Ett matfixerat samhälle.

Jag älskar Magdalena Ribbing. Detta svar hon har levererat angående folk som känner sig nödgade att berätta för folk hur mycket de hatar viss mat eller vilken mat man bör och inte bör äta är så jävla sant.

Du tar upp en företeelse som även jag har noterat och som jag tror är relativt nutida, jag minns inte att man för ett par decennier sedan höll på att precisera sin personliga matavsky, eller ens smak, inför andra. Det var bara barn som uttryckte sig negativt om mat som de ogillade och då vanligen hutades åt av vuxna: så säger man inte!

Och:

När man noterar vad andra äter eller har ätit måste man faktiskt tänka efter först innan man säger något. Tumregeln är att man har inte ett dugg med detta att göra.

Det finns verkligen en sådan otrolig matfixering i vårt samhälle som inte bara när ut via medier utan även i helt vanliga konversationer. Även om man inte menar något illa med att kommentera folks matvanor så är det otroligt oartigt och kan dessutom förvärra situationen för någon som har ätstörningar.

Det här med att fixeringen är nutida tror jag stämmer bra. Vi bryr oss mer om mat nu än vad vi någonsin har gjort. Inte bara för att det finns en sån uppsjö av människor som vill bli smalare och en stor mängd dieter för dessa personer att välja mellan, det har också kommit att bli en statussymbol att vara medveten kring vad man stoppar i munnen. Surdegsbröd, biodynamiskt odlad potatis från någon ovanlig sort och kött från den lokala djuruppfödaren är status och något man gärna diskuterar. Att diskutera mat är i sig inget fel men jag tror att det leder till att folk tar det som ett mer givet samtalsämne i alla sammanhang.

Det är himla otrevligt att bli medveten om att andra bryr sig såpass mycket om vad man själv äter och i ärlighetens namn borde man inte bry sig alls om andras matvanor. Det är barnfasoner.

Men låt henne?

Kissie har skrivit värsta inlägget om hur dåligt hon mår. Jag älskar när hon gör det, det är som att få en fin liten inblick i hennes (riktiga)  liv liksom, få bloggerskor är så snåla med det som Kissie.

Och nu har hon skrivit om sina operationer, och jag måste ba säga: fan vad rätt hon har!

Jag är inte för smal, jag bantar för jag vill inte för någon har sagt åt mig. Näsan har jag haft komplex sen jag var liten, därför fixade jag den nu. För jag har pengar, inte för någon kommenterade någon negativ. Hade jag velat hade jag lagt ut en bild på alla bloggläsare som jag tycker är fula och pekat ut era fel. Men nu gör jag inte det…

…Dock är andlendingen nu till att jag har knäckts, lite, mindre, en smula (så pass mycket så jag inte bloggar mer för ikväll) är allt snack om det jag gör med mig själv. Det rör mig, ingen annan. Tyckte ni jag såg snyggare ut förut? Fine tyck det, jag håller inte med. Har ni något negativt att säga säg ingenting alls eftersom jag har inte frågat er om vad eran personliga åsikt om mina ingrepp.

Jag har också svårt att begripa moralpaniken kring Kissies operationer. Om det är så att hon har så dålig självkänsla som alla skriver, låt henne då? Hon borde ju verkligen få bestämma över sig egen kropp, kan jag tycka. Dessutom försöker hon ju verkligen inte pracka på det på någon annan, hon opererar sig men det är ju inte ett ideal hon verkar tycka att andra ska leva upp till. Hon brukar knappast tjata om att andra har små bröst, t.ex.

För det första hatar jag folk som måste påpeka hur jävla osäkra vissa personer är (läs här för kloka tankar om det). Man ba: men om det är så, kan det inte få vara så? Måste du göra det värre genom att snacka om det. Dessutom så är det bara en mer accepterad av det gamla hederliga retoriska greppet förminskning, alltså att klappa nån på huvudet och tycka ”synd om” eller ”lilla gumman” och därigenom underminera den personens alla åsikter. Det är inte att visa sig mogen eller ”stark”, det är bara att använda sig av världens äldsta härskarteknik.

För det andra så tycker jag att det är så löjligt av folk att anklaga Kissie för att vara utseendefixerad i samma andetag som de börjar orera om hur ful hon är efter sina operationer. De flesta är utseendefixerade men vi har alla olika ideal, vissa ideal är ”finare” än andra ideal, och Slitz-ideal är tydligen lite extra tacky. Men det handlar ju bara om elitism, om att vissa människor gör anspråk på att ha den ”rätta” smaken, medan vissa andra har ”fel” smak. Och människorna med fel smak är tydligen mer utseendefixerade än andra.

Så jag tycker Kissie ska stå på sig och göra hur många operationer hon vill.

Det är minsann utsidan som räknas.

Detta definierar typ allt vad jag stör mig på med det jag kallar porslinsflickor, det vill säga tjejer som alltid ska vara så jävla sköra, feminina och 50-taliga.

Varför varför varför handlar man mat som är äcklig eller ofunktionella prylar bara för att det är fint? Varför käkar man macaroons när de egentligen bara smakar socker, varför gulliga cupcakes som tar timmar att göra när de smakar likadant som helt vanliga jävla muffins, varför gulliga plåster när de inte fäster mer än en halvtimme? Varför köper man sockervaddssaft, det är väl helt uppenbart att det bara kommer smaka… socker? Eller?

Jo, för att det är en fin förpackning, en ”söt” tanke och något som passar in i ens jävla image. Lite såhär: tja, här springer jag omkring och är så jävla feminin och pantad att jag inte ens bryr mig om hur de saker jag konsumerar egentligen smakar eller fungerar, jag bryr mig bara om att ha något fint att visa på min blogg. Snacka om att dra ”det är utsidan som räknas” till oväntade höjder.

Uppdatering:

Folk verkar ha blivit upprörda över detta så jag känner att det är läge för en förklaring.

Nej, Sandra kunde inte smaka saften i affären och nej, jag behöver inte läsa bloggar jag stör mig på. Ja, det var omoget av mig att skriva detta. Det är omoget med personangrepp och jag ångrar det. Jag förstår också varför man vill skapa sin egen värld på bloggen eller vad det nu är för medie man rör sig i, det är okej.

Jag tycker mig se en utveckling i samhället där folk är mer intresserade av att få saker att verka fint ur ett tredjepersonsperspektiv än hur det verkligen är egentligen och detta manifesterar sig jävligt bra i porslinsflickor, som i princip reducerar sig själva till gulliga tjejer i fina klänningar. Visserligen tycker jag också om det som är fint, men jag har svårt för hur folk konceptualiserar hela sitt liv.

Plötsligt handlar saker inte längre om hur det smakar, fungerar eller faktiskt känns, det handlar om att det ska låta bra när man berättar om det eller vara fint på bild.

Detta fick Sandra tyvärr stå symbol för i min text. Jag ber om ursäkt.

Mat.

Jag hade tänkt försöka bli av med mina matnojor en gång för alla, och jag har kommit fram till att ett sätt att göra detta på är att skriva om mat i bloggen, helt enkelt för att kunna hitta tillbaks till ett förhållningssätt som innebär att man njuter av, experimenterar med och intresserar sig för mat. Om jag gör det kommer jag kanske slutligen sluta se mat som något som bara sätter sig runt magen.

Att vända mitt intresse för mat som numera bara handlar om kalorier till ett mer allmängiltigt sådant, som rör både smak och eventuella hälsoaspekter vore otroligt bra för min allmänna hälsa.

Därför tänkte jag lägga in mat som en kategori här, skriva om det och hoppas att det kan hjälpa mig på traven.