Etikett: sex

Även den som sagt ja till sex har rätt att ställa krav.

Johanna Sjödin har skrivit utmärkt om hur frivilligt sex inte längre är frivilligt om premisserna bryts. Fallet som diskuterats mycket har ju varit om det kan räknas som ett övergrepp när en man initierar sex utan kondom om kvinnan krävt att kondom ska användas. Vissa verkar anse att det inte spelar någon roll om premisserna kvinnan ställt upp för samlag bryts eller inte när hon väl gett sitt medgivande till att samlag ska kunna inträffa över huvud taget.

Jag tänker att denna syn beror på att kvinnor generellt inte betraktas som sexuella varelser i den mening att de har idéer om vilken typ av sex de uppskattar och vill ha. En kvinna kan antingen säga ja eller nej, men det hon primärt säger ja eller nej till är inte den sexuella akten som sådan utan en man. Hon avgör om en man ska få tillträde till hennes kropp eller inte, och det på hans egna premisser. När hon väl gett tillträde så har hon inget mer att säga till om.

Det är en självklarhet att man har något att säga till om även under sexakten. Inte så att man behöver fråga varandra inför varenda litet steg, men saker som användande av preventivmedel borde såklart både frågas om och respekteras av den andra parten. Om det är så viktigt att knulla kondomfritt så kan man avstå från sex, men det ger en inte rätten att överträda den andra personens vilja. På samma sätt som man kan vägra att ha sex utan kondom kan man också vägra att ha sex med en sådan, men man får aldrig tvinga sig till en typ av sex som den andra uttryckligen har sagt sig inte vilja ha.

Sedan vad rubriceringen ska vara vet jag inte, men att det är ett övergrepp att göra något som en annan person gett sitt uttryckliga förbud för tycker jag borde vara en självklarhet. Det spelar ingen roll om en person sagt ja till sex, om hen samtidigt klargjort för vilka premisser hen ska vara villig till sex under så ska de såklart respekteras alternativt omförhandlas. Men ett nej är ett nej, oavsett som det är nej till en sexakt i sig eller ett nej till vissa specifika inslag.

Vad spelar den sexuella makten för roll när manssamhället gjort allt för att kringskära den?

Lite mer apropå detta med vem som har ”tillgång” till sex och inte. Hela poängen med det uttalandet är ju inte att kvinnor har lättare att ligga, för det brukar ju snarare dyka upp när man diskuterar vilka fördelar män och kvinnor har i samhället i stort, i någon slags maktordning. Om grejen var att kvinnor hade lättare att ligga så hade det varit ett enkelt konstaterande, precis som jag kan konstatera att det är enklare för killar att lyfta tunga saker eftersom de i regel har mer muskelmassa. Nej, det det handlar om är ju att hävda att kvinnor har någon slags ”sexuell makt”, eftersom vi sitter på detta ”sex” som tydligen är livsviktigt (utöver i reproduktionssyften då, men det verkar ju inte vara ett problem idag).

Visst finns det kvinnor som skaffar sig eller har sexuell makt. För att anskaffa denna sexuella makt krävs det dock mer än att bara vara brud, det krävs att man spenderar en jävla massa tid på att göra sig knullbar både utseende- och personlighetsmässigt, plus att man väl i regel behöver ha rätt grunder. Vidare så måste man ta den sociala smällen som kommer i form av horstigmat. Den sexuella makten är inte något man har automatiskt som kvinna, det är något man får skaffa sig. De kvinnor jag träffat med någon slags ”sexuell makt” har alla varit väldigt väldigt medvetna och måna om denna. De har i regel offrat både rykte och vänskaper för att kunna upprätthålla den och de har dessutom själva varit extremt aktiva i sitt raggande, om än inte på samma uppenbara sätt som män är det. Om man har begränsad makt på ett givet område och dessutom för att man gjort uppoffringar i annat så tycker inte jag att det är något privilegium.

