Etikett: patriarkat

Tro inte att din relevans hänger på om du blir omtyckt av patriarkatet. Det är ju för fan det du ska bekämpa!

En sak jag är så satans irriterad på är när andra feminister ska hålla på och typ ”läxa upp” mig eftersom jag är för ”extrem” i mina uttalanden/min retorik gentemot antifeminister. Det värsta är när en får hör att en ”förstör för oss andra” som vill ha en ”dialog”. Alltså nej, jag har inte ”förstört” för er som vill ha en dialog. Om de gulliga antifeministerna inte klarar av att förstå att det finns olika feminister så är det deras jävla fel, inte mitt. Intressant detta, hur det alltid är den som slår ur underläge som får skulden, även från feministiskt håll.

Många feminister verkar tycka att deras strategi är framgångsrik om antifeminister tycker att de är ”vettiga” eller liknande. De tycker att en ska anpassa det en säger, alltså sitt budskap eftersom budskapet förändras beroende på hur en säger det, för att antifeministerna ska kunna hålla med en eller i alla fall ”respektera” ens åsikt. Om antifeministerna sedan ger lite beröm så ses detta som en framgång. Men det är inte en framgång, det är ett jävla bakslag. Det betyder nämligen att du har förändrat dig så mycket att din ideologiska fiende håller med dig. Det är lika lite en framgång som att socialdemokraternas nya partiledare hyllades av Svenskt näringsliv.

Vi kommer inte att komma framåt i frågan om jämställdhet genom att övertyga antifeministerna, en efter en. För det första är det väl få som verkligen bli övertygade om feminismen för att de tycker att en feminist är vettig, för det andra så är det en jävligt ineffektiv och tidsödande strategi. Men det största problemet med den är att den innebär en anpassning efter antifeministerna, och detta är absolut inte önskvärt.

Vissa verkar vilja att feminismen ska tvätta bort det som är provocerande för att på det viset få mer makt. Det finns en dröm om att liksom polera de feministiska ytan, ta bort det som är förargerligt men behålla innehållet. Men feminismen är provocerande för feminismen är en subversiv rörelse. Den ifrågasätter samhället som det ser ut idag, strävar efter att bryta en massa människors makt, avskaffa deras privilegium och så vidare. Feminismen står i en aktiv intressekonflikt med många män, vilket är skälet till att den är impopulär. Det är av samma skäl som rika människor ogillar socialism: den går emot deras intressen. Det handlar inte om att de inte blivit ”övertygade” eller något sådant, det handlar om att de inte tjänar på det.  Män tjänar på patriarkatet, ni måste förstå detta. Män får, på grund av patriarkatet, mer makt, pengar och behöver utföra mindre arbete. Därför blir de också provocerade när någon ifrågasätter patriarkatet. Att tro att en ska kunna ”komma runt” detta genom att vara snäll är inget annat än pur naivitet.

Visst finns det män som trots detta är feminister. Kanske för att de har andra intressen av jämställdhet, kanske för att de låter rätt gå före sitt egenintresse. Men män som grupp förlorar fortfarande på feminismen, vilket gör att många män kommer fortsätta stå i opposition emot den.

Jag accepterar att det finns en massa feminister som vill gå på den lite mer mjuka linjen, ni behövs också! Vad jag däremot tycker är jävligt snorkigt är att gå omkring och klaga på att andra feminister är för extrema och ger feminismen dåligt rykte. Utan feminister som varit extrema och gett feminismen dåligt rykte hade ni inte haft något jävla utrymme idag. Det är jävligt lätt att sitta och snacka om att en ska ”komma överens” och ”lyssna” och gud vet allt. Det är populärt, och det är väl kul för dig. Men tro inte att du lyckas bättre med att driva frågan om jämställdhet bara för att du är mer omtyckt av dina ideologiska fiender. Ditt inflytande över dessa personer är nämligen markant kringskuret eftersom det kommer sig av att du säger saker som de accepterar. Om du plötsligt började blir mer extrem skulle de genast vända dig ryggen. Det är fortfarande de som sätter agendan. Och när du börjat anpassa dig efter detta har du redan förlorat.

