Etikett: feminister

Konflikter mellan feminister gör inte systerskapet mindre.

Jag tycker att det är intressant hur konflikter mellan feminister hanteras. När en ligger i konflikt med andra kvinnor, speciellt om de är feminister, så tycker människor ofta att en uppvisar dåligt ”systraskap” eller liknande. För mig är systraskap en viktig grej, men det handlar inte om att hålla med och älska alla feminister utan om att ha solidaritet med andra kvinnor. Solidaritet för mig är inte något slags förbehållslöst älskande, istället är det att se att en blir utsatt för samma förtryck och kämpa emot det gemensamt. Det finns många feminister jag ogillar personligen men som jag ändå inser är medsystrar i kampen mot förtrycket.

Det går att hata en människa och samtidigt inte önska att hen ska bli utsatt för förtryck baserat på kön, eller förtryck över huvud taget. Jag kan tycka att någon är en vidrig idiot och ändå inte tycka att hen ska bli trakasserad, bli kallad hora eller få lägre lön på grund av sitt kön. Systerskapet är större än så, för det baserar sig inte i personligt gillande eller ogillande utan i en gemensam erfarenhet, erfarenheten av att vara kvinna, och en gemensam kamp, kampen mot kvinnoförtrycket. Jag kan tycka att en kvinna är en idiot på många sätt men ändå ta hens historia om vilken idiot till pojkvän hen haft på allvar, på samma sätt kan jag tro och lyssna på en kvinna som berättar om sin våldtäkt även om jag tycker att hen är en olidlig person. Jag kan också försvara en kvinna som blir utsatt för sexism även om jag hatar hen på andra plan. Ty allt detta rör henne som kvinna, som förtryckt i ett patriarkalt samhälle, och där tycker jag att det är viktigt att visa solidaritet.

Vissa gnuggar händerna när feminister grälar och tycker att det är roligt att vi ”inte kan hålla sams”. Jag kan säga att jag aldrig har stött på så mycket sammanhållning som inom feministiska grupperingar. Där spelar det sällan någon roll vad människor tycker om varandra personligen, vi samarbetar ändå ty vi har ett gemensamt mål. Jag har till och med accepterat moderater i sådana kontexter, något jag aldrig skulle göra i ”vanliga” sociala sammanhang.

För mig vore det ofeministiskt att inte kunna ha en konflikt med en person bara för att hen är kvinna och feminist. En person kan vara min fiende på en massa olika plan, personligt och politiskt, och jag kan fortfarande ha solidaritet med hen som kvinna. Att vi delar något i och med att vi båda blir utsatta för patriarkalt förtryck innebär inte att vi behöver dela allt. Däremot kan jag i vår konflikt respektera hen som person genom att inte använda hens könstillhörighet emot hen. Jag skulle aldrig kalla en annan kvinna för fitta, hora, kärring eller liknande könade förolämpningar ur mycket ovänner vi än var, för detta är i mina ögon att bryta mot solidariteten oss emellan. Däremot kan jag hata en kvinna med full kraft, utan att utsätta hen för sexism. Och det måste jag faktiskt få göra, ty jag är inte bara feminist och medsyster, jag har andra saker jag tror på också, och i kampen för dessa så bekämpar jag även kvinnor. Systerskapet kommer aldrig kunna hindra mig från att avsky en kvinna som utövar rasism eller klasshat, det kommer bara att hindra mig från att se kvinnan som något annat än en fullvärdig människa.

Om galna kvinnor.

Twittrade ”de så kallade ”galna exen” är alltid de vettigaste kvinnorna” och fick en länk till följande inlägg, med ett helt fantastiskt citat:

What men mean when they talk about their “crazy” ex-girlfriend is often that she was someone who cried a lot, or texted too often, or had an eating disorder, or wanted too much/too little sex, or generally felt anything beyond the realm of emotionally undemanding agreement. That does not make these women crazy. That makes those women human beings, who have flaws, and emotional weak spots. However, deciding that any behavior that he does not like must be insane– well, that does make a man a jerk.

And when men do this on a regular basis, remember that, if you are a woman, you are not the exception. You are not so cool and fabulous and levelheaded that they will totally get where you are coming from when you show emotions other than “pleasant agreement.”

When men say “most women are crazy, but not you, you’re so cool” the subtext is not, “I love you, be the mother to my children.” The subtext is “do not step out of line, here.” If you get close enough to the men who say things like this, eventually, you will do something that they do not find pleasant. They will decide you are crazy, because this is something they have already decided about women in general.

(citatet följs sedan av bloggarens egna erfarenheter av att vara ”galen” som jag också rekommenderar er att läsa)

Det ligger så mycket i detta, framförallt kring kvinnors strävan efter att vara undantaget. Det är ett väldigt tydligt sätt på vilket män håller kvinnor på plats, genom att hylla dem för att inte vara som andra kvinnor. Genom att säga att de är ”speciella” och ”inte som andra kvinnor” så ger de bekräftelse, men endast på villkoret att kvinnan ska fortsätta att vara ”inte som andra kvinnor”, vilket i princip alltid är liktydigt med att de ska lägga band på sig, hålla inne med sina känslor och så vidare.

Tidigare så blev jag smickrad när någon sade att jag inte var som andra kvinnor, vilket oftast hade att göra med att jag framstod som orädd, intelligent, frispråkig och liknande. Idag blir jag bara förbannad över liknande ”komplimanger”. Jag behöver inte att män ska komplimera mig genom att nedvärdera mitt kön. Det gör mig bara rädd för att kliva utanför ramen, för att reduceras till att bli som alla andra ”galna” kvinnor är. För grejen är, att det klivet är så himla lätt att göra. Så fort du råkar göra eller säga fel så kommer du också att reduceras till att bli den galna kvinnan, för det är helt enkelt så dessa män ser på kvinnor; de kvinnor som inte lever upp till deras högst egoistiska krav på känslomässig ”stabilitet” (undertryckande), de kvinnor som inte till varje pris försöker undertrycka sina känslor och impulser för att män ska kunna vara fortsatt bekväma, de kvinnorna kommer oundvikligen att bli den ”galna kvinnan”.

Detta relaterar också till det jag skrivit om Vettiga Feminister™, nämligen hur många män ger bekräftelse till feminister som är villkorad med att de inte ska vara så ovettiga som andra feminister. Det är ett sätt att få folk att hålla sig på linan, att balansera för att inte ramla över den där kanten då en genast klassas som ”ovettig” eller ”galen”. Livet börjar handla om att inte bli sådär dålig som andra kvinnor eller andra feminister är.

Om vi gör som de säger så låter vi oss hindras.

En grej som jag tänkte lite på apropå det förra inlägget är det här med när uttalade feminister säger åt andra feminister att de inte ska vara så ”extrema” för att det typ ger feminismen ”dåligt rykte”. Det är ju något en hör titt som tätt, typ att min ”hårda ton” skulle ge feminismen dåligt rykte. Alltså såhär: jag är en person, jag har inga förtroendeuppdrag inom någon feministisk organisation och jag representerar på intet sätt ”feminismen”. Det är fullständigt orimligt att jag personligen skulle dra feminismen i skiten.

De som är skyldiga till feminismens dåliga rykte är ju knappast enskilda feminister som säger dumheter utan de som envisas med att tolka detta som något representativt för rörelsen och dessutom blåsa upp det till helt orimliga proportioner. Och det är inte så konstigt, för det är så en gör med politiska motståndare. Det märkliga är när andra feminister spelar med i det här unkna spelet.

Det känns så jävla skevt när andra feminister ägnar sig åt den här ”skylla på offret”-grejen. Hörni, ni ska ju ha lite grundläggande maktanalys och sådär, så fundera istället på det eventuella skäl som människor kan ha till att använda enskilda feminister överträdelser för att smutskasta rörelsen som helhet. Kan det vara så att de uppehåller sig orimligt mycket vid personfrågor för att slippa diskutera själva åsikterna? Kan det vara så att de typ letar upp en massa skit feminister gjort och sagt för att kunna trycka upp det i ansiktet så fort någon nämner ”jämställdhet”, och på så vis effektivt styra om diskussionen till något betydligt bekvämare för dem, nämligen vilken feminist som sagt och gjort vad och om det var okej eller inte.

Spela i med i det här jävla spelet, ta inte debatten på den nivån. Det enda det leder till är splittring. För ni kommer tyvärr aldrig att lyckas rensa ut alla obekväma feminister, och om ni mot förmodan gör det så kommer ribban alltid att höjas så att det till slut inte finns plats med mer än ”jag tycker det är bra med jämställdhet men ingen ska behöva anstränga sig eller ändra sitt sätt att leva eller något”. Ni måste förstå att problemet inte är att vi är för extrema, utan att det finns en massa människor som gör allt i sin makt för att hindra oss. Och om vi gör som de säger så läter vi oss hindras.

Dubbelmoral och feminister som vill bli uppassade av män.

Ibland i den feministiska debatten hörs det folk som klagar på feminister som har dubbelmoral, ofta exemplifierat med kvinnor som vill ha jämställdhet när det ”gynnar dem” men vill bli behandlade som primadonnor och bli bjudna på saker etcetera. Min erfarenhet av kvinnor generellt är att feministiska kvinnor brukar vara bra mycket mer benägna att själva bjuda och så vidare. De kvinnor jag träffat som varit minst feministisk medvetna har också varit de som velat ha en massa saker, värst är så kallade Daddys girls som i princip omfamnar det patriarkala samhället. Själv bjuder jag ofta själv, och brukade tacka nej om jag blev bjuden på alkohol av främmande män även på tiden jag drack.

Jag utesluter inte att det förekommer kvinnor med uttalat feministiska värderingar som ändå vill bli behandlade som primadonnor, men jag tror ändå att feminism generellt hänger samman med att inte förvänta sig att människor ska bete sig i enlighet med sina könsroller på samma sätt.

En kan såklart kritisera att enskilda personer beter sig illa, och jag tycker själv att det är otrevligt att förvänta sig att bli bjuden på saker bara på grund av sitt kön. Väldigt ofta upplever jag dock att detta används som ett argument emot feminism lite sådär generellt. Typ: ”men vi känner ju alla till de där feministerna som bara vill ha jämställdhet när det passar”. Gör vi verkligen det? Det är i alla fall inte ett fenomen jag är särskilt bekant med.

Klart är att vi alla påverkas av patriarkatet, så även människor som aktivt vänder sig emot det. Att en som feminist fortfarande hyser patriarkala värderingar är således ingenting konstigt, och heller inget som feminister generellt motsäger sig. Feminismen behövs ju liksom just för att strukturen är så stark som den är. Det är inte så att en går och blir feminist och sedan, över en natt, är av med alla sina patriarkala värderingar.

Att detta beteende främst kritiseras utifrån vinkeln ”hon är feminist och ändå gör hon X” tycker jag är problematiskt. Problemet är ju inte feminismen, utan det könsstereotypa beteendet. Feminism utgör ju en möjlig utväg ur detta, det är ju knappast som att feministisk analys förvärrar sådana tendenser.

Ibland fokuserar folk liksom mer på om andra har dubbelmoral eller inte än vilka värderingar de har och vilka saker en gör. Det viktiga är liksom inte att en har rätt värdringar eller gör rätt saker utan att en inte är dubbelmoralisk. Det är väldigt vanligt att detta riktas mot folk som engagerar sig emot strukturellt förtryck, såsom feminister, antirasister och antikapitalister. Det är mer ovanligt att typ en nyliberal får höra att hen inte lever som hen lär när hen åker på en statlig motorväg.

Det här tycker jag är en så konstig syn på värderingar. Jag har en massa värderingar jag bryter emot, jag vill till exempel vara befriad från patriarkala strukturer vilket i praktiken ä så gott som omöjligt. Men jag strävar dit och vill att andra ska göra det med. En kan inte plötsligt leva utanför samhället bara för att en är emot olika komponenter i det. En kan inte välja bort rasismen, patriarkatet eller kapitalismen som individ. Därför är det konstigt att kräva att alla feminister ska vara helt perfekta i jämställt dejtande. Det viktiga är huruvida feminismen hjälper individen att befria sig från sådant, inte om detta beteende råkade sammanfalla med feminism.

Kan det ha att göra med att det finns jävligt många människor som har som mission att smutskasta feminismen?

När jag säger att jag inte stött på olika grejer bland feminister så betyder inte det att de inte förekommer alls, det är jag fullt medveten om. Givetvis kan en enskild person inte ha koll på alla feminister och det begriper jag så väl så väl. Vad jag menar att säga med uttalandet är att det inte är något vanligt förekommande. Jag anser mig ändå vara relativ väl beläst på den feministiska rörelsen och tycker det verkar konstigt om något som jag inte sett över huvud taget vore ett vanligt förekommande fenomen.

Såhär. Det finns idioter i alla läger. Det finns säkert någon som kallar sig feminist som tycker att män med små kukar ska avrättas. Jag tycker dock inte det, det är inte heller vanligt att feminister tycker det. Troligen så dras alla politiska rörelser med den här typen av knäpphuvuden. Skillnaden ligger i hur rörelsen förväntas agera kring det hela.

Och här finns det något speciellt med feminismen. Det är nämligen otroligt vanligt att feminister uppmanas till att ta avstånd från den här typen av grejer, ofta utan hänvisning till var det förekommit. En får lätt känslan av att det är någon som hört från någon och så vidare. När någon väl har något att komma med så är det inte sällan något otroligt gammalt, såsom den där jävla ”män är djur”-grejen som inträffade för åtta år sedan och som dessutom ledde till ett ramaskri inom den feministiska rörelsen och även föranledde Wachenfeldts (alltså hen som sa det) avgång eller något som sagts av någon som inte alls är framträdande i den feministiska rörelsen eller ens uttalad feminist.

Jag vet liksom inte vad jag ska säga. Givetvis är jag emot idioti i alla dess former men jag kan liksom inte kommentera allt dumt som sägs och görs, jag är ledsen. Jag kan inte ägna denna blogg åt att ta avstånd från personer som säger dumma saker. Ibland kritiserar jag andra feminister när det händer något som jag bedömer vara intressant, eller om det är någon internfeministisk debatt som pågått som jag känner att jag borde uttala mig i, men jag kan och vill inte uttala mig i alla jävla saker nån feminist har sagt eftersom jag tycker att det är typ liiite mer relevant att krossa patriarkatet.

Ofta säger folk att dessa ”extremister” gör att den som inte är så insatt i feminism kan tro att det är så feminismen ser ut, och att vi ”riktiga” feminister därför borde ta avstånd. Av allt som skrivs och sägs om feminism i offentligheten så är en otroligt liten del den här typen av skit. Alltså verkligen en yttepytteliten. Att människor tror att det är representativt för feminismen handlar knappast om att det är det första en hittar när en googlar feminism, utan att det finns en massa personer som av olika skäl ägnar sig åt att sprida denna dynga. Ibland är det uttalade målet att smutskasta feminismen, ibland handlar det om att ”hjälpa” feminister att ”ta avstånd” från detta eller ”föra diskussion” eller något liknande. Det är den sista kategorin jag blir som mest irriterad på, detta på grund av den otroliga fegheten i deras agerande.

