Etikett: egoboost

Generation egoboost.

Jag blev tipsad av Alice om denna ganska långa text i Dn som handlar om ”generation jag” eller ”den narcissistiska generationen” som jag tycker är väl värd att läsa. Den sätter fingret på många av mina egna tankar kring dagens ungdom. Jag är ju själv 20 och skulle säga att jag är född ganska precis före den generation som verkligen har bombarderats av tjat om ”unga tjejer”, entreprenörskap, personliga varumärken och sociala medier under hela sin uppväxt.

Detta med det personliga varumärkesbyggandet är ju en komponent i vår samtid. Det är inte direkt någon hemlighet att fokuset på den egna personen ökat markant och att det också uppmuntra si en otroligt hög grad av typiska tonårsförebilder, såsom Blondinbella. Väldigt mycket handlar om att sätta sig själv i fokus, tänka på sig själv i första hand och så vidare. Det finns också en kultur av att man ska tro på sig själv, som säkert är bra om den appliceras rätt men tvärtom blir skadlig om man har en ide om sin egen förträfflighet oavsett handlingar, och att den ska belönas.

Tonåringar generellt är egocentrerade, tycker alltid att de har rätt samtidigt som de har låg självkänsla och en stor ängslighet över att passa in och bli uppskattade. Denna kombination av egenskaper påminner lite om narcissism men är inga konstigheter eftersom i princip alla tonåringar går igenom denna fas. Fast när den uppmuntras under tiden av alla i deras omgivning så kan man nog komma att fastna i det, aldrig växa ur detta infantila stadium av delvis oförmåga att ta kritik, delvis ångest över sina egna tillkortakommanden.

Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.

Detta är något jag verklige känner igen från vår tids förebilder. Man kör ständigt på denna ”det är du värd”-grej. Jag tycker det kan vara positivt ibland, att ställa krav, till exempel i relationer. Men det uppstår ett problem när kraven inte är förankrade i verkligheten. Givetvis ska skolan hjälpa en till bättre betyg men det kan ju inte komma utan ansträngning.

Kanske omedvetet, men en perfekt illustration av vad narcissism handlar om. Källa.

Jag tycker också att ett visst ifrågasättande av auktoriteter är positivt, men när det övergår till att bli en av huvudsakerna i lärarnas schema så går det får långt. Många verkar idag se skolan inte som en plats där man ska få ett ramverk för att lära sig saker utan som en plats man går till för att bli betygsatt för det man redan kan, en bild som säkert stämmer i vissa fall, sorgligt nog.

Jag tycker även att det som skrivs om olika typer av självkänsla är extremt relevant idag:

En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt and­ra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.

Det är väl detta jag i hög utsträckning har velat komma åt när jag kritiserat självhjälps- och egoboostkulturen. Att ha bra självkänsla innebär inte att man tycker sig vara ofelbar, det handlar om att se sitt värde som person utöver ständig bekräftelse. Har man bra självkänsla ska man vara kapabel att se sin egen person och sina egna brister. Tyvärr så antas ofta personer som i själva verket mest bara är världsfrånvända i sitt sätt att betrakta sig själva ha bra självkänsla eftersom de hyllar sig själv, eller ”boostar” sig själva. Det stora problemet är dock att man blir mer villig att använda andra människor som medel och inte har problem med att såra andra för att ta sig dit man vill, vilket är en extremt otrevlig egenskap som jag inte vill att många människor i samhället ska inneha.

Vad jag vill säga är att vi måste börja formulera idéer om vad för slags självkänsla och självförtroende vi vill lära våra barn att ha och hur det ska gå till. Att utan problematisering ständigt sätta egot i fokus som vi gör idag är inte positivt.

Att ta fram feminismen bara när det passar.

Jag har tänkt mycket på det här med Quetzala och feminism. Många har ju försökt skapa någon slags feministisk kritik mot det kritik som riktats mot Quetzalas beteenden. Bland annat Hanna Hellquist skrev en krönika och jämför behandlingen av Quetzala med behandlingen av så kallade hysterikor. Quetzala har också hakat på förebildsgrejen och menar att folk har ”förvandlat” detta till en catfight mellan henne och Blondinbella istället för att ta upp den relevanta grejen, nämligen att kvinnor förväntas vara förebilder.

