Rädslan för institutionaliserad själadöd.

En sak som ger mig sån fruktansvärd jävla ångest är hotet om arbetslöshet. Jag tänker mig att nuvarande arbetslöshetssystem finns kvar om några år när jag gått ut skolan, och så tänker jag att jag inte lyckas skaffa något jobb och att jag sedan kommer bli inskuffad i någon jävla ”söka jobb”-kurs och sedan in i fas3. Tänk er ångesten i att behöva ägna era jävla dagar åt sådan skit, det är så otroligt beklämmande och sådant oerhört slöseri med människoliv.

Jag tror mig till och med ha läst att de som inte är i någon åtgärd i fas3 har större chans att få jobb än de som hamnar i en, även om chansen i båda fallen är minimal. Det är fan endast förvaring det rör sig om, förvaring av människor.

Denna institutionaliserade själadöd får mig att tappa hoppet om samhället. Tanken på vad alla dessa människor hade kunnat göra istället för att sitta där och ruttna bort. Jag menar, bara att göra något som de personligen mår bra av är ju långt mer värt än att de ska sitta där och må skit.

Nåja. Det enda viktiga för mig just nu är att aldrig någonsin hamna i den situationen själv. Jag orkar inte ens fundera kring det politiskt, jag bara vet att jag inte vill att det ska hända mig. Egoistiskt kanske? Jag vet inte om jag orkar bry mig. Jag vet bara att denna ordning vi har idag fyller mig med en sådan förlamande jävla oro.

Hur är det ens möjligt för regeringen att gå emot riksdagens vilja?

Arena redovisar siffror från fas3. Det är, som man kunde vänta sig, skit. Det är bara så jävla sjukt, att detta får fortgå fast allting pekar på att det inte fungerar för att deltagarna ska få jobb och dessutom får många att må dåligt. Jag fattar att det är laddat med politisk prestige och det får mig verkligen att tappa förtroendet för det politiska systemet att man inte omvärderar såhär dysfunktionella och ogillade åtgärder.

Men något chockerar mig lite extra:

Den 9 juni 2011 röstade en majoritet i Sveriges riksdag för att stoppa alla nya anvisningar till fas 3. Regeringen valde att inte följa riksdagens vilja. Sedan dess har sammanlagt 41 508 personer anvisats till fas 3.

Den nionde Juni 2011. Det var alltså ett år sedan. Regeringen har haft ett år på sig att lyda riksdagens vilja. För den som inte vet så är riksdagen vårt högsta beslutande politiska organ, de tär alltså riksdagen som ska bestämma vad regeringen gör. Riksdagen är tänkt att representera folkets vilja, och att som regering skita i att införliva riksdagens beslut är alltså att frångå den demokratiska ordningen. Detta är mycket allvarligt.

Jag vet inte hur sånt här går till exakt, jag antar att det finns en viss tid som en regering har på sig för att genomföra riksdagens beslut. Men ett år borde ju vara tillräckligt. Jag har dock inte ens hört någon från regeringen tala om att avveckla fas3.

Hur är det ens möjligt för regeringen att gå emot riksdagens vilja på detta vis?

Okunnigheten är säll.

En grej jag är lite glad över mitt i allt: att jag aldrig blev påprackad en massa u-landsengagemang eller miljöengagemang när jag gick i skolan. Med tanke på den nästintill förlamande ångest jag kan känna bara över att se en dokumentär om fas3 så tror jag att det hade varit förödande för mig. Okunnigheten är säll, som man säger.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.