Etikett: teori

Om att ”bevisa” patriarkatet.

Ibland tycker folk att en ska ”bevisa patriarkatet”.

Problemet är att ”patriarkatet” inte kan ”bevisas”. Patriarkatet är liksom inte en grej, det är en förklaringsmodell (eller snarare en mängd olika modeller) som används för att förklara vissa fenomen.

Vi konstaterar: kvinnor har lägre löner, kvinnodominerade yrken nedvärderas, kvinnor utför mer arbete men äger ändå mindre av jordens resurser, nästan all egendom ägs av män, kvinnor är med våldsutsatta, mer rädda, blir utsatta för mer sexuellt våld, tas mer sällan på allvar, har lägre representation i makthavande församlingar, representeras mer sällan som hela människor i kultur, objektifieras oftare och så vidare och så vidare. Omvänt så är män mer våldsamma, står för en högre andel av brotten i samhället, utför mer sexuellt våld, begår fler våldshandlingar i hemmet, utför mindre arbete, äger mer resurser, tar mindre ansvar för hem och barn, får högre lön och så vidare. Alla dessa saker är mätbara, och det finns också statistik på många av områdena lätt tillgänglig i SCB:s utmärkta rapport På tal om kvinnor och män.

Så intressant ändå, att det finns ett så genomgående mönster i detta samhälle!

Vi frågar oss: hur förklarar vi detta? Det görs hela tiden försök att förklara det utifrån biologiska skillnader, men dessa skillnader är inte så stora att de kan förklara allt. Vidare så finns det omfattande belägg för att själva ”könsrollerna”, alltså de attribut som brukar kopplas samman med kön och anses vara biologiskt kodade, inte är något fast varken över tid eller geografiskt. Det som framstått som manligt kan plötsligt bli kvinnligt och tvärtom.

Det verkar alltså rimligt att anta att det inte är en fråga om biologiska skillnader utan om en samhällsstruktur. Denna samhällsstruktur har vi valt att kalla patriarkatet.

Det finns inom feministisk teori väldigt mycket skilda meningar om vad patriarkatets faktiskt innebär, hur det fungerar och ser ut. Som radikalfeminist anser jag att patriarkatet framförallt handlar om familjeförhållanden, om att det är det som är själva grunden för mäns makt. Andra feminister tycker annorlunda. Detta är påståenden som inte kan ”bevisas” rakt av, utan det är en fråga om en teori som skapas utifrån många olika fragment. Precis som det alltid är med vetenskapliga teorier. Det är bara modeller för att beskriva verkligheten, för att kunna göra förutsägelser. Och teorin om patriarkatet står sig väldigt bra när det kommer till detta. Vi kan, utifrån denna modell, till exempel förutsäga att en kvinna i en heterosexuell relation troligen kommer utföra mer hushållsarbete. Och se, det stämmer också i de flesta fall!

wpid-img_20141204_113519.jpg

Nå, frågan om män accepterar patriarkatets existens är väl egentligen ganska oviktig, för vår frigörelse bygger inte på deras välvilja. Hur som helst tror jag att det finns en poäng i att sluta tänka att vi ska ”bevisa” patriarkatet i ett svep. Det är inte så vetenskap fungerar, och det är inte heller relevant för vår frigörelse.

Fördomar och teori.

Mången gång har jag hört människor uttala sig i stil med ”men du generaliserar/drar alla över en kam/sprider fördomar” när jag skriver om min förståelse av patriarkatet. Det vill säga: att säga ”alla män förtrycker alla kvinnor” är att ha ”fördomar”.

Såhär: det är stor skillnad på att ge uttryck för fördomar och ett teoretiskt resonemang. Det jag gör är det senare. En fördom hade varit att säga ”alla män har någon gång tafsat på en kvinna”. Det är något väldigt konkret, något som säger något om varje individuell mans handlingar. Det är inte samma sak som att säga att alla män förtrycker alla kvinnor.

När jag säger ”alla män förtrycker alla kvinnor” så menar jag att män i egenskap av sin sociala position och den maktordning som kallas patriarkatet automatiskt hamnar i en situation där de utövar förtryck. Det här säger ingenting om männen i sig, det säger något om hur samhället är konstruerat. Det handlar inte om individer, det handlar om positioner. Jag tror inte att män har någon medfödd egenskap som gör att de förtrycker, men eftersom samhället är patriarkalt så blir det så. I ett ickepatriarkalt samhälle så skulle det inte vara så.

Ja, i det här fallet är den sagda positionen medfödd. Det gör egentligen ingen större skillnad i sak, även om det såklart kan kännas orättvist att inte få välja. Men tro mig, det känns orättvist för kvinnor också.

Sedan finns det en idé om att eftersom alla män förtrycker så går det inte att göra något åt saken och därför är det lika bra att som man skita i att ens försöka. Premissen här är att förtryck antingen är eller inte är, att det aldrig kan vara mindre eller mer utan att det antingen finns och är förskräckligt eller inte finns och är helt underbart. Så ser inte jag på saken, jag ser det som en glidande skala där män såklart kan välja att agera på väldigt olika sätt, för att antingen motverka sin egen position eller inte göra det. Jag tycker inte att det faktum att en är en förtryckare gör en till en fruktansvärt ond människa, vilket vissa verkar tro. Däremot tycker jag att förtryck är någonting dåligt.