Träffade för några veckor sedan en bloggläsare som sa ungefär:
Jag gillar att du är så arg. Innan så tänkte jag att min ilska handlade om att jag inte växt upp än, men sedan förstod jag att det finns mycket som det är rätt att vara arg över.
Jag har tänkt en del på det här med ilska. När en blir äldre förväntas det att en ska sansa sig, men jag har bara blivit argare med åren. Ilskan kommer ifrån betraktelser av ett samhälle som faller sönder och samman, som skadar människor och kringskär dem. Men starka känslor som ilska är liksom inte riktigt okej att visa, en ska ”sansa sig” och tagga ner, växa upp och mogna och acceptera saker som de är, rösta vart fjärde år och utöver det sköta sitt i stillhet och framförallt privat.
Jag ser ilska som den enda egentligt progressiva känsloyttringen. För att kunna förändra något i samhället i egentlig mening krävs det en stark övertygelse av att något är fel och att det måste förändras, och med övertygelsen om detta kommer även ilskan. Det betyder såklart inte att man ständigt måste gå omkring och vara arg (hur mycket folk än gillar att hävda motsatsen så är jag för det mesta faktiskt ganska glad och tillfreds) däremot får en inte glömma denna känsla, för det är detsamma som att glömma vad en engagemang bottnar i. Om en går in i något slags tillstånd av likgiltighet eller tillfredsställelse med saker som de är så försvinner den verkligt progressiva kraften. Då kanske en fixar lite här och där, visserligen kanske till det bättre men fortfarande bara skrapande på ytan.
Vad jag inte begriper är hur människor kan gå omkring i detta samhälle och inte vara förbannade över sakernas tillstånd. Hur kan en bara se denna galenskap pågå och inte känna detta?
Nå, det är klart som fan att ilska förminskas och trycks ned, eftersom det finns en stark vilja från många mäktiga intressen i samhället att bevara saker som de är. Min uppmaning är att släppa lös denna kraft och försöka göra något konstruktivt av den. Tillåt er att vara förbannade över världen, försök inte linda in känslan. Det finns ingen, absolut ingen, anledning att känna skam över att man är arg på detta jävla samhälle. Snarare är det de som inte gör det som ska skämmas.
