen så räcker det tydligen med vilken idiot som helst för att få ha en åsikt.

Så jävla tröttsamt med människor som liksom bara inte kan acceptera att det finns någonting utanför deras snäva jävla syn på världen och sig själva. Som måste avvisa allt de själva inte tycker är uppenbart som ”flum” eller ”metafysik”. Snälla, bara lyft blicken några sekunder?

Polariserad debatt om näthat.

Har själv inte läst Svelands nya bok Hatet men har läst Lemoines recension av den här. Jag kommenterade också recensionen på hens blogg.

Väldigt bra recension. Har själv inte läst boken men jag tycker du har en poäng kring delar av den feministiska retoriken överlag. Det är olyckligt när all kritik blandas ihop med uttryck för antifeminism och hat.
Tyvärr är det inte bara feminister som gör detta, debattörer från andra politiska läger är också duktiga på det. Det är alltid tråkigt när en debatt om en viktig sak smutsas ner så att människor som inte klarar av att se skillnad på ogillande och hot.

Och följde sedan upp med:

Vissa former av ”kritik” ser jag som mkt problematisk utan att för den sakens skull kalla det hat. Till exempel när någon kommer och kritiserar utan att ha försökt förstå vad jag vill säga, eller förstå feminism alls. Vissa har också en tydlig ”lilla gumman”-approach (du lär ju knappast ha missat detta). Detta är ju också ofta en effekt av ett sexistisk samhälle där feminism och kvinnors perspektiv ses som mindre värda.
Sådana kommentatorer läxar jag upp och blockar eventuellt om de blir för jobbiga, men jag anklagar dem inte för näthat. Bara för att det inte är näthat betyder inte det att det är oproblematiskt, bara att det inte är att likställa med att bröla ”jävla hooora”. Tycker det är viktigt att spara de laddade uttrycken till då de är adekvata, och problematisera på andra grunder i resten av fallen.

Det här är mycket av det problem jag ser i den pågående näthatsdebatten. Den har blivit extremt polariserad. Allting ska kategoriseras in i ”sexistiskt näthat” eller ”helt ofarligt yttrande av åsikter”. Verkligheten är ju knappast så enkel. Det finns gott om sätt att vara en jävligt ful debattör, bidra till sexism och så vidare och fortfarande hålla en ”god ton”. För den som önskar vara sexistisk utan att ägna sig åt näthat finns det en uppsjö av spännande möjligheter.

Jag förstår varför det blivit så mycket fokus kring näthatet. Det är en enkel fråga att ta ställning i. Klart ingen ska behöva bli mordhotad, kallad hora eller hotad med våldtäkt för att hen råkar vara kvinna och skriver offentligt. Frågan är vad som du händer med all den där andra sexismen, den som inte trovärdigt kan placeras in i den här kategorin. Ett samtal blir inte jämställt för att ingen mordhotar mig eller skriker hora till mig. Och något blir inte näthat för att det skrivs i en otrevlig ton, vilket Sveland verkar göra anspråk på.

Earth hour.

Jag tycker att Earth hour är en otroligt tramsig form av aktivism och har inga planer på att ”fira” det. En sak som än dock är ännu tramsigare är alla människor som blir seriöst indignerade över detta eller lägger en massa energi på att ironisera över det eller peka ut ”fel”.

En vanligt förekommande typ är personer som bara: ”jaha, hur mycket papper har ni i Wwf använt för att trycka upp detta budskap då?!?!?!?!” och liksom tycker att de är något på spåren när de ”kommit på” detta smarta att även Wwf faktisk använder energi och sånt när de sprider sitt budskap. Ungefär som folk som försökte förringa Gores miljöarbete genom att peka på att hen faktiskt hade tagit flyget på sin föreläsningsturné. Alltså, visst kan en ifrågasätta metoder och så vidare men det är klart att även budskap som har med miljö att göra kräver något för att kunna spridas. Förhoppningsvis ger det någon slags effekt att trycka upp den där reklamen och då är det väl fan värt det.