Jag måste säga att jag tycker att det är mycket märkligt hur feminismen används som slagträ emot oss som inte riktigt tycker att det är okej att en vuxen kvinna aktivt trycker ner och förlöjligar andra kvinnor, uppmuntrar till ätstörningar och påstår att folk ljuger när de berättar om att de blivit våldtagna. Jag tycker också det är fascinerande hur Quetzala alltid ska ta på sig offerkoftan så fort hon blir utsatt för kritik. Då är det minsann synd om henne för att hon är kvinna och alltid förväntas vara sexig och bra och gud vet allt.

Men när hon själv kallar folk äckliga för att de inte rakar sig under armarna eller är size zero, då är feminismen långt långt borta. Hon tar fram den när det passar henne personligen, när hon kan använda den för att gömma sina angrepp på andra människor bakom. Jag blir så trött på människor som anammar idéer när det passar dem själva men som inte förmår stå fast vid det när de själva måste göra eftergifter. Som att inte förlöjliga våldtagna kvinnor eller över huvud taget stå till svars för sitt beteende.

Detta inlägg rör Quetzala som person mer än konflikten henne och Blondinbella emellan. I frågan om Egoboost är jag dock kluven, jag ska göra en djupdykning och skriva någon slags ordentligt reflektion på ämnet.

Man kan inte peppa sig ur allt.

Jag måste säga att jag tycker Quetzalas kritik av Egoboost är ganska rimlig till och från. Till exempel denna krönika om hennes nya tidning Emoboost är både träffsäker och rolig.

Jag själv kan bli sjukt provocerad av Blondinbella och tycka att hennes eviga peppande kan vara otroligt tröttsamt. Överlag blir jag matt av människor som alltid ska pådyvla en deras positiva tänkande. Dels för att jag inte ser ett samband mellan att vara positiv och att må bra och dels för att jag ser det som ett samhällsproblem att människor tror att allt går om man vill och att man har en massa möjligheter i livet som man kanske inte har.

Jag tycker att det ska finnas en större acceptans för att människor mår dåligt och kanske inte känner värsta inspirationen och peppen att ta sig därifrån. Att människor behöver annan hjälp i sina liv än en självhjälpsbok.

Såhär tänker jag: det finns individuella problem och det finns strukturella problem. Ibland tycker jag att Blondinbella försöker förvandla strukturella problem till individuella problem genom att ständigt hänvisa till den egna viljan att ta sig till en annan situation än den man befinner sig i som den största faktorn för förändring. Vissa problem måste helt enkelt lösas genom att man förändrar samhället.

Jag inget problem i att man försöker få fler personer att känna kraft i att göra sin egen grej. Det behöver inte bara handla om att starta företag, det kan röra sig om det mesta i livet. Jag tror att det är viktigt att folk inser att man faktiskt kan göra saker själv också och att de har en viss makt över sin egen situation. Däremot får man inte blanda ihop att man har möjligheten till att hjälpa sig själv med att samhället borde vara ordnat efter premissen att man är sin egen lyckas smed.

Jag ogillar iden att allt skulle vara möjligt om man vill och kämpar tillräckligt mycket. Vissa människor lyckas helt enkelt inte i livet. Även om det är bra att peppa människor så kan man inte peppa sig ur allt. Samhällsproblem och missförhållanden försvinner liksom inte för att folk går omkring och har jävligt bra självförtroende och tilltro till sina idéer.

Egoboostandets baksida.

Tyra är fan bäst. Hon tipsar läsarna om att handlingar leder till konsekvenser och att man bör tänka på vad man gör och vad man säger. Och folk ba: gu va vis du är!

Alla bloggerskor på topplistan har ju typ 14 år gamla fans som tycker att allt de kläcker ur sig är guld och gröna skogar. Alla banala insikter det är självklart att man kommit till vid den åldern tas emot som livsvisdomar. Jag tänker mig hur de sitter och gottar sig åt hur jävla insiktsfulla dem är. Snacka om egoboost!

Vad tråkigt om vi får ett debattklimat som präglas av det här (vilket jag inte ser som en orimlighet) där alla bara framför åsikter som att ”man ska vara snäll” och ”det är dumt att vara rasist” och ser det som värdefulla insikter bara för att vi lever i en konstig kultur där folk praktisk taget dyrkar Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki.