Det handlar inte om snålhet, det handlar om att hålla fast vid en illusion.

Jag tycker att det är intressant hur mycket energi vissa människor plöjer ner i att berättiga att de inte ger pengar till tiggare och få andra att inte ge pengar till tiggare. Som försvarare av att skänka pengar har jag hört en oerhört spännande uppsjö av argument och ursäkter, den ena mer långsökt och fantasifull än den andra.

Och en börjar ju undra, vad tusan handlar detta egentligen om? För det är ju liksom inga stora pengar det rör sig om, att skänka bort ett par kronor är ingen stor förlust för de flesta, och det är ju inte heller som att folk i regel avkrävs en förklaring för att de inte ger. Det stora flertalet ger ju inte pengar. Det hade liksom varit helt okej att bara inte ge, utan att komma med några argument därtill eller försöka hindra andra från att ge. Jag tänker mig att den som faktiskt inte har råd att ge men vill skulle kunna säga det, istället för att komma med en massa bortförklaringar.

Min teori är som följer: det som händer när en ger pengar, eller ens erkänner att det skulle kunna vara den rätta saken att göra, är att en erkänner ett behov och ett problem. En erkänner att människan som sitter där är just en människa, en människa som förtjänar att ha de lika bra som en själv. En erkänner också att problemet är just fattigdom och bristande livsmöjligheter och inte typ bristande driv eller entreprenörsanda. Och detta tror jag är oerhört jobbigt för de flesta att inse.

Att se tiggare som människor är smärtsamt, för det tvingar en att inse vilket vidrigt samhälle vi lever i där vissa har det relativt gott ställt och andra tvingas leva på allmosor. Det är inte en trevlig insikt, inte alls, och därför håller en den hellre ifrån sig. Det är lättare att avhumanisera, att misstänkliggöra, än att erkänna situationen för vad den är; en tragedi och ett misslyckande.

Därför håller en hellre fast vid sina illusioner om att det faktiskt är den rätta saken att göra att inte ge. Därför struntar en inte bara i att ge själv utan försöker även övertyga andra. Det handlar liksom inte om pengarna i sig eller ”snålhet”, det handlar om något mer. Det handlar om erkännande av människovärde, om politisk medvetenhet, om erkännandet av ett behov.

Språkpolitik.

Att hitta på nya ord för att göra en politisk poäng kan vara effektivt. Folk tenderar att bli provocerade när man leker med språket, och då får man chans att förklara sig.

Ett sådant ord som jag använder är ”arbetsköpare” istället för ”arbetsgivare”. Det gör jag av några olika skäl. Dels för att det ger en mer korrekt bild av ”arbete”. Arbete är enligt mig inte en uppgift fri för någon att utföra, utan snarare något som utförs. Om det är någon som ger bort arbete så är det ju arbetaren.

Men framförallt så ger orden arbetsgivare och löntagare i kombination intrycket av att arbetsgivaren ger bort arbetet (eller arbetstillfället) som en present, och sedan tar löntagaren även ut lite lön. Ingenstans skvallras det om att arbetsgivaren faktiskt tjänar på att arbetet blir utfört, vilket ju är en orättvis bild.

Om man nu talar om en ”arbetsmarknad” så ska ju orden för de olika personer som medverkar spegla deras faktiska roll på marknaden.

Ordet ”arbetsköpare” väcker reaktioner, men när man förklarar så håller folk generellt med. Ordet ”arbetsgivare” speglar också en tidanda där arbete ses som något gott och fint som man ska vara glad och tacksam om man har. Att ifrågasätta detta i själva språket är effektivt.

Så jag tycker alla ska säga arbetsköpare och arbetare istället för arbetsgivare och löntagare, på samma sätt som många säger hen istället för han eller hon.