Alternativet till detta är att inte göra något alls och det kommer ju knappast att göra saken bättre. Av all miljöpåverkan som människor står för så är nog den som kan härledas till miljörörelsens kampanjer otroligt yttepytteliten. Mest känns det som en fånigt sätt för människor som själva inte orkar ifrågasätta sin livsstil att berättiga det.

Ett annat argument är det här:

”Ha! Vet ni vilka mer som har det släckt? Just det: Nordkorea. Vill ni ha det som i Nordkorea eller vad?!?!?!?!?”. Liberaler fullkomligt älskar att ta Nordkorea som exempel på allt som är dåligt med socialism.

När detta argument sedan utvecklas brukar det låta typ: ”el är jättebra, det räddar en massa människoliv, blah blah blah” som i denna text på Frihetssmedjan. Sedan kanske en drar till med att problemet inte är el utan att el produceras på miljöfarliga sätt, ungefär som om det var två från varandra helt skilda frågor. Jag tror verkligen att det är ytterst få i miljörörelsen som tycker att el i sig är något dåligt, däremot vill en dra uppmärksamheten till vår livsstil, hur mycket vi använder el till och hur det skulle kunna vara utan den.

Jag tänker till exempel att det är viktigt att inte ta alla dessa framsteg för givna, att förstå att det är något som kan försvinna om vi förstör de grundläggande förutsättningarna för att det ska kunna produceras. Alltså anledningen till att jag är tillväxtkritisk är ju inte att jag tycker tillväxt är något dåligt eller onödigt i sig utan för att jag tror att den måste ske på att mer hållbart sätt för att vi ska kunna fortsätta göra framsteg, och hållbart är i kontexten ofta synonymt med långsammare.

Nej, jag tror inte att Earth hour är ett skitbra sätt att driva dessa frågor på och är på det stora hela ganska obrydd men jag tycker att det är ännu tramsigare att ställa sig i opposition mot att några vill släcka lampan en timme om året för att dra uppmärksamhet till miljöfrågor. Det känns mest bara som ett sätt att slippa kännas vid miljöfrågan på allvar och istället bara klaga på hur andra driver den. Nå, grattis till att ha lyckats förhala en rimligt debatt om hur vi kan tackla miljöproblemen ännu lite till!

Människor som nyanserar debatten.

Något som är otroligt vanlig är att människor ska komma in och ”nyansera debatten”. Alltså inte riktigt ta klar ställning för eller emot något, utan typ bara komma med en annan infallsvinkel. Säga att de förvisso är emot Sd men att en ändå måste ”förstå” att det inte funkar med fri invandring, eller att det är viktigt att höra alla sidor eller något annat. I samma andetag brukar det finnas ett viss tillit till auktoriteter: polisen, politikerna, myndigheterna gör säkert det som är bäst för alla, de är ju trots allt professionella. Och om inte annat så vill de inte ta aktiv ställning för något, och då blir det ju som det blir: en stödjer status quo.

Jag förstår människor som över huvud taget inte orkar bry sig om politik. Gud, jag önskar att jag var likadan till och från. Däremot tycker jag att dessa ”politiskt intresserade” som engagerar sig i debatten men som ”inte vill ta ställning” är sådana jävla idioter. De tar nämligen i praktiken visst ställning, nämligen för det rådande systemet som de faktiskt försvarar i sitt avvisande av den kritik som dyker upp mot det. Om ens största politiska gärning är att ifrågasätta människor som är förbannade över orättvisor så leder ens agerande till att dessa orättvisor består.

