Etikett: uppbrott

Att acceptera uppbrott och sorg.

Jag tänker på det här med att gå vidare.

Minns en relation jag hade som avslutades av den andra parten. Jag var inte särskilt uppriven över uppbrottet som sådant då det var ganska väntat, men jag var såklart ledsen och ville komma över det hela. Jag upplevde dock att jag inte fick något utrymme att göra det.

Problemet var att den andra parten liksom krävde att jag skulle stanna kvar i mina känslor, trots att den inte ville ha någon kärleksrelation. Jag gjorde både fel när jag ville ha en relation för att det var pressande och när jag mest av allt ville gå vidare för att det var hjärtlöst eller något i den stilen.

Jag avkrävdes också redogörelser för mina känslor inför relationen och uppbrottet, vilka såklart blev ganska tafatta och känslokalla eftersom jag egentlig behövde bearbeta det hela ensam och inte hade fått tid att känna efter ordentligt. Om jag gav uttryck för att jag inte hade kommit över personen så var det också fel. Personen verkade vilja att jag skulle gå omkring och vara olyckligt kär i den för evigt men samtidigt kunna umgås som vänner utan att den skulle känna sig pressad av mig, något som såklart blev rätt svårt.

Ofta finns det ju saker en känner att en vill säga till den andra parten, och det kan ibland vara en del i att bearbeta en relation. Samtidigt riskerar en i detta att upprätthålla beroendet av varandra. Jag tänker att det är upp till den som har sagt upp relationen att ta ansvar för detta inte händer. En person som går omkring och är kär kommer inte kunna sätta gränser mot den andra, den som blivit lämnad kan inte förväntas vara den som ska avböja inviter.

Jag tror att jag själv klamrade mig fast vid relationen alldeles för länge trots att den fick mig att må dåligt för att jag någonstans tänkte att det var bättre för mig att få lite av denna person än ingenting alls. Såhär i efterhand kan jag se att det bara höll mig kvar i känslor som det inte fanns någon framtid för. Att bryta kontakten var sorgligt, men det var trots allt det bästa att göra i en relation som saknar framtid.

Att få kontakt med personen en sörjer kan vara befriande i stunden, men om relationen är avslutad så måste sorgen hanteras på egen hand för att en ska kunna komma vidare. Det är viktigt att låta sig själv släppa människor, men också att låta dem gå, och att hantera uppbrottet på egen hand.

Att hålla fast vid relationer som är över tänker jag är ett sätt att skjuta upp sorgen, att istället för att acceptera uppbrottet med allt vad det innebär så klamrar en sig fast vid den andra. Kanske i ett sökande efter upprättelse, kanske för att försäkra sig om att en fortfarande är älskad. Men för att kunna gå vidare behöver vi acceptera förlusten och sörja den.

wpid-img_20150119_224403.jpgJag hoppas att jag i mina framtida uppbrott kommer att kunna acceptera förluster snabbare, och gå vidare till sorgearbetet. Jag hoppas också att jag kommer kunna ha integritet nog att kräva att bli lämnad ifred i detta.

Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han låtit relationen förfalla.

Twittrade om den här idén att en ska ”acceptera” ett uppbrott:

Den här idén om att en ska acceptera ett uppbrott ”rakryggat” oavsett vad som föregått det. Nej, jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade låtit relationen förfalla. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade gett mig falska löften för mig för att få mig att vara med honom. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte den situation som gjorde uppbrottet möjligt, som lät det ske.

Män ska tydligen kunna göra lite vad de vill för att sedan förvänta sig att det ska ”accepteras” när de inte vill längre. Jag vägrar skämmas för att en man gjorde mig känslomässigt beroende av honom. Han valde att lova mig saker, han valde att vara passiv inför problem, han valde att vara med mig utan att ge mig kärlek.

Män som klagar över att deras ex inte ”accepterar” uppbrottet kan dra åt helvete. I många många fall handlar det om att mannen varit passiv inför relationen, utnyttjat personen, sedan lämnat vid ”besvär”. Om du lurar in en människa i en relation med falska löften om ”kärlek” för att sedan vara passiv kan du inte klaga om hen blir ”hysterisk”. Patriarkatet vill få mig att tro att jag gjorde fel som blev arg, men jag vet att min ilska var djupt berättigad. Det handlade inte om att han ”inte ville”, det handlade om att han band mig till sig genom att bygga upp hopp och ej ta ansvar.

Att män konsekvent ljuger för att få in folk i relationer är okej, men nåde den som tar löftena på allvar och avkräver att de ska efterlevas.

Givetvis ska en acceptera andra människors vilja, men det blir problematiskt när människors bitterhet över en pissig relation beskrivs i termer av att ”inte acceptera ett uppbrott”. Ett uppbrott kan en sörja, en kan sörja att en har förlorat en viktig person i sitt liv, men en kan inte vara arg för att någon inte vill samma sak som en själv. En kan däremot vara arg och bitter över att någon har behandlat relationen och därmed också en själv vårdslöst.

Passivitet i relationer är vårdslöshet. I relationer, och speciellt i monogama kärleksrelationer, har en skyldigheter. En har en skyldighet att ta relationen på allvar, att inte slarva bort den på grund av sin egen rädsla att ta tag i saker. Kan en inte ta detta ansvar bör en inte ingå i relationer, för det är extremt respektlöst gentemot de en gör anspråk på att ingå i relationer med. Om en relation tar slut på grund av detta så tycker jag att en har all rätt att vara arg, speciellt om relationen inletts med och delvis på grund av högtravande löften om evig kärlek och så vidare.

Det är inte så enkelt som att man först vill vara med varandra och sedan inte vill vara med varandra. Relationer ingås på olika sätt och på olika grunder, och faller sedan olika ut i praktiken. Vad en gör mot varandra i relationen spelar roll för hur en hanterar uppbrottet. Även om en inte är ihop längre är en fortfarande två människor som gjort och sagt en massa saker till varandra och detta leder till en massa känslor som till exempel ilska. Det går inte att bara avsluta en relation med ett tvärt snitt, utan det är en betydligt mycket mer komplicerad process än så. Det uppstår en massa känslor som måste hanteras.

Många män verkar förvänta sig att de ska kunna göra lite vad som helst mot den de har en relation med för att sedan avsluta relationen när de behagar. De tycker att det är jobbigt och förvånande när det bli besvärligt. Och den här inställningen underlättas av det generella idealet kring att en ska ”acceptera” ett uppbrott oavsett vad som skett i relationen, att en ska hålla huvudet högt, bära sin smärta själv och så vidare. Problemet med detta är att den som utsatt en för en massa skit aldrig får se konsekvenserna av det, utan kan fortsätta gå omkring i världen som om ingenting hade skett.

Det finns såklart en massa olika slags relationer och uppbrott, och det kan också vara en fortsättning på våld att inte acceptera ett uppbrott. Det hela beror på kontext, på relationsdynamik och på makt. Min poäng är att det är problematiskt att män tycker att de kan leka med andra människors känslor men inte vill veta av konsekvenserna av sitt agerande. Den som visar att hen är sårad avvisas lätt som hysterisk. Den som tar det romantiska löftet på allvar är naiv. Men det faktum att kärleksrelationer ofta bygger på lögner och kränkningar anses föga relevant i kontexten.