Den feministiska kampen har alltid varit och kommer att fortsätta vara provocerande. Om den slutar vara provocerande är detta inte en framgång utan ett misslyckande, för det innebär att den också har slutat vara subversiv. Och vad fan ska en med en osubversiv rörelse till? Det är ju helt jävla meningslöst! Det är som ett gullig kattunge. Alla gillar gulliga kattungar, för de är fina och se på och inte till besvär. Men feminismen ska inte vara en gullig kattunge, den ska vara en aggressiv vildvittra som är beredd att slåss med näbbar och klor för jämställdhet. Utan denna kampvilja så finns det inget påtryckningsmedel, ingen anledning för patriarkatet att göra eftergifter av annat än symbolisk karaktär.

Låt konflikten blomma ut och ta plats. Sluta ängslas för att ni inte ska bli omtyckta. Se det som en framgång istället. Tala till dem som har något att vinna på feminismen. Om någon är genuint intresserad av feminism, förklara gärna, men anpassa inte budskapet för att det ska falla någon kritiker i smaken. Visst, du kanske lyckas få hen att kalla sig feminist, eller tycka att du är en vettig feminist, men detta är bara en symbolisk framgång om feminismen som accepteras har förändrats. Det är inte värt någonting. Det kan faktiskt rentav vara kontraproduktivt, eftersom du då har bidragit till feminismens ideologiska urvattning.

Men framförallt: tro inte att din relevans hänger på om du blir omtyckt av patriarkatet. Det är ju för fan det du ska bekämpa!

Kvinnan förväntas aktivt upprätthålla sin egen underordning.

Här har vi ett praktexempel på vad känslomässigt arbete kan vara. Få din man att känna sig manlig. Denna manlighet ska dessutom uppnås genom att kvinnan på olika sätt tonar ner sin egen förmåga.

Har han skruvat ihop en IKEA-hylla? Burit hem tunga kassar från affären? Då är det nu du ska slå till med en komplimang. Säg till honom att du uppskattar att han tar de tyngsta kassarna, trots att du rent krasst skulle kunnat bära dem själv.

Låtsas att du är mycket svagare och mer okunnig än vad du är för att han ska kunna känna sig kompetent och stark. Ansträng dig för att bekräfta honom. Åh gud, jag blir så trött.

När en läser guiden så handlar allt om att skapa och belysa skillnaderna mellan er. Du ska vara omhändertagande, känslig, svag, gilla sallad och så vidare. Han ska vara stark och kompetent. När du tar hand om honom får det inte uppfattas som att du gör det för att du är den starkare utan det ska vara ett uttryck för din kvinnliga omsorg.

På detta sätt så förväntas kvinnan aktivt skapa skapa en skillnad mellan henne och mannen och på detta vis upprätthålla sin egen underordning. Kvinnan förväntas vara den som ombesörjer upprätthållandet av patriarkala strukturer inom relationen.

En annan intressant grej är synen på hushållsarbete.

Bestämmer du när och hur disken ska diskas? […] Och är det du som bestämmer var skåpet ska stå…? […] Får du honom att känna sig som en karla-karl gör det honom självsäker och det gör honom lugn.

Det beskrivs som ett problem om det är du som bestämmer allt hemma, så därför ska du aktivt skapa situationer där han får bestämma. Detta är, hör och häpna, inte för att skapa en mer jämställd relation utan för att det kan vara sårande för hans manlighet om du tar kommandot för mycket. Därför ska du få honom att känna att det är han som bestämmer genom att ”låta honom ta kommandot”. Ungefär som om anledningen till att män inte spontant ombesörjer hushållet i de flesta relationer var att kvinnor aktivt hindrar dem från att ta initiativ?

Gud, det är klart en bestämmer när disken ska diskas om ingen annan tar det övergripande ansvaret för att det sker. En kan inte gå omkring och skita i att göra det och samtidigt förvänta sig att inte bli bestämd över. Om han nu tycker att det är så jävligt att inte få bestämma något i hushållet får han väl ta lite kommando. Men inte ska en bestämma som kvinna för då kan ju den stackars mannens manlighet bli sårad.

Ja gud. Mycket ska en höra innan öronen ramla av och så vidare.

Om feminism.

Hanna Friden har som vanligt fått en galen ”antifeminist” på sig. Han tycker att feminsim är en djupt mansfientlig ideologi, vilket såklart är skitsnack. Men jag tänkte passa på att skriva lite om en vanlig missuppfattning rörande feminism.

En vän till mig tyckte att man skulle strunta i att tala om ”mäns våld mot kvinnor” och istället tala om ”våld” i allmänhet och lägga ett fokus på att bekämpa det. Han har förvisso helt rätt rörande att man ska bekämpa våld överlag, men anledning till att man talar om ”mäns våld mot kvinnor” och ser det som lite extra viktigt att lägga fokus vid är för att man tror att det är sprunget ur en samhällsstruktur är män förtrycker kvinnor.

Det är det som är att vara feminist: att tro att det finns en struktur i samhället som gör att kvinnor får nackdelar gentemot män och att tycka att den här strukturen är av ondo. Strukturen kallas med ett annat ord ”patriarkatet”.

Många ”antifeminister” tycker att man istället för att kalla sig feminist ska kalla sig humanist. Humanist i den här kontexten åsyftar, som jag förstått det, att man inte bara tycker att kvinnor och män ska vara jämställda, utan att alla ska vara jämställda på alla nivåer. Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart, eftersom maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.

På samma sätt säger folk att man ”inte borde tjata om kön utan se alla som individer”. Detta är helt sant. Få feminister tycker något annat än att alla ska ses som individer (förutom de spån som tycker att underbaraClara är ”ett hån mot feminismen” bara för att hon gillar att baka bullar). Grejen är att vi lever i ett samhälle där det finns en massa olika maktstrukturer som måste bekämpas för att vi ska kunna ses som individer. Patriarkatet är en av dessa maktstrukturer. Att invandrare diskrimineras är en annan.

Många kritiserar oss feminister och säger att vi vill förtrycka män eller att vi struntar i alla andra grupper som är drabbade av missförhållanden. Att feminister vill förtycka män är inte sant, vi vill bara utjämna maktbalansen män och kvinnor emellan. Att vi struntar i andra missförhållanden är en kritik som är helt orimlig. Det är väl bara naturligt att man bryr sig om de strukturer som drabbar en mest eller som man kan mest om. Ungefär som att det finns människor som kämpar för invandrare eller underklassen så kämpar vi för kvinnorna. Det lustiga är att den här kritiken bara riktas mot feminister. Jag har aldrig hört nån säga att t.ex. antirasister är dåliga för att de inte bryr sig om klasskampen. Det är i alla fall mycket ovanligt.

Man kan inte kalla sig feminist utan att tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor, för det är faktiskt det som är den primära innebörden av ordet. Om man bara tycker att ”alla ska vara jämlika” är man kanske ”snäll” men man är inte feminist.Därför kan man inte kalla sig humanist istället för feminist, för det är liksom inte samma sak.

Men tillbaks till exemplet. Man kan förvisso tycka att det är fel att lägga mer fokus på att bekämpa mäns våld mot kvinnor eller kanske till och med förneka att något sådant existerar, men om du är feminist så kan du inte byta ut fokuset på ”mäns våld mot kvinnor” till ”våld”, för då vore det inte feminism längre. Det är liksom det är är hela poängen.

Förresten svarade jag på några frågor om feminism till sidan tjejkraft. Finns att läsa här.

Adam och Eva.

