Twitter 6/7. Att skriva är att läka och jag kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”.

Tänker på hur ett ex ofta var kall och avvisande och förklarade detta med att han ”inte hade lika stort behov av närhet”. Om jag inte är taggad på närhet just då brukar jag säga det, istället för att agera som om den andra gör något fel. Gäller såklart de en har etablerade intima relationer med, inte typ random person på gatan.

Lustigt nog hade han ej problem med att själv ställa krav på att jag skulle vara mer tillgänglig, fick t.ex. ej hålla på med mobil efter sex. Han hade heller inga problem med att väcka mig på natten genom att kåta upp mig eller göra det när jag skulle sova. Inte heller med att skuldbelägga mig när jag skulle träffa andra. Men jag var tydligen ”krävande” eftersom jag tyckte att han inte skulle behandla mig som en smittohärd när han inte var taggad på närhet.

Och ja jag gråter när jag skriver det här och det är tråkigt men att bära smärtan inom mig är inte bättre. Att skriva om detta är jobbigt och tungt men det får mig att gå vidare. Människan fick mig att känna mig helt jävla värdelös, att skriva om det hjälper mig att återfå min känsla av värde. Hatar honom djupt för det han gjorde mot mig och fick mig att känna. Han bröt ner mig så brutalt. Jag var så jävla trasig. Att pussla ihop mig själv igen tog tid, det är ännu inte klart, men att skriva om det har hjälpt så mycket. Jag måste få ur mig den här skiten för jag kan fan inte bära den själv och vara en hel människa. Jag drivs inte av något hämndbegär. Jag vill bara läka och gå vidare.

Jag önskar jag slapp tänka på honom skriva om honom men det gör jag inte. Att skriva är att läka för mig. Kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”. Har det slagit er att folk kanske inte gör allt för er skull, för att ni ska vara bekväma. Jag är också en människa med behov och ett av dessa är att läka efter mäns förtryck. Vissa är så jävla rädda för andras smärta att de trycker ner den som uttrycker den. Vissa är så rädda för andras smärta att de känner sig tvungna att tillrättavisa den som skriver om sina erfarenheter. Jag är inte rädd för min smärta. Jag vet att den finns där och jag behöver erkänna den och bearbeta den.

Jag behöver prata om det som gör ont för att kunna gå vidare med mitt liv. För att kunna känna glädje och njutning. Men vissa människor vill frånta mig detta för att de själva känner obehag inför min smärta. Vissa människor vill säga åt mig hur jag ska göra för att gå vidare. Att jag ska förneka förtränga och glömma. Men jag kan inte glömma och jag vill inte glömma. Jag vill gräva djupare. Jag vill rycka upp smärtan med roten. Jag vill bli fri. Och jag vet att min frigörelse aldrig kommer att komma ur något ”positivt tänkande” utan genom brutal konfrontation med verkligheten.

7 reaktioner till “Twitter 6/7. Att skriva är att läka och jag kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”.”

  1. Tycker det är bra och modigt av dig att skriva om vad han och andra gjort mot dig. Det är så jävla svårt att prata om, man skuldbelägger sig själv och så vidare. Tror många killar behandlar sina flickvänner som skit för de vet att de aldrig kommer säga nåt.

  2. jag orkar verkligen inte hur obehagligt mycket jag alltid känner igen mig när du skriver om relationer. det är smärtsamt men samtidigt så förbannat skönt, för jag vet inte hur många gånger jag bankat huvudet i kudden och skrikit rakt ut och undrat vad fan det är för fel på mig som känner allt detta.

    jag har varit kär tre gånger i mitt liv. alla gånger i killar som varit så fruktansvärt känslomässigt ansvarslösa. som lovat saker de vet att de inte kan hålla, som behandlat mig som luft och sen suckat åt mig när jag blivit ledsen av detta. som inte förklarat för mig vad som är fel och sen skuldbelagt mig för att jag inte har förstått. blir rädd när jag inser hur mycket energi jag lagt på dessa människor, och hur mycket energi jag fortfarande kan lägga ibland. hur en annan människa kan fucka upp en totalt. det enda positiva i detta är att jag gett mig fan på allt aldrig någonsin göra såhär mot en annan människa själv.

  3. Det är okej, för att inte säga väldigt bra, att göra saker för sin egen skull, även om man skulle göra det i ett offentligt rum. Man behöver inte heller lyssna på åsikter som inte passar in på det intresse man själv har. I synnerhet inte de åsikter som är negativa och väldigt sällan för något konstruktivt med sig.

  4. Vad bra att du kan erkänna för dig själv att han gjorde dig illa. Det är ju inte alltid man kan göra det, och då tar man ju ifrån sig själv alla möjligheter att kunna bearbeta problemet…

    Det har mycket med skam att göra tycker jag, när man väljer att inte bearbeta något som gör ont, och istället förtränga det. Vissa saker kan ju frambringa så mycket skam att det blir otroligt svårt att erkänna dem över huvud taget.

  5. jag tycker alltid om hur du skriver men det här var bara så jävla bra. så skönt att höra någon säga (det som egentligen borde vara självklart) att allt en skriver inte behöver vara för någon annans skull. jag är glad för din skull att du vågar och vill dela med dig av det. tack! och jag håller med dig, vissa saker behöver en bearbeta länge innan en kan läka och ”gå vidare” från.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *