radikalfeminism – Fanny Åström

Radikalfeminism.

Får ibland frågor om det här med radikalfeminism och vad det innebär. När jag säger att jag är radikalfeminist så sällar jag mig till en feministisk tanketradition där en ser könsmaktordningen som en grundläggande struktur i samhället, till skillnad från liberalfeminismens idé om att kvinnors underordning mest handlar om fördomar. Detta innebär i sin tur att en ser män som grupp som förtryckare och exploatörer, snarare än till exempel kapitalister som ger kvinnor lägre löner. Jag anser också att det i ett radikalfeministiskt perspektiv måste finnas en kritik av sexualitet och begär, det vill säga att en ser heterosexualitet som någonting grundläggande i patriarkatet.

Radikalfeministiska idéer är en självklar del av de feministiska idéer som finns idag. Det var till exempel radikalfeministen Kate Millet som myntade begreppet patriarkat, ett begrepp som används av många feminister idag som inte nödvändigtvis är radikalfeminister. Det finns också en medvetenhet om sexualitetens betydelse, kanske inte så mycket i termer av kritik mot heterosexualitet som koncept utan snarare när det gäller sexuellt våld, men även detta är en radikalfeministisk idé.

När jag säger att jag sällar mig till en feministisk tanketradition så menar jag inte att jag köper allt med hull och hår. Givetvis finns det mycket i den radikalfeministiska tanketraditionen som är problematiskt, något som kan sägas om alla tanketraditioner. Idéer jag kan ha svårt för är sådana som bygger för mycket på att kvinnor skulle tvingas eller luras in i relationer med män mot sin vilja, eller idéer där det sexuella våldet hamnar alltför mycket i fokus. Snarare handlar det om att försöka bygga vidare på ett arv. Att läsa, att förstå, att kritisera och omtolka äldre texter.

Snarare handlar det om vilka frågor en försöker besvara och var en söker sina svar. Radikalfeminister har generellt försökt besvara frågor som handlar om vad det är som utgör grunden för patriarkatet, och försökt svara på dessa genom att studera sexualiteten, begäret, familjen. En har försökt hitta svaret i den privata sfären snarare än den offentliga, inte för att kvinnoförtryck inte förekommer i det offentliga utan för att en inte tänker sig det som den grundläggande förklaringen till kvinnors underordning som kvinnor.

Olika svar har uppkommit på denna fråga. Ett tidigt radikalfeministiskt svar lägger fokus på just det sexuella våldet, som till exempel Millet gör i sin bok Sexualpolitiken. Ett senare svar på frågan är Jonasdottirs fokus på kärlekskraft i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen. Det finns även radikalfeminister som fokuserar på barnafödande, som till exempel Shulamith Firestone (som jag själv tyvärr inte har läst) som menar att kvinnors frigörelse ligger i att de befrias från reproduktionen, det vill säga från att föda barn. Jag tror att det ligger sanning i alla dessa tankar, men själv är jag väldigt förtjust i Jonasdottirs teori som bygger på att män exploaterar kvinnor på kärlekskraft, det vill säga bekräftelse, och att det faktum att kvinnor i detta samhälle älskar män på ojämlika villkor där denna exploatering kan ske utgör en grund för patriarkatet.

Ibland använder människor, till och med feminister, radikalfeminist som en förolämpning. Jag undrar om de som gör detta har någon aning om vad de pratar om. Har de läst någon radikalfeministisk nyckellitteratur? Har de någon insikt i den radikalfeministiska tankeutvecklingen idag? För det finns ju såklart mycket att säga om denna tanketraditions missar, men det finns också mycket att hämta.

Svar på radikalfeministfrågor.

Nu var det väldigt länge sedan jag hade denna frågestund, jag har helt enkelt inte orkat knåpa ihop svaren innan.

Jag vill ofta själv kalla mig radikalfeminist, men har inte riktigt definierat innebörden för mig själv än. …frågar mig ofta: vad menar jag när jag anser mig vara radikalfeminist? Därför: Kan inte du förklara vad radikalfeminist innebär för dig? och hur du anser att det ev. skiljer sig från ”bara feminism”.

Det som är specifikt för radikalfeminismen är synen på patriarkatet som en struktur där män förtrycker kvinnor, alltså att alla män mer eller mindre utövar eller tjänar på förtrycket. Denna tanke finns även bland folk som inte kallar sig radikalfeminister, men den har så att säga sitt ursprung inom det radikalfeministiska tänkandet. Inom radikalfeminismen ligger fokus i högre grad på sexuella relationer och kärleksrelationer, familjebildning och reproduktion än inom andra feministiska grenar. Radikalfeminister menar också att män som kollektiv exploaterar kvinnor som kollektiv genom dessa institutioner.

Kan du förklara hur TERF’s är likartsfeminister när deras åsikter känns väldigt särart? Har känt mig som ett pucko de senaste veckorna för jag förstår verkligen inte och internet har inte varit så hjälpsamt.

Jag vet inte om TERF’s (transexkluderande radikalfeminist, ett begrepp som ofta används för att rikta kritik mot delar av radikalfeminismen) anses vara likartsfeminister sådär? Däremot tror jag att det kan ha något med synen på kön/könsroll att göra. Inom vissa delar av radikalfeminismen så anser en att kön är en social konstruktion men att den liksom är ett direkt resultat av hur kroppen ser ut. Alltså en anser inte att det finns något manligt/kvinnligt egentligen, men menar att i ett patriarkalt samhälle så är den som antas vara man/kvinna vid födseln på grund av genitalier också det socialt.