Om det nu vore så att kvinnor faktiskt har en sexuell makt så ha ju patriarkatet verkligen gjort sitt för att göra denna makt verkningslös. Kvinnor som anspelar på sin sexualitet tenderar ju att bli otroligt utsatta för olika typer av påhopp. De blir kallade slampor och horor, lössläppta och så vidare och så vidare. Kvinnor som väljer att inte ligga med män kan bli utsatta för detsamma, eller så är de surfittor som inte vill släppa till, vilket inte heller är en så trevlig stämpel. Det finns helt enkelt extremt mycket stigmatisering förknippad med kvinnor och sex som inte finns till män och sex. Detta är enligt min mening något som brutalt kringskär kvinnors (hypotetiska) sexuella makt.

Vidare så är ju både våldtäkt och prostitution ett sätt att kringskära denna sexuella makt. Genom att göra lusten hos kvinnan till något oviktigt, antingen genom faktiskt fysiskt tvång eller genom ekonomiskt nödtvång så är det ju mannen som tar makten över sexet, och därmed fråntar kvinnan en (hypotetisk) sexuell makt. Inte bara är det den sexuell makt kvinnan har över andra som försvinner, utan även makten hon har över sig själv.

Så om man nu tänker sig ett slags idylliskt urstadium, där folk knullar konsensuellt endast och där kvinnor har en lägre sexdrift än män, då kan jag absolut köpa att det finns en slags sexuell makt. Detta är såklart fortfarande rent hypotetiskt. I alla fall: denna makt, i den mån den över huvud taget funnits, är idag jämnad men marken av manssamhället. Kvinnor har inte alltid makt över ens sina egna kroppar och sexualiteter, hur skulle vi då kunna ha makt över andras?

På grund av detta tycker jag att kvinnors sexuella makt är helt jävla ointressant att diskutera. Det kan absolut hända att kvinnor har lägre sexdrift än män, och utifrån detta kan man väl tänka sig att kvinnor kan utnyttja det för att få fördelar. Men denna eventuella makt är så kringskuren och så kontrollerad att den inte är värt ett skit. Lika lite som det är värt något att vara riktigt stark eller snabb om du är kedjad i bojor, eller riktigt intelligent och välformulerad om du hindras från att uttrycka det.

Kvinnors ”tillgång till sex”.

Jag tycker att det är så jävla intressant, denna uppfattning många antifeminister går omkring med att kvinnor skulle sitta på någon slags ”tillgång” till sex. Kan någon vänligen förklara var detta ”sex” finns, och vad jag ska göra för att nyttja det?

Är det så att ni tror att man som kvinna går omkring i ett jävla hav av män som vill knulla med en, att det bara är att gå på stan och haffa någon jävel? Så är det kanske för vissa, men garanterat inte för alla. Merparten av kvinnor jag träffat, mig själv inkluderad, får absolut inte ligga bara för att vi vill det. Den som varit i en heterosexuell relation eller talat med bekanta om deras sexliv i relationen känner nog till att det inte alltid är mannen som står för all sexdrift, jag har flertalet gånger hört kvinnor beklaga sig över att deras partner inte vill ligga och män beklaga sig över att de saknar sexlust.

Sedan vet jag inte hur drivna av era könsorgan ni är, men jag vill i alla fall inte ligga med personer jag uppfattar som oattraktiva eller framförallt respektlösa. Jag har ingen lust att ligga med en person jag inte känner mig trygg med, som jag inte kan lite på kommer respektera ett eventuellt nej från min sida och så vidare. Är det så konstigt? Det handlar inte om att jag är omåttligt kräsen och bara vill ha sex med ”de bästa”, det handlar om att det är jävligt otrevligt att knulla med någon man inte känner attraktion eller tillit till. Skulle du göra det själv?

Alla de kvinnor jag träffat som har fått ligga mycket har själva varit aktiva i raggandet genom kroppsspråk, kontaktsökande och så vidare. Det är inte så att de bara suttit helt passiva och att män flockats kring dem. Om det ska vara så så ska man nog vara fruktansvärt jävla snygg, och då gäller det faktiskt båda vägarna, det vill säga att även löjligt snygga killar får ragg utan att behöva lyfta ett finger. Men det är väl inte löjligt snygga människor vi pratar om här?

Grundpremissen här är att kvinnor vill ligga och att kvinnor faktiskt också behöver anstränga sig för att få till det, precis som alla andra människor. Skillnaden är väl att kvinnor som inte får ligga inte gör värsta numret av det.

Satsa på begagnat.

Det är inte ofta jag läser Slitz. Eller snarare, jag har liksom aldrig gjort det i hela mitt liv. Jag har väl tänkt ungefär såhär: ”nåja, det är väl nån jävla grabbtidning som handlar om vilken kändis som har snyggats tuttar”. Objektifierande, visste, men kanske inte världens undergång. Nåja, jag blev i alla fall intresserad av denna artikel som heter ”Satsa på begagnat i sommar” efter att en vän ”tipsat” mig om den. Den begagnade ”varan” är i detta fall, hör och häpna, en tjej!

Artikeln inleds med lite vanligt blaj. Typ att man ska dumpa din förra tjej som man värmt sängen (och sig själv) med under vintermånaderna och ersätta henne med något av ”högre kvalitet”. Endast detta är ju skrattretande, ty jag tror knappast att den genomsnittliga Slitzläsaren kan välja och vraka. Men ja, det var ungefär vad jag förväntat mig.

Men det blir värre! Slitz rekommenderar nämligen att du ska ”satsa på begagnat”, alltså nydumpade tjejer. För detta krävs bara ”en grundlig kunskap inom den högst nischade gren av beteendevetenskapen som ägnat sig åt rebound-tjejernas psyke”. Sedan börjar författaren berätta hur dessa tjejers psyke fungerar. Typ att de är extremt bekräftelsekåta, att de är villiga att gör allt för att få en kille och så vidare. Och sen kommer artikeln in på det där med hur rebound-tjejer har sex. Såhär lyder det:

Själva sexet med reboundtjejen är också en avdelning med enorm dold potential. Hon är per definition extremt lättmanipulerad och samarbetsvillig, och ställer gärna upp på det mesta.

Jag tycker överlag inte om en objektifierande tonen i dessa tidningar, men det borde ju knappast vara en nyhet. Det är en kritik som dessa skrifter bemöts med ofta, och den lär inte tas på allvar och avvisas som någon slags åsikt som endast ”galna feminister” innehar. Det behöver helt enkelt inte sägas igen. Men jag tycker att det är uppseendeväckande och oroväckande att de, utan att skämmas, skriver att man ska välja tjejer som är sårbara i syftet att få dem att passera sina gränser. Det är ett beräknat utnyttjande som jag inte förstår hur någon kan uppmuntra.

När tidningar som Slitz anklagas för att uppmuntra sexuella övergrepp så brukar det vara ett jävla gnäll. Det ska ses som skämt eller vi ”feminister” tar det för allvarligt. Men det är inte en särskilt konstig slutsats att dra, att denna typ av texter uppmuntrar sexuellt våld, när man framställer tjejer som varelser vars svaghet man ska utnyttja för att pusha våra sexuella gränser.

Även den som alltid säger ja måste frågas först.

När man ska hälsa på någon så är det brukligt att ringa eller knacka på dörren även om den står olåst och personen kan förväntas vilja ha besök. Även om dörren står på vid gavel brukar man meddela sin ankomst på något vis innan man går in, speciellt om det är en person man har en ganska ytlig bekantskap med. Det hör så att säga till god sed, och det anses väldigt oartigt att inte fråga först innan man går in. Även om personen skulle ha sagt ja på frågan om du fick komma in så kan hen anse det oartigt att stövla in utan tillstånd, och avvisa dig bara därför.

Och lita samma sak gäller för beröring och sex. Det kan finnas många personer som vill ha samlag, som inte har något emot en klapp på rumpan på scen på mello. Man kan till och med anta att att en person vill. Men det hör ändå till god sed att fråga innan, antingen med ord eller handlingar, och kan ses som en kränkning att inte göra det. Även om personen skulle ha svarat ja på frågan betyder det inte att hen uppskattar att du tar för dig fritt utan att fråga innan, precis som du kanske inte uppskattar att någon klampar in i ditt hem utan att fråga om lov.

Det handlar om känslan att det är en själv som sätter gränserna, som bestämmer när någon ska komma in, och inte andra personer. För även om du var sugen just då, vad garanterar att du är det alla gånger efter det? Det ger en känsla av obehag när folk tar det för givet att de har tillståndet att klampa in. Det skänker en känsla av otrygghet, att ens hem inte är ens eget att förfoga över.

Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, fråga ska man göra ändå. För oavsett vad jag kommer svara är det viktigt för mig att veta att du är intresserad av svaret, av min åsikt. Det är viktigt för mig att veta att du inte bara klampar in, utan frågar innan. Även i framtiden. Varje gång. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt ja innan, fråga ska man göra ändå.

Om du inte förstår så försök tänka på situationer där du mer än gärna delar med dig, nästan alltid säger ja, men ändå uppskattar om folk frågar innan, blir stött om de inte gör det. Kanske när någon ber att få smaka av din dryck eller din mat? Visst kan de få smaka, men du uppskattar väl om de frågar först? Eller om en vän vill låna pengar till fikan. Klart man kan låna ut, men man vill inte att de bar börjar gräva i plånboken. Och visst pratar du gärna med dina vänner om deras problem på telefon, men visst är det trevligt om de frågar om du har tid innan? Ingen vill att deras ägodelar, deras hem eller de själva ska ses som allmän egendom. Även den som gärna delar med sig vill bli frågad först. Detsamma måste även gälla vid sex och beröring. Även den som knullar gärna och ofta, även den som älskar kroppskontakt, måste få möjligheten att välja innan. Även om personen alltid säger ja så måste möjligheten att säga nej finnas där. Något annat är vad vi i folkmun kallar tvång.

Alla hatar en våldtäktsman.

Igår så diskuterades rättskipning i sällskapet, ett ämne som folk alltid har intressanta åsikter kring. En person vid bordet tyckte att våldtäktsmän skulle kastreras. Jag ställer mig verkligen emot den typen av rättskipning, jag tycker att straff ska ha som syfte att rehabilitera brottslingar och minska brottsligheten i samhället, något som hårda straff har visat sig fungera väldigt dåligt för att uppnå.Om jag blev våldtagen och visste att kastrering var straffet för förövaren skulle jag aldrig anmäla, hur stort mitt hat än var. Jag tycker aldrig någonsin att det kan bli rätt att staten begår den typen av övergrepp på medborgare. Jag tror ändå att alla människor kan förändras och jag skulle inte vilja ta ifrån någon den framtida möjligheten att ha sex eller skaffa barn.

Just rörande våldtäktsmän så har jag hört det ena kreativa förslaget efter det andra, det mest absurda är nog en person som tyckte att man skulle tända eld på våldtäktsmännens kukar och ge dem valet att antingen själva klippa av den eller brinna upp (hur det skulle skötas rent praktiskt vet jag inte, men det var så hen sa i alla fall). Inte ens när det kommer till mord hör man sådana här saker föreslås, även om nog de flesta vid eftertanke inser att mod är värre att utsättas för än våldtäkt (i regel).

Det tycks inte finnas någon hejd på människors uppfinningsrikedom när det kommer till straff mot våldtäktsmän. En våldtäktsman är samhällets avskum. Man hör ju ofta om hur våldtäktsmän har bland den lägsta statusen i fängelserna, att de blir misshandlade och ibland till och med dödade av andra brottslingar så att de måste sitta på specialanstalt. Vissa tycker att detta är rätt, att man ska strunta i att skydda våldtäktsmännen från de andra brottslingarna i fängelserna eftersom de ändå förtjänar att lida och till och med dö.

Men hatet mot våldtäktsmän har nog inget att göra med ett brinnande engagemang för kvinnorättsfrågor och kvinnors rätt att själva avgöra när, hur och med vem de ska ha sex utan är snarare en fråga om machokultur. Detta baserar jag på att det för det mesta är personer (oftast män) med en i övrigt dålig kvinnosyn som brukar ha den mest extrema inställningen till våldtäktsmän, även om det är ganska utbrett även i resten av samhället. Jag tänker mig att det handlar om att våldtäkt ses som något otroligt omanligt; en riktig man behöver inte våldta. Jag tror också att det handlar om ett behov av att skydda ”sin” kvinna från andra män.

Det är också intressant hur den extremt hårda synen på dömda våldtäktsmän i samhället går hand i hand med ett rättssystem där våldtäktsmän väldigt sällan blir dömda eller där skulden läggs över på kvinnan även i de fall där mannen ansetts skyldig. Inte sällan är det samma personer som anser att män har en otygelbar sexdrift som berättigar ”tjatsex” och så vidare som också tycker att våldtäktsmän är jordens avskum. Jag tror att dessa personer väldigt ofta när en schablonartad bild av hur en ”riktigt” våldtäktsman är, en kufisk och pervers person som inte får komma till om han inte lurar i buskarna sent på kvällarna. Detta till skillnad från vanliga män som snarare blir lurade till våldtäkt av knepiga fruntimmer.

Det är riskfritt att säga att våldtäktsmän ska utsättas för en det ena, än det andra, för alla hatar en våldtäktsman. Om sedan någon i ens omgivning skulle bli anklagad eller dömd för våldtäkt så slätas detta över med att han ”inte är sån”. Kvar hägrar bilden av den asociala och perversa våldtäktsmannen, personen som inte är som ”vi andra” utan snarare sjuk, knappt mänsklig.

Otrohet.

Otrohet beskrivs ofta som det största sveket i en relation. Vi får höra från alla håll och kanter att otrohet absolut inte är okej. Det är totalt oförlåtligt, hjärtlöst, till och med kanske det värsta man kan göra mot en annan människa. Samtidigt lever vi i ett samhälle där otrohet är otroligt vanligt, troligen beroende på att många tvingar in sig själva i en samlevnadsform som egentligen inte passar dem. Men det har jag avhandlat redan både här och här.

Jag tog innan upp synen på otrohet med ett exempel från Sex and the city där Mirandas man är otrogen mot henne. De har ett bra förhållande och ett barn, han är verkligen ångerfull över vad han har gjort, ändå så väljer hon att dumpa honom direkt. Anledningen som han anger till sin otrohet är att hon har fördummat deras sexliv under ett halvårs tid. Jag skrev om att jag tycker att Mirandas reaktion är orimlig och fick då en massa reaktioner av typen: ”men han hade faktiskt lovat att vara trogen, man bryter inte ett löfte”. Detta är den enligt mig vanligaste reaktionen när man tar upp hur otroligt hårt människor tar på otrohet. Väldigt mycket fokus jus tpå det faktum att man faktiskt har lovat, och det man lovar ska man hålla.

När man inleder en relation så kommer man överens om en mängd grejer, uttalade och outtalade. I att vara tillsammans ingår en massa förväntningar, saker som att ställa upp för sin partner, att behandla sin partner med respekt, att vara ärlig, att försöka lösa problem som uppstår och så vidare. Ett av dessa självklara krav har kommit att bli att man är sexuellt exklusiv. Det är inget fel med det, absolut inte, människor väljer själv vilka krav de ställer i ett förhållande och kommer man överens om något så gör man det. Däremot tycker jag att det är konstigt att det ses som något av det värsta att bryta mot i förhållandekontraktet. Många kan komma undan med både det ena och det andra, typ att offentligt förnedra sin partner, att strunta i att ställa upp när ens partner verkligen behöver hjälp, att ljuga om både det ena och det andra men när det kommer till otrohet så är det kört! Då åker partnern ut ur ens liv med huvudet före.

Något annat som också förväntas i ett förhållande av de flesta är att man har regelbundet sexuellt umgänge med varandra. Inte varje dag, inte så att man alltid kan få sex när man vill, men ändå att det finns sex i förhållandet. På samma sätt som det förväntas att man löser problem i förhållandet gemensamt så kan det även förväntas att man ska lösa diverse sexuella kriser i förhållandet gemensamt. Typ snacka igenom det, försöka på nytt och så vidare. Att ens partner saknar sexlust ibland är något man nog kan förväntas få stå ut med. Däremot att ens partner aktivt försummar sexlivet trots att man uttrycker att det är ett problem, vägrar försöka hitta en lösning på det och avvisar en gång på gång under flera månaders tid är inget som automatiskt kan antas ingå i människors förväntningar på en relation. Jag anser att man har en moralisk skyldighet att värna om sexlivet med den person man kräver sexuell exklusivitet av, det borde väl falla sin ganska naturligt?

Det är inte en fråga om att man ska vara ”tvungen” att ha sex med någon, det är en fråga om att värna om att relationen fungerar för båda parter på en mängd olika områden i livet, däribland det sexuella. På samma sätt som du inte ”tvingas” prata med eller respektera en människa för att det förutsätts av partnerskap att man faktiskt gör det. Att vara tillsammans handlar om att kunna balansera varandras intressen.

Ja, det är fel att vara otrogen men jag har otroligt svårt att se det som särskilt mycket värre än att bryta mot någon av alla de andra tysta överenskommelser som finns i en relation. Jag antar att otrohetens laddning handlar om att det är så otroligt konkret; hen låg med en annan! Det går liksom att greppa, alla förstår vad det innebär och det är ett av de mest väldefinierade sveken i en relation, det har ju till och med ett eget ord. De flesta har funderat över hur de skulle hantera en otrohet, desto färre har funderat på hur de skulle hantera om deras partner gjorde en till allmänt åtlöje inför sina vänner.

Jag har själv varit utsatt för otrohet. Ja, det var jobbigt, absolut. Men det var inte värre än många andra saker som skett i mitt förhållande (tro nu inte att det var ett hemskt förhållande, det är inte det som är poängen). Grejen är att när jag berättar om otroheten så blir folk genast otroligt berörda och involverade, de säger ”gud vad hemskt, vilket svek” även fast det ärligt talat inte är någon stor grej för mig numera. När jag sedan berättar om andra saker, saker som var betydligt mycket värre för mig och som suttit kvar i mig längre, så tas det emot med en axelryckning. Det är inte så konstigt, det där med axelryckningen. I de flesta relationer händer jobbiga saker, så är det bara. Att skada sin partner handlar sällan om att göra en sak fel en gång, det handlar mer om att regelbundet upprepa saker som skadar henom och relationen. Få skulle göra slut över ett brutet löfte, en lögn eller en förolämpning, däremot att göra slut för ett samlag anses helt befogat även om man i övrigt har en välfungerande relation. Jag tycker att det är orimligt att just löftet om att inte ha sex med andra har en sådan otroligt särställning, speciellt när det bryts så ofta som det gör.

Jag tycker att man i högre grad borde diskutera och värdera även andra saker som man inte gör emot varandra i ett förhållande på samma sätt. Varför ses det inte som otrohet att förnedra sin partner offentligt, till exempel? Varför är det just att bryta exklusiviteten i könsumgänge som ses som det värsta sveket i en relation? Och varför diskuteras det aldrig att i den relation där sexuell exklusivitet avkrävs så borde man även gemensamt sträva efter ett fungerande sexliv. Jag antar att det delvis handlar om det enorma och delvis rättfärdiga tabu som finns emot att säga att någon skulle ha en sexuell obligation till någon annan. Många blir väldigt obekväma när det talas om skyldighet till att ha sex. Men de premisser man går med på att vara sexuellt exklusiv under rör sig ju för det mesta om att man utgår från att man kommer ha ett sexliv med personen man går med på sexuell exklusivitet med, om dessa premisser förändras så kan ju också ens egen inställning komma att göra det.

Nu är det tyvärr så att det är väldigt svårt att ta upp förändringar rörande den sexuella exklusiviteten i förhållandet med sin partner sådär i efterhand, det är i regel något som måste göras i förväg. För många kan det säkert ses som minst lika kränkande att ens partner över huvud taget yttrar en vilja att ha sex med andra som att hen faktiskt gör slag i saken och har det. Men jag tänker att om sexlivet förändras drastiskt så får man också vara öppen för nya diskussioner om hur man ska ha det med den sexuella exklusiviteten.

Detta var ämne nummer sex i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

Avhållsamhet.

Jag tänkte återkomma till det här om celibat. Jag tänkte lite på det idag och kom på att jag ju levt mer eller mindre i celibat sedan jag kom till Bryssel. Jag har varken raggat på någon eller låtit mig raggas på, inte heller har jag legat med någon. Detta är delvis självvalt eftersom jag inte ansträngt mig för att få ligga och dessutom har ett sätt att föra mig på som inte är särskilt inbjudande, något som kommer naturligt för mig utan att jag väljer det men som jag samtidigt inte heller skulle kunna tänka mig att anstränga mig för att få bort.

Och jag tror faktiskt att det på sätt och vis har påverkat mig positivt. Dels så har jag blivit mindre intresserad av vad andra tycker om min kropp vilket såklart är befriande. Jag känner mig också mindre intresserad av killar i stort vilket är skönt. Jag är säker på att intresset av att ha sexuellt umgänge och relationer kommer att återvända men just nu klarar jag mig bra utan det. Eftersom jag och mina pojkvän gjorde slut innan jag åkte hit så är det skönt att inte ha ersatt honom med någon ny utan kommit över honom helt på egen hand. Jag känner mig starkare i mig själv på många sätt. Nu tror jag absolut inte att det enbart har att göra med avsaknaden av sex men jag tror att avsaknaden av

Samtidigt upplever jag också att jag skulle känna mig mer osäker i ett sexuellt sammanhang om jag hamnade i det idag vilket gör att det känns lite jobbigt när jag tänker på framtida relationer och sexliv. Min bild av hur det är att vara i en relation har väldigt lite med sex och göra och fokuserar mer på typ mys och att sova i samma säng. När jag tänker på en sexuell situation jag skulle kunna befinna mig i så har jag svårt att föreställa mig det.

Aja. Det jag tänkte komma fram till var väl i princip att jag har kunnat se positiva sidor med att ha ett obefintligt sexliv. Jag tror att det kommer hjälpa mig att hitta nya sexuella preferenser och att kräva mer när jag har sex. Just nu känns det skönt att inte behöva fokusera på sex och därmed inte heller på sexighet. Jag tror att det kommer göra mig mindre fokuserad på att uppfattas som attraktiv även i en sexuellt aktiv framtid. Förhoppningsvis alltså, det är väl något jag kommer få se.

Men jag skulle nog fortfarande knulla på ”första dejten” (dejtar ej men ni fattar) om det var någon jag fann intresse i. Ville bar säga att jag nog kan förstå värdet i att inte ha så mycket sex under perioder bättre nu.

Att komma över kroppskomplex.

Jag undrar lite kring ifall du kanske kan ge något tips om hur man kan tänka för att undvika bristande självförtroende i sängen! Alltså inte om ens prestation just när det gäller att sexa utan mer hur en överkommer tankar kring att vara för tjock/hårig/inte leva upp till förväntningar rent utseendemässigt? Kanske inte riktigt är något du kan svara på men du skriver rätt mycket om sex och individualitet kring sex så du kanske kan ge något råd kring hur du själv gör om du hamnar i en sån situation att du känner att du ”inte duger”

Ett exempel jag har är att jag tex mår lite dåligt av att bli omhållen för att jag tänker att personen som håller om mig kommer tycka att det är äckligt att jag har en ganska ”fläskig” (i brist på bättre uttryck) mage.

– Frågestundsfråga från Jessica.

Jag kan inte ge några specifika tips på hur man känner sig mer självsäker just sexuellt. Jag kan däremot berätta hur jag överkom mina komplex kring min kroppshydda, svaret är delvis något så oupphetsande som: det tar tid! För mig har komplexen växt bort, det är inget jag aktivt kämpat för utan det har bara hänt (bland annat på grund av en depression jag hade då jag inte pallade bry mig). Jag tror att det delvis är en mognadsfråga. I alla fall så gick jag först upp i vikt utan att det var planerat, sedan insåg jag att det kanske inte var så farligt. I samma veva som jag slutade träna och fundera så mycket över kosten så insåg jag hur otroligt mycket tid som innan gått åt till att fundera på dessa saker och det var väl det som fick mig att bli bestämd på att aldrig någonsin hamna där igen. Den insikten har hjälpt mig när jag ibland känner sting av ångest över min kropp och vad jag stoppar i mig.

Om du kämpar emot kroppskomplex så är mitt bästa tips att läsa på inom feminism, t.ex. börja med att kolla på Killing us Softly. För mig har det hjälpt något oerhört att få insikt om de strukturer och ideal som ligger bakom mina tvångstankar kring mat och träning, det har gjort det mycket enklare för mig att förstå mina egna tankar och mitt agerande. Det har också hjälpt mig att vända mitt självhat till en ilska mot samhället jag lever i vilket ju är många gånger mer konstruktivt.

Sedan tror jag också att detta ”fake it till you make it” funkar väldigt bra när det kommer till kroppskomplex. Jag tänker ändå negativa tankar kring min kropp relativt ofta men då försöker jag fokusera på något annat istället. När jag var ätstörd så var det mycket oftare så att jag ”straffade” mig själv eller gjorde någon jävla handlingsplan för att gå ner i vikt. Nu försöker jag att tänka så lite som möjligt på det och prata så lite som möjligt om det. När folk tar upp ämnen som vikt och bantning så låtsas jag som om jag aldrig någonsin går i de tankarna själv, vilket givetvis är lögn. Men det handlar om att inte uppmuntra andras missnöjdhet med sina kroppar och därmed inte heller sin egen.

Sen tycker jag inte heller man ska känna en press att vara 100 % nöjd med sin kropp. De allra flesta har väl någon grej de är missnöjda med och det är helt normalt, det handlar om att inte låta det styra ditt liv. Ofta när kroppskomplexen kommer smygande så tänker jag bara ”jaha, idag är en sån dag när jag inte känner mig så snygg” och så gör jag något annat istället. Typ går ut, träffar folk eller så. Jag sitter inte och gottar mig i att jag mår dåligt och hatar min kropp som jag gärna gjorde innan. Jag försöker även att undvika tröstätning som annars är en liten hobby jag har. Det är skönt att bevisa för sig själv att ens liv inte behöver vara beroende av att man känner sig så jävla snygg hela tiden utan att man kan känna sig som ett utseendemässigt vrak en dag och ändå gå ut och göra något roligt. Jag tror att många kvinnor är extremt fixerade vid att de alltid inte bara ska se bra ut utan även känna sig snygga. De dagar man inte gör det känns förstörda. Men alltså, man ska fan inte behöva bli handikappad för att man inte känner sig som någon skönhetsdrottning. Trixet är helt enkelt inte att peppa sig själv till att känna sig snyggast utan mer att inse att man kan vara bra och ha det kul även om man inte är det.

Jag tror inte att det funkar att övertala sig själv om att man är vackrast i världen och duger som man är som många vill göra gällande för då ligger fortfarande fokuset på att det är viktigt att vara snygg (eller i alla fall anse att man är det). Jag tror snarare att man måste acceptera att de flesta människor har både utseendemässiga ”skavanker” (i alla fall i förhållande till idealen) och komplex och att det bästa man kan göra är att inte lägga så jävla mycket energi på det.

Jag tänker att dåligt självförtroende vid sex hänger ihop med dåligt självförtroende även annars. Om det är så att du bara har komplex just vid sex så kanske du ska fundera lite på din/dina partner/partners och om det är något hen/de gör som gör att du känner att du inte duger. Vissa personer gör en väldigt självmedveten tycker jag. Om det inte är så så tror jag att du kan följa råden ovan och vänta, att bli bekväm med sin kropp är en process och inget som sker över en natt.

Den som bangar för hår under armarna göre sig icke besvär.

Man ska tydligen vara fräsch om man vill ha sex och fräsch innebär alltså att vara rakad under armarna. Jag tänker på om jag hade bangat sex varje gång min partner varit lite ofräsch, typ inte tvättat håret, bytt kläder eller duschat för dagen. Det är ju inte helt ovanligt att killar är ganska dåliga på att sköta sin personliga hygien. Men alltså gud, man är väl inte kinkig. Det är för fan bara lite svett eller hår och det är liksom ingen big deal, inte tillräckligt för att banga sex för i alla fall. I så fall har man nog ett otroligt tråkigt sexliv, om man bangar på grund av lite hår. Speciellt om man liksom redan ligger där och upptäcker det först när personen klätt av sig och ba: ”nej, detta går fan inte, du har ju hår där”. Försöker tänka mig in i något motsvarande men finner det bara skrattretande.

Jag tror att många inbillar sig att det bryr sig mer än de faktiskt gör. Kanske vill man ge sken av att vara väldigt kräsen när man väljer partner för att på något vis verka svårfångad. Är dock rätt övertygad om att när det väl kommer till kritan så bryr sig de flesta inte så jättemycket egentligen. Det verkar liksom orimligt att mäns kåthet generellt skulle vara så känslig för kroppshår.

Nu rakar jag mig faktiskt under armarna så även om folk bryr sig lär det inte vara ett problem för mig. Jag kan dock med säkerhet säga att jag ser det som en extremt avtändande egenskap att vara kinkig och jag tycker det är jävligt kinkigt att bry sig om hår under armarna i sexsammanhang. Den som inte tål lite hår under armarna göre sig icke besvär, även om jag nu faktiskt rakar mig under mina.