Okej om en sprider skit om feminismen och är ärlig med sina intentioner, men att få det att framstå som att en egentligen bara vill ”hjälpa till” tycker jag är så otroligt fånigt. Nej, du vill inte hjälpa till. I så fall hade du inte skrivit ett jävla inlägg där du återigen drar upp dessa inaktuella eller irrelevanta exempel och får det att framstå som att detta på något vis utgör ett stort problem inom den feministiska rörelsen. Personer som tycker att män med små kukar ska dödas är lika lite ett problem för feminismen som människor som tycker att tiggare ska avrättas utan rättegång är ett problem för borgerligheten. Det är inte en representativ åsikt, det är inte ett problem inom rörelsen.

Det är bara gammal hederlig idioti och sådant förekommer tyvärr överallt, men folk har av någon anledning jävligt svårt att fatta detta just när det kommer till feminism. Kan det kanske ha något att göra med att det finns jävligt många människor som gjort det till sitt jävla mission att bekämpa feminismen? Kan det kanske vara så att feminismen blir lite extra hårt ansatt inte på grund av att den har större problem utan på grund av att det finns många som blir jävligt obekväma av att få sina privilegier ifrågasatta och gör allt för att smutskasta rörelsen som gör det?

Så jag ber er som känner för att skriva en massa om feminismens problem att vänta lite, typ kolla upp fakta och så, och sedan försöka fundera på om det verkligen är relevant att skriva om detta, om det verkligen är et problem inom feminismen eller om det bara är så att folk är idioter som folk är mest. Kanske kan ni istället skriva lite om moderater, antifeminister eller sverigedemokrater som har sagt dumma saker. Det händer ju också, liksom. Bara en tanke.

Skäringer, fördomar mot feminister och kvinnlighet.

Som ni säkert har hört talas om så har Skäringer sagt att hon inte är feminist. Det är hemskt tråkigt tycker jag, eftersom Skäringer verkar vara skarpsinnig och dessutom är en person som inspirerat många till att tänka mer kring kön, sexualitet och så vidare. Som jag förstått det kretsar mycket av hannes böcker och föreställningar kring just feministiska frågor, som kroppshat och sexuellt våld. Därför kommer det som en överraskning att Skäringer inte kallar sig feminist.

Det är klart att en kan strunta i att vara feminist och sådär, vad jag däremot tycker är otroligt tråkigt är sättet Skäringer motiverar det på. Det gör hen nämligen genom att tala om ”Fittstim” (som för övrigt inte är något ord som feminister uppfunnit, utan boken fick sitt namn efter att Lo-ordföranden Malm hade använt ordet nedsättande om feminister) och ”hår”. Genom att göra detta stärker hen två myter kring feminist en nästan alltid blir konfronterad med, dels den om att alla feminister är håriga och att hår är feminismens viktigaste fråga och dels den om att feminister är vulgära och springer omkring och pratar om fittor hela tiden. Detta gör mig så trött.

Givetvis så hyllas Skäringers uttalande av andra personer som känner sig tvungna att ta avstånd från feminismen, som till exempel detta spännande inlägg jag hittade. Där står bland annat:

Jag har ingenting emot feminism men jag verkligen avskyr dessa konstanta överdrifter extremfeministerna använder sig av. Överanvändande av vulgära, slabbiga ord. Verbala våldsamma tendenser. Tron i att de biologiska skillnaderna inte betyder ett skvatt. Jag tycker de feministerna (extremisterna)  trashar ner kvinnor i allmänhet, får oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga. Jag menar så jävla fräscht är det inte att i tid och otid höra dessa människor bröla ur sig “Det är min fitta och jag gör vad jag vill med min egen jävla fitta”-“Det är inte bara män som har rätt att gräva sig mellan benen, det kan jag göra också och köra upp fingrarna under näsan på första bästa man sedan”- Småkukade män som bla bla och bla bla skulle avrättas, de tillför inget!” . Det är slabbigt, vulgärt, ohyfsat, ingenting som på något sätt visar att man är en “stark kvinna” eller “modig kvinnokämpe”.

