Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.
Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.
Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.
När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:
Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!
Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.
Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.
Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.
Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!
Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:
- Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
- Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
- Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.