Att berättiga sin överkonsumtion.

Kan inte sluta skratta åt detta inlägg hos shoppingprinsessan Mogi. Hon har, under rubriken Create your dream closet, om olika typer av ”tweeds” man tydligt måste ha i sin garderob. Tanken på att man ens måste ha en tweed förefaller orimlig, men tydligen är det fyra olika som gäller, nämligen en neutral tweed, en tidlös tweed, en enfärgad tweed och en statementtweed.

Om den tidlösa tweeden skriver hon såhär:

Alla bör ha en tidlös ryttar-tweed från Ralph Lauren, de är klassiker som aldrig går ur modet! Riktiga hantverk!

Alla bör alltså ha en sådan. Okej, då vet jag.

Om statementtweeden skriver hon:

Här möts färg, form samt material i en otrolig skapelse som tar dina outfits till en helt ny nivå! (Snarare till ett helt nytt solsystem..)

Ett nytt solsystem… Herregud, jag orkar inte.

Nejmen allvarligt nu. Jag vet att Mogi är en person som konsumerar otroligt mycket. Jaja, ni behöver inte dra den där ”men läs inte bloggen då om du stör dig”-raddan för jag vet redan det. Men den här grejen med att försöka få sin konsumtion att framstå mindre som onödig lyxkonsumtion genom att lägga fram den som nödvändigt för att bygga någon slags ”garderob” som all ”bör” ha, jag fattar det inte. Ändå stöter jag ofta på så kallade guider till vad en kvinna bör ha i sin garderob. Ungefär som om inte en klädintresserad person (en person som läser sådana böcker) redan visste det?

Ofta i konsumtionsbloggar inriktade på kläder så används ord som ”klassisk”, ”tidlös” och ”bra kvalitet” för att liksom markera att detta minsann inte är någon pryl man köper bara för att köpa utan minsann är en kvalitetsprodukt såväl i utförande som i utseende. Ibland är det en ”investering” vilket alltså ska förstås som något man kommer använda så mycket att man lika gärna kan lägga tio tusen på det.

Jag är så nyfiken. Tror Mogi att om hon köper dessa fyra tweeds (som hon ju för övrigt redan har och säkert fler därtill) så kommer hon liksom inte att ha något begär sedan. Att hon har byggt den ”perfekta” garderoben med tidlösa kvalitetsplagg och att hon kommer nöja sig med det?

Sen blir jag också så skeptisk när folk använder ord som ”tidlös”. Om man köper plagg man är bekväm med, som sitter bra och som är snygga så kommer väl de också att vara tidlösa? Jag har en massa kläder som jag använt år ut och år in för att jag verkligen gillar dem men det är ju inte som att jag, när jag köpte det, tänkte att ”detta är tidlöst, jag kommer kunna ha det för evigt”. Jag tänkte: detta är ett plaggs om jag tycker är snyggt och bekvämt.

Visst kan man spendera extra på saker som håller hög kvalitet, speciellt om det är typ jeans som man ju i regel har en längre tid. Men jag kan bli så matt på alla dessa uttryck och resonemang som konsumtionsgalna människor använder för att berättiga sig stundtals helt hutlösa konsumtion. Bara inse faktum: du kommer aldrig någonsin att ha den ”perfekta garderoben” som gör att ditt konsumtionsbegär stillas. Du kommer alltid att ha ett begär av mer, för ditt begär är inte grundat i ett verkligt behov av att ha fyra olika tweeds i din garderob utan i att ständigt köpa mer, mer och mer. Vägen ur detta (om du nu vill ut) är inte att bygga den perfekta garderoben utan att inse att det finns andra, betydligt viktigare, saker i livet.

Klassförakt i konsumtionskritiken.

Det roliga med hela den här ”Pernilla Wahlgren sågar Ullared”-grejen är ju framförallt att människor överhuvudtaget lägger så stor vikt vid konsumtion som en del av deras identitet. En sån inställning som Pernilla och Mogi har kan ju bara frammanas av en inställning till konsumtion som en del av ens identitet. Du är inte bara de produkter du köper, utan även det sammanhang du köper dem i.

Det är kanske lite efterblivet av mig att försöka leverera någon slags konsumtionskritik med tanke på att jag konsumerar en hel del och dessutom skriver om det, jag vet inte. Men jag blir så trött på att folk försöker rättfärdiga sin egen (ofta hejdlösa) konsumtion med att de ”åtminstone inte” shoppar på Ullared, som verkar allt det dåliga med konsumtion enligt många. Jag undrar bara: varför kritiseras inte de i Svenska Hollywoodfruar för att överkonsumera eller konsumera ansvarslöst, när de uppenbarligen gör det? Varför är det bara white trash-konsumtion som är oansvarig överkonsumtion? Jag anar ett visst klassförakt här.