Etikett: läka

Twitter 6/7. Att skriva är att läka och jag kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”.

Tänker på hur ett ex ofta var kall och avvisande och förklarade detta med att han ”inte hade lika stort behov av närhet”. Om jag inte är taggad på närhet just då brukar jag säga det, istället för att agera som om den andra gör något fel. Gäller såklart de en har etablerade intima relationer med, inte typ random person på gatan.

Lustigt nog hade han ej problem med att själv ställa krav på att jag skulle vara mer tillgänglig, fick t.ex. ej hålla på med mobil efter sex. Han hade heller inga problem med att väcka mig på natten genom att kåta upp mig eller göra det när jag skulle sova. Inte heller med att skuldbelägga mig när jag skulle träffa andra. Men jag var tydligen ”krävande” eftersom jag tyckte att han inte skulle behandla mig som en smittohärd när han inte var taggad på närhet.

Och ja jag gråter när jag skriver det här och det är tråkigt men att bära smärtan inom mig är inte bättre. Att skriva om detta är jobbigt och tungt men det får mig att gå vidare. Människan fick mig att känna mig helt jävla värdelös, att skriva om det hjälper mig att återfå min känsla av värde. Hatar honom djupt för det han gjorde mot mig och fick mig att känna. Han bröt ner mig så brutalt. Jag var så jävla trasig. Att pussla ihop mig själv igen tog tid, det är ännu inte klart, men att skriva om det har hjälpt så mycket. Jag måste få ur mig den här skiten för jag kan fan inte bära den själv och vara en hel människa. Jag drivs inte av något hämndbegär. Jag vill bara läka och gå vidare.

Jag önskar jag slapp tänka på honom skriva om honom men det gör jag inte. Att skriva är att läka för mig. Kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”. Har det slagit er att folk kanske inte gör allt för er skull, för att ni ska vara bekväma. Jag är också en människa med behov och ett av dessa är att läka efter mäns förtryck. Vissa är så jävla rädda för andras smärta att de trycker ner den som uttrycker den. Vissa är så rädda för andras smärta att de känner sig tvungna att tillrättavisa den som skriver om sina erfarenheter. Jag är inte rädd för min smärta. Jag vet att den finns där och jag behöver erkänna den och bearbeta den.

Jag behöver prata om det som gör ont för att kunna gå vidare med mitt liv. För att kunna känna glädje och njutning. Men vissa människor vill frånta mig detta för att de själva känner obehag inför min smärta. Vissa människor vill säga åt mig hur jag ska göra för att gå vidare. Att jag ska förneka förtränga och glömma. Men jag kan inte glömma och jag vill inte glömma. Jag vill gräva djupare. Jag vill rycka upp smärtan med roten. Jag vill bli fri. Och jag vet att min frigörelse aldrig kommer att komma ur något ”positivt tänkande” utan genom brutal konfrontation med verkligheten.

Att läka.

Jag försöker läka ihop. Jag försöker läka ihop efter allt det förtryck män utsatt mig för genom livet. Det är inte lätt, för det är inte över än. Nya män kommer in i mitt liv och utsätter mig för samma förtryck som jag alltid blivit utsatt för. Det gör det väldigt svårt att läka, för så fort jag kommit någonvart kommer det nya män och river upp alla gamla sår och river upp nya. Nya män som får mig att lita på dem, som får mig att tycka om dem, men som sviker gång på gång.

Jag skulle så gärna vilja försonas. Jag skulle vilja förlåta männen, skulle vilja säga att det är okej, men när jag gör det så straffas jag genom att de river upp såren igen. Och varje gång så bannar jag mig själv för att jag litade på dem, för jag vet ju vad det leder in i. Jag vet ju egentligen, ändå låter jag mig luras.

En dag hoppas jag att förtrycket är över. Att jag kan möta män som människor, inte som förtryckare jag måste vara på min vakt inför för att inte skadas ännu mer. Men den dagen är inte kommen än, och ja tvivlar ofta på att den någonsin kommer att komma. Fram till dess måste jag vara cynisk. Fram till dess måste jag misstro de män jag träffar.

Cynism är inget jag valt. Cynismen skaver jävligt mycket, den tvingar mig att ständigt vara på min vakt. Det är ingenting jag vill, men det är någonting jag måste. Det handlar om överlevnad. För utan cynismen har jag ingenting som skyddar mig. Utan cynismen kommer jag att lita på någon, och denna kommer att skada mig.

Då och då kommer en man och lyckas riva ner denna cynism, lyckas kasta in mig i ett tillstånd av hopp och tilltro. Och varje gång har jag haft fel. Det smärtar mig så mycket att jag har haft fel, jag önskar att det inte var så. Men varje gång jag släppt cynismen har nya sår rivits upp, sår som tagit tid att läka. Jag hatar dessa män för det. Jag hatar dem för att de tror att de kan göra bättre ifrån sig än någon annan man, att de kan ge mig något annat än vad andra män har gett mig. Men det slutar alltid bara i smärta.

Jag vill bara läka ihop ifred. Jag vill bara bli hel igen. Jag vill inte behöva hata längre. Men det går inte att läka i ett samhälle som ständigt utsätter en för nya övergrepp, det går inte när en måste vara misstänksam inför varannan människa en möter.

Om du vill att jag ska sluta hata, sluta vara cynisk, måste du börja med att sluta förtrycka. Du kan inte säga åt mig hur jag ska hantera dina slag och sparkar, för det är ingenting jag kan rå för, mina reaktioner handlar enbart om att överleva. Du kan inte be mig att reagera på ett sätt som passar dig bättre. Vissa pratar om att förlåta, men jag kan inte förlåta innan det är över, jag kan inte försonas med någon som fortfarande klampar på mig. Jag lovar, det finns ingenting jag hellre skulle vilja, men det är ni som måste göra det möjligt.