Ofta hör en från dessa personer att de vill ”överväga ordentligt”, ”höra alla sidors argument” eller ”ha kött på benen”. Grejen är att en aldrig kommer kunna sätta sig in i alla möjliga infallsvinklar och all information som finns kring ett ämne, det är för satan något som folk ägnar en livstid åt. Att ha det kvalitetskravet på ens politiska åsikter verkar mest vara en kass ursäkt för att slippa ta ställning i jobbiga frågor, det vill säga saker som sträcker sig bortom ”det är bra med demokrati” och ”alla är lika mycket värda” (givetvis utan något ställningstagande om hur detta i praktiken ska åtföljas av lika rättigheter) i fråga om kontroversialitet.

Jag är helt okej med att andra inte tar ställning, det är mänskligt att vara feg. Vad jag däremot tycker är vidrigt är när de upphöjer det till någon slags dygd, när de sitter på sin höga jävla häst och är ”tolerant” och läxar upp människor som tar ställning i olika frågor. Säger till mig att en minsann inte kan fördöma kapitalism eller patriarkatet bara sådär utan att en måste tänka efter, se de olika sidorna av saken, inte vara så förhastad. Själv gör de sig, i sina egna ögon, oantastbara genom att ”erkänna” att olika frågor är ”svåra” och därmed vägra ta ställning i dem. De kanske tycker att det ”låter bra” med kritik av kapitalismen eller feminism men vill fortfarande ”tänka efter” lite till.

Alltså okej om en tycker annorlunda och säger det, då finns det en tydlig konfliktlinje och sådant har jag inget emot. Folk tycker olika, det är naturligt och det är föredömligt om det märks istället för att allting ska blandas ihop i någon jävla konsensussörja. Vad som suger är när människor i sin vägran att ta ställning verkar emot samhällsförändring, och i praktiken också för samhället som det ser ut idag.

Jag tycker såklart att en ska tänka efter, men när eftertanken bara bli ett sätt att slippa ta ställning i kontroversiella frågor är det knappast ärofyllt. Människor som gör detta kommer aldrig att tycka sig ha kött på benen nog för att ta ställning i saker, utan kommer fortsätta känna att det nog är bäst att avvakta. De kommer sitta där på läktaren och ”nyansera” samtidigt som andra kämpar för att göra samhället till en bättre plats. Sedan när resultaten av denna kamp (förhoppningsvis) blivit politiskt allmängods kommer de säkert kunna tänka sig att ta ställning för det.

Jag undrar vad dessa personer kommer säga när någon i framtiden frågar dem om de kämpade emot all den skit som pågår i samhället idag? Kanske: ”nej, jag var för upptagen med att nyansera debatten och mästra mot människor som kämpade”. Jadu, tack så jävla mycket.

Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.

Tänkte att det kanske kunde intressera någon hur snyggt ”Jonte” avslutade debatten om skönhetsideal, efter att jag skrev om att jag har försökt motverka ideal jag anser negativa i mina val av partners.

Problemet är att alla vet liksom du själv innerst inne att du bara ljuger för dig själv för att må bra. Förmodligen en nedärvd egenskap det också.
De män du kan få har inte de egenskaper du uppfattar som attraktiva eftersom de tack vare sina större valmöjligheter väljer andra kvinnor än dig. Du försöker då övertyga dig själv om att de män som blir över är vad du egentligen ville ha in the first place. Det är väldigt talande att du erkänner att du fick kämpa mot dina egna preferenser. Luktar lite surt sa räven…
Normalt brukar jag spela med när människor ljuger för sig själva för att må bra. Men när dom försöker starta en politisk rörelse baserat på det hela så har jag inte samma behov att vara snäll längre.
Sanningen gör väldigt ont ibland tyvärr.

När en inte har något att komma med så får en väl dra till med lite analys av motståndarens psyke, säga att allt är en försvarsmekanism för att en är ful och oattraktiv, spekulera kring ens partners utseenden och så vidare.

Vidare så bevisar ju personen ifråga endast min poäng. Om en går utanför ideal och normer så blir en genast bortförklarad som för ful för att få vara med. All kritik mot normer och ideal är i själva verket bara en stör försvarsmekanism för fula personer så att de ska slippa känna sig dåliga över sig själva. För att få kritisera saker så måste en vara skitsnygg och bara ligga med skitsnygga personer, annars kan en såklart inte resonera kring sånt.

Så ja. Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.

Kommentar angående ”hård ton” i debatten.

Rekommenderar er alla att läsa detta inlägg på Falskheten angående ”hård ton” i debatten. Ni kan tänka att jag applicerar ungefär samma resonemang kring att ha hård ton mot män i feministisk debatt. Själv kommenterade jag inlägget såhär:

Jag tänker att det finns en massa personer som behöver den ”mjuka” tonen för att inte vara så defensiva, men också en massa som kommit förbi ”det är så jobbigt att få skulden för all rasism”-stadiet som kan tillgodogöra sig ilskan.
När jag läser din blogg känns det såklart jobbigt eftersom jag inser hur mycket rasism jag ägnar mig åt trots att jag försöker att inte göra det, men samtidigt så är det otroligt intressant och jag vill ju lära mig mer och sträva efter att vara så fri från rasism som bara möjligt. Har suttit som klistrad vid bloggen sedan jag hittade den.
Jag skulle troligen inte ha fått samma effekt om du hade varit mer ”förlåtande” i dina texter, utan det som får mig att tänka till är ju just det att du utmäter ansvar, även hos den som vill vara fördomsfri.
Jag tror inte på den där förlåtande attityden, utan jag tror att människor måste ställas inför det faktum att de har ansvar och skuld samt en möjlighet att personligen förändra sitt beteende.
Vissa kommer säkerligen trycka detta ifrån sig, men så är det med obekväma budskap. Alla kan inte gilla dem. Att försöka göra ett budskap bekvämt för att någon annan ska ta in det är dock att skjuta sig själv i foten, för budskap är i regel mer bekväma ju mindre de kräver av personen det är riktat till. Alltså: det budskap som knappt kräver någon förändring alls kommer alltid att vara det folk har lättast att ta till sig. Om det enda en kräver av vita är typ att de ska säga nej till Sd så kommer många säkert göra det, men vad ska det vara för nytta med det egentligen? Det kommer knappast förändra rasistiska strukturer.
Det är viktigt att folk inte blir för bekväma i att de ”gjort nog” bara för att de typ satt upp en ”vi gillar olika”-hand på sin facebookbild och därmed ”tagit ställning” emot rasism. Grejen är att om en som vit blir ”okejad” bara en gör detta så kommer de flesta nog inte att göra mer än så, även om de har ”goda intentioner”, helt enkelt för att en ogärna gör mer än vad som krävs av en. Det krävs alltså ett ständigt tryck på att göra mer, och därför är det viktigt att även denna mer hårda ton finns. Den motiverar i alla fall mig att inte bli för bekväm i min mysiga antirasism utan att fortsätta ifrågasätta mig själv.
Så tja, fuck att vita människor ska känna sig ”accepterade” och ”bekväma” av kritiken för det kommer ju inte att uppnås med mindre än att vi slipper ändra vårt beteende över huvud taget. Det är obekvämt att bli påmind om all skit en bidrar till, men det är icke desto mindre vad som är nödvändigt för att lägga ner med den.

Jag har verkligen suttit som klistrad vid denna blogg sedan jag hittade den. Det är så himla intressant att läsa om en maktstruktur en själv befinner sig i den absoluta toppen i. Jag har ju liksom aldrig varit utsatt för rasism, det är ingenting jag kan relatera till alls. Ändå har jag såklart utsatt en massa personer för rasism, dels helt omedvetet och dels viftat bort det med att det ”inte är så farligt”. Det är jobbigt och obekvämt att utsättas för detta nagelfarande av ens eget beteende men det är samtidigt otroligt intressant. Jag kommer garanterat tänka mer på det här med rasism framöver.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.