Det här är så himla himla intressant. Av de exempel den här personen tar upp så har jag bara hört det första sägas av en feminist, och jag har väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet med att säga att en gör vad en vill med sin egen fitta. Sedan kan en såklart invända emot svordomar, men skriv då ett inlägg om det istället för feminister. Jag utesluter såklart inte att det kan finnas feminister som sagt de saker som exemplifieras i texten, men jag menar att det absolut inte är vanligt förekommande, ens bland ”extrema feminister”. Det är inte representativt för feminismen på något vis.

Men fundera nu på resonemanget här. Problemet med oss feminister är alltså att vi får kvinnor i allmänhet att framstå i dålig dager genom att få ”oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga”. Okej. Så en enskild och ganska liten grupp kvinnor får alltså världens samlade kvinnor, hälften av jordens befolkning, att framstå som ”slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga” genom att själva använda ett ovårdat språk. Vad säger detta om världen?

Har ni någonsin hört en man som beter sig illa få kritik för att han får alla män att framstå som idioter? Troligen inte. Detta beror på att en som man inte anses respresentera alla män. Detta beror på att män i vårt samhälle så att säga står modell för den mänskliga. De blir inte generaliserade på samma sätt som kvinnor blir. Jag har till exempel läst mycket kritik mot Ström, men aldrig varit med om att någon anklagat hen för att få alla män att framstå som dumma i huvudet.

Vidare skrivs det att det är ”extremisterna”, alltså de feminister som skrivits om innan som i alla fall jag inte har hunnit stöta på än under mina år som aktiv feminist, som är feminismens verkliga fiende och förstör för alla ”riktiga” feminister.

Jag tycker Robert och liktänkande faktiskt ska ge sig på extremisterna vars “jämställdhetsarbete” verkligen förstör för de riktiga feminister som finns. De riktiga feministerna syns nämligen inte längre, det är alltid de som skriker högst som syns. Det som hatar mest. De som är mest vulgära.  Extremismen har tagit över feminismen.

Alltså nja. Det är klart att det finns en massa olika feminister med olika åsikter och ibland kan det ställa till problem för en som feminist när en ställs till svars för vad andra feminister sagt. Men problemet i grunden är ju knappast att feminister har olika åsikter utan att människor är så jävla måna om att generalisera just när det kommer till feminism. En rörelse måste få, och borde vara, diversifierad. Det leder egentligen till en massa bra saker, såsom ideologisk utveckling och inbördes kritik.

När människor har detta extrema behov av att generalisera kring hur feminister är och alltid ställa alla feminister de träffar till svars för något som andra feminister sagt eller gjort (eller för den delen inte sagt eller gjort, som ju också är ganska vanligt förekommande) så är det ett problem. Problemet är dock inte diversifieringen utan den som generaliserar. Men givetvis är det feministernas fel att folk har fördomar om dem, på samma sätt som det är invandrares fel att folk är rasister eller kvinnor fel att folk hatar kvinnor.

Att det skulle kunna vara den person som sitter på alla dessa fördomar som har fel och borde ta sig en titt på hur verklighetens feminister ser ut, resonerar och agerar, det slår dem såklart inte. Nejnej. Det är alltid feministerna som ska ändra sig för att de ska sluta ha fördomar.

Vidare skrivs detta om feminismen:

Nämligen att kvinnor får idag inte vara kvinnliga, biologiska skillnader viftas bort som trams, de får inte gilla män för då är de förrädare, då är de svikare. Man ska helst vara som en jävla grottmänniska, bröla “fitta, kuk och jävla Breivikare” på både in och utandning.  annars är man ingen kvinnokämpe. Då är man en som slickar patriarkatet i röven. Och jag säger bullshit.

Väldigt intressant även detta. Samtliga feminister jag känner, mig själv inkluderad, har relationer med män. Antingen kärleksrelationer eller vänskapsrelationer, ofta båda delarna. Själv så umgås jag till övervägande del med just män. Vad jag däremot ogillar är en viss typ av socialt konstruerad manlighet, på samma sätt som jag ogillar den kvinnliga motsvarigheten till detta. Jag har aldrig hört någon feminist säga att någon ”slickar patriarkatet i röven” för att hen gillar män. Däremot när någon skriver en jävla hyllningstext till patriarkala normer och strukturer, då tycker jag nog att det kan vara på sin plats. Men det är inte samma sak att tycka om patriarkala strukturer och att tycka om män, hur mycket vissa än försöker lura i oss det.

Sedan blir jag också förbryllad över denna önskan att det ska vara så jävla fräscht hela tiden. Varför i allsin dar ska vi hålla på och måna om att framstå som fräscha när vi har ett jävla patriarkat att bekämpa. Anklagelsen i sig bygger ju på en patriarkalt konstruerad bild om hur kvinnor bör vara. Visst, var feminist men var inte så satans ofräsch och skrikig utan var istället behaglig och vän. Kvinnor ska aldrig vara till besvär. Det är så tragiskt att en av den vanligaste kritiken mot feminismen tar sitt avstamp just i patriarkala förväntningar på hur kvinnor bör vara.

Istället för att klaga på att feminister får kvinnor att framstå som ofräscha och okvinnliga så kan du istället fundera på varför du har dessa farhågor. Varför skulle en liten grupp kvinnor agerande säga något om kvinnor som grupp? Varför är det så farligt att framstå som ofräsch och okvinnlig? Och framförallt: vad är det att vara okvinnlig? Borde inte vad som är kvinnligt och inte avgöras utifrån vad kvinnor faktiskt ägnar sig åt och inte någon slags uppdiktad idealbild? Att beskylla kvinnor för att vara okvinnliga faller ju på sin egen orimlighet, ty allt kvinnor gör borde ju rimligtvis också vara kvinnligt. Att det är möjligt att använda en sådant språk bevisar i sig en uppdelning i kvinnligt/manligt som saknar täckning i den verkliga världen.

Mansrättsaktivister borde fokusera på sina egna problem istället för att hacka på oss feminister.

Ofta stöter man på en invändning som låter typ såhär: ”ameh duuuråååå” när man tar upp problem i mäns inställning mot kvinnor. Det kan antingen röra sig om att man vill påpeka att förhållandena även kan vara motsatta eller om att det finns andra förtryck. Till exempel att jag är vit, hetero, cis och medelklass och därmed står över i andra maktstrukturer.

Detta stämmer. Absolut. Bara för att jag är kvinna så betyder inte det att kan svära mig fri från andra maktstrukturer där jag är överordnad. Däremot är det en stor skillnad på att förneka dessa och på att inte aktivt lägga fokus vid dem. Jag fokuserar på könsmaktsordningen eftersom det är den jag själv känns konsekvenserna av. Jag skriver emellertid även om klass- ras- och hbt-frågor även om de inte rör mig personligen, bara inte lika mycket.

För det första handlar detta om att jag inte vill tillskriva mig något slags tolkningsföreträde för andra förtryckta grupper, eftersom det ofta kan bli en förlängning av förtrycket. Jag kan skriva om rasism, men jag har inte samma insikt om hur förtrycket slår och vad det består i av naturliga skäl. Därför ska jag inte heller ge sken av att veta det.

Jag är fullt medveten om att jag är privilegierad i jämförelse med många andra grupper. Därför åligger det mig att ta ansvar, att lyssna och försöka förstå, men inte att själv definiera förtryckets natur. Jag skulle bli arg om någon man kom och försökte knäppa kvinnor på näsan om vad feminism är eller borde vara. Jag uppskattar feministiska män men jag vill inte att de ska ta sig tolkningsföreträde framför mig eller andra kvinnor. Jag vill inte att de ska definiera problemen med könsmaktsordningen åt mig, säga åt mig vad som är rätt och fel. Precis som jag inte ska knäppa någon ur arbetarklassen på näsan med vad som är problemet i deras position.

