Twittrade ”de så kallade ”galna exen” är alltid de vettigaste kvinnorna” och fick en länk till följande inlägg, med ett helt fantastiskt citat:
What men mean when they talk about their “crazy” ex-girlfriend is often that she was someone who cried a lot, or texted too often, or had an eating disorder, or wanted too much/too little sex, or generally felt anything beyond the realm of emotionally undemanding agreement. That does not make these women crazy. That makes those women human beings, who have flaws, and emotional weak spots. However, deciding that any behavior that he does not like must be insane– well, that does make a man a jerk.
And when men do this on a regular basis, remember that, if you are a woman, you are not the exception. You are not so cool and fabulous and levelheaded that they will totally get where you are coming from when you show emotions other than “pleasant agreement.”
When men say “most women are crazy, but not you, you’re so cool” the subtext is not, “I love you, be the mother to my children.” The subtext is “do not step out of line, here.” If you get close enough to the men who say things like this, eventually, you will do something that they do not find pleasant. They will decide you are crazy, because this is something they have already decided about women in general.
(citatet följs sedan av bloggarens egna erfarenheter av att vara ”galen” som jag också rekommenderar er att läsa)
Det ligger så mycket i detta, framförallt kring kvinnors strävan efter att vara undantaget. Det är ett väldigt tydligt sätt på vilket män håller kvinnor på plats, genom att hylla dem för att inte vara som andra kvinnor. Genom att säga att de är ”speciella” och ”inte som andra kvinnor” så ger de bekräftelse, men endast på villkoret att kvinnan ska fortsätta att vara ”inte som andra kvinnor”, vilket i princip alltid är liktydigt med att de ska lägga band på sig, hålla inne med sina känslor och så vidare.
Tidigare så blev jag smickrad när någon sade att jag inte var som andra kvinnor, vilket oftast hade att göra med att jag framstod som orädd, intelligent, frispråkig och liknande. Idag blir jag bara förbannad över liknande ”komplimanger”. Jag behöver inte att män ska komplimera mig genom att nedvärdera mitt kön. Det gör mig bara rädd för att kliva utanför ramen, för att reduceras till att bli som alla andra ”galna” kvinnor är. För grejen är, att det klivet är så himla lätt att göra. Så fort du råkar göra eller säga fel så kommer du också att reduceras till att bli den galna kvinnan, för det är helt enkelt så dessa män ser på kvinnor; de kvinnor som inte lever upp till deras högst egoistiska krav på känslomässig ”stabilitet” (undertryckande), de kvinnor som inte till varje pris försöker undertrycka sina känslor och impulser för att män ska kunna vara fortsatt bekväma, de kvinnorna kommer oundvikligen att bli den ”galna kvinnan”.
Detta relaterar också till det jag skrivit om Vettiga Feminister™, nämligen hur många män ger bekräftelse till feminister som är villkorad med att de inte ska vara så ovettiga som andra feminister. Det är ett sätt att få folk att hålla sig på linan, att balansera för att inte ramla över den där kanten då en genast klassas som ”ovettig” eller ”galen”. Livet börjar handla om att inte bli sådär dålig som andra kvinnor eller andra feminister är.