En sak som ger mig sån fruktansvärd jävla ångest är hotet om arbetslöshet. Jag tänker mig att nuvarande arbetslöshetssystem finns kvar om några år när jag gått ut skolan, och så tänker jag att jag inte lyckas skaffa något jobb och att jag sedan kommer bli inskuffad i någon jävla ”söka jobb”-kurs och sedan in i fas3. Tänk er ångesten i att behöva ägna era jävla dagar åt sådan skit, det är så otroligt beklämmande och sådant oerhört slöseri med människoliv.
Jag tror mig till och med ha läst att de som inte är i någon åtgärd i fas3 har större chans att få jobb än de som hamnar i en, även om chansen i båda fallen är minimal. Det är fan endast förvaring det rör sig om, förvaring av människor.
Denna institutionaliserade själadöd får mig att tappa hoppet om samhället. Tanken på vad alla dessa människor hade kunnat göra istället för att sitta där och ruttna bort. Jag menar, bara att göra något som de personligen mår bra av är ju långt mer värt än att de ska sitta där och må skit.
Nåja. Det enda viktiga för mig just nu är att aldrig någonsin hamna i den situationen själv. Jag orkar inte ens fundera kring det politiskt, jag bara vet att jag inte vill att det ska hända mig. Egoistiskt kanske? Jag vet inte om jag orkar bry mig. Jag vet bara att denna ordning vi har idag fyller mig med en sådan förlamande jävla oro.