När jag läste titeln till mitt förra inlägg så kände jag instinktivt att det var något fel, något som var grammatiskt inkorrekt. Jag läste om det jättemånga gånger innan jag kom på grejen: jag hade satt kvinnlig före manlig, annars sätter man automatiskt i princip alltid mannen före kvinnan (tänk på alla par ni känner, vem kommer först när ni rabblar dem?). Spännande grej, det där, hur patriarkatet sitter i språket.

Det är ju faktiskt kvinnorna själva som är hela grunden till patriarkatet, för vem vill jobba med oss när vi är så himla jobbiga. Alla killar däremot är så jävla perfekta och sköna att ha att göra med.

Blondinbella tycker att det minsann bara är kvinnor som klankar ner på kvinnor och att det är vi kvinnor som alltid ska lägga krokben för varandra. Jamen vad skönt då, att få det utrett. Skälet till att kvinnor är eftersatta i samhället är alltså inte att vi lever i ett patriarkat utan att alla kvinnor är så himla snikna och inte unnar varandra framgång. Så jävla skönt när Blondinbella reder ut det åt en.

Det Blondinbella verkar missa är att hon dagligen för hundratals kommentarer från tjejer som tycker hon är perfekt och önskar att de var som hon. Killar skriver också, såklart, men framförallt tjejer för Blondinbellas blogg är en blogg som framförallt läses av tjejer. Konstigt att hon får fler negativa kommentarer från tjejer då?

Det finns en utbredd uppfattning att tjejer är så komplicerade, snackar så mycket skit och är allmänt svåra att ha att göra med, och att killar är så himla enkla och okonstlade och bara så jävla sköna att vara med. Bara ta en öl med grabbarna och dunka varandra i ryggen och så är allt bra. Killar unnar varandra framsteg i karriären, kvinnor snackar skit och lägger krokben för varandra.

Alla dessa (alltid snygga) tjejer som snackar om hur mycket bättre de trivs med killar för att de är så himla okomplicerade, de vill vara så jävla grabbiga och avslappnade och coola, skrattar gärna åt ett sexistiskt skämt då och då för att visa hur jävla sköna de är, hur jävla lite de är som tjejer är mest.

Urtypen av en sån här tjej är Kenza: hon är skitsnygg, skittjejig, lite ”crazy” och trivs självklart bättre med killar än med tjejer. Grejen är dels att det är så jävla löjligt att tillskriva killar egenskaper som okomplicerade och ”sköna” för det är liksom inte så. Killar snackar lika mycket skit som tjejer gör, det är bara det att tjejer som Kenza hänger med sina killkompisar när de typ tar en öl. Vem fan snackar om sånt när man är ute på krogen, det går ju inte att snacka alls då. Dessutom så är det ganska naivt av Kenza att tro att alla hennes killkompisar hänger med henne, den skitheta, rika och coola modellen på samma premisser som med sina närmaste killkompisar. Likaså är det naivt av Blondinbella att tro att hennes affärskumpaner skulle behandla henne på samma sätt som en random bloggläsare (random bloggläsare är givetvis ofta en tjej eftersom Blondinbella attraherar tjejer som målgrupp).

Det är så himla konstigt att kvinnor nedvärderar sitt eget på det här sättet och det vittnar ju dessutom om ganska liten insikt i hur folk beter sig. För visst finns det okomplicerade människor, men det har nog mer att göra med individuella egenskaper än kön och framförallt hur väl man känner personen ifråga. De flesta bjuder på ett visst djup och en viss komplikation när man lär känna dem, annars hade det fan varit bra tråkigt.

Men än värre är när man som Blondinbella beskyller kvinnors sämre ställning i samhället på kvinnorna själva. Det kan inte bara vara så att just den där tjejen var dum i huvudet, på samma sätt som vissa män begår övergrepp. Blondinbella försöker få det att framstå som att hon inte alls är drabbad av patriarkala strukturer, vilket jag starkt tvivlar på att hon inte är. Men övergreppet gick givetvis bara att skylla på en man, men när en kvinna säger att hon använder sina tits för att få yrkesfördelar så är det kvinnor som grupp det är fel på. Det säger ju en del om hennes världsbild.