Den som har detta perspektiv är likartsfeminist eftersom en inte tror att könen skiljer sig åt ”på riktigt”, men i praktiken blir det väldigt ofta typ särartsfeministiskt eftersom en inte erkänner möjligheten för nu levande individer att gå emot det av samhället tillskrivna könet. Kategorin ”kvinna” definieras av att en utsatts för patriarkalt förtryck för att en blivit läst som kvinna, ett synsätt som är problematiskt dels för att det stämmer dåligt överens med verkligheten men också för att patriarkatet tillåts definiera oss. Jag tycker det här är ett helt virrigt resonemang och det är en del av radikalfeminismen jag tar avstånd från.

I det resonemang jag redogjorde för ovan så finns det inget utrymme för fler än två genus/könstillhörighet, och detta utgår i sin tur från att det bara skulle finnas två olika sorters kroppar på vilka en ”könsroll” kan hängas helt oproblematiskt, vilket jag i sig tycker är en patriarkal uppfattning eftersom den reducerar oss till enbart vår plats i någon slags reproduktion. Detta gör patriarkatet, men det innebär inte att en behöver utgå från det som feminist.

Hur ser du på kombinationen att vara radikalfeminist och transinkluderande? Ser ibland transfeminister som skriver om radikalfeminism som transexkluderande och tycker det är viktigt, men har ej greppat varifrån de transexkluderande bitarna kommer och om många radikalfeminister ser det som en viktig del av radikalfeminism? Har verkligen bilden av dig som inkluderande och är därför nyfiken på att höra hur du resonerar kring detta!

De transexkluderande bitarna är nog främst det jag nämner ovan, alltså synen på att en människa som lever i patriarkatet helt och hållet är dömd till att vara det kön som denne antas vara vid födseln. En erkänner alltså inte möjligheten att vara något annat än det samhället placerar in en i. Detta är att acceptera patriarkala definitioner rörande avgränsningen av feminismens politiska subjekt.

Jag vet inte om folk anser detta ”viktigt” men jag tror att många saknar intresse att sätta sig in i transfrågor eftersom det typ rubbar deras världsbild. Det är också tydligt att det finns en hel del feminister som bedriver aktivt transfientlig politik. Min generella uppfattning är dock att de flesta radikalfeminister mest bara vill slippa tänka på frågan eftersom de upplever att de i sådana fall skulle behöva överge en massa andra grejer. Jag tror att det finns en rädsla för att förlora i slagkraft om en inte längre kan göra samma enkla uppdelning i män/kvinnor.

Sedan är det också så att radikalfeminismen fokuserar en del på kvinnor och män som två ömsesidigt uteslutande kategorier vilket absolut är problematiskt. Jag försöker göra en åtskillnad i att fokusera på kvinnor och män såsom vi skapas som könade varelser i ett patriarkat, och att inte erkänna att det skulle kunna finnas något annat än kvinnor och män. Jag menar att vi i ett patriarkalt samhälle tvingas in i att vara kvinnor och/eller män, och jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle så hade det funnits en massa olika könsuttryck och genus som alla var lika acceptabla, varav två kanske är kvinna eller man, men att det liksom inte är det enda eller det mest relevanta.

Finns det något i radikalfeminismens idéer du tycker är problematiskt?

Jag tycker att resonemanget kring kön/könsroll är jävligt virrigt. Jag tycker också att det kan finnas en syn på att kvinnor automatiskt skulle vara så jävla snälla mot varandra när inte män är inblandade. Det kan finnas en stor ignorans inför det faktum att ras och klass också är viktiga delar. Detta hänger ju ihop med synen på patriarkatet som den grundläggande strukturen, jag anser väl dock att patriarkatet är en grundläggande struktur men inte den grundläggande strukturen.

Tycker du att det är svårt att umgås med andra som inte är radikalfeminister?

Nej, de flest jag umgås med är inte uttalade radikalfeminister. Däremot kan jag tycka det är jobbigt att hänga med folk som inte har någon kritik av heteronormativitet, sexualitet eller kärlek, och det gör jag inte heller så ofta.

Hur ser du på att vara radikalfeminist samtidigt som en gör en intersektionell analys? Finns det ”hierarkier” mellan olika typer av förtryck, står något ut framför något annat? Hur isåfall enligt dig?

Ser det inte som någon motsättning, en kan ha en radikalfeministisk analys av patriarkatet och samtidigt erkänna andra maktstrukturer och att de påverkar patriarkatet. Jag anser att olika maktordningar är olika grundläggande MEN detta innebär inte att de är mer eller mindre förtryckande och/eller viktiga.

Hur hanterar du risken att könsmaksordningen som (främsta?) problematik samtidigt kan uppfattas som att det exkluderar transpersoner?

Ser hatet mot transpersoner som en effekt av patriarkatet eftersom vi i ett patriarkalt system tvingas in i att vara kvinnor eller män och att vi definieras primärt utifrån detta. Detta innebär dock inte att bara män skulle utöva detta förtryck, utan jag inser att cispersoner har privilegier och också utövar förtryck mot de som inte ingår i cisnormen.

Hur tycker du att begreppet (alltså bara det faktum att uttala benämningen) RADIKALfeminism bemöts? Radikal som ord kan ju ha flera betydelser. Hur reagerar mottagare, både de som anser sig vara feminister och inte?

Mig veterligen har radikal bara en betydelse och det är att gå till roten/botten med något. Däremot används det väldigt ofta slarvigt som en synonym till extrem. Det är inte så konstigt med tanke på att den som är radikal ofta uppfattas som extrem eftersom en i regel vill ändra hela samhället. Jag antar att de som tycker det är göttigt att vi lever i ett patriarkat tycker att ”radikal” låter läskigt, och det är väl inte så mycket att göra åt egentligen. Tror inte att det spelar någon roll om en kallar det något annat.

På vilka sätt kopplas radikalfeminism till parlamentarism respektive utomparlamentarism? Hur och varför är olika radikalfeminister anhängare av vad?

Det är väl som med alla radikala ideologier att det finns en viss skepsis mot att ändra saker på systemets villkor så att säga. Jag tänker mig att parlamentarismen i sig är patriarkal. Men jag tänker också att en alltid kan ta till en blandning av metoder. Jag tror dock att den främsta kampen måste bedrivas utomparlamentariskt.

Tror du patriarketet kommer krossas? Hur och när?

Jag hoppas det i alla fall. Tror att det kommer ske när vi i högre grad börjar ta makten över vår reproduktiva förmåga och vägra delta i den patriarkala reproduktionen, det jag brukar referera till som reproduktionsstrejk. Jag tror att vi måste politisera familjebildning och så vidare i betydligt högre grad.

Tror du att någon yttring av makt/förtryck kommer krossas tidigare än någon annan (typ kön, klass, etnicitet etc). Varför/varför inte?

Har inte riktigt någon åsikt om det faktiskt.

Har du kvar vänner från tidigare bekanskapskretsar (från innan du själv var aktiv feminist), vänner som inte är feminister alls (kanske)? Varför, varför inte?

Jag har inga vänner som inte är feminister. Det är inget aktivt val men feminism är en stor del av mitt liv och det blir svårt att hänga med folk som inte förstår det.

Tycker du att det ofta uppstår ”diskussioner” mellan anhängare av olika grenar inom feminismen? Isåfall i vilka forum?

Uppfattar feministisk interndebatt som väldigt livlig, men brukar sällan delta i den på det sättet. Jag försöker att diskutera mest med de inom min ”egen” gren, för jag tycker att det är mer givande.

Hur ser du som radikalfeminist på de metoder som särartsfeminismen använder? Ställer mig verkligen inte bakom den rent ideologiskt/vad den vill uppnå, men ibland kan jag känna att det definitivt är betydligt mycket viktigare för feminismen att uppvärdera det som setts som kvinnligt, än det är att kvinnor ska ”bli som den manliga könsrollen”.

Det målas ofta upp en falsk motsättning mellan liberalfeminismens ”kvinnor ska sträva efter att bli som män” och särartsfeminismens ”kvinnor ska göra det de gör men det ska värderas högre”. Jag tror inte på någon av metoderna. Jag ser att det samhälle vi har idag är präglat av patriarkala värderingar, dessa måste förändras, men inte genom att ”uppvärdera” den kvinnliga rollen som ju också är patriarkalt definierad. Ett problem med det där särartsfeministiska tugget är ju också att ”uppvärdera” inte nödvändigtvis innebär att kvinnor får någon makt. Spela roll om det är ”status” att ta hand om barn/vara hemmafru eller whatever, om en inte har kontroll över sin situation så är det ingen förbättring i praktiken. Det framstår mest som ett något hövligare sätt att utöva patriarkalt förtryck på.

Om kritik.

På sista tiden har ”kritik” eller ”internkritik” blivit ett nästan heligt ord när det talas om feminism. Det är väldigt väldigt fint och bra att kritisera saker och ting, speciellt om det råkar vara en rörelse som jobbar emot förtryck. Att utifrån en feministisk grund kritisera patriarkatet står däremot inte lika högt i kurs.

Positionen som kritiker är väldigt bekväm. Det är lätt att peka ut vad som är fel, desto svårare att komma med egna förslag på hur en kan göra istället. Med detta inte sagt att kritik skulle vara något dåligt; det är tvärtom ofta ett första nödvändigt steg för att komma vidare i teoribildningen. En måste alltid se att något är fel innan en kan börja fundera på vad som vore ett bättre alternativ eller en väg framåt.

Vår rörelse kan inte handla om kritik, utan kritiken måste vara ett inslag i ett större projekt. Kritiken ska hjälpa oss framåt. Det finns saker jag kan störa mig på som jag inte yttrar eftersom jag inte tror att det vore särskilt konstruktivt. Det finns saker som jag tycker är fåniga, som stör mig något oerhört, som får mig att bli alldeles matt, som jag låter vara eftersom jag inser att det inte kommer hjälpa kampen mot patriarkatet.

Men detta menar jag inte att vi inte ska kunna kritisera varandra, däremot anser jag att kritiken bör ha mål och mening. Varför sysslar vi egentligen med internkritik? Syftet är ju inte att vi är emot feminism, i så fall hade en knappast kunnat kalla det internkritik (även om det såklart inte hindrar vissa från att göra det ändå). Det handlar ju om att vi genom kritiken ska bli bättre, starkare, hitta bättre strategier. Internkritik är något annat än kritik utifrån, internkritikens syfte borde ändå vara att stärka rörelsen i projektet att nå det slutliga målet. Det betyder inte att vi måste vara sams, men det betyder att den som gör anspråk på att framföra internkritik borde vara lojal mot den feministiska idén, alltså viljan att störta patriarkatet. Jag är ofta hård i min kritik av feminister, men syftet med min kritik är inte detsamma som när jag kritiserar liberaler. Gällande feminister tror jag ju fortfarande på de grundläggande idéerna, jag är fortfarande lojal mot rörelsen. Min kritik kommer sig av kärlek och lojalitet mot projektet.

Sen funderar jag också på hur en förhåller sig till kritik. Idag tycker jag mig se en viss inställning som är att så fort det är kritik, då ska den tas på allvar. En måste lyssna på kritiken, och det spelar egentligen ingen större roll vad det är för kritik. Ungefär som om kritik alltid var värd att ta till sig. Kritik kan också vara bra eller dålig, mer eller mindre genomtänkt. Mycket av den kritik som jag stöter på är såväl okunnig som oskarp, även då den kommer från feministiskt håll. Till exempel så stöter jag ofta på missuppfattningen att radikalfeminismens teoretiska grund skulle vara någon slags odefinierad ”extremism” och ”manshat” vilket helt saknar stöd. Men jag stöter också ofta på relevant kritik som jag då försöker ta till mig, till exempel kritiken mot radikalfeminismens anspråk på kvinnor som en homogen grupp.

Jag har svårt att ta den som inte själv försöker ge sig i kast med uppgiften att formulera strategier på allvar när denne levererar kritik. Med detta menar jag inte att en behöver ha en fullständig teori, det har få människor, men däremot att en ska ha ägnat lite tid åt att fundera på möjliga framkomliga vägar. Att bara kritisera utan att själva vilja formulera ett bättre alternativ eller i alla fall peka ut en annan riktning anser jag inte är särskilt seriöst. Resultatet av sådan kritik är ofta att en ger upp projektet helt och hållet; hur en än gör blir det fel. Min åsikt är ändå att det är bättre att försöka och göra fel än att vara passiv. Jag har svårt att se något som mer fel än att ge mitt passiva medgivande till detta samhälle.

Jag tänker också att ingen teori är felfri, alla har sina problem. Men de flesta teorier har också tydliga förtjänster. När jag hör kritik mot till exempel radikalfeminismen, som jag ju själv anser mig tillhöra, så tänker jag inte att jag ska förkasta hela den radikalfeministiska teorin utan snarare att jag ska begrunda och vidareutveckla mina teorier utifrån detta. Jag ser det inte som att de olika feministiska perspektiven är ”fasta” kategorier, utan snarare som olika inriktningar eller tanketraditioner som har mycket gemensamt och utvecklas med och genom varandra. När det målas upp skarpa motsättningar, nästan som krig, mellan till exempel queerfeminism och radikalfeminism vill jag påpeka att kritiken av heterosexualiteten är grundläggande inom båda perspektiven. Jag tror inte att vi ska måla upp större motsättningar än vad som faktiskt finns där, med detta inte sagt att vi inte ska låtsas om de faktiska motsättningarna. Men bara för att feminister tycker olika i vissa frågor eller har olika perspektiv så innebär inte det att all grund för gemensam kamp är bortblåst.

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.

Radikalfeminismen lever och frodas.

När vissa pratar så låter det som att radikalfeminismen är passé, död och begraven och så vidare. Detta är inte sant. Snarare är radikalfeminismen såpass inpräntad i det feministiska medvetenandet och den feministiska analysen att folk inte längre kallar sig radikalfeminister.

Radikalfeminismen var en motreaktion på feminismen som förklarade kvinnors underordning med kapitalistisk exploatering. Radikalfeministerna menade att patriarkatet inte enbart är ett resultat av kapitalismen, utan att det är en fristående struktur. Detta är i princip accepterat som en av grundpelarna i feministiskt tänkande.

Radikalfeminismen har utsatts för en massa kritik från en mängd olika håll. Viss kritik har varit liberal och gått ut på att radikalfeminismen är konservativ, sexnegativ och liknande trams. Detta ska dock inte blandas ihop med den kritik som går ut på att radikalfeminister utgår från en väldigt normativ idé om vad en kvinna är, kan vara biologisktisk och så vidare. Detta är mycket relevant kritik som radikalfeminister måste ta till sig, men som jag skrivit om här så är det inte på något vis oförenligt med en radikalfeministisk analys.

Det har alltså dykt upp en del kritik mot radikalfeminismen, där väldigt mycket är rimlig. Detta gör dock inte att radikalfeminismen försvunnit, snarare leder kritiken till en utveckling i feministiska perspektiv över huvud taget. Det är så internkritik fungerar. Det handlar inte om ett förkastande rakt av, det handlar om en utveckling av perspektiv där en tar det som är bra och arbetar vidare med det, men skalar bort det som lett till problem.

Det blir problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång. För många kan kritiken se förvillande lika ut, och antifeminister har också en tendens att ta till sig av internkritikens språk för att göra sig mer hörda (ungefär som när borgare lyfter fram vänstertexter som berör vänsterns rasism, klassförakt eller liknande, som om de var bättre själva). Det är viktigt att tänka på avsändaren. Om avsändaren är någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang, då är det värt att ta på allvar, men om det är någon person som aldrig gjort något för feminismen så kanske det är mindre seriöst. Det finns många människor jag respekterar djupt som kritiserar radikalfeminism, som jag har lärt mig väldigt mycket av, men det finns också de som bara slänger sig med ordet utan att ha någon jävla aning om vad det betyder.

En av Sveriges största folkrörelser, kvinnojoursrörelsen, vilar delvis på en radikalfeministisk ideologisk grund (framförallt ROKS brukar väl sägas stå för detta). Det innebär inte att alla som engagerar sig där är radikalfeminister, men det innebär att radikalfeminismen fortfarande har en stark ställning inom feminismen i Sverige, även om det ofta kan verka annorlunda eftersom folk använder ordet radikalfeminism lite hur som helst och klagar så det står härliga till, utan att ha en aning om vad fan de kritiserar för något.

Jag förväntar mig förvisso inget mer av antifeminister, men jag förväntar mig att uttalade feminister ska förstå vad det är för strömningar det talar om innan de sätter igång med kritiken. Troligen bär de själva runt på en och annan radikalfeministisk idé. Sedna tycker jag att det är viktigt att kritisera, men då ska en veta vad det är en kritiserar också. Utan den insikten är internkritik inte bara meningslös utan rentav skadlig.

Radikalfeminism.

Jag tänkte att det är läge att skriva om det här med radikalfeminism, trans*frågor, intersektionalitet och så vidare.

Jag kallar mig ju radikalfeminist. Detta innebär för mig att jag ställer upp på stora delar av den ideologiska grunden för radikalfeminismen. Det betyder inte att jag köper ett helt ideologiskt paket, eller att jag ställer mig bakom allt vad radikalfeminister genom historien har tyckt och tänkt, men däremot finns det stora delar av den radikalfeministiska analysen som jag tycker är relevant.

Det som gör att jag kallar mig radikalfeminist är synen på patriarkatet som en grundläggande struktur i samhället och den huvudsakliga förklaringen till kvinnors underordning. Jag tycker alltså att det finns en maktordning mellan män och kvinnor där kvinnor hålls i ett ständigt förtryck. Jag tycker också att denna maktordning är relativt fristående från andra strukturer, till exempel kapitalismen, även om de olika maktordningarna såklart går in i och formar varandra.

Jag menar att alla män på ett eller annat sätt bidrar till upprätthållandet av och tjänar på denna förtryckande struktur. Inte för att de är onda eller något liknande, utan för att de har fötts in i denna position. På samma vis som kvinnor alltid är förtryckta i patriarkatet så är män alltid förtryckare. Det har ingenting med fri vilja att göra, utan det har att göra med vilken position en har fötts in i.

Jag menar att alla män tjänar på förtrycket av kvinnor, men att män också kan förlora på kvinnoförtrycket och att olika män tjänar olika mycket på kvinnoförtrycket, samt att en kan tjäna på kvinnoförtryck på olika sätt.

Kontrollen av den reproduktiva förmågan och trans*frågor.

Jag anser att patriarkatet har en biologisk grund. Jag menar att det är barnafödandet som gjort kvinnor förtryckta. Det har varit relevant att kontrollera kvinnors reproduktiva förmågor, eftersom barnafödande är något som samhället behöver. Detta har gjorts på olika sätt i olika typer av samhällen. I det borgerliga patriarkatet är det framförallt ett ideologiskt förtryck som gör att kvinnor känner sig tvugna att uppfylla den så kallade mammarollen, alltså ingå i en kärnfamilj som skaffa barn, för att bli fullt accepterade som människor.

Här kan en fråga sig hur jag ser på trans*frågor. Med min syn är det lätt att tänka sig att jag inte räknar med förtrycket av transkvinnor i det patriarkala förtrycket, eftersom de saknar den reproduktiva förmåga som ciskvinnor har.

Det måste finnas en ideologi som upprätthåller exploateringen av kvinnors reproduktiva förmåga. Denna ideologi bygger på särskiljandet av män och kvinnor i två grupper, och en hierarki däremellan. ALLA kvinnor ingår i gruppen kvinnor, inte bara de med reproduktiv förmåga. Dessutom så finns det en inbördes hierarki mellan kvinnorna, som bland annat baserar sig på den reproduktiva förmågan. Transkvinnor står här lågt i hierarkin, detsamma med lesbiska (även om de kan reproducera sig så gör de det inte under ”rätt” former), även äldre kvinnor och funktionsnedsatta kvinnor står lågt i hierarkin. De kvinnor som anses ha en hög reproduktiv förmåga står högt i hierarkin, och tjänar alltså på patriarkatet relativt andra kvinnor. De kan också, utifrån sin position, tjäna på att upprätthålla patriarkatet genom att reproducera den hierarki som finns kvinnor emellan. Detta förklarar varför många kvinnor upplever att det är andra kvinnor som utsatt dem för mest förtryck, det handlar om att etablera en hierarki och få en högre status i patriarkatet genom att offra andra kvinnor. Att kvinnor upprätthåller förtrycket gör dock inte att det blir ett matriarkat.

I patriarkatet är särskiljandets logik oerhört viktig. Att kvinnor och män är två olika och ömsesidigt uteslutande kategorier är en idé som framhärdas i princip hela tiden. Detta gör att de personer som frångår särskiljandets logik måste straffas hårt, för att upprätthålla ideologin. Men även om till exempel trans*kvinnor förtrycks hårdare än ciskvinnor så är själva meningen med förtrycket att kunna exploatera ciskvinnors reproduktiva förmåga. Att en säger att exploaterandet av kvinnors reproduktiva förmåga är grunden för patriarkatet gör alltså inte att en menar att det inte finns något förtryck av kvinnor som saknar reproduktiva förmågor.

Kvinnor definieras utifrån sin reproduktiva förmåga, och detta gäller även de kvinnor som saknar denna förmåga eller har en enligt patriarkatet inte korrekt kvinnlig reproduktiv förmåga, alltså inte ingår i heteromonogama relationer, saknar livmoder eller kapacitet att ta hand om ett eventuellt barn. Jag menar att grunden i det patriarkala förtrycket just utgörs av kontrollen av den reproduktiva förmågan, att det är det som är patriarkatets syfte. Sedan finns det ett otroligt stort antal olika tekniker och förgreningar av detta, men i slutänden är det vad det kokar ner till.

Hur patriarkatet samverkar med andra strukturer.

Även om patriarkatet är en fristående struktur, alltså med en egen materialistisk grund i barnprpoduktionen, så förändras patriarkatet mycket utifrån överiga samhällsförhållanden. I det borgerliga patriarkatet, alltså det vi lever i idag, är kärnfamiljen normen för hur vi organiserar produktionen av barn. Varför det är så har att göra med den övriga samhällsideologin. I ett individualistiskt samhälle med formell jämlikhet så fungerar inte storfamiljer där rätten till kvinnor är en handelsvara mellan män, utan kvinnor och män är istället fria att ingå äktenskapskontrakt.

Patirarkatet samverkar även med rasistiska strukturer genom att skapa en hierarki mellan kvinnor baserat på ras, och samma sak med män. Genom att skapa och anspela på rasistiska idéer så hamnar det västerländska patriarkatet ur fokus, istället så ser en och fokuserar på det patriarkala förtrycket någon annanstans.

Givetvis existerar patriarkatet i många olika kulturer och tar sig olika uttryck beroende på detta, men att mena på att en viss typ av kultur är mer patriarkal än någon annan än att flytta fokus på ett sätt som inte gynnar den feministiska kampen.

Vissa radikalfeminister menar att patriarkatet är den grundläggande strukturen, alltså en struktur som står bakom allt annat. Jag menar inte att det är så, men jag menar att patriarkatet är en grundläggande struktur och den grundläggande strukturen för att förklara kvinnoförtrycket. Däremot så ser kvinnoförtryck olika ut beorende på vilka andra strukturer som är i omlopp i samhället, och detta är viktigt för att göra en bra analys av situationen som den ser ut idag. Jag menar alltså att radikalfeminismkan kombineras med att intersketionellt perspektiv på saker och ting och även att det är mycket angeläget att vi gör detta. Däremot tycker jag fortfarande att radikalfeministisk analys äger giltighet och har mycket att säga om hur patriarkatet fungerar. Jag kallar mig därför radikalfeminist, och intersektionalitet är något jag gör när jag analyserar olika företeelser. Det är alltså ett verktyg jag använder snarare än en analys jag har.

Äktenskapet och monogamin

Äktenskapkontraktet står modell för alla andra former av monogami i patriarkatet. Det är ett kontrakt som upprättas under formellt fria former, men som leder till ett gäng uttalade och outtalade förpliktelser.Som kvinna i ett äktenskap förväntas en leva upp till vissa saker, det mest relevanta att bilda familj.

Att vara ihop är också ett slags upprättande av ett kontrakt, även om det inte är juridiskt bindande. När en blir ihop kan en plötsligt göra vissa anspråk på varandra på ett helt annat vis än en kan göra när en inte är ihop. Detta göra att monogamin får en särställning i patriarkatet. Monogama kärleksrelationer anses vara de viktigaste relationerna.

Detta sätter också standarden för hur kärlek generellt hanteras i patriarkatet. Alla människor förhållet sig på något vis till monogaminormen, även om en tar avstånd från den. Monogami är regeln, allting annat blir undantag. Om en inte har en monogam relation är en singel, alltså öppen för förslag, eller frånskild/änka, alltså förbrukad.

Jag menar att äktenskapskontraktet och heteromonogamin är det främsta medlet för kontroll av kvinnors reproduktiva förmåga idag. Det finns en ideologi i samhället som går ut på att en ska ingå i heteromonogama relationer för att uppnå det ena och det andra i livet, och om en köper det så får en liksom med hela paketet, även reproduktionen. Att hela ställa sin utanför monogaminormen är inte det enklaste.

Det är i förhållanden som majoriteten av kvinnoförtrycket sker. Det är där exploateringen av kvinnors reproduktiva förmåga äger rum, och därför är det viktigt att tvinga in kvinnor i dessa konstruktioner. Detta görs genom heteropropaganda (den finns överallt, lovar), politisk stimulans (finns ekonomiska fördelar med att leva enligt heteronormen) och trakasserier av kvinnor som väljer att inte leva enligt denna norm. Kvinnor definieras först och främst utefter hur väl de lyckats uppfylla den reproduktiva plikten. En kvinna som inte gjort detta i en enligt patriarkatet korrekt ålder ifrågasätts i mycket hög usträckning.

En annan fråga som ofta dyker upp är hur en förklarar misshandel och liknande i samkönade relationer. Det är ganska enkelt; eftersom det är patriarkatet som har satt upp monogaminormen så faller patriarkatets skugga även över samkönade relationer. Formen för relationen skapar helt enkelt manligt och kvinnligt, över- och underordning. Patriarkatet sätter helt enkelt upp en norm för hur mänsklig samvaro ska se ut, och även de som i vissa aspektern bryter mot normen förhåller sig fortfarande till andra. Bara för att en tänder på människor av samma kön så står en inte plötsligt utanför patriarkatet, utan en måste fortfarande förhålla sig till en massa patriarkala normer.

Språk, normbrytande och normbevarande

Ofta anklagas radikalfeminister för att vara heteronormativa eller cisnormativa för att vi talar så mycket om heteromonogami och om kvinnor och män som två särskilda kategorier. Jag tänker att det är viktigt att göra detta för att det är så patriarkatets logik ser ut. Alltså: i detta samhälle är heteromonogamin norm, och människor delas upp i kvinnor och män. Jag kan se poängen i att inte göra dessa uppdelningar, och jobbar så ibland, men jag tycker att det finns en viktig retorisk poäng i att också göra den uppdelningen till och från (ganska ofta för min del). För mig är det till exempel relevant att tala om heteromonogami, inte för att alla lever i heteromonogama förhållanden utan för att det är en norm som alla på ett eller annat sätt förhåller sig till.

Det finns dock en stor risk här, och det är att en bevarar normer genom att tala ett normativt språk. Detta är en risk jag försöker förhålla mig till genom att vara medveten om varför jag använder ett specifikt språk i ett specifikt sammanhang, och också att tala om hur ickenormpersoner drabbas av de normer jag talar om.

Jag tror att risken med att inte göra detta är att en döljer en norm som faktiskt är högst levande i samhället som skapar en slags artificiell frihet, alltså att en tror sig kunna leva det postpatriarkala samhället nu.

Men detta är framförallt en fråga om strategier, och jag tror att båda dessa strategier har sina för- och nackdelar. Jag har dock valt den strategi jag har för att jag uppfattar att det i det feministiska samtalet finns en brist på detta perspektiv nu. Jag menar att radikalfeminism har ett gäng problem att ta itu med, men jag tycker inte att det är någon bra idé att slänga bort tankegodset helt, för jag anser att analysen löser ett gäng problem som jag inte sett lösas på ett sätt jag tycker om på andra håll. Jag tycker det radikalfeministiska perspektivet ger en bra helhetssyn på och förklaring till patriarkatet, samtidigt som det är möjligt att göra teoretiska utstickare och förklara en mängd andra fenomen utifrån. Däremot anser jag inte att radikalfeminismen kan förklara allt förtryck i samhället.

Det var det om radikalfeminism. Den som har frågor får gärna ställa dem! Jag tror även att det kan vara bra att läsa detta för eventuellt kompletterande.

Jag är inte radikalfeminismen.

Burgschki har skrivit lite om öppen debatt bland feminister, och tar upp ett fenomen jag tycker är intressant:

Det är ofta samma personer som låtsas som om tre radikalfeminister, Lady Dahmer, Jaylazkar och Fanny, sätter hela agendan. De tas upp som extremer, rabiata, intoleranta och får tacksamt definiera hela den feministiska debatten för de som kritiserar den. Man demoniserar hela den feminiska rörelsen genom att klippa in lite Jag hatar alla cis-män-tweets. Och så polariserar man samtidigt, är du med cis-mänhatare eller är du med oss?

Jag har märkt hur väldigt många av feminismens motståndare önskar göra en mycket liten grupp feminister representativ för det feministiska projektet som helhet. Sedan börjar de gnälla över att de inte får ”vara med” för att de inte uppskattas av typ mig.

Samma sak när folk snackar om ”radikalfeminism”. De hittar någon feminist som (i bästa fall) kallar sig radikalfeminist och sedan tar de allt vad hen säger och gör och gör det till represenativt för vad radikalfeminism är.

Jag är feminist och jag tillhör underkategorin radikalfeminist, detta gör mig inte till något slags språkrör för någon av dessa två grupper. Jag företräder mig själv, men jag ingår i en politisk tradition som kallas feminism. Jag stödjer många av mina resonemang på tidigare feministers resonemang, men jag gör ett eget urval av vad jag anser vara relevant. Det finns en massa feminism som jag tycker är trams, men icke desto mindre ingår i samma tanketradition som jag själv.

Om det är så att det är en viss grupp individer du har något emot, låt så vara. Men att få det till att vi representaterar feminismen eller radikalfeminismen, att allt vi säger kan generealiseras till feministiskt tankegods, det är nog att dra det lite långt.

För övrigt verkar väldigt få som slänger sig med ordet ”radikalfeminist” ha någon koll på vad det betyder. Det kan vara en idé att kolla upp, istället för att bara använda det för att det typ låter ”farligt” eller liknande, såsom jag tolkar användingsområdet nu.