Om man känner sig utsatt för sexism, rasism eller något annat förtryck så borde man definiera det, vari det består och vad man bör göra åt saken. Detta har jag inget emot att mansaktivister gör. Jag tycker att det är jätteviktigt att man tar upp på vilka sätt det är jobbigt att vara man. Till exempel frågan om varför män begår så mycket självmord, varför många män är ensamma, våldsamma, klarar sig dåligt i skolan och så vidare behöver en lösning. Men detta är inte min sak att ta hand om. Jag vet inget om detta förtryck, jag är inte i det. Jag kan inte säga vad det består i. Det handlar inte bara om att jag inte vill utan också om att jag inte är kapabel. Jag fokuserar på det jag kan mest om, alltså feminism. det är där jag har mest att säga, mest kunskap och där jag kan ta mig rätten att analysera och tolka samhället.

Problemet blir när man istället för att problematisera de strukturer som förtrycker en hackar på andra strukturperspektiv för att de får för mycket plats. Ett bra sätt att få mer plats är att prata om det ni upplever som problemen istället för att hacka på andra för att de inte tar upp dessa problem. Jag skulle ha all respekt för en mansrättsblogg som faktiskt tog upp strukturella problem män drabbas av för att de är män, istället för att tjata om sina konstiga uppfattningar om hur feminister är.

Har ni någonsin läst något här som handlar om att det inte är ett problem när män mår dåligt, blir våldtagna eller tar sina liv för att kvinnor har det värre eller lika illa? Jag har till och med upprepade gånger ställt mig emot sådana utsagor. Jag brukar inte heller gå in på Ströms eller Billings blogg och påpeka hur förtryckta kvinnor är, eller att kvinnor utsätts för samma problem, när de skriver om något som är jobbigt för män.

Alla mansrättsaktivister borde lägga mer fokus på vari deras problem består och hur de ska lösas istället för detta absurda fokus på att hacka på feminister. Feminister som grupp har inte sitt primära fokus i att hacka på mansrättsaktivister. Feminister tycker i regel inte att det är något dåligt om det öppnas en mansjour eller om det dras igång ett arbete mot problemen med mäns psykiska hälsa eller mäns kriminalitet. Vi fokuserar på det problem som kvinnor blir utsatta för, vilket då och då har att göra med ett orimligt stort fokus på mäns problem i samhället. Mansrättsrörelsen däremot fokuserar nästan uteslutande på att bekämpa kvinnorättsrörelsen, som om det var dennes fel att män tar livet av sig oftare än kvinnor eller att män förväntas vara fysiskt starka. Mig veterligen så brukar i alla fall det senare tas upp av feminister då och då.

Gör gärna en sammanställning om på vilket sätt tjejtidningar och Sex and the City är sexistiskt och förtrycker män, men gör det för guds skull som en kritik av dessa företeelser och inte för att förminska den problembeskrivning som feminister gör av herrtidningar. Båda dessa är problem och det ena förtrycket blir inte mindre problematiskt för att det andra också existerar. Jag skulle gärna läsa en sådan sammanställning, till och med kunna tänka mig att göra den, men jag förstår inte vad det har med Slitz sexism att göra.

Skolboksexempel på hur man förminskar feminister.

Diskuterade den här menskoppsfilmen på Facebook. Folk har så märkliga invändningar. Till exempel denna: ”kvinnor har valt att använda tamponger/bindor, varför ska ni feminister tvinga dem att använda menskopp?”. Alltså, jag tänker inte tvinga någon att stoppa upp en platskopp i fittan, som feminist är jag väldigt medveten om att alla själva måste få besluta om sina kroppar. Men att informera om menskoppens existens och trycka på för att det ska informeras om den i samma veva som man informerar om mensskydd i till exempel skolan eller på ungdomsmottagningen samt att den ska säljas på apotek är inte att tvinga någon att använda den, det är att erbjuda alternativ.

På samma sätt som alla andra mensskyddsföretag gör reklam för sina produkter så måste man kunna göra det även här, det är väl inte så konstigt? Fast den fria marknaden kanske bara gäller för företag som skiter i kvinnors fitthälsa.