Etikett: quetzala blanco

Man kan inte peppa sig ur allt.

Jag måste säga att jag tycker Quetzalas kritik av Egoboost är ganska rimlig till och från. Till exempel denna krönika om hennes nya tidning Emoboost är både träffsäker och rolig.

Jag själv kan bli sjukt provocerad av Blondinbella och tycka att hennes eviga peppande kan vara otroligt tröttsamt. Överlag blir jag matt av människor som alltid ska pådyvla en deras positiva tänkande. Dels för att jag inte ser ett samband mellan att vara positiv och att må bra och dels för att jag ser det som ett samhällsproblem att människor tror att allt går om man vill och att man har en massa möjligheter i livet som man kanske inte har.

Jag tycker att det ska finnas en större acceptans för att människor mår dåligt och kanske inte känner värsta inspirationen och peppen att ta sig därifrån. Att människor behöver annan hjälp i sina liv än en självhjälpsbok.

Såhär tänker jag: det finns individuella problem och det finns strukturella problem. Ibland tycker jag att Blondinbella försöker förvandla strukturella problem till individuella problem genom att ständigt hänvisa till den egna viljan att ta sig till en annan situation än den man befinner sig i som den största faktorn för förändring. Vissa problem måste helt enkelt lösas genom att man förändrar samhället.

Jag inget problem i att man försöker få fler personer att känna kraft i att göra sin egen grej. Det behöver inte bara handla om att starta företag, det kan röra sig om det mesta i livet. Jag tror att det är viktigt att folk inser att man faktiskt kan göra saker själv också och att de har en viss makt över sin egen situation. Däremot får man inte blanda ihop att man har möjligheten till att hjälpa sig själv med att samhället borde vara ordnat efter premissen att man är sin egen lyckas smed.

Jag ogillar iden att allt skulle vara möjligt om man vill och kämpar tillräckligt mycket. Vissa människor lyckas helt enkelt inte i livet. Även om det är bra att peppa människor så kan man inte peppa sig ur allt. Samhällsproblem och missförhållanden försvinner liksom inte för att folk går omkring och har jävligt bra självförtroende och tilltro till sina idéer.

Det är helt okej att du mår dåligt, men missunna inte mig att må bra.

Efter en diskussion på twitter med Cissi Wallin och Orchidpussy så fick jag klarhet i min tankar kring Quetzala Blancos bloggande. Problemet med Quetzala är inte att hon själv mår dåligt och skriver om det, det är såklart helt okej att göra det. Jag tycker även att det kan vara okej att vara romantiserande.

Problemet däremot är hur Quetzala inte ger andra rätten att vara glada, att komma ur sitt mörker. Minns ni #prataomdet? Kampanjen som uppstod i och med våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange där en massa personer skrev texter och spelade in videos om sex och sexuella övergrepp. I samband med det skrev även Cissi Wallin en krönika om att hon blivit våldtagen. Hon nämnde inte av vem.

Quetzala, som är en vän till mannen som Wallin åsyftar som jag förstått det, reagerar genom att skriva på sin blogg om äckliga feministbrudar och undrar varför inga ”mäktiga mediemän” våldtagit henne. Sen, när folk blir arga, skriver hon ett inlägg om det hela där hon insinuerar att hon själv blivit våldtagen och att hon vet hur jobbigt det är och att det gör ont men att hon fortfarande tycker att det är fel att anklaga någon (fortfarande inte namngiven) på det sätt som Wallin har gjort.

Det är otroligt modigt att gå ut och prata om det. Det är inte modigt att gå ut och prata om det och sedan känna sig hånad. Vakna upp för fan. Vad är nästa steg– känna sig kränkt? Men det är väl inte rättvist att bli hånad och kränkt? Nej det är sjukt orättvist. Men så är det.

Och det är det här som jag tycker är så fel. Jag fattar att Quetzala har blivit utsatt och att hon har valt att hantera det genom att skriva om det på det sättet hon gör. Att hon ännu inte har kommit ut ur mörkret efter övergreppet. Det är okej med mig, hon får hantera det hur hon vill och hon får må dåligt om hon vill. Men när man kommer och tycker att andra ska hantera liknande situationer på samma sätt som hon gör; bara genomlida det hela och gå omkring med skulden och skammen utan att någonsin prata om det, då går det för långt.

Och på samma sätt så tycker jag att hennes kritik mot Blondinbella är så fel. För det är inte så att Blondinbella försöker dölja det jobbiga i livet bakom någon slags fasad. Blondinbella skriver om det jobbiga i livet men hon skriver också om vägen ut och om att vilja må bra.

Quetzala tycker att det måste finnas förebilder för tjejer som kanske inte orkar, som kanske inte vill göra karriär eller som inte mår bra. Jag håller med om att det måste finnas utrymme för personer som inte är genomglada och perfekta. Det är klart att Quetzala ska få skriva om hur jobbigt livet är när man är på botten och det är klart att det finns många som kan bli hjälpta av det. Men om hon ska få göra det så måste andra också få skriva om hur man klättrat ut ur kaninhålet utan att hon ska komma och missunna dem det.

Det är en jävla skillnad på att själv må dåligt och skriva om det och att vilja att andra ska göra det. Bara för att Quetzala inte själv förmår hantera det som hänt henne eller komma över sina ätstörningar så betyder inte det att hon ska dra ner alla andra i sitt kaninhål. Jag är helt säker på att både Cissi och Blondinbella tycker att det är helt okej att hon sitter där. Däremot vill de helt enkelt inte sitta där själva. Det måste respekteras på samma sätt som det måste respekteras att Quetzala inte har kommit upp ur kaninhålet än och att hon inte ljuger om det.

Våld är alltid våld, oavsett vem som slår.

En grej jag tyckte var jävligt upprörande i efter tio är hur psykologen viftade bort det där med hur milt man ser på kvinnor som slår män. Först sa hon typ att det alltid är fel med våld men sen kom hon ändå fram till att det är mer ”okej” när en kvinna slår en man eftersom ”män är starkare”.

För det första är mannen inte alltid starkare och för det andra är inte våld mer okej för att den som blir utsatt kan försvara sig. Det är såklart ändå jättehemskt med folk som blir slagna i relationer.

Jag kan ju erkänna att jag också associerar annorlunda när jag hör att en tjej har slagit en kille. Jag tänker genast på förklaringar till beteendet medan jag är mycket mer fördömande när det kommer till en man. Men bara för att jag och många med mig känner så betyder ju inte det att det är rätt.

Även om mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som måste lösas så måste vi se varje enskild våldsincident som lika illa. För hur mycket strukturer det än ligger bakom vårt agerande så är våld fortfarande våld och det kan aldrig någonsin accepteras.

Det är skillnad på att beskriva och romantisera.

Jag kollar på efter tio med Quetzala Blanco och Blondinbella med anledning av den debatt som utbrutit rörande meningsskiljaktigheterna de två emellan. Jag ser det som en självklarhet att man ska kunna skriva om de dåliga sidorna i livet, men det är en stor skillnad på att beskriva och på att romantisera det.

Både Blondinbella och Quetzala skriver om när livet är jobbigt men de skriver om det på helt olika sätt. Quetzala skriver ibland romantiserande och för det mesta bara krasst konstaterande utan problematisering. Hon skriver att hon mår kasst och att hon vill mår bättre men hennes inlägg känns sällan konstruktiva. Blondinbella skriver till exempel om stressen, om rädslan för de som hotar henne, om hennes tidigare osunda förhållande till mat. Jag kan förstå Blondinbellas kritik mot Quetzala, för Quetzala försöker inte i sina skildringar peppa människor till att komma ifrån destruktiviteten.

Samtidigt tror jag egentligen inte att folk i allmänhet blir inspirerade till självdestruktivitet av Quetzalas blogg. Personer som redan har självskadebeteenden får säkert ”inspiration” till nya sätt att skada sig själv, men jag tror inte att beteendet föds på grund av bloggen. Samma sak inträffar ofta när ätstörda läser böcker om ätstörningar, det betyder väl inte att de ska sluta skrivas sådana? Något som för en person är en inspiration blir för en annan en tröst eller något som ger kraft till förändring. Folk reagerar olika på olika saker, helt enkelt. Quetzala säger ju att det hör av sig folk till henne som berättar att hennes inlägg gett dem kraft och det stämmer säkert.

Folk måste lära sig att se skillnad på när man bara beskriver något och när man romantiserar det. För romantiserande kan vara inspiration för många, men något beskrivande upplevs nog bara som inspiration för den som redan är fast i skiten. Och jag tror inte att Blondinbella tycker att man inte ska få skriva om hemskheter, det är sättet de skrivs om det som hon ogillar.