Vill du kritisera en så oerhört bred politisk tradition som feminismen är så får du nog göra dig lite mer besvär än att ”avslöja” att vissa feminister använder elaka ord.

Om radikalfeminism och transpersoner.

Jag har fått en del frågor om det här med radikalfeminism, som jag hade tänkt att besvara nu. Jag identifierar mig ju som radikalfeminist. Detta innebär för mig att jag ser förtrycket av kvinnor som något väldigt grundläggande i samhället, och som kvalitativt skilt från andra former av förtryck. Jag anser att det finns en specifik exploatering av kvinnor som kvinnor. Jag stämmer också överens med den förklaringsmodell som ibland dyker upp från radikalfeministiskt håll, nämligen att könsförtrycket kommer sig av att kvinnor föder barn och därmed historiskt och idag har fått sämre möjligheter att etablera sig i ”samhället” än män, vilket har banat väg för det könsförtryck som finns idag.

Från detta ”grundläggande ”könsförtryck har det dock skett en omfattande ideologisk påbyggnad, som såklart skulle finnas kvar även om kvinnor slutade bli gravida och vi istället odlade barn i tankar eller något. Till exempel görs åtskillnad på män och kvinnor, vi tillskrivs olika egenskaper och så vidare, vilket tjänar till att upprätthålla förtrycket av alla kvinnor. I denna process, alltså skapandet av genusordningen, så kommer en massa andra grupper i kläm. Dessa är till exempel homo- och bisexuella eftersom de uppfattas som ”könsöverskridande”, detsamma gäller för transpersoner och intersexuella. Jag ser förtrycket av dessa grupper främst som en konsekvens av det för kvinnoförtrycket nödvändigt upprätthållandet av genusordningen och därmed även dikotomin kvinna/man. Detta betyder inte att de här personerna skulle bli utsatta för något mindre fruktansvärt eller viktigt, många hbt-personer utsätts såklart för ett öppet förtryck som är betydligt mer omfattande är det gemene kvinna stöter på. Poängen är att grunden för detta förtryck är att upprätthålla genusordningen och därmed också patriarkatet, vilket måste resultera i förtryck av personer som på olika sätt visar på att de här kategorierna för att dela upp världen inte håller. Utan upprätthållandet av idén om fundamentala olikheter mellan könen så skulle hela konstruktionen rasa samman.

Sedan så anser jag att en viktig del i att vara kvinna är att bli utsatt för förtryck, jag menar att detta är mycket av vad som skapar kvinnan, både på samhällsnivå men också individuellt. Jag tror inte att det finns någon kvinnligt sätt att vara som inte har sin grund i förtrycket av kvinnor, och tror därmed att de psykiska könen kommer upplösas i ett postpatriarkalt samhälle.

Utifrån detta kan en undra hur jag ser på det här med att ha en psykisk könstillhörighet som skiljer sig från den fysiska, och vilja korrigera den fysiska. Först och främst så är jag inte särskilt intresserad av att berätta för transpersoner hur de borde känna kring sina kroppar, utan jag tycker att det är upp till var och en att avgöra. Sedan tänker jag mig att det i ett mindre könsbinärt samhälle så skulle detta helt enkelt bli mindre av en issue för de flesta transpersoner. Mitt intryck när jag läst och pratat med transpersoner är att det viktiga är att passera som det kön en känner sig som, att bli behandlad som det, inte att ha en kropp som på alla sätt överensstämmer med vad en person som fötts in i deras upplevda kön har. Det är ju inte alla som till exempel genomgår en fullständig korrigering. Jag tänker mig att i ett samhälle där vi inte har någon genusordning så skulle det här inte vara lika mycket av ett problem, eftersom en inte skulle bli sedd och behandlad som ”fel” kön.

Det är så pass långt kvar innan det postpatriarkala samhället ens kommer på fråga, och fram till dess så existerar det faktiska skillnader i den upplevda könstillhörigheten. Att utifrån någon slags ideologisk definition av kön och könstillhörighet förneka människors upplevelse av sig själva och tvinga dem att leva på ett sätt de inte önskar uppfattar jag som väldigt förtryckande. Jag utesluter inte att folk ändå skulle vilja korrigera i ett postpatriarkalt samhälle, men jag känner att det är ganska mycket av en ickefråga. Jag tror i alla fall att i ett postpatriarkalt samhälle så kommer människor som idag har överskridande könsidentiteter, fysiskt eller psykiskt, inte att ses som något konstigt, helt enkelt eftersom ”könsidentiteter” inte kommer att existera på det sättet.

Ibland så diskuteras det huruvida personer som definierar sig som kvinnor men fysiskt fötts som män ska få ”vara med” i olika kvinnoseparatistiska sammanhang. För mig är svaret på denna fråga självklart ja. Även om jag anser att dessa personers upplevelse av patriarkalt förtryck skiljer sig från personer som blivit fysiskt födda som kvinnors upplevelser så anser jag att dessa personer blir utsatta för ett omfattande patriarkalt förtryck som jag tycker att det är självklart att den feministiska kampen ska omfatta. Jag ser bekämpandet av genusordningen och könsbinaritet som en otroligt viktig del i bekämpandet av patriarkatet.